Inktober #19: "flight"

Vi har bråttombråttom, ska till Borgå. Ojoj välsigne oss. Harald ska i vinteride.

Stinktober #18

 

#escape

Inktober #17: "Battle"

 

Ja men hej, här är jag igen och ser ju ganska miserabel ut. Det är för att jag är så bra, ursäkta DÅLIG på att rita av porträtt: egentligen ser jag alltså mycket fräschare och lyckligare ut....

Det har varit en måndag, som har känts som söndag, vi har tränat med Väinö och det känns mer som att vi alla bara står i var sitt hörn och spelar så mycket vi kan, utan att lyssna på varandra. Vi skulle behöva ett spelningsdatum, en keikka - för att kanske skärpa oss lite. Även om vi nog samtidigt håller på att utveckla helt nya saker, tycker jag. Ett typiskt mellanskede, kanske.

Annars sitter jag bara i en ganska obekväm ställning och följer med en fotbollsmatch med ena ögat. Låter det här inlägget vara öppet, fastän det kunde vara klart när som helst, jag kunde trycka på Publicera. Gör det inte. Det känns lite roligt att ha makt över nånting. Nej, nu måste jag trycka på Publicera. Nej, inte ännu.
Är det dessa inktober-bilder som gör mig såhär inläggs-ofokuserad?
In-o.
Är också ganska förtjust i den här centrerade texten.
Formatet, alltså.
NU, Publicera.
Neeej, inte ännu.
Jo. Nej. Jo. Nej.
JO! NU! NEJ! INTE ÄNNU!
JO! NEJ! JO! NEJ!
NU!

Point taken

Alltså mamma. Hon är så rolig, i sin välmening.
"Du förstår väl, att det är väldigt få som får sina romaner utgivna", säger hon i telefon.
"Ja, det förstår jag så klart", säger jag och förklarar sen att jag håller på med en roman som BÅDE har ett bra och enkelt språk SAMT en fängslande handling. "Så att därför tänker jag bli utgiven", säger jag, som om det vore en självklarhet, för det är så man måste prata med mamma. Om man inte fort gör det klart att man är STENHÅRD med nån sak så tror hon bara att man ligger hemma och fjärtar i långkalsångerna.
"Nåjo, finlandssvenskar har det ju lite lättare", säger hon sen. "Annat skulle det vara om man hade varit finskspråkig."
Point taken, mamma. Point taken!

Inktober #16: "wet"

'

Dum i huvu, SÅ DUM I HUVU.

Jg skriver på ett tngentbord som vrken hr ett " " eller "delete". Jg kn lltså inte rätt fel och inte skriv bokstven "Ä" utn prickr.

Dgens inktobertem vr "wet" sp det blev en våt morr.

Och så summerar vi söndagens fiilis

Klinktober #15

Jag har halkat en dag efter i mina ink-spinkiga inktoberinlägg nu men här kommer nr. 15.

Jag har ont i magen av olust och är allmänt på förstörarhumör. Det har varit både en givande o samtidigt ansträngande helg på skrivkurs.

Jag älskar att skriva, men jag blir väldigt trött på att prata. Så kunde man kanske kortfatta denna helg.

Blanktober #14

#tree

Ponks modeorakel

Ni vet - ibalnd förutspår jag kommande trender med skrämmande presicion. Nu är det igen dags för en episod av Modeoraklet Ponks. Vi ser det redan till en del, men detta kommer att tas till helt nya nivåer: DE SJÄLVLYSANDE TYGERNA OCH REFLEXERNA.
Snart kommer de coolaste av coola att gå med reflekterande och ibland självlysande bälten, halsband, mössor och till och med RENHORN. Jag svär. Jag tror att nån form av horndiadem kommer att vara nästa stora modeskräll.



Snart är detta mainstream. Just wait and see. ---->

Inksploiskis #13

 

Nämen titta! Vem har överträffat sig själv? Nå jag! Hahaha.

Okej. Två bekännelser: 1. jag gjorde den här igår, efter att jag blev så störd på att jag mestadels bara hafsade mig igenom den här utmaningen.

2. Temat var "scared" och här finns ingen rädsla, om inte då kanske en viss rädsla för att ta itu med lite större utmaningar, som att rita J som spelar dataspel dåhhh.

Idag blir det andra utmaningar. Jag måste städa (aaarghh).

Jag måste antingen ta hunden med till stan eller få den digitala dogsittern att fungera på min järnålderslaptop.

Digitala dogsittern?! frågar ni.

Ja, digitala dogsittern för att den faktiskt funkar.

Och jag måste städa (aarghh).

Sa jag det redan?

Om inte så,

jag måste städa! Satan fan!

