Inktober #31: "friend"

I did it! i frekkin did it, inktober.

U did what?

Oh um, nothing. Forget it.

Inktober #30: "wreck"

Inspirerad av min ytterst tunna lunchbox.

Idag ville jag skriva nåt om varför (och hur) J är så bra. Scenario från igår kväll: jag beklagar mig över den enorma mängd rischoklad som jag just har satt i mig, konstaterar att underbyxorna skär sig genom magen så den bildar TVÅ utbuktningar. Beklagar mig över att eventuellt börja bli fet, ojar mig och håller på. Och då tystar han ner mig, snabbt och effektivt, ungefär som man viftar efter en irriterande fluga, att "nu är du tyst". Att sånt där inte är viktigt, eller behöver sägas högt, ens nån gång. För att det är struntprat. Det är det ju. Men jag älskar hans sätt att konfrontera såna där saker, skyffla undan dem likt de oviktiga påståenden de verkligen är. Fet här o fet där. I vilken värld har det nån som helst betydelse? Fuck it, och fortsätt leva. Fortsätt äta choko.

Valtava autio tää pää. kolo kolo, ei kuulu mittään. yksi asia siinä kolisee. taitaa olla markka.

Inktober #29: "surprise"

Idag är jag så himla trött på folk, surprise surprise. Det varierar det där, oftast tål jag människor rätt bra och till och med trivs med dem ett par timmar, men det är väl kanske de två dagarna ute på jobbfältet som igen har lämnat sina spår. Många är så otroligt självmedvetna, så fruktansvärt allvarliga med vem de själva är och vad de gör - så otroligt förälskade i tanken på att jaget någon dag ska göra något speciellt, eller ska bli något speciellt, och de drar sig inte från att basunera att nu ska det stora jaget vara här, nu ska det företa sig en sådan här uppgift. Jag blir alldeles rabiat av att tänka för mycket på det, hur denna "pretentiousness" och självobsession fullkomligt har tagit över det här samhället. Var på öl i Gringo igår och spegeln på väggen där får fantamej inte vara i fred i tio minuter innan nån är där och speglar sig själv från sjutton olika vinklar - kvinnor som män. Det är som att folk på nåt plan är väldigt måna om att reflektera över "idén om sig själva", jag såg en typ som närapå blinkade åt sig själv i spegeln, så jävla kär i situationen var hon, att nu är hon den där kvinnan som sitter här på date, uh lalaa. Sen kom hennes date, och hon vände sig mot honom, tillbaka i verkligheten, men bara till en del - hon var fortfarande tvungen att följa med sig själv i spegeln var femtonde sekund.
Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget, och inte är det nu så alarmerande med folks självobsession egentligen heller, nog är jag också helt fullständigt besatt av tankar som på sätt eller annat anknyter till mig själv.

Inktober #28: "burn"

 

Idag är jag så helvetes arg, så det passar ju bra med temat #burn på inktober, skulle gärna sätta eld på nånting.

Jag har varit assistentvikarie och umgåtts med elvaåringar hela dan, och erfarit så många saker som lagt djupa spår hos mig. Först: pojke som missar en boll när han är målvakt, sen riktigt nästan slår sig själv i ansiktet för att han kämpar mot gråten, sen inte kan hejda sig utan rusar in till omklädningsrummet där han gråter o ropar "jag drar ner hela laget! spela utan mig!" Jag försöker trösta så gott jag kan, rufsar om pojken i håret (en överhettad liten kalufs) och säger att han ju försvarade helt superbra (för det gjorde han, han gav verkligen allt - ett klockrent exempel på en liten överpresterare) och att han "inte behöver ta det så hårt" (alltså daa, vuxenlogik). Och först efteråt kommer jag på vad jag naturligtvis borde ha sagt: "Du har så stora krav på dig själv, ingen annan här har så stora krav på sig själv som du". VARFÖR kom jag inte på det i stundens hetta?

Efter bara några minuter var det gråt i flickornas omklädningsrum, och det blev riktigt hjärtskärande sen där. Det handlade om mobbning, otroligt nedvärderande glåpord, allmänt också om det här med vänner och ensamhet.

