Dagens sju meningar

Jag har massor med bilder att posta men orkar inte. Det var dagens uppdatering. Allt e bra förutom att Joakim hela tiden är allergisk och att gamla hunden har spytt två gånger idag. Det är väl synd. Varför är man allergisk? Varför spyr hunden? Jag fattar inte.

Helgen som komma skall

Som lugnet före stormen känns det här på stugan. Har gummistövlat omkring i skog och mark, klappat om ung och gammal hund, vädrat kläder, tvättat kläder, diskat, slappat, känt mig obeskrivligt trött, spelat nätbingo, drömt och sovit. Senare idag bär det av till Helsingfors och sen ska vi knöka in trumset, gitarr, dragspel och tre man i en liten Micra, eventuellt i ösregn.
Och eventuellt ska vi sen i rusningstrafik köra till Järvenpää.
Nååh, men jag har gott humör, ännu i varje fall. Ska agera chaufför och sen ska vi spela på Uuno-baari. Jag har ens aldrig varit i Järvenpää. Har tänkt ta massvis med foton, pröva på konstig mat och vara trevlig mot alla jag möter. Det brukar vara ett bra recept för framgång.
Sen ska vi övernatta på nåt skumt ställe (tänker även därifrån ta massvis med bilder) och på lördan ska vi spela på Ilo-festival tillsammans med stora gubbar, tänk det; Tuomari Nurmio och 22 Pistepirkko bland annat. Där ska jag stå på nån Männistön lava och bröta med dragspel. Nog har tiden allt gått.

Inte angstigt alls! Bara lätt och kiva.

Jag har sökt mig österut mot hemtrakterna, österut och sen neråt mot havet, mot där jag kommer ifrån och sånt blahi blaha som man kan skriva mycket om. Har sett på suddiga foton från mors St:Petersburgsresa, druckit skumvin, rött vin och vitt vin, lyssnat på Stefan Demert och far som kiknar till sångtexterna och räknar nu med att få sova en lång och skön natt i gamla, dammiga lakan i bakrummet, i vars skåp man kan hitta malätna plädar från gångna tider. Jag har hittills kanske haft den bästa sommaren på åtminstone fem år. Kanhända är det en inställningsfråga, eller så har det att göra med att allt helt enkelt bara blir bättre ju äldre man blir, att det helt enkelt är så det fungerar. Hunden är nöjd - jag är nöjd, och jag har sedan helgen jag berättade om sist haft en annan helg som var minst lika underhållande, överraskande och full av liv. Gatusetet fick tillökning med J på elektrisk ståbas; underhöll Åbo mitt i natten och kände oss bara mer odödliga, mer på gång och mer levande. Och sen hade vi en annan helt underbar söndagsspelning på Sointu med Väinö Grön. Gamla skivor, bekanta och halvbekanta mänskor, lull och bekvämligheter.
Nu på fredag drar vi till Träskända (vet, det svenska namnet låter sökt - Järvenpää ska det vara) och spela på krog, sen blir det Ilofestival. Jag har fått lov att låna en bastrumma av en gammal borgåvän, det blir roudas och kanske öl på torsdan och vet ni det känns inte angstigt alls! Bara lätt och kiva. Ska få gäster från Tyskland i mitten av juli och dra med dom på grillfest i skogen.

Imorrn ska vi dra ner papegojornas gamla hus samt ett par döda träd. Ska försöka få ett par bilder tagna av spektaklet.

