Go out on a windy day

He said all you have to do is to go out on a really windy day.

I alla fall

Och så guidar jag igen. Står och läser innantill från papper, hoppas det inte darrar, säger så mycket jag kan utan papper, anstränger mig för att le och verka skittrevlig, på strumpbyxorna har jag ett hål som jag försökt dölja genom att rita med svart tusch rätt på huden undertill, det funkar inte, strumpbyxorna glider upp och ner, hålet blottas och jag inser att jag hade varit tvungen att tuscha en minst 10 diacentimeters fläck om jag hade velat dölja hålet helt; hela min uppenbarelse måste se alldeles för jävlig ut. Jag säger "metallinen kiila" när jag förklarar hur klavikordets mekanism fungerar och tänker samtidigt att "kiila", det visste jag inte för två veckor sedan vad det betydde. Nånting måste ha hänt. Jag är i finsk position. Det känns helt galet, lite som en utanför kroppen-upplevelse, men ändå alldeles för intensivt. Jag kommer aldrig ihåg allt. Efteråt säger kassatanten som är en erfaren guide, att man inte ska titta mot instrumenten medan man guidar, utan ut mot åhörarna. Hon menar inte att jag skulle ha tittat mot instrumenten, men "i alla fall". I get the point. Jag är bara glad för att hon kommenterar en så för mig oväsentlig liten detalj som är skitenkel att rätta till så fort jag slipper papprena och allt innantill-läsande. Den här sommaren kommer att bli alldeles crazy. Idag fick jag som tack av en grupp församlingsmedlemmar, ett 28-bitars pussel som föreställde Björneborgs katedralorgel från 2007.

Den här bloggen kommer inom en snar framtid att utmynna i nån form av galenskap, alternativt föda något storartat. Den som väntar lär få se. (Högst antagligen fortsätter den i samma stil.)

30-årskrapula Suomea kohtaan

Hej, jag heter Lotta och kommer från Finland men jag inte prata finska. Jag inte förstår när dom säger sortotoimiaan eller kavertaminen. Jag hatar dessa ord, uppbyggda av små delar, enkla små stavelser ta-te-ti-to-va-ve-vi-mi-ko som blir till en lång harang oförståeligheter som jag nu efter 30 år har förstått att det hade varit skäl att sätta sig in i, en logik som jag helt kallt har skitit i under hela mitt liv, för att jag helt enkelt har varit rädd för den, avskytt den, tagit avstånd från den, rymt från den. Löjligt nog får jag fortfarande en klump i halsen när det pratas på finska, skammen över att jag inte satt hemma och lärde mig som liten, över att jag skrämd sprang bort när de finska grannarna frågade om jag ville vara med och hoppa twist (men jag hade nog blivit lika rädd om dom hade pratat svenska). Men det fanns ju aldrig nån som uppmuntrade mig till att inte vara rädd och misstänksam, tvärtom kanske.

Borgåboken:
1. Du skall icke nola ut dig
2. Du skall icke skilja dig från mängden
3. Du skall göra så som alla andra gör, ty annat leda dig på villovägar
4. Du skall lyssna på välproducerad musik
5. Du skall sträva efter en fast inkomst och en fast bostad, handla på Citymarket eller om inte där, så S-market går också bra
6. Du skall icke bete dig avvikande, eller om du gör det så kan du ansluta dig till hippigänget i Gamla stan och läsa deras regelbok

Det finns finska och finska, och just nu stångas jag med en svårare variant av finska och det känns för jävligt, på gränsen till att bara ge upp är jag faktiskt, på gränsen till att öppet förklara min avsky över både språket och mest mig själv så klart, som inte har kunskapen eller tålamodet att lära mig. Och skammen, skammen-skammen över att sen stå och hacka framför en grupp som antagligen förväntat sig en guidning av nån som ens talar landets starkaste språk, och så frågar jag mig att varför har jag ens satt mig i den här positionen (igen) att jag hamnar göra saker som gör mig förtvivlad och fysiskt illamående? Det sker minst en gång på två år och det har alltid med jobbsituationer att göra. När ska man som människa godkänna sig själv liksom, i ens lättja och med ens brister? Nåja, utmaningar gör gott och sådär, och har nyligen förstått att jag nog är en sån som aldrig ens på riktigt har antagit nån utmaning egentligen (bla blabla) men här satan, här är utmaningen! Suomea vihdoinkin, ja ei ole edes alkanut.