Nu är jag trött o uppgiven. Blir så ledsen över alla dessa små som ska växa upp i en otrygg tillvaro. Och om man känner stora prestationskrav på en jävla jumppatimme, så är det fan nåt lurt, alltså. Ingen ska behöva bryta ihop över ett missat mål på det där sättet.

Inktober #27: "creepy"

Fem kalvar gick över en sommaräng.

En av dem stannade plötsligt och

höjde på huvudet och...

zzzzzzz alla somnade hejdå.

Inktober #26: "box(er)"

 

#box.

Har haft en så fånigt idérik dag idag, det känns riktigt konstigt efter att igår ha varit vaken till kl. 4 och gjort ingenting viktigt (läs: obsess-spelat bingo blitz). Vaknade kring tolvtiden och var sådär riktigt förstörd som man är när man har gjort nåt riktigt galet åt sig själv, tänkte att den här dagen skulle barka ner för kakirännan, men lyckades ändå vända på det rätt så fort.

Sen har jag skrivit på roman-fan och konstaterat att det går så inihelvete långsamt framåt, men inte har jag ju å andra sidan bråttom heller. Det får ta den tid det tar. Gun (min romantyp) behöver tid, hon är en sån som prövar studset i stolsitsar och liknande - det tar en viss tid för henne att komma nånstans.

Imorgon ska jag igen vikariera nere på skolan så då får jag ta mig samman och stiga opp i ottan.

Därför

Innan jag gör något annat, så vill jag bara kort konstatera, att därför läser jag bloggar. För att ramla över texter som denna. Reflekterande, personliga beskrivningar av plaster som man har ett förhållande till. Märkvärdigare än så behöver det faktiskt inte vara.

Den dag som idag är

Så har vi kommit till den tiden på månaden då den ena rajvaren tar vid där den andra slutar. Jag hade idag bestämt att jag måste börja rita mina julkalendersluckor om det ska finnas en chans till att jag ska hinna trycka upp pappersexemplar i år - för det är tanken. Ja, tanken är faktiskt att det ska finnas enbart papperskalendrar i år, och att de som vill ha dem får pröjsa för dem. Nätfenomen är så igår. Handfasta grejer som man kan ta på är det nästa stora. Förra årets julkalender kan ni titta på här.
Hur som helst, blev så förbannad idag när jag insåg att jag inte hade hållit mitt löfte att börja rita på kalendern så jag svor och divlade och beskyllde J för att vara en usel yogadragare. Nej, det gjorde jag inte alls, men jag sa "jag tål inte när du är ledare".
Sen ritade jag en ruta, ilsket och spretigt blev det.

Detta har hänt:

1. Vi åt lyxpasta. Jag sa att vad är det för skillnad om det är lyx eller inte, det är ju bara mjöl o vatten i varje fall. Mer skillnad är det till exempel på en ekologisk- och en icke-ekologisk grönsak. Den ena är besprutad, den andra inte. Min poäng gick inte hem.

2. Vi har sett på Ex on the beach. Vår intelligensnivå sjönk genast betydligt.

3. Jag hade igår en diskussion med en amerikansk dam på Facebook. Har en massa "vänner" där, har ingen aning om vilka de är, vi utbyter mestadels bara tjänster för Bingo Blitz. Jepp. Nå, ibland händer det att nån börjar diskutera med en, som igår. Damen ville prompt berätta om nåt slags "federal grant program" som man kan apply for och att hon hade fått forty thousand dooolaaars. Hon undrade om hon skulle ge mig kontaktuppgifterna till hennes lawyer. Hur jag än sa att jag inte är from the US, "I am in Europe, Finland" så FÖRSTOD hon inte, hon bara babblade på om detta sida upp och sida ner. Och jag skrev att "I'm really happy for you" och andra saker, men hon fattade inte.
Och jag tänte bara att hur dum kan man vara? Hur dum kan en vuxen människa vara, så den börjar babbla om nåt oväsentligt med en människa hon överhuvudtaget inte känner, samt att det inte går hem att någon inte är amerikan? Jag blev helt vitblåst i hjärnan av den där diskussionen och att tänka på den. Det var som att tala med en tejpad dammboll som har lärt sig använda ett tangentbord. Jag skulle avsluta diskussionen med att säga att jag måste gå i säng, men kom att tänka på tidsskillnaden och att hon aldrig skulle förstå att klockan här är nånting annat än klockan in the US, så jag stack bara vid ett lägligt tillfälle.