Ego-utvältning

Har helt odödlig feelis, det måste vara livsfarligt. Har en känsla av att jag kan ragla mitt ut i en korsning och nån kommer bara att lyfta bort mig och föra mig till ett ställe där det serveras körsbersöl och små mexikanska tamales. Allt har bara varit så jäkla lätt på sistone. Jag inser att jag nog måste ha nån form av personlighetsstörning, eftersom det antingen är nattsvart eller roligt som satan - men egentligen, så kanske det bara hör till den finska personlighetsnaturen; att man liksom lever upp till sommaren. Jag har nu aldrig känt det såhär konkret bara. Jag tycker plötsligt att mina ungdomsår mellan typ 19-25 är TOTALT bortkastade på att ha dåligt självförtroende, att tvivla och att tveka överlag. Om nån skulle ha fuckat med mig när jag var 22 skulle jag antagligen ha börjat gråta och gå bort - idag hade jag ställt till med en sjujävlade scen. Jag känner mig just nu som den mest lyckade personen i världen, ungefär. När jag väl kommer mig för att göra saker, så blir dom ju fucking awesome, noot? Usch, jag måste vara så manisk och störande. Det är så i grunden fel att på nåt sätt vara nöjd med sig själv i det här skandinaviska samhället. Men nu ska jag basunera ut det i alla fall: jag är så helvetes nöjd med mig själv just nu. Allt jag har satt mina klåfingrar på har förvandlats till den ädlaste havregrynsgröt på sistone. Recensionerna är strålande, allt bådar gott.

Helt bövelens fin T-skjorta

Jamen sjujävlar! Dom blev ju helt überfina. Vet faktiskt int hur jag ska uttrycka mig för att undvika att låta som en självgod stropp, men dom här e nog det finaste jag har gjort, ever. Ok, så säger man väl varje gång nånting e klart, men... det kunde ha gått åt helvete. Det gick inte!

Väinö peruspaita, alla storlekar, 15 e

Väinöpaita ladyfit (finns också i svart), 15 e

Dragbagge, skatarr och trigel

Jag hade några tankar om ett blogginlägg som skulle handla om hur speciell man alltid själv tycker att man är medan de flesta nästan uteslutande är liksom alla andra (dvs gillade Roxette som 9-åring).

MEN så hände det något så mycket mer spännande; T-skjortorna och kassarna har kommit!! Jag har designat mitt första tryck, som nu ska uppenbara sig på Väinö Gröns T-skjortor. OMG OMGOMGOMG OMG.

Kan ni förstå hur spännande det här är?! I skrivande stund ligger paketet på posten och väntar på att bli upplockat, och sen återstår bara pur glädje eller total besvikelse. OM de här T-skjortorna blir ens de minsta fina så får man väldigt gärna beställa en eller sjutton av mig, men jag återkommer nog först med info.

Nattblaja

Vafan har jag varit o skrivit i natt? Det där var ju inte riktigt klokt. Får ta och varva ner lite nu, så jävla duktig är jag heller inte på dragspel, faktiskt. Spelar alltid fel när jag ska försöka imponera på nån gammal gubbe som kommer spatserande. Får ta och sova på nätterna istället för att stiga upp och blaja.

Spelsommar

Efter ett misslyckat sovförsök är jag på benen igen mitt i natten, frenetiskt letande efter låtar att sjunga, att öva in på dragspel, att leverera på Åbos gator. Jag tänker Elderly woman behind a counter in a small town, Bring on the night och When the world is running down, you make the best of what still around. Ingen av dessa omöjlig att spela på dragspel.
Efter den här helgen har det faktiskt inte varit en lugn stund alls - det är tydligen såhär som det här arbetslösa livet är - ett ständigt kringflängande, en känsla av frihet och odödlighet, romantiskt ukulelande på trottoarerna, dåligt med pengar men gott humör. Idag var vi med I och spelade fem låtar opponer, opponer. Det var Beirut, First Aid Kit och lite Florence and the machine. Imoron ska vi ut igen. Det brinner en iver i mig, jag förstår plötsligt att åren av letande efter knappar på dragspelet har burit frukt; nu löper det, nu kan jag fantamej, nu känner jag mig säker på det där. I sommar ska jag spela och sjunga utav brinnkära livet!

