The rich and smaklös

Jag har nog aldrig känt mig så mycket som en jetsetter som nu, där jag sitter med min laptop, casually i skeppets största matsal, med vågorna till vänster och burgarna, donitsarna, salladsbowlsen och de släntrande mänskorna till höger. Det är vansinnigt vart livet kan föra en, om man bara i misstag öppnar munnen vid rätt tillfälle.
Jag är på Scarlet Lady, ett splitternytt kryssningsfartyg, just nu någonstans utanför Irlands kust mitt ute på Atlanten, tillsammans med cirka 1500 andra muppar som antingen arbetar eller smurfar omkring.

För ett par månader sedan, cirka, var vi ute med J och G, då vi av nån anledning kom att tala om lyxkryssningar och att G hade varit på en sådan. Jag blev entusiastisk över vad hon berättade, det lät så galet, så exklusivt. Att bara sitta på däck och bli servad, att göra något som i princip går helt emot allt jag är, men som ändå - kanske av just den anledningen - lät så himla lockande.

J å andra sidan, sa typ USCH. Eftersom J uttryckte sin avsky så starkt, berättade G igår att det här hade fastnat hos henne, hon blev så irriterad. Att nån kunde reagera på det där sättet. Att han inte ville “ta mig på kryssning”, sa hon. (Hahaha, som om jag på riktigt skulle villa det.)
Så när hennes vän, som jobbar som nåt slags talangrekryterare till det här fartyget, frågade henne om hon hade lust att komma som testcruisare på dess resa till det kommande hemlandet: Liverpool-New York, så frågade hon mig om jag ville komma med. MIG. Jag tvekade inte en sekund. JAA, skrev jag. Och nån dag senare var det konfirmerat. Biljetterna var bokade, och det kostade INGENTING. Okej, man hamnade ju ta sig till Liverpool också. Och hem från New York, förstås. Men ändå. Det var något som det inte gick att säga nej-hördu-jag-vet-inte till. Det var bara att fara.

Testcruisare, kanske ni frågar er?
Såhär är det. Scarlet Lady har en himla massa personal. De går omkring med likadana kläder och torkar och fixar och dukar av och på, konstant. De tycks vara tillsagda att le hela tiden, för de ler verkligen HELA TIDEN. Allt är muka jätteroligt. Jag snackade lite med vår hyttpojke, Ada. Han kom från Indonesien. Han kommer varje dag och ordnar i vår röra, viker sängkläder och byter handdukar. Han erbjöd sig till och med att komma och VIKA UPP påslakanet inför natten, helt som om man inte kunde bädda ner sig själv, men vi sa nej. G påstod att det här är en helt vanlig procedur bland the rich and famous. Nån som kommer och nattar en typ. Herregud, allt ska man höra.
Den här personalen är helt ny, vilket så klart märks. Folk yrar omkring, allt sker liksom första gången. Kockar, städare, artister, alla är här och behöver öva på det, så att det går smidigt sen när båten landar i Karibien, där den sen ska börja cruisa av och an. Och det är här som vi kommer in. En salig röra folk som på olika sätt verkar ha anknytning till besättningen. Vi går helt enkelt omkring här och TESTAR allt: äter och springer på rullband och har oss. Går på yogatimmar, tittar på uppvisningar, dricker drinks.

Mitt intryck av ett sådant här spektakel är mest äckel, om jag ska vara helt ärlig. Det är detta med att folk tycks anse att de har nån sabla rättighet till att roa sig, bara för att de har råd med det. Bisarrt är det, kan jag tycka, att man ska sätta tid ner på att glassa omkring på ett liknande fartyg, som inte är annat än ett gigantiskt nöjescentrum för vuxna. Här finns ett jättespa med ångbastu, vanlig bastu, frisör, botoxbehandlingar, massage och allt världens. G är into på det här, hon vill att vi ska gå dit nån dag, jag fasar inför det. Vi gick på en presentation och jag hade så himla svårt att se människan som gick runt med oss i ögonen. Hade lust med att säga att okej, kan vi inte bara först komma överens om att det här är bullshit, kan vi skratta åt det innan du fortsätter berätta? Jag kan liksom inte ta på allvar nån som seriöst berättar om marockansk lera som man ska trycka i fejset på sig. Men nåja, där gick jag och var obekväm. G var som fisken i vattnet.
Hon är så himla bekväm med att bli servad, ser inget galet i det. Hon berättade om det själv också, det är som en performance, sa hon. Alla vet sina roller. Jag finner det så arma svårt att ha nån som gör saker för mig, eftersom jag inte på något sätt tycker mig ha förtjänat sånt, eller för att jag inte ser skillnad mellan mänskor och mänskor. Man kan ju förklara det som att folk som behöver jobb får det, och de som har råd att betala för det, gör det. Jag tycker ändå inte att en sådan uppdelning överhuvudtaget bör finnas, men det här är nu bara sådana saker som man får leva med här. Jag är en skådespelare, jag är på besök, nu får vi spela våra roller bara. Nu har jag rollen som superrich och smaklös.

På tal om smaklös, så är denna båt också som en smaklöshetens fanbärare. Allt ser sådär ihophafsat ut: granna färger, tokiga designsoffor. Man ser att det ska vara för unga och hippa människor, fartyget ger sig ut för att villa locka coola unga vuxna som inte annars intresserar sig för kryssningar.
När jag första kvällen satt nere på däck sju där det finns nåt slags extravagant trappa, ett festligt glasstånd och en dragqueen som emellanåt rullar in och drar några trudelutter, så tänkte jag bara att det här är ett patetiskt försök av de rika att försöka ha det lika roligt som vi mindre välbärgade. Jag tänkte på de punkspelningar jag gått på, de sammanhang jag kommer ifrån. Jag mindes ansiktena, jag såg människorna och tänkte: DET är livet. DET är glädje. Att göra själv, att samla ihop människor som gör saker av glädje och vilja att påverka och förändra.
Här på båten har man använt sig av de attiraljer och detaljer som härstammar från liknande sammanhang, från coola street-sammanhang. Man har en vinylshop, en trött DJ med solglasögon står bakom ett bås och spelar sina slitna lounge-dängor. Men det är så innehållslöst, så påklistrat. Man KAN inte köpa glädje eller lycka för pengar. Man kan betala för sig och ordna det runt sig så att det muka ser ut som om man vore cool, men det är totalt påhittat. Blev väldigt glad när jag kom att tänka på det här.