Inktober #25: "tired"

#tired.

Jag trött.

Du trött.

Vi alla trötta i ögonen.

Statsminister Ingenting

Tycker ni ska se Barbro Björkfelts ytterst aktuella dokumentär "Brev till statsminister Sipilä". Den belyser det imbecilla kring regeringens asylpolitik, samt det faktum att statsministern överhuvudtaget inte har vare sig kommenterat eller tagit någon ställning till de hundratals brev som har skickats till honom via brevkampanjen och #weseeyou. Jag skrev inget brev till honom, eftersom det råder konstant stillestånd i mitt huvud kring den saken - det formuleras liksom inga ord hos mig när jag vill rikta mig till den karln. Däremot ville jag sätta ord på hans konstiga tystnad och gjorde det i och med låten nedan, "Statsminister Ingenting", som också figurerar i soundtracket till dokumentären. Fick i samma veva testa vad min nya moog går för. Hurja spännande. Lyssna vetja!

Mälikkälä/Reso

Vi har varit på en osedvanligt lång promenad med Mili. Den blev lång för att jag tappade bort mig i väderstrecken och gick åt fel håll, hamnade vid Raisios Ikea och sen envisades med att gå hela vägen hem för att bussbiljetten hade gått ut.

...och här har vi de mest stämningsfulla bilderna, men vi slänger in åtta till, because I can.

Det börjar nalkas jul, vettni, jag hittade ett tomtehuvud.

Nu har jag sån där "wtf just happened"-känsla och sitter med sjuka fotbotten i soffan. Men det är något så mänskligt med att gå långa sträckor, man känner sig så kung av fot, eller någo. Att man kan gå är för mig beviset på att man ännu fungerar - att man kan förflytta sig utan fortskaffningsmedel dvs, ifall det skulle bli fara på färdet.

Baka era fakking kex,
upplev er barndom pånytt
era tråkmånsföräldrar

Inktober #24: "one dozen"

Dagens blinktober har ett underligt tema: "one dozen". Så det blev ett dussin groende ärter.

Annars känner jag mig som att jag håller på att bli fet, kanhända är jag bara full av gas. Spännande saker. I och för sig tror jag nästan alltid att jag håller på att bli fet men så blir jag det ändå inte. Kanske jag blir det den här gången. Som sagt: spännande.

Oktobersöndag

Oktober har för min del blivit den månaden på året då jag hittills har skrivit flest blogginlägg. Vet inte vad jag ska säga om det: orsaken är ju naturligtvis inktober, men ändå: HE ROLIGT ATT HE LEVER. Så har en helg igen gått hädan och spolats ner för de skitiga rännorna, och som brukligt satt jag igen här mellan hemmets fyra väggar och såg bland annat på filmen Coco Chanel & Igor Stravinsky. Störde mig på sättet att porträttera Coco: som en sval, självisk karriärkvinna som inte kände några samvetskval, bara lust. Stravinsky var väl inte bättre porträtterad med tanke på stereotypen av artistgobbe. Men jag gillade filmen ändå: speciellt att man fick höra så mycket av denna Stravinskys alldeles fantastiska musik. För det är den, den är banbrytande vågad och fucking incredible. Ursäkta, jag kan inte förklara mig nåt mer utan svärord och engelska.
Jag kunde ha varit ute igår, om det inte vorde för hunden som fortfarande är väldigt olycklig ensam om natten. J hade keikka med Svordom, som jag attan håller så varmt om hjärtat. Fina typer, bra musik. J kom hem på småtimmarna, pratsam och glad i hågen. Han hade badat bastu, köpt ny T-skjorta och allt vad det var. Han fånade sig något kolossalt och fick parkera sig i soffan där han också slocknade. Någon gång under natten hade han ändå flyttat sig till sovrummet eftersom jag vaknade av att han låg bredvid mig.
Idag har jag varit ute och räddat några övergivna frilandsgurkor och morötter från studentbyns planteringar. De kommer att vända upp och ner på landet vilken dag som helst nu, så jag ser det som fortfarande ligger kvar där som mitt, kort sagt. Kalla mig tjuv om ni vill. Tog också litet sallad men den hade blivit äcklig.
Jag gillar den här tiden, detta mellanskede mellan höst och vinter, då naturen har gett upp och bara ligger hopfälld, brun och svart inför snöns antågande (nu låter jag som farsan). Från mitt skrivbordsfönster (för jo, jag har ett skrivbord! Utveckling!) ser jag domherrar och undrar om det betyder något: är de inte vinterfåglar? I alla fall ser de feta och lustiga ut där de näst intill psykotiskt tuggar i sig de sista resterna av skrumpna rönnbär som hänger kvar i träden.

