Att hänga upp sig på en citronkaka

Alltså jag är så ofokuserad så jag knappt kan skriva nånting. Ändå VILL jag hela tiden skriva här, eftersom den här bloggen på nåt sätt har blivit en crazy-kanal mellan mej och världen, en fast punkt, nånting. Kom på att mitt största problem är just FOKUS! Jag har så mycket jag skulle kunna göra – alla möjligheter i världen, men allt spretar hit o dit och jag får ingenting gjort om det inte står i kalendern: jobb kl. 11–16 eller liknande. Igår gick typ all min energi åt till att göra en citronkaka eftersom det var det enda jag hade gett mig fan på att åstadkomma igår. Jag hängde upp mig på denna citronkaka, den blev som ett bevis på att jag fortfarande kan åstadkomma nånting, att hela min vardag inte består av ett lulligt flummande mellan tak och golv.
Nu är den här söndagen på god väg ner längs med vessabyttans slingrigheter. Inkommande vecka måste jag göra nån form av läsordning åt mig själv här, annars blir ju ingenting till nånting överhuvudtaget.

Oglaserat bevismaterial. Kakan blev väldigt "kakig". En citronkaka är en citronkaka
är en citronkaka. Jag är inte ens speciellt förtjust i citronkakor.

Även hunden illustrerar det rådande sinnestillståndet genom söndersmulad leksak på hundmadrass.

Höll nästan på att glömma beviset på att Batman was here the other day.

Inkomstutjämnande politik och att hjälpa varandra

Det har igen varit ganska mycket tal om de romska tiggarna efter J Björkqvists utmärkta artikel om ämnet i fråga, Europas utstötta (hittar tyvärr inte nån fungerande länk just nu). Även klarsynta Liisa uppmärksammade artikeln i sin kolumn, i vilken hon uppmuntrar alla att ge pengar till de tiggande romerna, eftersom de faktiskt behöver pengar att skicka hem till sina barn osv, det är fullständig kris detta handlar om.

Jag tycker att tanken på att alla vi välgödda finländare ska vara med och ge av vårt överflöd är helt riktig och totalt motiverad i ett sånt här skede då inget verkligen tycks förändras åt det bättre hållet när det kommer till romernas situation. TROTS DETTA vill jag påpeka det här som jag alltid påpekar när det kommer till den här saken: man ska inte tro att problemet med tiggare löser sig pga "människans godhet" eller liknande, det behövs även en aktiv inkomstutjämnande politik och en vettig resursfördelning för att detta problem ska kunna åtgärdas. Jag tycker att den här tanken på att vanliga mänskor ska ta itu med problem som egentligen kunde lösas genom en vettig politik börjar synas och höras mer och mer för varje år som går; det är väl ett resultat av att vi tappar mer och mer tilltro till politiker och deras beslut kanske, och börjar fixa saker på egen hand istället. Jag vill bara påpeka att det inte är så det ska gå till, och det finns ännu mycket vi kan göra för att sätta press på vår regering och andra regeringar i Europa. Det är DERAS uppgift att se till att det görs något för att hjälpa romerna, det är inte enskilda människors uppgift! Förändras inte det här snart så har vi här ett nytt Amerikatt i vilket hälsovård bara är till för dom som har råd och frivilliga sätter ner sin själ och sitt hjärta för att hjälpa de som de hinner med, varefter de hyllas som hjältar. Jättekiva.

Guess nationality!

Gissa nationalitet/guess nationality/arvaa kansalaisuus!