Jaha. Kavertaminen lär inte vara något ord ens, för när jag googlar det kommer jag bara till min egen blogg. Just så.
Ordet är kaventaminen. How to tell the difference?

Att vägra

Åh, jag kommer på mig själv med att tänka samma tankar som jag tänkte i lågstadiet, nämligen att kollektivt göra uppror, att INTE GÅ till skolan. Minns att jag tänkte att om hela klassen hade kommit överens om att bara inte gå till skolan en dag, då skulle det inte ha funnits något för lärarna att göra, inga syndabockar, inga ensklilda straff, bara läraren som ett stort frågetecken ensam vid katedern. På samma sätt tänker jag nu, när jag ska börja jobba imorgon. Varför går man? Varför bestämmer inte alla sig för helt enkelt inte gå en dag eller så? Om folket helt enkelt skulle vägra, vad skulle det leda till? Jag skulle bara nån gång villa prova en sån här sak innan jag dör.

När jag tänker efter så funkade klassamhörighet i högstadiet jävligt bra när det gällde att vara elak. Vi radade alla våra skolväskor framför klassrumsdörren för att reta upp en viss lättretlig lärare. Och visst lyckades det. Synd bara att man inte såg mycket mer av det där strålande samarbetet när det kom till att göra nånting vettigt (som att bestämma sig för att bli hemma en dag.)

Ishockey-VM

Jo tyvärr...

...jag är en eurovisionsnörd. Alltid likadant. Var är Europa? Hur vill dom visa sig? Hur reagerar folk? Ja ja ja. Och så ser jag. Norge har ett afrikanskt bidrag, Albaniens sångare bor i New York och har gjort karriär där. Europa innebär en salig röra. Förvånande? Nä.
Och så finska överättningarna, så att Pirjo ska förstå.

pum pum läpä läpä
suukkos on magiaa

Armenien och flås i mikrofonerna, undermålig koreografi. Sen: katastrofalt låtskrivande. Akrobater i bur. Klychiga gitarrer. "Bjuudiful" så som man säger i Amieerika. Serbien! Fantastiskt! En helt övermänsklig rysse som, förutom att sjunga, kan skrinna och dansa balett. Europa; ibland så vitt det bara kan bli. Reggae, från Schweiz. Ukulele, från Schweiz. Finnar som överraskar. Något otroligt portugalesiskt pinsamt som jag har förträngt. En polsk-ukrainska som sjunger för Litauen, ett musikalmoment. Europa är just det här.

Jag tror Finland vinner Eurovisionen 2011. Den där meningen ska jag se på sen, och säga "va va de jag saa?"

"Nä, jag är verkligen inte intresserad"

Jag var igår på en demonstration som ordnades av Röda korset, en tyst manifestation till stöd för krigets offer. Man skulle ligga tyst i 10 minuter för att minnas och uppmärksamma att största delen av offren under konflikter i dag är civila. Kanske än 30 mänskor låg på utbredda presenningar på gågatan, folk talade om att "här får man ju sola" o sånt där, jag försökte nu tänka på krigets offer. Men sen tänkte jag ändå att nog känns det fan så avlägset med krig och allt sånt när man ligger i gassande sol på en presenning utanför Stocka i Åbo. Ingen fara i världen fanns där. Ofta när folk demonstrerar för en god sak, så tycker jag att själva den där vi-andan är starkare än själva grejens budskap. Det var ingen som sa nånting om krigets offer där, och kanske det blir så just för att det är så avlägset, för att vi omöjligtvis kan föreställa oss hur det är att vara i krig, så varför låtsas?
Det galnaste jag hörde var nog av två förbipassagerande, när en från Röda korset försökte få dom att komma med och ligga/demonstrera. Nä, "jag är verkligen inte intresserad" sa den ena. Inte intresserad av vadå? Inte är det som att jag heller är "intresserad av" att ligga tyst en stund och tänka på krigets offer. Är detta ett exempel på hur ungdomar kan tänka nuförtiden, att världen är som en marknad med olika utbud, av vilka man antingen är intresserad eller inte? För att man ska aktivera sig behövs först ett intresse, ett unikt intresse från en själv. För allt kretsar ju kring en själv, så klart, vad annars?