Det är andra morgonen jag vaknar upp till nu, så man kan ju både säga att jag lite har vant mig vid att vara här, och att jag samtidigt bara är i början av resan. Först den 6.3 är det meningen att vi ska ta i land i New York, så det är ju ett par dagar ännu.
Idag morse skulle jag börja dagen genom att gå på en yogatimme, men hade missat att klockan under natten hade förflyttat sig en timme bakåt, så jag hamnade först på en meditation under vilken jag mest låg och försökte klämma ut ett par fjärtar som hade hamnat på tvären.
Min mage reagerade nämligen inte så himla bra på de bläckfiskar jag trottade i mig under första kvällen på den koreanska restaurangen. Bläckfiskarmar kom ut som de såg ut när jag åt dem, hela arma vessan luktade seafood på ett mycket mysko sätt, det här är väl ingenting att skriva om tänker ni, men jag späder nu på. Har inte riktigt återhämtat mig från den eskapaden ännu, men nu sitter jag och suger på kamomillte och tänker att det kanske ordnar sig.
Yogainstruktören var väl SÅDÄR, kan man säga. (Adriene har gett mig standards ;). Hade en bedårande gubbe bredvid mig, hela hans kropp var som en klump som inte kunde böja sig, inte kunde nånting alls. Han krälade omkring på golvet som en förgiftad igelkott, hans fötter var torra som flingor. Jag tänkte på åldrande när jag såg honom, på hur kroppen speglar vad man har gjort i livet. Och jag tänkte på hur modig han var som bara kom dit och stånkade och försökte sitt bästa. En tant framför mig hade en “Stay calm and cruise on”- T-paita. Jag diggade.

På dagarna går vi omkring och hittar på våra egna saker med G. Jag sover en hel massa, igår rullade jag ihop mig i sängöverkastet och låg i hängmattan på vår hyttbalkong en stund och bara lyssnade och såg på vågorna. Det var fantastiskt. De säger att man kan få syn på valar eller delfiner om man har tur, att de ibland kan komma och leka i kölvattnet. (Hehe, kölvattnet, heter det så när det handlar om ett sånt här schabrak?)
På kvällarna äter vi på de fina restaurangerna. Första kvällen åt vi som sagt på en koreansk grill, igår på ett steakhouse där jag åt dorada, eller GULDBRAXEN som det också lär heta på svenska. Hittills har maten faktiskt varit helt fantastisk, verkligen något utöver vad man skulle kunna tänka sig att det erbjuds på ett kryssningsfartyg. Det finns så himla mycket att välja mellan också. Man skulle riktigt kunna äta sig helt fördärvad, ifall man hade fallenhet för det.

En höjdpunkt var också när jag tog mina paltor och ställde mig på ett av de galna rullbanden där man springer bland en massa andra sportdårar. Det var en jäklade maskin, man kunde lyssna på Youtube samtidigt, så jag kopplade in Liturgys Aesthethica och sprang så satan. Fick kalla kårar när jag lyssnade och samtidigt såg ut på vågorna, det var något av en katharsisk upplevelse i all sin totala meningslöshet.

Så lite i den här stilen ska det väl fortsätta då i dagarna åtta. Nog får man väl lejdon i nåt skede, men jag tycker att det typ är lite förbjudet. Får man en sån här möjlighet, så TAR MAN DEN, som sagt. Och så är man tyst, äter och skriver på sitt manifest mot världen och överflödet.
Jag återkommer.

Sammanhanget

Det har varit en så underlig vinter i år. Det har varit en så underlig tid överlag, så jag emellanåt riktigt undrar om det här är tiden före nånting, liksom ett tecken, på.. tja, vadå? Vad som komma skall? Ett långt, ähum mörker?
Knappt har jag tänkt den tanken, så inser jag också att jag låter som alla andra gör just nu, nämligen vidskeplig. Har ni märkt det? Folk till höger och vänster går och läser tarotkort och snackar med stubbar i skogen. Det har kort sagt blivit väldigt normaliserat, om man jämför med än 10 år sedan.
Nu ska jag inte låta nedlåtande för jag sysslar också med häxkonster, mer än förr. Även jag har sökt mina rötter tillbaka till nåt slags gammal visdom för att skapa nånting som känns som en mer trygg tillvaro. I nåt skede hade jag till och med en I ching-app på min telefon, gammal kinesisk visdom. Jag ställde frågor och höll på. Sen tog jag mig samman.

Då jag läste folkloristik i tiderna så vill jag minnas att oroliga tider för med sig mer vidskeplighet och kvacksalveri. Förut skulle folk ha dragit till kyrkan för att be, men nu, i detta trolösa samhälle, så tyr vi oss istället till våra kristaller och vårt silvervatten, typ. Och vad det nu kan handla om. Jag tycker det är intressant.
Människan är alltid ute efter att skapa nåt slags sammanhang, att hitta tråden som fattas, svaren på frågan varför vi är här och hur allt kommer att sluta.

Det ser ut som att jag börjat skriva blogg, hörni

Det ser ut som att jag har börjat skriva blogg, hörni. Sånt kan man ju alltid hålla på med istället för umgänge och sport, till exempel.
Idag har jag varit EN TIMME på jobb, på museet. Där var det lugnt som vanligt och sen en massa stressade mänskor. Jaja. Jag vek T-skjortor.
Nu ska jag till treenikämppän och lägga ett par spår skrik. Vi håller på och spelar in råversioner inför vårens riktiga inspelning, då vi faktiskt ska till Grekland och spela in en fullängdare. Det är alltså Svarta havet jag talar om. Jag skriker där och så är det en massa duktiga mänskor som spelar olika instrument. Hejdå.