Tokhelg

Galenskaper, galenskaper. Jag tror att jag sällan har varit med om en helg som har känts så lång; säkert för att det har varit fullt ös sedan fredag, typ. Helgen har faktiskt nästan varit så spännande att jag vill berätta om den i detalj. Den började med att jag gick hem till en nyfunnen vän, H - satt på balkong med utsikt över andra delar av Åbo och snarvlade om folk, liv och hur man har det i allmänhet. Lätt att prata, lätt att vara - man känner sig trevlig och intressant i sällskap som tar fram ens goda sidor. Var nästan på väg hem, men så blev det ändå så att vi hamnade på danskrog eller vad man nu ska kalla det - Monk och så blev man full och lullig, karlar pokade på H med jämna mellanrum och jag kom att tänka på att det är så jäkla längesen jag ens har varit ute med nån tjej på tumanhand sådär och upplevt hur det är - att det verkligen är uppmärksamhet konstant - och så är ju H en sån tjej som har ett sånt där skimmer över sig som drar till sig karlar verkligen. Jag tycker nästan det har blivit ännu värre det där med åren - karlar är fan med hela kroppshållningen så jävla burdusa och fullständigt ignoranta inför ett "nej". I slutet av kvällen var det fan en som inte ville ge sig av alls fast H tydligt visade sitt ointresse och till och med flera gånger sa att gå bort. Hon berättade att det typ brukar funka om man tydligt visar med handen att "försvinn". Jag var full och burdus och spelade "den fula kaverin" som svär och försvarar sin vän från sätet bredvid (och som egentligen i hemlighet är kär i henne). Sen var det jatkot hos äldre man med vägg full av LP-skivor, exklusiv smak för mat och goda ölsorter. Känslomässigt förträngd, men trevlig och mån om att folk skulle bli bemötta på bästa sätt. Spelade en gammal Monica Zetterlund-skiva där hon sjöng "Herregud, ja" istället för "halleluja". Gjorde intryck på mig. H och jag sjöng första versen av modersmålets sång. Sen sjöng vi Kalliolle kukkulalle. Jag var i farten. Mitt i allt dansade vi.
Vinglade hem med fullcykeln åtta på morgonen. Ropade att herrigud vad jag är full när jag ramlade in i sovrummet. Sov hela lördagen. Sen var det mitt i allt vår skivrelease. Glada vänner överallt, svag men levande känsla, krapula som aldrig kom, oroväckande mage minuten innan spelningen. Sen en keikka som började lite sökande, men som växte. Aldrig förut har det känts sådär att spela. Aldrig förr har jag improviserat så mycket vid ett framträdande, spontant sjungit oktaver, pumpat dragspel så svetten runnit samtidigt som emellanåt gåshuden reste sig för att jag uppriktigt tyckte att det lät bra. Helt nytt för mig, det där. Till sist dansade folk och det kändes som att orkestern hade blivit till en självgående motor; vi kunde spela i princip vad som helst, ingen brydde sig längre, vi hade liksom vunnit folks förtroende. Verkligen en ny och spännande känsla.
Allmän yra på stan sen, vingliga studenter överallt, en karl som cyklade mot ett betongblock och flög i asfalten, odödlighet, os, värme och halvbekanta överallt. Spontana diskussioner med vem som helst i nattens vimmel. Allting bara funkade. Det är otroligt vad lite temperaturombyte gör med folk. Kändes verkligen inte som Finland det där som hände igår. Eller precis som Finland, det är ju sådär som det är här. Fullständigt manodepressivt.

Två nyheter att lyssna på

Två grejer idag:

1. Väinös nya skiva Lava jonka vesi vei.
Jag spelar dragspel, Ilona slår på trummor och J skriver poetisk, finsk, kritisk politisk text, framför dom och drar på gitarr. Om nån skulle gilla detta så pass mycket att dom kan tänka sig att köpa en CD så kan man beställa en av mig för ynka fem euro! Här har ni en bit finsk kulturhistoria, hehe. Snart har vi kassetter, T-skjortor och kassar också.

    

2. Hannas och mitt nya podcast-avsnitt om parförhållanden, giftermål, Marry Me, singelskap och allt världens. Det häftigaste avsnittet hittills, tycker jag. Riktigt bra musik också, med Sofia som stod längst fram i kön då Gud delade ut sångröster. Vill meddetsamma uppmuntra alla som sitter hemma och pysslar på egen musik eller vet nån som har nåt slags heimlaga liggandest, att skicka den till oss så spelar vi upp den! Vi har typ inga lyssnare eller kanske skitmånga, det där håller vi faktiskt ingen smärre koll på.