Usch jag skriver illa idag, speciellt i början, but it's hard times right now. Hard times. Det sista jag orkar tänka på är bra svenska. Jag lär mig finska, just det. Finska.

Omslag to be.

Lande vs stan, the ultimate knockout

Och så är jag äntligen nere på Vessö. Jag går på välkända vägar, stannar vid forsande ljud av vatten som rinner ut mot havet, ett förbannat envist snötäcke som äntligen fått ge sig. Jag glor på forsandet och skummet och det surrar i huvudet av ljudet, skönt. Jag ser en bofink som far omkring mellan träden och fånar sig med sin skönsång, försvarar sitt revir. Hunden rullar sig i blåbärsris från förra året, sen glor den också.
När jag kommer ut hit kan jag inte förstå hur någon någonsin kan längta till stan, kan känna samhörighet med stans alla evenemang och möten, kan känna sig hemma där och villa bo där. När jag är här är tiden min vän. Tiden är solen som vandrar över himlen och slutligen går ner bakom grannens berg. I stan går jag på trottoarerna, betraktar ibland mina egna fötter mot asfalten, tänker ett, två, tänker trafikljuset, där. Snart är jag där framme, sen får jag gå över, sen får jag vända till vänster, sen är jag framme, äntligen. I stan ska man alltid nånstans. När jag väl är inomhus känns det ibland som att jag är nära något slags sammanbrott i de klaustrofobiska 20-kvadratslägenheter jag turvis vistas i. Jag vill skrika och gå bärsärkagång, dra ner saker från hyllorna och hamra mot väggarna som en galenpanna, för att det inte finns nån plats, inte rum att för fan att göra något annat än gå från diskbänk till dator, från dator till WC, från WC till diskbänk. Finns det inte rum så finns det inte tid heller, för i små utrymmen kan inte tanken flöda fritt och så blir inget tänkt, och blir det inget tänkt så blir det inte så mycket gjort heller och så blir tiden ens ovän.
När jag går här är det jag som är liten och betydelselös inför det hav och den skog som breder ut sig omkring mig, oändliga, omfamnande. Det är nästan löjligt så tanken genast känns klar så fort jag kommer ut hit, hur det att tanken känns klar rentav får en att andas bättre. Herregud, jag lever ju.

Vad vill perussuomalaiset?

Jag möttes idag morse av en Facebook-status som sa: "Timo Soini i Succémorgon, Radio X3M ungefär kl 8.35. Jag blir så förbannad. Varför ska media liva upp den här skitboomen ännu mer? Varje dag innan valet skulle man läsa hur många timmar Soini sover per natt eller hur han skulle beskriva sitt parti som en maträtt (det var köttsoppa). Nu efteråt ska han intervjuas. "Tycker du om köttsoppa?" Sluta!

Och hur blev det nu såhär att Perussuomalaiset fick till en sån brakvinst? Jag tror att folk är trötta på att se på monotont politikerprat, på att känna sig avskärmade från dom som bestämmer och så när det kommer nån och "pratar med bönder på böndernas språk" ja se, det gillar folk. Det är ett så gammalt trick, men det tycks fungera om och om igen.