Inktober #23: "slow"

Antar att den här bilden har den pissigaste upplösningen ever, eftersom jag försökt försköna den i instagram.

Hur som helst: temat är "slow" och jag skulle göra en snigel, men det blev en...

ja, en hjorgel,

hihi hoho haha

all den här humorn tar livet av mig.

Inktober #22: "little"

"little"

Gudomligheten

Jag gjorde just nånting som kommer att förvåna och förbrylla många i min bekantskapskrets. Jag skrev nämligen in mig i den evangelisk- lutherska församlingen igen. Wtf? tänker många. Hurra! säger nån annan. Varför gör hon på detta viset? Nå, jag ska försöka förklara.
Jag skrev ut mig ur kyrkan nån gång i början av 2000-talet, eftersom jag varken var troende eller tyckte att jag överhuvudtaget hade något med församlingen att göra. Jag tyckte att det här med att höra till kyrkan var något som bara hade hängt med sedan barndomen, allt det där med att man konfirmerades och sen passivt var medlem, jag ville inte vara med om att skapa nåt slags felaktig statistik. Och det tycker jag ju fortfarande, att jag inte vill vara med om att skapa nåt slags förvrängd statistik! Jag är inte kristen, inte på något konkret plan i varje fall. Jag stöder fortfarande inte kristendomen, men däremot kyrkan, eftersom kyrkan faktiskt har profilerat sig som en kova jätkä nu i och med flyktingfrågan. Sällan har jag sett kyrkan så handlingskraftig. Kyrkans utlandshjälp finns och agerar aktivt i Aleppo, kyrkan hjälper till med att bestrida avslagna asylansökningar hos enskilda fall. Jag tycker det här är värt att stöda med ett medlemsskap. Precis, när jag hade skrivit detta igår, så dök den här artikeln upp. Om nästan exakt samma saker!

 Ja, och så är det en annan mysko grej också. Genom att ha träffat spännande och intressanta, kristna människor har jag fattat att Jesus också var en kova jätkä. Alltså nu tror ni kanske att jag har fått någon form av dåndimp. Men alltså, Jesus var en bra och asketisk typ, han ville för fan bara sprida kärlek och lära folk att älska sin nästa. Sen har nu folk dragit fram och gjort fruktansvärda saker i hans namn. Som sagt: jag har inte många sympatier för kristendomen, hur den har dragit fram, vad den har gjort och hur inskränkta många kristna i allmänhet är. Men skit i det! Främst vill jag understöda kyrkans agerande i flyktingfrågan, i motsats till politikerna som står handfallna. Kanske vill jag också bara göra nåt konkret, ha förändring och sammanhang på nåt plan? Jag är uppfostrad i ett samhälle som, vare sig det vill det eller inte, har vissa kristna värderingar och jag har dem också, vare sig jag vill det eller inte. Jag vill dela med mig och jag vill vara en bättre människa. Och jag är inte ateist, har kanske till och med velat vara det, men jag KAN det inte. Jag märker det hela tiden, i naturen, i dialogen med mig själv och andra: jag tror attan att det finns någon "högre makt"- inte Gud i hens tron eller nåt sånt, men NÅGOT. Jag tänker lite enfaldigt att ett medlemsskap på nåt plan kanske för mig närmare nåt slags gudomlighet (fniss). If Jesus (and Buddha, and probably all the rest of the enlighted historical people) could feel it, so can I.

Och nej, nu är jag inte bättre än nån annan som inte tycker så som jag
och nej, man behöver inte sluta svära i min närhet, tvärtom
och nej, jag kommer inte att börja gå på gudstjänster
och nej, jag kommer inte att knäppa till mina kläder och gå i långfläta
och ja, jag tycker oftast att allt som är förknippat med kristendom är SKITTRÅKIGT
och ja, jag tycker egentligen att buddhismens ideal och sådana saker är mycket närmare mitt jag än kristendomen, men samtidigt så långt ifrån pga geografisk distans och levnadssätt, säkert
och ja, jag tycker att Bibeln är en sagobok, den är trots allt skriven (och redigerad) av människor
och ja, jag kan ha fel. I allt jag just sa.