Roskisbloggen

Känner mig lätt schizofren där jag sitter och babblar in ett ljudspår för hunden att lyssna på medan jag ska ut en sväng. Ur intet ropar jag "gå o sov" eller "duuuktig vovva går mattan sova" med tio minuters mellanrum. Som om man fick för sig att villa prata med sina hallucinationer. Mitt i spåret (som börjar bli närmare en timme långt) läste jag också in nåt som ska vara nån form av kärleksförklaring till livet i fall det vill sig så illa att jag under kommande cykeleskapad hamnar under nån lastbil eller vad vet man. Hunden, huvudpersonen i det här dramat, ligger på mattan och tittar upp varje gång jag ropar dessa klyschor ut i luften. Emellanåt stiger den upp och går ett varv runt med svansen mellan benen, ser på mig som om den försökte avgöra om jag håller på att bli ursinnig eller flippa ut nåt vafan, för det är ju inte speciellt normalt att jag talar till den på det där sättet medan den ligger ner och allt är bra - alltså den här hunden; en vandrande, konstant iakttagande trauma-härd. Nu kan den överhuvudtaget inte slappna av för att jag beter mig såhär mysko. Det speciellt lustiga med den här hunden är att den också utgående från ens röst kan avgöra om man har minsta lilla tillstymmelse av irritation i den, och har man det - så är det ett konstant stirrande och skräck i hundfan direkt. Så det är superkiva sen när man faktiskt är irriterad och hela tiden måste anstränga sig för att låta lugn och mild, lugn och mild (jag får fel i huvudet). Få se nu om det här ska funka. Eller förresten så kommer jag aldrig att veta om detta funkar eller inte, eftersom jag inte är här när bandet ska bevisa sin suveränitet. Hur som helst, så är jag så satans trött på det här med hunden. Skulle den inte vara så himla go och söt så hade jag seriöst funderat på att göra mig av med den. Svårt att motivera varför man skulle behöva ha en hund som får grym ångest varje gång den lämnas ensam. Och jag har pratat om det här Så Många Gånger förr. Lika tröttsamt varje gång. Ändå fortsätter jag.

Förväntningar och besvikelser

Vet ni när man har en sån där tydlig bild av hur en fest kommer att vara, till och med sinnelaget för mänskorna har man för sig att man vet hur det kommer att bli? Och så föreställer man sig hur alla är uppspelta, glada och sådär euforiska för att det är fest och helg, haha! Och man kan bara segla från sällskap till sällskap och alla är avslappnade och sköna att vara med för alla fattar att det är nu man ska passa på att ha det trevligt och prata med nytt folk.
Så kommer man dit till festen och tycker att stämningen är lite sned på nåt sätt - att det är konstigt krystat vid borden och att folk sitter med simmiga ögon och blickarna sänkta mot ölburkar. Så försöker man lätta på stämningen lite genom att visa sig vara lite utåtriktad, smårolig och totalt likgiltig gentemot hur man själv ter sig i andras ögon, hoppas att det har nån slags smittande effekt på folk och att det ska upplösa deras självdämpare. Och så upptäcker man att man inte själv magiskt kan åstadkomma nån fantastisk fiilis bara genom att själv bete sig som nåt slags burdus sol, och så blir leendet i ens mungipor bara mer ansträngt och man börjar tänka att kanske felet ligger i en själv ändå snarare? Att man har fel strategi, inte ger folk tillräckligt eller ens rätt plats, att man själv beter sig störande och att folk antagligen har det hur roligt som helst, det är bara en själv som inte får allt ut av det - o rentav att alla antagligen hade haft det mer roligt om inte man själv hade varit där. Sen går man hem och blir deprimerad och alla andra har bästa festen ever.

Memes that are so useless I want to cry

...and the point is?

Skaparkrapula

Ja, under de senaste dagarna har det omväxlingsvis inte gått så bra för mig. (Alla antecknar flitigt.) Jag vet faktiskt inte hur jag nånsin ska hitta ett jämnt flyt, en slags ström av skapande, lugn, arbete och vila. Tycker alltid att det är antingen eller; antingen är det superstressmednåtstortochöverviktigt eller så är det totalt jävla stillestånd. Medan jag håller på med något är jag alltid övertygad om att jag alltid ska vara sån där, alltid hålla på med nåt, "efter det här ska jag sy ihop två skjortor till en", jag inhandlar tyger och material, jag har grymma planer, jag får mycket gjort på kort tid, jag är ganska hetsig och involverar mig i nätdiskussioner och tycker att det jag har att säga är av oerhörd vikt. När jobbet/projektet/flowen tar slut är jag först alldeles euforisk över att nånting är klart och i ett par timmar ligger jag bara och lullar av självgodhet och känslan av att ha åstadkommit något. Men nästa morgon redan känner jag allting stänga av, får grym skaparkrapula och existentiell ångest, att laga mat är ett skämt, jag äter kexsmulor ur plastpåse, jag stirrar och stirrar och stirrar och orkar inte.
Just nu är jag så jävla trött och bö-ig att jag inte ens har orkat tvätta glasögonen, så ser allt detta som en eländig dimma bara. Hah!