Från persunas hemsida:

"Perussuomalaiset ovat nyt äänestäjien ainoa vaihtoehto saada todellinen muutos vuodesta toiseen jatkuvaan epäoikeudenmukaiseen politiikkaan. Perussuomalaiset ovat tavallisia maanläheisiä ihmisiä, joita kannattaa äänestää. Ehdokkainamme on niin professoreita, maanviljelijöitä kuin tehtaan työntekijöitäkin. Äänestä muutoksen puolesta. Tehdään yhdessä suuri muutos."

Så nu har Finland då röstat för en "förändring" men hurdan förändring? Ja, det tycks inte vara så viktigt. Det ska bli intressant att se hur någon som inte har några som helt konkreta förslag ska vara med och leda ett land, mänskor som beskriver sig själva som "vanliga mänskor som det lönar sig att rösta på".

Socialt ätande

En tagg, en ETIKETT. Ord som kommer in från engelskan eller från gamla omslag till sillburkar, sånt rör vi oss med idag. "Har du lajkat det där?" På tal om sillburkar, att äta med mänskor man inte känner känns som att smeta ansiktet fullt med sås och sen stirra på dom i tur och ordning och invänta reaktion. Därför går jag inte och äta. jag väntar hellre lite småhungrig och sen stuvar jag i mig ris och spenatplättar när jag kommer hem. Billigt och bekvämt i den mån att man slipper se andra äta, slipper själv trotta munnen full med sallad och sånt där medan andra ser på.

Hejdå liv, hej Lotro

Jag försummar mina närmaste, jag skjuter upp viktiga saker, jag beter mig pissigt, jag går inte i duschen, jag försover mig nästan, jag cyklar fort hem, jag slafsar i mig dålig mat.
Vad har hänt?
Jag har fått installerat Lord of the rings online. Det finns ingen hejd på mig. Jag vill vara där, bland björnar och ljuv musik. Jag skiter i den här världen.

Winter is not over

Went there. Usch så kallt det ser ut.

Hejdå Lotro. Hej liv.

Varning! Blödigt inlägg på kommande. Jag är arg, jag har misslyckats. Jag har velat ha ett spel som inte funkar på min dator, har laddat ner, laddat ner igen, haft fel version, bytt, bytt system, övervägt att installera Bootcamp, avvägt, retirerat. Jag är inte så bra på datorer om jag tror. Jag orkar inte läsa det finstilta. Ja skiter i att placera ddt-filer och dll i konstgjorda mappar, turbinlaunchar inte och stigarna finns inte alls. Jag kan inte detta! Jag har satt ner en massa tid på en massa som jag inte ens har lärt mig något av. Eländes Machintosh och eländes mig som ska bli så intresserad av något som jag inte kan få. Ja, det är väl douchen i mig som just vill ha något jag inte kan få, hahhahhaa.
Nu inser jag fakta. Jag kan inte sätta ner tjugotals timmar och dagar på att spela ett fånigt spel. Det var aldrig meningen.
Istället ska jag dricka saftsoppa och nektar och invänta total klarhet.
Ska avsluta med en beundransvärd bild av den värld som aldrig tog emot mig.

Draken visar sig

Johannes Brost är reptil inuti. Jag har alltid tyckt att det var något konstigt med honom. Så frös skärmen och där var den, draken.

Lotro vs svampplockning

Hej världen, jag har en addiktiv personlighet. Jag fastnar gärna för saker, gärna sånt som försätter hjärnan i ett nolläge i vilket allting känns ordnat och tankarna far förbi som på rullband, ihoppackade och prydliga. Nästa uppgift, nästa uppgift, nästa uppgift. Nu är det Lotro som gäller, Lord Of The Rings online. Ett spel. Ett onlinespel igen, den här gången av den avancerade sorten, med andra ord har jag uppgraderat från de där Bejeweled-aktiga nonsensspelen till ett sånt där spel som man inte behöver skämmas för att man spelar.
Jag skulle villa jämföra onlinespelande med svampplockning, för äventyrsgraden är ungefär precis den samma. Jag sätter gärna än 4-5 timmar på svampplockning och kanske mera om man inte hade behövt gå hem för att äta och sånt där, och likaså sätter jag gärna 4-5 timmar (och mer) till onlinespel av det här slaget. Det är äventyret, det är ovissheten om vad man ska hitta, det är exakt det samma i svampskogen. Annars vet jag inte vad för spelliknande situationer man skulle ha i vakna livet om inte typ guldgrävande eller sånt. Flasksamling på helgerna kanske? Nå, jag nöjer mig tills vidare med Lotro och ska hålla spelandet på en något så när okej nivå, dvs försöka.