Inktober #21: "big"

Say no more. Kanhända att jag hamnar skippa inktober så småningom; måste börja preparera julkalendern (!).

Big plans with that one, I say. Huge plans indeed.

"Finland picked you"

Jag har tänkt på det så mycket och tänkt att jag borde skriva i varje fall ett inlägg om det, men det har liksom varit för stort för att bli av. Det här mötet med syrierna A och K.
Alltså, man vet ju det: man får ju höra om det och se det hela tiden, det att världen är i brand, men jag vill påstå att man nog nästan inte förstår det, förrän man sitter tillsammans med några som flytt och tittar på en youtubevideo från det totalt sönderslagna Homs (deras hemstad), medan den ena gråter och den andra är nästan påfallande oberörd.

Det är min mamma som har knutit kontakten med dem. Hon är en underbar, underbar människa - ok, det här är en bisak, men det måste sägas: min mamma är en av de mest osjälviska och fina människor jag känner. Sedan hon blev pensionär har hon sett det som en av sina prioriteter att välkomna och hjälpa Borgås nyinflyttade flyktingar: hon läser läxor med två sudanesiska flickor, hon åker omkring och hjälper folk med finsk byråkrati, hon drar en kurs i finsk matlagning och mitt gamla flickrum är fullt med lådor som tillhör en vietnamesisk utbyteselev som för tillfället är hemlös och i Tyskland.

Nåja, det var via matlagningskursen som hon lärde känna mamman K med sonen A. K talar så gott som enbart arabiska, men håller sig inte i bakgrunden för den sakens skull - hon försöker hårt och har hela tiden sonen som översättare vid sin sida. När man träffar dem blir det fort ett enda sammelsurium av språk och översättningar - mamman förklarar och gestikulerar och A är snabb att översätta. Sen går diskussionerna båda vägarna. Ibland står mamma i köket med K och pratar - dvs de använder sig av nåt uråldrigt, moderligt förståelsespråk som mest består av skratt och pussar.

A och K har levt ett normalt liv i Syrien, bott i ett stort hus, A har sålt bröllopsklänningar och K har studerat ekonomi. Han var nästan färdig när kriget bröt ut. Han hörde till oppositionen som såg det som sin uppgift att störta den korrupta presidenten al-Assad. Man kan se och känna igen hans ungdomliga iver när han berättar: nu skulle det ske! Nu skulle folket ta över! Han hade det på video med högupplösning: det skulle dokumenteras - han var med när det hände. Nå, det blev inte riktigt så. För sen blir deras historia väldigt vag och jag får svårt att uppfatta hur det egentligen gick till:

- Situationen eskalerade snabbt och Homs blev ett bombmål.
- K kunde inte ringa A när han var ute och demonstrerade, eftersom hon inte visste om han var tillfångatagen och ett samtal i såfall kunde vara ödesdigert.
- K kunde från sitt fönster se ungdomar som radades upp mot en husvägg och skjöts - och hon visste aldrig om A var en av dem.
- De var tvungna att börja gömma sig. Här börjar också berättelserna om de otaliga vänner och bekanta som "bara försvann." A visar en video av en god vän som sjunger på Youtube. "He's dead now."
- Grannens flicka hade huvudet för högt en gång, syntes i fönstret och blev skjuten. K fiskar upp sin mobil och visar bilden av flickan då hon var vid liv och då hon sen ligger livlös i mammans armar. Jag har svårt att förhålla mig till en bild på någons mobil. Så vardagligt! Så fruktansvärt. Hur ska man reagera? Mamman lär ska ha blivit galen av sorg.
- Så småningom blir flykten det enda alternativet. K hamnar av någon outgrundlig anledning i fängelse, i någon månad är hon tillfångatagen, på libanesisk mark om jag minns rätt. Hon blir misshandlad och ser när yngre flickor blir våldtagna.
- K och A spenderar något år i Libanon, där de vantrivs. De väntar på att få resa vidare, nånstans, de måste ju nånstans. A visar bider från ett rum vars väggar han har klistrat fulla med foton av avlidna vänner. Det är som en vacker gravkammare, på nåt plan. Jag tänker att det väl är ett sätt att hantera det som händer, att man själv fortfarande är vid liv, att man är nånstans. Att man ville någonting men hamnade i ett vitt rum fullt av bara minnen.
- I Libanon blir de också av med i princip alla sina besparingar, allt ska bort till vaga avgifter. Syrier i Libanon behandlas som skräp (enligt A).
- En dag får de höra att "Finland picked you". De vet ingenting om Finland, bara att det är dit de ska. De börjar ta reda på allt de hittar om Finland. De säljer det sista de har och flyttar till en mindre lägenhet. Där de väntar i åtta månader. ÅTTA MÅNADER. De börjar ge upp hoppet. Men så kommer ett par finska socialarbetare och så får de äntligen resa (varför tar det så länge?!).