En kort marxistisk föreläsning åt er som sysslar med reklamskriveri på bloggen

En till sak. Jag blir så sur och besviken på bloggare som jag ser att går med på att göra reklam för produkter på sin blogg. Jag tappar direkt respekten för dom, direkt! Dit for den.

Jag blir så besviken, för att det tycks vara så allmänt accepterat att göra lite reklam sådär, speciellt om man har många läsare, att håva in storkovan genom att hora för olika företag och snarvla om hur trevligt det är med toalettparfym eller fan vet jag, att man är så genuint nöjd över den här nya toalettparfymen, och sen klämmer man till med namnet på den där parfymen att par extra gånger så att det nu säkert ska gå hem och till sist drar man till med att i morgon kan handla parfym för hela 30% rabatt i nätbutiken.

Därför, en miniföreläsning från Marx för alla er som funderar på att sälja er åt reklamsorken. (Nu har jag uppdaterat det här inlägget säkert tio gånger, men NU är det äntligen klart. Tror jag.)

Varför försöker vi ens sälja och köpa varor/ideal med hjälp av reklamer? Svaret är enkelt: kapitalismen. Kan en målgrupp skapas och marknadsföras till, säljas och profiteras på så spelar det ingen roll vad det är som säljs eller vem det är som säljs.

Marx talade om ett idealt samhälle som en slags motsats till ett kapitalistiskt samhälle. I ett idealt samhälle framställs varor efter det behov som finns, och människorna fungerar i en arbetande och social gemenskap.
I ett kapitalistiskt samhälle försöker kapitalismen skapa ett behov, en konstgjord efterfrågan till exempel med hjälp av reklam. Arbetsgivarna ger även arbetarna lägsta möjliga lön för att själva utgå med högsta möjliga vinst.
Enligt Marx leder ett kapitalistiskt samhälle till att människan blir alienerad, alltså:
- främmande för sitt arbete (endast en del i produktionsledet)
- främmande för varan hon köper (köper ej det hon behöver)
- främmande för varandra (överblickar ej samhället)
och
- främmande för sig själv (förstår ej sin roll)

Detta (speciellt de där två sista grejerna) kan ju låta lite högt flygande, men tycker ändå det är otroligt hur Marx för så länge sedan (Kapitalet, 1867) kunde ringa in så mycket som låter väldigt bekant idag. Så att detta, go vänner, tänk på detta när ni överväger att börja med reklamskrivande!

För dom som orkar, ska jag ännu svamla lite om Marx, de som inte orkar kan hoppa direkt vidare till nästa stycke. Marx talade även om "varufetischism", vilket innebär en oro för hur (massproducerade) produkter påverkar förhållandet mellan arbetaren, produktionsprocessen och den färdiga produkten som finns på marknaden.
Allt eftersom kapitalismen sprids förblindas människor i konsumtionsivern, vilket resulterar i en marginalisering av produktionsprocessen och arbetaren; arbetaren separeras från sin produkt och blir i slutändan mindre viktig. Genom att ”glömma bort” arbetaren som skapat varorna ökar klasskillnaderna (hör och häpna!) eftersom förtrycket blir osynligt och väldigt abstrakt. Ett system i vilket materiella saker är viktigare än människorna som har skapat dessa – ett system i vilket individer dessutom beskylls för sin egen fattigdom eftersom ”alla kan bli något om de bara arbetar för det”.