Den rumsrena rasismen

Tillbaks till sitt hemland. Skall det vara så svårt . Har man inte pengar så är det tamme mig LEGALT att skicka i väg dom utan returbiljett !!

Hur mycket har dessa förorsakat arbete åt myndigheterna egentligen?

Städa upp ghettot. Att inte stadens fasadsynenämnd (eller motsvarande) har sett till att dylika soptippar försvinner.

Det är bara att köra dem till rumänska ambasaden, kanske de kan slå läger på gårdsplanen där...

Nä, detta är inte citat från Perussuomalaisten rasistinen ilmaisupalsta, det är från dagens HBL. HBL, för fan, som dom "vanliga" mänskorna som Bror och Stefan, Anna-Stina och Uffe läser. Jag kan inte låta bli att säga något om det, det skrämmer mig som attan hur denna nya, rumsrena rasism mer och mer bara tränger sig in i varje forum, på varje debattsida, mellan arbetskamrater på kaffepauser, i köpcentrum, på föreläsningar.
Jag frågar mig bara, sedan när blev det accepterat att hojta "Tillbaks till sitt hemland" sådär bara? Hur snabbt har den här utvecklingen gått och vad gjorde jag medan det hände? Hur kommer det sig att folk inte längre sympatiserar med de allra svagaste i samhället, de som inte har några rättigheter överhuvudtaget, hur satan kan man sparka på sådana? Hur kan "myndigheternas uppgift att städa upp Fiskehamnen" vara viktigare än det faktum att det finns folk som tvingats fly till ett helt främmande och iskallt land i vilket alla avskyr dem? Berätta för mig hur det gick såhär, because I don't get it.

Den första kommentaren, "har man inte pengar så är det tamme mig LEGALT att skicka i väg dom utan returbiljett !!" kanske ändå är den mest avgörande i det här sammanhanget. Såhär funkar det tydligen. Har man inte pengar så har man inga som helst rättigheter, är man inget värd, kan andra som har pengar skicka en vart fan som helst. Fundera på det här. Har man pengar så ÄR man med andra ord typ värd det som ens pengar är värda i det här samhället. Att välkommen till kapitalismen. Funkar så satans bra, eller hur?
Tänk om alla skulle ha lika mycket pengar som Bror och Stefan, Anna-Stina och Uffe. Alla i hela Europa. Oj men nej, det skulle inte funka! Oj nej, det finns ingen skitbillig arbetskraft kvar att utnyttja, inga billiga HM-kläder. Man skulle måsta tvinga folk ut och bo i husvagn utan mat, vatten och el. Fattar inte folk det? Det är på grund av att det finns folk som lever i fullständig fattigdom som vi överhuvudtaget kan leva ett sånt här liv. Och så är det något så typiskt finskt också i det att tänka på fattigdom som något som finns i andra länder, men inte i Finland. Tiggare, det är något man ser när man åker på semester till Rom medan man går och slickar på fet glasstrut. Men här i Finland har dom ingenting att göra, vi har ju faktiskt en FASADSYNENÄMND som ska bespara oss från att se allt som är fult, fattigt och som har dålig standard. Hahahahhaha.

Oatmeal.com

Sånt där igen

För int så länge sen var det jag som lyssnade på korvalappustereo och såg på när babysarna kröp omkring i parken. Idag är det dom babysarna som går omkring i kostym, äter söndagsmiddag och jobbar på kontor, medan jag kryper omkring i parken eller sitter på golvet och äter direkt ur en tonfiskburk. Och lyssnar på korvalappustereo.