Hej, jag heter Börje, nu sparkar jag i gång symaskinen

Jaha, har ryckt upp mig lite. Det kanske inte är fullt så illa som det lät i förra inlägget, eller vad vet jag egentligen? Känner mig som en enda borderline-bakelse.
Jag är i allmänhet nöjd med hur allt står till just nu (den här minuten). Ska få ut min kandidatexamen nu äntligen snart och ska anmäla mig arbetslös över sommaren, ska få tyska gäster, senare London-Hongkong-gäster och ska själv också vara en hel del gäst, så det blir väl att göra i sommar. Har beställt bussbiljett så jag kan skicka hunden på grönbete (den betar, bokstavligen) så att jag själv kan syssla med parkhäng, lullfylla, båtar och folk o sånt där.
Nästa lördag har vi skivsläpp med Väinö Grön, ska nog länka hit så man kan lyssna på de nya låtarna också. Tycker att dom i alla fall är 40 % bättre än förra inspelningen. Är både nöjd och mindre nöjd med otightness och sånt, men vafaan, man ska inte streva efter pörfektness väl, hela tiden, huvudsaken är att man har bra attityd. (Jestas, vilka stavfel här smyger in nu.)
Imoron ska vi spela in vårt fjärde avsnitt med podd-Hanna, det blir spännande som vanligt; hemma med mikrofon, lurar och Skype. Vi ska prata om tvåsamhet, giftermål, heteronormativitet och nåt sånt; jag ska imoron smida vidare på den tanken - idag är jag bara sjukt lullig i huvudet.
Så ska jag sparka i gång symaskinen, och så ska jag göra en stop-motionfilm av något slag. Och ja, man håller sig sysselsatt, helt enkelt. Nu låter jag som om jag skulle heta Börje och figurera i en svensk dokumentärfilm om vanliga mänskor på landet.

Det är så vackert utanför, varför känner jag ingenting?

Alldeles underbart utanför. Dofter, maskrosor, damm, friska vindar, fågelsång, allting. Och så: fyllon, folk som rojvar i gräset, uppsluppenhet som jag uppfattar som vulgär och påträngande, förväntningar, tvångstankar om att "det är nu man ska ta ut allt". Facebook, facebook: grillat, beskrivningar av sommarmat: gravad lax, avokadogrejer, sallad, umgänge. "Nyt on kesä". Så vadå, tänker jag? Ertappar mig med att på ett sätt redan se fram emot hösten, möta mänskor som skyndar förbi en på gatorna, med blickarna mot asfalten, hemskyndandest. Tänker: något har hänt. I alltings pissighet gör det ingenting att man inte känner någonting, då kan man obemärkt trampa på utan att tycka att något är fel med en, men när allting är underbart, då blir ens egen ruttenhet så uppenbar. Att allting bara känns som en medioker film. Den rullar på, men man kan inte riktigt uppskatta den eller smaka maten som äts i den.
Det är så vackert utanför, jag tänker: varför känner jag ingenting? Vad är det meningen att man ska känna? Försöker låta mig minnas barndomens extas av allt möjligt; hinderbanor i skogen, hur högt jag hoppade, hur varmt berg kändes mot bara fötter, hur magiskt det var när man snorklade under vattnet, abborrarna, flundran som var nedgrävd i sanden. Så är man tillbaka i nostalgiseringen och tvingas tysta ned sig själv. Magiken är borta. Perhaps I need pills.

Tahdon 2

Tahdon! Tai siis emmä nyt ihan oikeesti tahdo. Emmä ny mikää homo oo.

Dagens tema: heteron som hånglar i frihetens namn. Jag är SÅ TRÖTT på det. Översexualisering, fejk-kyssar och effektsökande. Jaja, hångla på bara. Super-innovativt, super-nytt. You say you're gay? Fram med fitton. Jag lovar att Kuusistos & Lindgrens snoppar skulle krympa ihop till russinstorlek vid åsynen av en naken karl med vaselinburk i hand. WHY FAKE IT? Hahahaha.

Sori for the explicit language.

Effektivitet

I dag morse vaknade jag med en förträfflig svensk-översättning av nån Shakira-låt i huvudet; tänkte att Shakira på svenska och dragspel kanske inte hade varit helt fel det? Eventuellt är jag helt desillusionerad, möjligtvis har jag tappat omdömet. Idag har jag läst en bok; 209 sidor om folk som pratar om sina förhållanden. Det gick snabbt och smärtfritt. I morgon på morgonen ska jag tala om boken. Vill ni se på effektivitet, se på mig.