Vad man gör vs vad man tror sig kunna

Ibland händer det att man häver ur sig saker som man inte riktigt kan stå bakom, både i text- och talform då. Jag tänkte, att det här egentligen är ganska intressant, eftersom speciellt sådant som går ut offentligt i princip alltid borde vara helt igenomtänkt och totalt sånt som man vid varje tidspunkt i livet skulle kunna försvara med hull och hår.
Jag tänker på kolumnen som publicerades igår. Tycker den på många sätt blev så barnslig, skrikig och just oigenomtänkt, jag blev ju själv nästan provocerad av att ha hävt ur mig dylikt.

Varför låter hon då sånt gå igenom, kanske ni frågar er?
Nå, för att tidsbristen ibland är ett faktum. Man HINNER INTE tänka till så som man gärna önskar att man hade kunnat göra. I det här fallet handlade det dessutom att jag till att börja med hade skrivit en mycket seriösare kolumn som inte blev godtagen (den var för vänsterradikal). Jag hade två andra alternativ till kolumner, men det här var nu den som redaktörn föll mest för.

Kan ni förstå att jag offentligt har valt en bild där jag står med TANDKRÄM på paitan?
Alltså jag förstår mig inte på mig själv. What did I think?

Kolumnen fick bra emottagande och skapade en hel del kommentarer och grejs, men det kändes så bakvänt då jag egentligen höll med de fulaste kommentarerna som inte ens godkändes i Yles gedigna kommentarmoderatorsystem (en skrev till exempel: "Det här var det barnsligaste jag har läst på länge" och jag tänkte bara "touché.") Det här bevisar på något sätt för mig att andras likes och uppmuntrande ord egentligen inte spelar så stor roll, ifall man vet att man kan bättre.
Och det här går egentligen också att applicera på bokfan jag skrev och aldrig sen lät skicka in nånstans. Jag visste att jag kan bättre och jag skulle inte ens ha velat stå bakom ett dylikt material, även om det kanske skulle ha haft potential att ges ut. Sur och eländig skulle jag ha suttit i soffor och ropat "ni tycker seriöst att detta skit är värt att snacka om?" Nej herregud, det hade inte funnits gräns för bitterheten.

Atlanten kallar

Jag ska åka på en atlantkryssning med en nybyggd lyxkryssare i slutet av månaden. Vi ska åka från fucking Liverpool till New York. Nu tror ni säkert att jag skojar, men det är helt sant. Int fattar jag ju det själv heller.

J:s vän Julia kom ihåg att jag i något skede hade uttryckt min entusiasm över att nån gång vistas på nåt liknande fartyg, och så slog hon till och frågade MIG (herregud?!) om jag ville komma med, när en sådan här chans kom. Vi ska alltså "testcruisa" över Atlanten, allt e gratis och fan vet jag. Den här båtens egentliga rutt kommer sedan att vara nånstans i Karibien.

Hur jag så ofta lyckas komma över de mest galna och hårresande äventyren, förstår jag inte.
Och hur hon har de här kontakterna, förstår jag heller inte, men hon är från Amerikatt förstår ni. Är man från Amerikatt så händer saker, nä skoja bara.

Jag är inte längre van vid att skriva blogg så det här blir bara jox.

Hur som helst, så snart ska den här bloggen göra en brakvändning och gå från mossig och död till sprudlande och livslevande. Då jag ska ställa till med ett sjujädrans reportage från Atlanten, hoppeligen varje kväll.

The comeback from a crisis

Milde tid, jag har inte skrivit här på evigheter, i något skede tänkte jag faktiskt att det var det, nu var blogg-eran över, men jag ska fan ändå ge den ett försök, för jag tror jag har ganska spännande eller viktiga saker att säga. Jag har nämligen lärt mig en himla massa nyttigt om mig själv under de senaste månaderna, och det ska jag försöka få ord på nu.

Ni minns att jag var ute i fyllan och kom att hångla med en kaveri (eller ännu värre - mest J:s kaveri) under en krogkväll? Nå, liksom jag själv sa då så var det ingen större panik med den saken - sånt sker och det har hänt förut i mitt o J:s förhållande att det har kyssts till höger och vänster med kvinnor och män, och inte har det varit nån panik med det.
Nå, den här gången blev det lite annorlunda. För i mitt fall och till min stora förvåning, så slutade inte allt i och med den där arma kyssen utan saker började leva vidare i mitt huvud. Jag blev helt enkelt smått attraherad av den här typen, och inte hjälpte det ju heller att han inte direkt var avvisande. Perkele.

Så man kan säga att det som hände sen var en kort period av, öhm, instameddelanden som på inget sätt var motiverade för nån som är i ett förhållande. Ni som någon har varit i en situation då ni gör något som ni VET att inte är okej och som ni lite semisti känner att ni måste ljuga om - ni vet exakt hur pissig man känner sig. Jag måste säga att jag aldrig har känt mig så fruktansvärt usel, så nere och så på nåt plan förlorad och rent bruten. Man kunde väl tänka att nån instaflirt inte är så farlig egentligen, men för mig är det det - eftersom jag alltid spårar så inihelvete ut tankemässigt, det upptar hela min tillvaro. Och det värsta är väl när man hamnar nånstans där man VET att man gör fel, så fel så fel, men där man fortfarande känner sig maktlös och oförmögen att deala med det.

Jag läste massvis med spalter om vad man ska göra när främmande attraktion introduceras till ett annars bra förhållande, och för det mesta stod det att man "inte ska låta sig gå dit". För mig låter det där bara helt absurt - VAD DÅ INTE LÅTA SIG GÅ DIT? Det är väl hela poängen med att överhuvudtaget bli attraherad av nån annan - just det att man går dit och där är man sen och inte fan finns det några vilda hästar som kan dra en från det, trots att man vet att det är fucked up och fel.
Alltså visst, jag hade väl kunnat sätta lock på och bara "jag ids inte svara flörtigt åt honom nu", för det är svinaktigt och oacceptabelt. MEN jag kunde inte. Det var så spännande. Det var det enda lockande jag just då hade i det som jag tyckte att var mitt skittråkiga liv i vilket inget lyckades och skrivlustan var bortblåst, alla andra lustar också för den delen, matlusten till exempel. Så jag var, under en fucking dark period, fast i en situation då jag konstant var livrädd att typen skulle skriva nåt till mig som jag sedan skulle vara tvungen att dölja för J eller ännu värre - att jag inte skulle kunna hindra mig själv från att svara och gå dit om och om igen och förvirra mig genom någo fucking instameddelanden. Stressen över det var ohanterlig, jag klättrade längs med väggarna, det fanns fan ingenting som överhuvudtaget kändes säkert, rätt och tryggt, jag tappade tron på alltihopa. Allt var åt helvete.