Och här börjar deras liv i Borgå, I BORGÅ! Det är så svårt att greppa. Nu bor de i en liten lägenhet i Vårberga, A har hittat studier för invandrare i Helsingfors, K lever i princip på sin man som jobbar på sjön och som hon åker och hälsar på i Sudan ibland.
A visar en Powerpoint som han har gjort för sina studier i Helsingfors. Vi ser underbara bilder av Syrien: flygvideon som sveper över fantastiska landskap, antika ruiner och turkosa kuster. Jag blir så ledsen av all skönhet, på tanken av att det alltid tycks vara det vackra som ska förstöras.

Jag har träffat A och K tre gånger nu. Alla gångerna har varit rejält omvälvande för mig på många plan: att höra deras historia, men också att känna den, att se en människas desperation, att höra den. K som alltid har en näsduk till hands, K som gråter, hulkar och sörjer sitt förlorade liv. A som är behärskad, som monotont förklarar, visar och upprepar. "Så här gick det till." Man ser att han är precis lika illa berörd som sin mamma, snarare chockad kanske. Till en början drömde han mardrömmar om hur han blev jagad nästan varje natt, men det har lugnat sig aningen. Hur skulle man själv vara? Vad kan de annat göra, än att visa upp vad de hade och berätta vad de har varit med om: i ett nytt land, med nya människor som vet INGENTING ALLS.
Jag trodde kanske att de skulle ha svårare att prata om det där, att visa bilder, att blicka tillbaka. Jag tänkte att man skulle behöva vara ganska försiktig när man ställer frågor om Syrien, men så var det inte alls. De pratar och berättar, förklarar och blir ibland förnärmade över att de öser all sin pina över oss, varpå vi - lätt chockerade - så klart säger att nejnej, berätta, visa så mycket ni vill och orkar! Där emellan skrattar vi, och vi utbyter bakverk, pratar om mat. De kommer alltid med någon form av gåva, och när vi var hemma hos dem, kom också andra flyktingar och ringde på för att leverera sina bakverk - en ständig utväxling pågår, en känsla av samarbete. Jag slås av hur annorlunda det här är, dessa möten: utan alkohol men ändå mer omvälvande för mig än något möte överhuvudtaget har varit på många år. I vår kultur dricker man ju för att allt ska bli lite mer uppsluppet, för att stå ut med denna evinnerliga tråkighet kanske, det faktum att få saker överraskar. Med A och K vill jag inte dricka, jag vill inte höra deras historier och möta dem under nån form av "toxic influence" - jag vill vara jag, så gott som det bara går. Jag vill möta dem som människa.



Nu i helgen när vi igen sågs fick vi en konfektask från Aleppo. Den är köpt i Sudan (där K nyligen varit och träffat sin man) men gjord i Syrien. Så mysko med den här asken! Finns det överhuvudtaget kvar, stället där man gör "Pistachio Aleppo"? Tänk om det här är en av de sista askarna som nånsin gjorts. Tänker att den är en magisk gåva.


Här kan man läsa Östnylands artikel om A och K:s berättelse -
också hur de lyckades med det helt osannolika: att få katterna med till Borgå!
"Runtom i världen finns det flyktingar som vi som vägrar överge sina sällskapsdjur. Det är för oss en fråga om moral att inte överge dem som är helt beroende av oss, som inte klarar sig på egen hand."
Så otroligt vacker tanke.