Eurovisionen, nittiotalets hippievåg, fake-lebbkyssar och mer könsfascism

Jag insåg det just; nu är nittiotalets hippievåg med barfotingar, indianinspirerade shalonger, osminkade ansikten och stripigt långt hår på riktigt här igen! Andra året i rad som hippina regerar i eurovisionen. Detta passar ju bra för mig som ändå inte egentligen har uppdaterat mig sen nån gång nittisju. Först vann Loreen och nu i år danska Shakira, orkar varken bry mig om vad hon egentligen heter eller hur låten gick, för den var skit.
Jag ska inte göra nån grundlig eurovisionsanalys nu, kan bara konstatera att det är synd om Finland som ingen bryr sig om; inga röster från grannländerna, futtiga tre poäng från Danmark och sen några slängpoäng från Tyskland, Frankrike, Israel och vem det nu var. Finland själv däremot röstade nog på grannländerna och Ungern, vilket är så jäkla gulligt på nåt sätt; detta Finlands letande efter ursprunget, sammanhanget (det är nånstans! Det är nån-fucking-stans! Ungern!! Våra blodsbröder!). Och sen hur kommentatorerna var så förvånade över att Sverige överhuvudtaget inte har brytt sig om Ding Dong. Jag var nog också förvånad, måste jag säga. Men sen när jag tänker efter, så har ju Sverige typ fyra Kristan i varje stad med mer än 25 000 invånare. Så klart är det finsk media (och speciellt finlandssvensk) som har byggt upp förväntningarna på Krista och poängterat hur "fräsch, spontan och humoristisk hon är" (det är ju så unikt när man är finländsk, att man kan prata, ju). Och den där kyssen a la Madonna & Britney 2003. Vem bryr sig? Nå ingen. Kontroversiellt? Nä, snarare nolot effektsökeri, speciellt som Krista innan har blajat så mycket om det här med att hon väntar på att hennes pojkväään ska friaaa.
Nåja, nu ska jag inte vara elak med Krista. Eller vänta lite, var det inte Krista som jag såg figurera utan byxor på nån bild? Okej, jag tänker vara hur elak jag vill med henne. Jag lärde mig i alla fall att gilla låten och tyckte faktiskt hon var rätt bra, även om hon under finalen inte var lika strålande som på semifinalen. Jag tror att låten fick så pass skit poäng för att den helt enkelt bleknade inför alla andra bombastiska och fabulösa bidrag som årets eurovision bjöd på. Att Krista uppträdde efter Moldovas högklassiga klänningsspektakel, gjorde också att Ding Dong snarare tedde sig som nån slags Pepsodent-reklam än som ett seriöst bidrag.

De som jag har råd att vara lite elak mot, var de finlandssvenska eurovisionskommentarorerna som med jämna mellanrum genom idiotiska skämt skulle framhäva hur hetero dom var. Till exempel sa han Johan att han hela tiden hade ögonen fast medan dom lättklädda karlarna dansade, "för sånt ser han inte på". Ja, varför då undrar man? För att riktiga karlar inte ser på sånt? För att kuchin direkt står i byxorna om han i misstag skulle få syn på en lättklädd dansör?
Suuuck. Är det något som retar absolut gallfeber på mig så är det såna där tillrättavisande, ofta skämtsamma könsfascistiska kommentarer. Ett utmärkt exempel på könsfascism skrev M om här, tycker man kan läsa det inlägget om och om igen.

Sen en sån här rolig tanke, som jag inte riktigt kan formulera men som jag ändå vill pröva mig på att formulera: Alla kan ju vara överens om att eurovisionen är riktigt über-gay, vet inte hur jag ska säga det där utan att låta super-generaliserande, men ibland måste man bara: Fakta: Eurovisionen is gay. Men det är ingenting man ska snacka om eller göra nån affär av. Man ska alltså inte som artist gå och kyssa nån av samma kön på eurovisionen, det viftas tydligen bort som plumpt effektsökeri. Däremot kan man med halvöppna ögon glida in i en glittrig, figursydd klänning eller dra på sig spandex och ålma sig kring en glasboll, now that's gay.