Jag lärde mig bland annat att oärliga människor tystnar. För jag tystnade. Jag blev en sammanbiten jäkel som satt och spände mig där hemma, och jag var väl argsint också, jag minns inte för det kändes fan som att jag befann mig nån annanstans, nära en psykos, nånstans långt ifrån mig själv. Jag kom att tänka på alla andra mänskor jag har träffat som har den där rädslan i ögonen, och förstod att man blir sån när man är oärlig, när man går och döljer saker. Det finns fan ingenting som bryter ner en mänska mer än det.

Så jag tänkte att en lösning är att skaffa en annan lägenhet, nån billig hyreslägenhet där jag kunde sitta och tänka och komma underfund med vad jag vill med det här livet - om det är så på tok att jag o J inte har nån framtid längre. För i något skede kändes det som att jag aldrig kommer att kunna se på honom med kärlek igen, inte på grund av honom men på grund av mig själv, för att jag är en sån sabotör. Inte tog det länge så hade jag ordnat åt mig en 12 kvadratmeters lya i akademikvarteren. Grät hysteriskt när jag sa åt J att jag hade hyrt en sån, grät när jag for och grät konstant första kvällen här. Det kändes bara så totalsvart, så ensamt och på tok fel och allt hade gått så snabbt och jag visste fan ingenting. Och realiteten kom som på posten: Int fan betydde det där med den där andra NÅGONTING som helst, det var bara något som fick mina beroendespröt att glöda liksom Bingo Blitz (som jag har slutat med), liksom vad som helst annat som kommer in i mitt liv och tar över för att jag låter det göra det. Läste också att man är mera benägen för att lura sig in i förälskelser och dylikt när man själv är i kris, när man är deprimerad eller annars bara befinner sig i nån besvärlig situation. Det var så urbota klart och tydligt, hade i och för sig nog varit det länge redan också vid det skedet, men som sagt - jag var inte säker på vart förhållandet var på väg i varje fall.

Nåh, så småningom kom julen och vi åkte till Sverige med J. Det var en helt fantastisk resa, han har en så fin familj och jag trivs så bra med alla där och de är så snälla med mig. Överlag kunde jag inte rymma från den kärlek som svallade över mig, precis som för kanske fem år sen då vi hade en liknande kris (fast utan andra involverade) - vi skulle göra slut och hade precis skrivit under uppsägningskontraktet för lägenheten och allt - då vi kramades utanför Satos kontor och i kramen fan kände att vi ju älskar varandra. Visst är det sjukt? Man kan få för sig så många saker, men en mänska som man obönhörligt bara älskar rätt opp och ner, tycks man inte bli av med, inte fast man skulle försöka. Då förra gången skrotade vi uppsägningskontraktet och bodde där i fem år till. Jag minns att förhållandet fick ett uppsving där, det var som att vi började på ny kula.

Men till den här jul-storyn hör också en megaviktig poäng i form av bok, och det är seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist som jag fick i klapp av J:s syster. SATAN FAN vilken bok alltså. Den läste mig rätt upp och ner, den tog mig bak- och framifrån, satte ord på ALLT ur femton olika exempel och fyra olika teorier ur historien. Den snackar om vad kärlek är idag, att lösa förbindelser och emotionell frånvaro är dagens grej. "Äkta kärlek" inklusive blöta kärleksbetygelser ses som lite löjligt och gammalmodigt. Plus att alla på något vis vill skräddarsy sin egen kärlek och tror sig veta exakt vad de behöver och vill ha av en annan människa.

Jag insåg att det hur jag hade betett mig, också på ett plan var en produkt av samhället - jag var oförmögen att se mitt eget förhållande som tillräckligt och letade efter nåt tillfälligt annat att roa mig med, jag inbillade mig att jag kunde vara emotionellt frånvarande och liksom leka lite utan att vare sig skada mig själv eller nån annan. Egentligen går detta mitt beteende längre tillbaka - jag har redan länge funderat på om man kunde "öppna gränserna" inom förhållandet - speciellt när vi nu inte har barn eller nån kärnfamilj - att varför skulle man då inte kunna vara lite lösaktig?
Nå, klart att det skulle man ju, men sådana saker ska ju utgå från en diskussion mellan de två parterna i ett förhållande - inte från nåt man döljer och en personlig kris. Öppna förhållanden måste ju utgå från en otrolig tilltro till varann, jag vet inte hur det i praktiken ens är möjligt, om jag ska vara helt ärlig. Jag blir alltid så uppslukad av en person.
(Och ja, jag kunde gå in på vad det här med ett längre förhållande egentligen innebär, kärleksmässigt, det är HEEELT någo annat än förälskelse, men det hör inte till saken nu och det här blir annars också så megalångt, så jag tror vi lämnar det idag.)

Hur som helst, så den här karln i fråga, som jag gick och var lite svag för i fem minuter, han är som ett ärke-exempel av en sån här modern man som är emotionellt onåbar. Så för honom e nu sånt här säkert vardag, who cares.
Läs Liv Strömquists nyaste, säger jag bara. Ögonöppnande och jag predikade om den i minst en vecka.

Så nu går jag då här fram och tillbaka mellan nya lägenheten som fått namnet "arbetsrummet" dit jag går och gör #stordåd. Fniss. Så stordåd måste här då bli. Inte sabotage. För jag är ingen sabotör. Jag är fan mänsklig, och jag gör misstag som är totalt från röven. Jag förväntar mig inte att bli förlåten, men jag tror att man kan bli det, bara man är ärlig. Och jag kan förlåta mig själv. Jag vet vad som är rätt och fel. Jag kan och måste vara ärlig med mig själv och andra för att kunna existera som en hel människa. Och dit har jag nu äntligen kommit.

Är det nu man håller på att bli zen?