Speciellt det här tycker jag att är fruktansvärt viktigt. Men ja, nu ska jag sluta föreläsa. Naturligtvis blir jag också avundsjuk på folk som tjänar pengar genom reklam på bloggen. Jag vill också tjäna pengar, men det ska vara för att nån vill ge mig pengar eftersom jag själv är awesome, inte för att jag ska berätta hur awesome andras produkter är. Typ. Dessutom vill jag att min blogg ska förbli en slags fristad från alla marknadskrafter, reklamer och allt vilseledande snack i världen, här ska vara bara asiaa, och det är jag som ska säga det, och jag ska själv få välja vad jag säger.

OKEJ, jag kunde eventuellt få för mig att tycka att ett kort litet inslag av reklam kunde vara helt okej i fall det handlade om att nån helt fantastisk kreation faktiskt inte kunde existera utan pengarna från reklaminslaget – tänker nu t.ex. på Alex och Sigges podd som började med ett supersorgligt reklaminslag för ett försäkringsbolag. Killarna lät uppriktigt ledsna när de hamnade orda om försäkringsbolag innan de kom in på sina egna ämnen. Men alltså, jag har en viss förståelse för det, det har jag. De vill snacka, de har inte råd, det finns många som vill lyssna. Nå väl. När det gäller bloggar dock, så har jag ännu inte hittat nån reklamförfattande blogg som på något sätt gör nåt riktigt skäl för sig att existera, hehe.

Dessutom: ni som drar till med såna där patetiska reklamtal i era bloggar, ni hava icke längre någon orsak att klaga på reklampauser i teven, i radion, på Spotify, var som helst, nånsin längre, förstår ni det? Ni är själva en del av ett simpelt produktionsled, i vilket ni håvar in pengar åt företaget (inte tvärtom) samtidigt som ni blir alienerade, förvirrade och glömmer vad som var meningen men den här arma existensen. Ja men så var det klart.

(Marx-källa här)

Härnäst sådant

Så vart den då äntligen klar, planschen jag pysslat med under sista tiden (och ja, J måste få credits för idémakeriet, består till 95% av hans förslag). Testade lite vattenfärg, det var nytt - eller nytt och nytt, man kluddade väl med det i lågstadiet - men jag avskydde det då. Nu var det annat. Tyckte bakgrunden blev jäkligt fin, speciellt då man rispade lite på den med baksidan av penseln och tryckte på den med disktrasa ett par gånger. Små hushållstips!

Jaha, och detta innebär då att jag igen är utelämnad åt ingenting framöver. Perfekt! Eller ja, nu blir det omslaget till Väinö Grön härnäst, och man kunde ju göra mer musik, men jag har nån slags skaparöverdos nästan nu på gång, känns det som. Jag vill typ hellre lära mig dansa och vicka på höfterna (vilket jag fortfarande inte kan).

MEN GUU SÅ JAG SNARVLAR. Dom lovar varmt tills i morgon. Ska ha hand om en liten hund som ser ut som Batman bakifrån, så det bara måste jag ju få på bild. Stora ambitioner för morgondagen, ser ni.

Attans bra humör

Sitter hemma och är på ett så attans bra humör, alltså ett så attans, ATTANS bra humör att, att. det var bara det.
Det är så roligt när ni kommer hit och läser. Ni är viktiga, ALLA. Kom ihåg det. Ni är älskvärda. Fina och värdefulla.