Framåt!

Idag ska vi spela i Helsingfors, och det kan hända att det blir en riktigt bra fest om bara Finrexinet håller vad det lovar. MILDE TID - jag har haft bra dagar med nya bekantskaper, riktigt givande diskussioner och en känsla av uppvaknande och en positivitet som är sällsynt för mig. Har också blivit sjuk, men bara druckit vin istället. Förutom en fruktansvärd mardröm i natt och att jag ännu inte har hittat hundvakt för i kväll, så är allt alltså ganska jävla väl ställt!
Mer orkar jag inte tragga idag. Skulle egentligen bara uppmuntra Hesabor att komma till Ravintola Piano i kväll och se på mina snabba dragspelsfingrar.

Tårarna & Eurovisionen

Har nyss sett på andra semifinalen till Eurovisionen och måste säga att jag är så jäkla imponerad av Krista - sjukt talangfull och duktig liten tjej allstå. Hon har lyckats vända (eller skita i) mediaupproret kring det antifeministiska budskapet i låten och gjort den till en gayvänlig trall istället - fucking PR smartness. Märkte att tårarna rann hela tiden medan jag såg det där bidraget för att 1. låten är så jäkla bra och catchy (ja faktiskt, jag har väl nog blivit lite sjuk i huvu med min musiksmak) och för att 2. jag alltid gråter nuförtiden när jag ser unga, talangfulla mänskor som det går bra för, det är en underlig gråtmildhet det där. Känns inte ledset, bara som att jag är så överväldigad av något jag inte kan precisera; tårarna bara väller fram.

Olyckokex

PMS och magen har knutit ihop sig till ett kinesiskt olyckokex fast utan meddelande; bara luft som inte vill röra på sig i nån riktning. Idag ska jag prestera en musikanalys, rita, laga ett omslag, spela xaphoon och som vanligt; försöka att inte tappa fattningen. Jag sov skitdåligt och skulle sen ut och fota till omslaget, men märkte efter att jag hade tagit än 6-7 bilder, att skärmen blinkade "no card", för minneskortet var fortfarande fast i datorn. Sånt blir man ju jäkligt glad av.

Oj vad lätt det är att somna om

Idag har jag en sån där "fatta hur fina folk omkring mig e"-dag. Vi hade inflyttningsfest på lördan och kvällen förde oss ut till ett dansgolv på Monk där jag tappade fattningen och började dansa töntigt och överdrivet, minns faktiskt inte ens vad jag gjorde men att hela stämningen fick mig att villa göra nåt fult och absurt bara, eftersom jag blir så störd på dansandet ibland - jag älskar att dansa, men ibland känns sån där gemensam krogdans som att man är där för att visa upp sig bara, en slags superbarnslig, sexuell "här e jag, titta på mig och how my body moves"-uppvisning. Och så när jag gick amok så såg jag i ögonvrån hur folk från vårt gäng antingen slutade dansa eller bara gick åt sidan. Det är här jag tycker folk är så jäkla fina bara; att de utan att ställa till med nån scen bara accepterar (tydligen) att nån flippar emellanåt. Själv skulle jag antagligen bara bli helt jävla störd på nån sån där "attention seeker" som inte kan dansa normalt utan som alltid måste göra nåt uselt spektakel av det. Men jag lovar och svär; det där infallet kom alldeles av sig själv.
Festen var annars också lyckad även om jag inte riktigt fann mig i min roll som nån slags "värdinna" - istället för att göra nånting gick jag bara runt och såg ut som att jag var jätte-busy hela tiden, stressnivån var hög och jag hade inte riktigt ro att på riktigt sätta mig ner och prata med nån. Som vanligt var det J som höll i trådarna och styrde folk åt rätt håll, fixade all mat och städade på morgonen. Jag försöker inte låta det minsta stolt över att jag är en sån useless biatch, tvärtom önskar jag nog ändra på de här mönstrena.
Igår var det grym krapula, Pizzaline och intensivt Lotro-spelande ända tills klockan var över halva natten. Idag ska jag rita och fota omslag, spela dragspel lite senare och försöka att inte få nåt slags sammanbrott.