Ni minns att jag surade och kastade mig raklång och blekfet med min kimono i sängen, att jag väsnades och skrek och grät och drog mina naglar längs med tapeterna så de lämnade märken och
bla bla bla
Nå nu ska jag berätta varför det var på det sättet.

Jag skickade in mitt urgamla romanmanus till den där S&S-tävlingen, och hade i min oförnekbara hybris faktiskt tänkt mig att jag kunde kamma hem nåt slags pris där. Jag vet inte hur jag hade tänkt, men det är kanske lätt hänt att man ser på sina egna alster med lite väl blida ögon, för att man helt enkelt måste det för att kunna tro på sig själv, man måste tro att saker håller och att de är bra för tvivlar man så faller man.
Så när Förlaget nu hade manusdags igen (deadline imorgon) så tänkte jag att wtf, jag läser igenom det där manuset en gång till och skickar sedan in det.
Och när jag läste det, så kom jag inte längre än till halva första sidan, innan jag insåg att det är så URBOTA urholkat dåligt och oengagerat. Det finns fan inte nån jävel som vill läsa nåt sånt där dravel, och det är den enda och rätta sanningen.

Och JAG VEEET att man inte borde befatta sig med fler än ett förlag i det här lilla landet på svenska. Men när jag faktiskt inte har någon större skillnad, och när jag tänker att ju mer läsare, ju mer feedback, desto bättre. Så därför har jag haft min smutsiga lilla fot inkilad i bägge vessastolar. Smart eller inte - det kvittar ju, eftersom det inte blev någo fan av den bokajäveln i varje fall.

MEN VET NI VAD, IMBECILLA TVÅBENSDJUR?
Jag tänker skriva nytt. Jag tänker låta det fara dit det far, för faktum är ju att jag mådde så himla bra när jag höll på och skrev, det var ett äventyr och skit det samma om någon vill ge ut det eller inte. Jag älskar att skriva.

Nåja, nu börjar det låta till nånting va? Är det nu man håller på att bli zen, är det? Är det nu som the effects of yoga slår in, sådär på allvar? Kanske det.

Känner mig glad och fri. Det är en styrka att kunna se på nåt man har satt en hel JÄVLA massa tid på och bara säga MEH, bättre kan du. Rekommenderar det till alla. HÖJ RIBBORNA. SÄNK FLAGGORNA.

Gonatt.

Oduglighetsgarnet

Jag tänkte ta och viska "hoho" i brist på annat att komma med. Minns inte när jag skrev senast eller vad det kan tänkas ha handlat om, men jag är fortfarande innystad i oduglighetsgarnet, och det tycks inte finnas nån hejd på det. Veckorna bara går och går och i november har jag inga jobb eller nåt sånt heller, så man känner sig liksom extra mycket på sidan om.
Till all tur har jag i alla fall fått tummen ur och kommit i gång med mitt gamla rosk & natur-projekt, eller vad man nu ska kalla det. Det är tusch och lite avritande av foton som jag sätter ihop som jag vill ha dem. Tänker att det är viktigt att i alla fall göra något, så man inte helt stagnerar, medan det där som man egentligen borde göra står och stirrar på en med röda ögon i ett hörn.

Roa mig

Igår ramlade den sista biten av min dallasbulla ner från famnen på mig, och jag hoppade till för den påminde lite om en mus som springer över en. Sen låg jag och skrattade åt det i fem minuter. Och idag, när jag kom att tänka på det, skrattade jag igen. Inte vet jag vad jag ska hitta på i världen, eller vad världen ska hitta på med mig, men roa mig, det kan jag.

Gnäll gnäll

För att inte det här ska bli ett GNÄLL-GNÄLL-DET-ÄR-SÅ-SYND-OM-MIG-inlägg så tänker jag börja med ett GNÄLL GNÄLL DET ÄR SÅ SYND OM MIG, så var det sagt.

Jag har drabbats av ett realitetens nedslag om att jag inte fucking duger alls, när det kommer till allt vad skrivande heter. Den där skrivkursen, som nu ter sig som för evigheter sen, fungerade just sådär perfekt och smidigt så man gick omkring i ett rosa skimmer och föreställde sig dagen då man bland annat skulle bli en sån där framgångsrik skribent och kunde gå omkring och roa sig av tanken på hur jävla finurlig man är med sina formuleringar och hur kiva det är när man kan sånt här som att skriva och så vidare.

Realiteten idag: Jag sitter med en recension i fyra timmar, det handlar om något jag inte alls tycker om. Jag läser andras recensioner om samma sak, inser att de har sett så mycket mer än jag, tagit fasta på saker som jag aldrig kunde ha drömt om att ens se där jag sitter i min självförvållade papplåda som skydd mellan mig och världen.
Jag tycker inte om det mesta jag ser eller läser. Jag ser nästan bara fel, jag lämnas oberörd, jag flyter iväg nån annanstans för att jag inte förmår ta till mig något, jag kan inte skriva om det, än mer låta som någon som har åsikter om det - och mitt i denna lögn om att jag är nån som har åsikter som är värda att yttras, är det meningen at jag ska hitta på YTTERLIGARE saker att formulera mig och ha åsikter om?
Snälla, stäng av maskineriet, någon. Jag kan inte låtsas. Jag skulle så gärna luta mig tillbaka i nåt slags självsäker- eller obryddhet, ta saker som de kommer, bara skriva de där sakerna och sen frisätta dem som svävande lyktor i Thailand. Jag vill inte att framgång och jämförelse ska definiera allt jag är, ändå faller jag alltid offer för precis det - att jag jämför och räknar och bryr mig och misstänker. Jag vill ta paus. End of rant.

J i drömmarnas land

ÄNNU ett inlägg, because I can.
J är så rolig. Han är den absolut mest underhållande människa jag nånsin har träffat på i mitt liv och idag morse, vaknade han genom att konstatera att han är en hemsk människa. "Jag är så hemsk!" låg han o flinade, "vad står på?" sa jag, och så hade han DRÖMT om sig själv och hur han brukar avbryta folk genom att säga hur det egentligen ligger till. "Vem GÖR sådär?" sa han bestört. "Du!" sa jag.
Det stämmer, han har för vana att ibland tvärt avbryta folk som han tycker att far iväg på villovägar, det är nu hans sätt bara och ingenting han har tänkt på. Och så går karln och drömmer om sig själv och inser att det inte är så jättesnällt att göra på det där sättet, och så ser han saker från en annans synvinkel och ligger och vojar sig över sig själv det första han gör på morgonen. Där har vi J i ett nötskal. Glömmer han självanalysen, så ser omständigheterna till att påminna honom om den i drömmarnas land.
Tycker det är så häftigt bara.