Nick Drake

Den här. Idag. Som att. Nyheterna. Den nya regeringen. Orkar inte ta tag i det. Varför känns det som att allt blir bara allvarligare och allvarligare? Större och mer ödesdigra misstag verkar göras hela tiden. Är det en själv som blir trött och uppgiven, eller omvärlden? Just nu kan jag bara lyssna på Nick Drake och försöka trycka undan känslan av rädsla, avsky, hat och viljan att emigrera. Samtidigt spirar nåt slags barnsligt och pillemariskt hopp i mig. Vi är så många som vill annat. Tänkte på det här en ofokuserad natt, att trevliga och välvilliga människor ofta inte har nån längtan efter ära, beröm och makt, vilket ju naturligtvis resulterar i att det sitter mest vinstlystna, giriga och själviska människor utan en tanke på att stöda t.ex. fattiga och barnfamiljer vid landets ledande poster. Vi måste fatta nu att inte överlämna politiken till Hankenstuderanden, fyllon och bankdirektörer. Bara för att vi tycker att vårt trädgårdsland är mer intressant än politik, för att vi hellre dansar än läser igenom lagböcker kan vi inte låta dom bara utan motstånd ta de där posterna, pengarna, maktelitens utvalda stolar och sen undra varför det sen görs bara hemska och tokiga beslut. (Li & gänget kan inte bära upp en halv nations åsikter helt själv.) Och så vidare och så vidare.

He blir nog bra

Idag är jag sån här att jag hellre fotar vad jag håller på med, än jag verkligen håller på med något. Det är lite roligare att få det att se ut som att man gör något, än det är att verkligen göra något (just nu). I själva verket drar jag ett streck, två, suddar ut, tuschar förstrött, beter mig enormt trögt och irriterande. Inget utöver det vanliga, alltså. Men ja, något håller jag på med. He blir nog bra (mitt dagliga motto).

Idag

Rug

2 euro only

Hosta mig rätt upp i ansiktet, för nu går det nog för bra

Jag har typ en drömvecka på kommande. Det är så bisarrt vad jag ska syssla med så min haka nog hade trillat ner till golvet om jag hade berättat hur nästa vecka kommer att se ut för en tio år yngre jag. Ska göra en plansch- & T-skjortskombo med seriestrip till Korpo filosofidagar, ska fotas i morgon på morgonen med mitt supertrevliga band (ingen ironi), ska plantera en massa grönsaker i koloniträdgården, ska fila på och sjunga om lite strofer på min egen musik som kommer i dokumentär på teeeeveeeeen nästa höst och ska äntligen försöka få ner några takter SPELMUSIK till det här projektet. Alltså va? Sa nån nånting? Nyp mig i armen, eller nä förresten; hosta mig rätt upp i mitt ansikte bara. Jag kan nog tåla det. Urk, det känns som att det äntligen är min tur nu att ta del av det där wiccanska "snälla saker som du gör åt andra kommer trefalt tillbaka till dig". Nu har dom backat in lastbilen på min gård och börjar ösa ur, liksom.