Som att köpa kärlek, fast genom knull

Inser nu här att jag inte kan så mycket annat än skriva ytterligare ett inlägg. Jag ska tids nog specificera vad jag blev så sur över idag, och det tar sig, det tar sig. Man måste bara få utåtvänt det där huvudet från navelgropen nu, ut mot världen och det som händer, bort från det där självet och allt vad där kring rör sig.

Grejen är väl mest att jag känner mig så STUCK och så himla trött på att vara så stuck med mig själv, på nåt vis. Jag skulle på ett sätt önska att jag hade ett barn i det här skedet - då hade man automatiskt haft fokus någon annanstans. Samtidigt är jag så långt ifrån de där tankarna på barn som jag säkert varit under de senaste tio åren. Jag vet inte, livet ter sig bara mer och mer som att jag självklart ska vara en sådan där som inte får barn, som inte har behov av det och som istället fyller mitt liv med en massa andra nöjsamheter. För livet är faktiskt så mycket mer än det där att skapa en familj kring sig. På ett sätt tycker jag att det är så easy way out - du skaffar barn och så har du nån som, vare sig de vill det eller inte, alltid kommer att vara attached till dig på något sätt. Det är som att köpa kärlek, fast genom knull. Lol. Inte är jag riktigt klok inte, som skriver sådana saker.
Och jag vill faktiskt också hötta lite med fingret och påpeka att barn, utan diskussion, idag är den absolut största påfrestningen för planeten och miljön man kan tänka sig - och då tänker jag på barn som föds här med vår levnadsstandard, med våra behov. Det är ju tamejtusan nästan förkastligt att få barn idag, om man tänker på det. Vem behöver mer av oss, liksom? Vem behöver ännu en som ska ha kläder och mat och plastblöjor och uppvärmda hus och ikea-möbler? Ingen!
Samtidigt kan man inte resonera om barn på det där sättet att folk ska sluta reproducera på grund av klimatskäl, för vi är ju bara djur ändå. Vi är väl förprogrammerade till att villa föröka oss - samtidigt är människan det enda djuret som har kapaciteten att tänka till om det, och tacka nej.

Nu var det här inte meningen att överhuvudtaget bli ett sånt här speech, men tydligen hade jag det i mig. Jag har varit sjuk hela dan, har inte varit ute och har suttit i min morgonrock och tyckt synd om mig själv pga att jag inte lyckades med den där ena saken, och så är det nu med det.
Ska bli en ensam gammal surkärring som till sist tar livet av mig för att äldrevårdssituationen är så makaber i det här landet, goals.

Dagens bild

Dagens bild

Jag säger bara. Jag bad J ta en bild av mig för att jag ville ha ett minne från den här situationen. Jag bad honom till och med att lägga upp den på insta, för jag ville det, men han sa att nä, för att han är en vettig typ som inte är sådär konstant i kvarnen med det personliga.
Det här är bara en sådan urbota KAKIDAG så det inte finns liknelse till det. Handlar bara om att saker man satsat på inte får nåt gensvar, och jag är ju nu också så himla dålig på att inte lyckas när jag väl har satt tid ner på nånting. Så i det stora hela är det här ju en bra lektion för urbota narcissist-jag: Att ta lite motgångar emellanåt. Allt den här fåntratten gör blir liksom inte en omedelbar succé, all skit jag välter ur mig och placerar på bordet för allmän åsyn är inte föremål för beundrande blickar.
Som om världarna ville spela ett sarkastiskt skådespel enkom för mig, så har de också sett till att jag är sjuk idag. Har stegring och kanske feber, har hostat halva natten, och har spelning imorgon, dvs ska använda min röst. Skojigt, skojigt.
Jag hoppas genuint att alla som läser detta har en bättre dag idag.

De nya tonåren

Känns som om början av den här veckan har varit laddad med betydelse, och det har den också. Fick äntligen tummen ur röven och tog mig till Vasa, till I - och det är nu alltid på många sätt underbart att spendera otvungen tid med en gammal vän, tillsammans med vilken man kan ligga och drischa halva dagarna utan att kommunicera ett endaste ord. Inser att jag behöver fler sådana vänner - såna som kommer hem till en och bökar med kaffepannan medan man själv sitter där man sitter och inte behöver säga nånting.

Den här morgonen har jag spenderat genom att färdigställa en recension, (Ellen, if you read this - it iz coming. Be very afraid. Not). Samtidigt har jag snorat, hostat och kämpat med fokus på så många jävlade eländes plan, till exempel tänker jag väldigt mycket på vad det innebär att skriva bra versus skriva en bra bok nuförtiden. Det är nämligen två så olika saker att man knappast ens kan föreställa sig hur vitt olika de två sakerna är. En bok handlar om att skapa en hel värld som på olika sätt är angenäm för läsare, medan det att skriva lite bra (vad det nu sedan ens innebär) handlar om att tillfälligt stjälpa ur sig saker och meningar som låter som något.

Så till sist tog jag bara och sket i alltihopa och skränade karaoke till Synchronicity II. Det fick ta all min sinnesnärvaro att inte posta en video av scenariot på insta-stories, fick ta lite sinnesnärvaro också att inte samtidigt klä av mig morgonrocken och bara nakuhoppa här omkring på soffan medan videolampan lyste rött - jag vet inte vad för period av exhibitionism och bekräftelsebehov jag går igenom just nu. Tonårsperiod, kallade jag den igår kväll, när jag medgav till J att saker är ut och spretar, intentionerna hoppar hit och dit och jag tampas med en känsla av att nån eventuell ungdomlig skönhet håller på att rinna ifrån mig samtidigt som det inte gör något överhuvudtaget.
P.S När man ser på Patti Smith så förstår man att ålder faktiskt inte betyder ett skit.

inktober

Så nu har det gått och blivit ny månad, och med den månaden kommer det årliga INKTOBER. Hoo-fn-ray. Jag har gjort det här i åtminstone 3 år nu och i år drar jag till med några roliga regler som jag satt åt mig själv:

1. Inga referensbilder, alltså jag får inte rita av. Blev så inspirerad av @allyouneediswall på insta - en rysk konstnär som snackade om att man missar sin egen stil om man konstant ritar av - att man hittar sin riktiga uttrycksförmåga om man helt enkelt ritar det som kommer upp i ens huvud istället. Som jag gillar den tanken!

2. Ingen blyerts innan - inga korrektioner -
det blir vad det blir.

3. Jag ska rita med tusch, för jag vill bli bättre på tusch.

Det är instagram som gäller om man vill följa med, @markermastress heter kontot. Går också att följa Marker Mastress på FB.

Kissing and dissing my friends

Okej, nå men hej.
Jag har haft ett så fylleslagigt veckoslut, att jag nu har bestämt mig för att ha en vit oktober. Det betyder för min del att jag ska vara drogfri och nästan alkoholfri, för någon form av förändring måste helt enkelt hända nu.

I helgen var det R:s going away party och vi drack lite civiliserade ölglas på Alvar. Och inte vet jag hur det gick så, men mitt i allt var mina tankar och allting en enda dimma, jag blev så full. Antagligen för att jag hällde i mig 2 öl medan andra drack 1. Och kvällen spårade ut i att jag 1. kysste R. Jepp. Av ingen annan orsak alls än att jag plötsligt tyckte att han var hot som fan och bara egoistiskt ville slå slag i saken. Jag tror nog att jag frågade innan och han sa väl skeptiskt att "is that ok?" vilket jag tog som ett solklart ja för att fylletratt. J är ju vettig nog att förstå att jag är en fucking galenpanna som gör sådana saker och att de inte leder till några som helst konsekvenser eller har nån större betydelse. Men R, stackarn visste ju fan inte vad han skulle tänka och tro, så sen fick vi spendera lite tid på att försäkra honom om att no harm was done och att vänskapsbanden består. Jag kände mig lite som en psykiskt rubbad person vars nycker och infall måste förklaras för andra, och det är väl heller inte så långt ifrån sanningen.
På ett sätt vill jag leva i en värld där infall är möjliga och kyssar är harmlösa, men samtidigt så måste man ju vara medveten om att varje sak man gör också involverar andra mänskor, och man kan liksom inte gå på bara för att man själv plötsligt vill det. Så det var inte särskilt klokt gjort, i slutändan.
Nå, men det var heller inte det värsta jag gjorde. Jag fick också en blackout i vilken jag hade 2. stått och skällt ut en annan vän på Gringo. Jag kommer inte ihåg vad jag sa, bara hens tårfyllda ögon efteråt, och då fick jag riktigt fråga att what the fuck is going on? Fick skriva och be om ursäkt efteråt, för det där är inte jag - det vete fan var det härstammar ifrån, att jag i fyllan ibland får någon våg av aggressivitet och illvilja mot mänskor, det är som att nåt undermedvetet tar över och jag blir en som bara ska trycka ner andra. Upplys mig gärna om vad den psykologiska förklaringen till det här beteendet är, för jag har ingen aning. Jag minns en annan gång då jag gjort nåt liknande, och det har liksom inga huvud och fötter och jag skäms kolossalt nästa dag.

Så nu blir det alltså renlevnadsmånad för hopplösa jag - passar bra för det blir ju inktober och jag ska ta tag i tuschteckningarna, I've got shit to get done osv. Ingen tid för självcentrerade nöjen.

Åter en lista för att orsaker

Kärä blög.

Idag känner jag mig opåhittig men helt bottenlöst nöjd och glad, konstig kombo. Var ute på promenad och hittade svamp, samtidigt som jag filmade mig själv åt mina tyska vänner. Vad får en att känna sig mer meningsfull än när man står mitt i vackra finska förortsskogen och säger "isn't it bloody fantastic?!" och "here's no people!"
Var också på feedbackmöte för radiodokkaren idag och det var ju intressant, för det visade sig att jag har gjort en megaboring dokkare. Hahaha! Alltså riktigt supertråkig, i många avseenden. Underbart. Kändes bra att de vågade ge mig lite kakka-feedback för då är man ju liksom nån som de vågar göra sånt åt. Om man bara skulle få ljummen feedback, så är det ju ingen som tar en på allvar, liksom.
Följande lista har jag kopierat från samma ställe som igår, den är från nouw.com/blogglistor.

1. Hur mår du rent fysiskt, idag?
Lite trög, men bra.

2. Hur mår du rent psykiskt, idag?
Känner mig hyper och som att jag snart säkert brakar, men just nu, alldeles utmärkt.

3. Vad är hälsa, enligt dig?
Att kunna stiga upp varje dag och fungera både fysiskt och psykiskt.

4. Vad borde du göra mer/mindre av för att maximera din hälsa?
Sitta mindre, göra mer yoga.

5. Vilken är din värsta sjukdom/olycka som du har varit med om i livet?
Alltså jag har inte varit med om nån som helst olycka. Nä, det kan jag inte säga. Man skulle inte tro det om mig, men jag är faktiskt rätt försiktig.

6. Skulle du kunna tänka dig att jobba inom vården?
Nej, men har en enorm respekt för alla som gör det.

7. Har du någonsin åkt i en ambulans?
Näpp.

8. Skulle du hellre vara skadad i musklerna och inte kunna träna på ett helt år, eller vara konstant täpp i näsan i ett helt år?
Skadad i musklerna, så klart. Då kan man ju bara vara helt som vanligt, nästäppa är ju en pina.

9. Hur ofta besöker du tandläkaren?
När tandstenen börjar bygga vikingafästningar vid mina tandfästen.

10. Vad anser du om psykofarmaka, kosttillskott, Ipren osv?
Tja, vad ska man anse om det?

11. Du behöver tala med en läkare/psykolog. Vill du hellre träffa personen face to face eller kan du tänka dig ringa ett samtal och prata med läkaren över mobilskärmen?
Jag kan ju så klart tänka mig att ringa, men föredrar att träffas, så klart.