Magafirron och keikkabestyr

Nu ska jag skriva lite om mina krämpor för att alla ju kan vara överens om att det knappast blir intressantare än så? Har varit lite orolig i magen i närmare en veckas tid redan, som att man gått med en känsla av att man inte kan lita på sin egen mage. Mysko känsla. Så igår när jag åt frukost så brakade det till bara (bokstavligare än så behöver jag knappast vara) och efter det samlades all luft från det jag åt i nån slags ficka nere på högra sidan av magen. Naturligtvis hade vi sen också keikka igår, så där låg jag i övre våningen på en soffa och försökte klämma ut luften ur magen på mig som om jag vore mamma till mig själv – ett krångligt spädbarn, medan Hiskin Pimpulat pompottade i våningen nedanför (imponerande!). Gick upp på scen minuten innan och satte mig i en vinglig plaststol invid trumsetet. Maginnehållet flyttade sig upp och ner likt en familj som inte kan bestämma sig för om de trivs bättre i övre eller nedre våningen. En grön strålkastare vrållyste mig i fjäset medan jag satt där som en 86-åring och frustade, men innan jag steg upp vände jag mig om och sa åt Kalle och Marko att nu spelar vi en satans kova keikka, jag bryr mig typ int om någo. Praktiskt, det här med magsjuka. Sen spelade vi den bästa keikkan ever. Vi var både lugna och energiska samtidigt, vilket är en effektiv kombo. Det var ett jäkla nöje att känna hur allting bara löpte och alla visste vad de skulle göra. Inget skyndande, ingen panisk känsla av att man inte vet vad nästa ackord kan tänkas vara, inga problem med ljudet, ingenting. Bara ett hav av mänskor som tycktes villa dansa oberoende av musikstil. Pia som seglade omkring med sin filmande mobiltelefon i vågformiga rörelser, Sohvi som var sötast i världen, Ilona som bara for omkring i nån slags Ilona-extas och ett gäng struttande kockar härstammande från J:s kockskola. J själv dängde på som nån slags självgående underhållningsgenerator som an efter ändrade i låtlistan och slängde bara mer och mer och mer bensin på bräsun. Jag kände mig som nån slags oljig kugg i ett maskineri, bekvämt parkerad halvt bakom en pelare men ändå ack så stark och viktig. Och magproblemen försvann under spelningens gång, the healing power of music, prkl!
Efter keikkan tedde jag mig tydligen i min omejkade glåmighet särskilt attraktiv för typen av karl som attraheras av "skadat djur"-kvinnor (hade glömt både plånboken, telefonen och att sminka mig - hej hej). Blev pokad på av en rasta-hippie som sa att han har nånting att berätta åt mig, men att jag först borde berätta nåt som jag har att berätta åt honom (hippie-logik). Jag sa att jag skulle fundera på vad jag eventuellt har att säga åt honom samtidigt som han ålmade sig framför mig likt en hund som vill ha en korv och såg mig i ögonen med en sån där djup "jag ser in i din själ"-blick. Jag förträngde ett infall att i farmorsstil deklarera att jag tycker att han borde äta lite mer, o samtidigt knacka på hans bröstkorg med min pekfingerknog. Gjorde en icke-så-smidig situationsflykt och tänkte att nog är det fan som jag har vuxit till mig, så var den saken ur världen.

Idag mår jag fortfarande oklart i magen. Det är meningen att jag ska cykla till Y och se på eurovisionsfinalen men vi får nu se hur det utvecklar sig det här med magen. Alltså. En av farhågorna jag har är att jag håller på att utveckla laktosintollerans, det skulle nu vara helvetiskt för en sån som mig som inte kan ta hand om sig själv för allt i världen. Hej 4-ever ripuli liksom. Fast - skulle jag på riktigt bli laktosintolerant så hade det ju varit guldläge att bara skita i mjölkprodukter på riktigt, bli vegan då en gång för alla, lämna mjölken till sitt öde, dvs lämna den åt kalvarna, så som den borde vara från första början.

Hur blir man "passligt oengagerad"?

Nå voj sjujävlar i helvetet. Inser om och om igen att jag i morgon vid halvnietiden ska stå och hålla låda om Sibelius för två grupper 9-åringar efter varandra (blir jag nånsin av med den karln? Lämnar den karln nånsin mitt liv? Borde jag bli vän med honom och läsa alla biografier om honom istället? Antagligen). Ingenting gör mig så illa till mods som tanken på att jag ska stå och berätta nånting som är... öh... för mig relativt ointressant för en grupp mänskor som, eventuellt, kunde tycka att det är lite intressant det här med, öhm, vem som var inbjuden till ÅA:s invigningsbankett, vilket år Sibelius blev hedersledamot nr 2 för Musikaliska Sällskapet eller vad Otto Anderssons fru utbrast då hon steg av i London ("Våra förväntningar voro nog höjda till det yttersta när vi stego av vid Kings Cross Station").