12. Är du en morgon eller kvällsmänniska?
Måste jag verkligen svara på den här frågan?

13. Hur får man dig på bra humör?
Man skickar en länk eller bild till mig och säger, det här är nåt som du borde se, till exempel.

14. Springa, lyfta vikter eller yoga?
Springa, sen yoga.

15. Prata känslor/problem med dina föräldrar, vänner eller psykologen?
Vänner. Psykolog sku va kiva men kostar pängar så jag är min egen psykolog (said the biggest liar ever).

En helt vanlig lista

Fick för mig att underhålla mig själv genom att fylla i en lista, orkar inte credda för det var inte nån personlig lista det här, snubblade över den bara.
Tänkte på det, att är inte dessa listor lite som de där "Mina vänner"-häftena man fyllde i i lågstadiet? Jag fullkomligt ÄLSKADE dessa häften och fyllde mycket omsorgsfullt i dem. Skulle va himla roligt att läsa vad man skrev i dem idag, har själv inte kvar något sånt där roligt alls.
Nåja, nu painar vi.

1. En dålig vana som jag kommer att bryta:
Panta på saker som måste göras. Jag måste bli bättre på att ta tag i saker för det ger överlag mer reda med allting, plus att jag hålls på bättre humör.

2. En ny färdighet som jag vill lära mig:
Jag skulle himla gärna villa investera i en ritplatta, eller vad det nu heter. Så DIGITAL PAINTING, det skulle jag villa lära mig.

3. En person som jag vill sträva efter att bli:
Greta Thunberg. Inte så stor chans att jag blir det inte, men försöka kan man.

4. En god handling jag vill göra:
Bjuda nån som behöver det på mat/te/kaffe/nånting.

5. En plats jag skulle vilja besöka:
Beirut. Igen. Beirut var tamejtusan en så fascinerande stad. Och så skulle jag villa till Ukraina.

6. En bok jag skulle vilja läsa:
Den där Ellens bok. Ni vet vilken Ellen jag menar. Har varken läst första eller andra.

7. Ett brev jag skulle vilja skriva:
Ett brev till min vän i Tyskland. Har varit på agendan i flera år men det bara vill inte bli av.

8. En ny maträtt som jag skulle vilja testa:
Kimchi. Skulle villa göra det från grunden.

9. Något som jag vill bli bättre på:
Att sätta upp mål och försöka nå dem.

10. Något som jag skulle vilja köpa:
Det sa jag redan: En ritplatta.

Solen går upp över nya miljövänligare förpackningar

Så går ens små programpunkter ur världen för att aldrig komma åter, och där står man sen och småskrattar och tänker att jaha. Anna-Greta skrev och tackade för radioprogrammet. Det hade kommit god respons under dan, skrev hon. Gladare kunde man inte göra mig just då, för i slutändan var det så klart just tanten i fokus som jag brydde mig om. Egentligen bara henne och vad hon skulle tycka om att höra på sig själv på det där sättet. Nu kan jag dra en djup suck och vara lugn, medan andra uppdrag radar upp sig på ens stig.

Överlag har jag det helt himla bra just nu. Finansiellt är jag stabil, behöver inte anmäla mig arbetslös, så det i sig är en vinst, vinst, vinst! Det är hemskt så illa det får en att känna sig, det där med att måsta lyfta det där arma stödet. Fast man har rätt till det, fast det finns där just för de där situationerna då man behöver det. Att inte behöva lyfta arbetslöshetsunderstöd fastän man kanske skulle ha rätt till det, gör mig barnsligt stolt, riktigt så det nästan känns fel.

Idag har Gretas tal spritts ut över världen, och jag tänker att det nog är en himla intressant tid vi lever i. Greta ter sig som en galjonsfigur som folk ser upp till eller hackar ner på, och det enda jag kan tänka på är att vad är det för skillnad? Sluta dyrka människan, lyssna på henne istället. Tänk på vad hon säger, ställ om era liv, gör nåt, för bövelen. Jag räknade alla som hade tryckt en skratt-emoji åt Greta på svenska Yles Facebook-länk, det var 42 stycken varav 37 var män. Trettiosju patetiska fjantar som känner sin bristfälliga manlighet hotad då en påläst tjej står på barrikaderna, det är vad mycket av Facebook och världen går ut på idag.

Idag dök också en reklam upp i flödet, det var Santa Marias tacos som nu kommer i "ny miljövänligare förpackning", av papp istället för plast. Fast det här är en jättepositiv förändring så vill en liten jävel i mig bara luta mig tillbaka i soffan, klappa slött och säga "nå hoo-fucking-ray." Ni skulle ha tänkt på det där för 20 år sedan, ens för 10 eller fem år sen. Ni kunde ha gjort det här när som helst men har inte gjort det, men nu då det är mediasexigt att vara miljömedveten, ja nu passar det minsann. Det känns som ett tricks som de spelar en rätt upp i fejset, ett spel för fasaderna, ett hyckleri. Nu, miljövänligare förpackning, jamen hejsan. Antar att man borde se alla sådana här små förändringar till det bättre som positiva saker, men jag känner mig mest bara trött. Det känns som att allt är för sent.
Nåja men solen går upp och hoppet är kanske inte ute för oss arma mänsklighet, ändå.

Våndorna

Mörg blög,
Jag är liksom livrädd just nu. Jag är så rädd och orolig för att mitt intervjuobjekt inte ska tycka om min radiodokumentär som kommer i etern nu på söndag. Jag vet att det här är småsaker och att man blir sånhän när man håller på med för mycket liknande saker i en mycket liten krets, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på vilka konsekvenserna skulle vara ifall min Anna-Greta inte skulle tycka om programmet jag har gjort om henne. Det känns lite som en allt eller inget-situation. Antingen kommer hon att ta dokumentären till sig totalt och njuta av sin stund i etern, eller så kommer hon att tycka att jag har våldfört mig på materialet och haft med saker som absolut inte hör hemma i en radiosändning (enligt henne då). Problemet är att jag ju inte kan veta varken bu eller bä i förväg, jag får bara gissa och hoppas att hon kommer att tycka om den.
Men URK så nervös man kan vara. Wish me luck.