Jag undrar hur man blir sådär "passligt oengagerad" – sådär att man sprider en behaglig stämning som inger känslan av att allting är bra och ingen bryr sig? För antingen är man, enligt mig, expert och vilt engagerad och inspirerande, eller så är man just sådär lojt oengagerad och det rår en inte det minsta. Eftersom det nog inte finns nåt alternativ för mig att leka expert en gång i halvåret då det är min tur att guida, önskar jag att jag istället hade kunnat ta den här uppgiften med lite mer ro och bara göra det lite halft oengagerat, för bövelen, inte jaga upp mig inför det en vecka i förtid. Det ironiska är ju att jag samtidigt vet att det kommer att gå "helt bra", det är liksom inga alarmklockor som ringer nånstans, jag kan min sak något så när, jag är minsann inte så tråkig så folk somnar och jag är snäll och jag är i alla fall glad och nervositeten brukar mirakulöst lägga sig precis då jag hälsar alla välkomna i salen. Så atteeeee.... det är bara tiden innan som är en pain in the ass. Just nu vet jag inte vad som är värre; det att jag ska guida i morgon eller det att jag ska guida imorgon klockan 8.30. Jag vet att 8.30 är en helt mänsklig och normal tid för många, men för mig kommer det igen att kännas som att stiga upp för att man ska med flyget till Malaga som går mittinatten. Det där guidandet kommer att vara över innan jag ens under normala omständigheter hade vaknat. Tänker låtsas att det är nån slags ond dröm bara.

Nattlig diskussion

Jag: -Är det verkligen nödvändigt att sätta så mycket smör och grädde i maten, jag menar, jag håller typ på att få en hjärttattack när jag har satt i mig två av dina portioner.
J: - Ja men det är meningen att man ska sluta äta när man är mätt. Jag åt inte ens hälften av det du åt och så var jag nöjd.
Jag: - Ja, men jag vill äta mera, jag associerar typ mättnadskänsla med uttänjd magsäck.
J: - Det är för att du inte känner dig mätt förrän din mage är uppspänd som en ballong.
Jag - Ja, jag får väl dryga ut maten med typ kålsallad då för jag vill verkligen äta mer än ett par slevar.
J - Det här är det mest idiotiska i-landsproblem jag nånsin hört om, nu får du vara tyst.

 (typ)
haha.

Maskrosmarmelad!

Så var den äntligen ibland oss, maskrosmarmeladen. Den blev väl, sådär lyckad. Jag vet inte. den smakar väldigt lite av maskros och väldigt mycket av bara socker och citron tycker jag. Det finns så lite husmor i mig. Men marmelad blev det.

 

Recept:

ca 1-2 liter maskrosblommor (man chansar lite)
en citron
4 dl vatten
4-5 dl syltsocker
glasburk(ar)

1. Gå ut och plocka en massa maskrosor, så du har upp till en liter i varje fall. (Det är bara det gula man ska använda så det blir en hel del maskrosor).

2. Skölj maskrosorna i kallt vatten och plocka loss det gula från blomman (lite mödosamt, men ha tålamod, det tar en stund). Lägg blom-innehållet i en skål.

3. Lägg citronskivor över blommorna.

4. Häll 4 dl hett vatten över blommor & citron och låt stå i varje fall i en halv timme, men helst ett par timmar i varje fall (över natten går också säkert bra. Det är här det är meningen att maskrossmaken ska utvecklas).

5. Sila alltihop så maskrosvattnet rinner ner i en tjockbottnad kastrull, vrid gärna ur blommorna.

6. Häll i ca 4,5 dl syltsocker, koka upp. (Ett recept hade också bara 3 dl syltsocker så här kan man säkert experimentera lite. Jag vågade inte). Låt koka sakta i varje fall i 10 minuter. (Gör ett test i fall du är osäker på om marmeladen är klar: ta en tesked av marmeladen och sätt teskeden i kylskåpet. Om marmeladen stelnat efter ett par minuter är den klar. tadaa.)

7. Riv i citronskal, 1 tsk – en hel citron efter smak (jag misstänker att jag var lite för generös med citronskalet, erhm).

8. Häll upp marmeladen i varma, rena glasburkar, förslut burkarna genast. Ställ i kylskåpet när de svalnat. OBS! Det tar någon dag innan marmeladen har stelnat. Ha tålamod.

TIPS. Man kan skippa citronskivorna också. det är lite olika med olika recept. Kanske det inte blir citronmarmelad som min blev då. Man kan också tillsätta ingefära. Skulle säkert bli gott.