Inkblajsan #12

 

HOPPSAN. Höll på att glömma hela inkblajsan.

Ojsan, så det kan gå.
Det blev en sketch med lite kraftiga ordvalsolivej.
Temat var "worried". (Note to self: jag borde öva på att rita händer.)

Inktober #13 och "nyt olen niin kuin Tarzan"

Kryssningen fortskrider, och det blidde inte femhundra sidor, det blidde ungefär två och så hände det nånting mycket märkvärdigt: jag blev nämligen så fruktansvärt ledsen av vad jag skrev så jag hittade mig själv gråtande, hulkande tårögd medan Stockholms skärgård gled förbi utanför fönstret. Det var något om att min romanperson satt och åt i buffén och insåg att all trivsel hon hade omkring sig från musik till välupplagda filéer, egentligen upprätthålls genom ett slags välinövad teaterföreställing vars främsta uppgift är att dölja de lidande och gråtande, de som ropar att de inte orkar mer.
Yyyl!
Ja så att det var min trevliga kryssning! Men på riktigt, det här är bra. Att man reagerar dvs. Jag välkomnar alla slags känslor nuförtiden, bara de är känslor. Det är viktigt att bli berörd osv. Och jag ska erkänna att jag var lite uppspelt över att gråta, tänkte att "Åhå, nu händer det någo!" Typ att, det där måste betyda nåt, t.ex. att jag fått fatt i något väldigt tydligt och lyckats få ord på det?! Hahaha.

 

Så har jag dragit till med dagens inktober, vars tema var "transport", så det var ju passande där jag forslas fram och tillbaka i baltiska viken. En gobbe drack ett whiskysmakprov i Tax freen samtidigt som jag, och så spratt det till i honom, han såg på mig med tokig blick och utbrast att "nyt olen niin kuin Tarzan!". Då var jag ännu på sprudlande humör.

Förrätten bestod av allt möjligt (bland annat sushi!). Då var jag ännu mäkta imponerad.

  

 Ju mer jag åt, desto mindre entusiastisk blev jag. Buffén tedde sig mer och mer som nåt sorts paff i salt och tomat. Den grillade avokadon var ett skämt. Ett SKÄMT! Liksom gnocchin och äggplantsfyrkanten uppe till höger. Men salladerna var väl ok.

  Min bordsgranne var Bernie Sanders.

 Båt dundrar förbi 1

 Båt dundrar förbi 2, här nära Mariehamn

Mitt verk dundrar i mitt huvud (oh goosh, the poetry!). 

Snart ska jag väl somna. Ser fram emot att vakna i Åbo imorgon!

Kryssning!

 

Jag är på kryssning. Med mig själv! Bästa idén jag har haft sen 1995. Pensionärerna skvattrar i hytten bredvid, buffén står dukad om en halv timme och havet gungar på. Nu ska jag skriva femhundra sidor.

Inktober #10, skrivande och slut på godiskrossandet

Började dagen genom att radera ALLA Candy Crush-varianter jag hade installerade på mina diverse plattformer, för det är bara att konstatera: jag hanterar inte ett sånt där "vanligt spelande", vad det nu sen är. Jag spelar tills jag dör, tills banorna tar slut, jag låter den enfaldiga musiken bli ett fängslande soundtrack till min tillfälliga värld full av grädde och striped candies, tills blodet blir till sticky barbecue sauce i min kropp, eftersom jag även glömmer att dricka vatten medan jag spelar.
Igen ska jag börja ett nytt liv, livet utan Candy Crush.

Idag var jag nästan lättad över att måndagen kom: äntligen skulle jag jobba o skriva istället för att spela & trycka i mig metervis med Dubbelnougat. Och det är väl dags att dra det ut ur skåpet, fram i dagsljuset nu: jag skriver på en satans roman. Det blir vad det blir, men för en gångs skull, för första gången i mitt liv kanske, så känns det som att jag håller på med en sak som vill bli gjord, på nåt sätt. Det är liksom inte jag som vill göra nåt för att i slutändan få ära och beröm, vilket i de flesta vanliga fall brukar vara min största motivation. Nu är det en grej som jag bara vill göra och så gör jag det och det kvittar faktiskt vad som händer i slutändan, jag kommer hur som helst själv ändå att vara så kär i den här berättelsen och den speglar på många sätt olika fiilisar och grejer jag gått o tänkt på under de senaste tio åren minst. Så i alla fall är det ett fint tidsporträtt åt mig själv, om inte annat. Och det är klart att jag även vill ge ut skiten! På förlag! Men det är liksom en bisak.
Men nu ska jag inte skriva mer om det - som sagt: jag tycker det är lite tjatigt att skriva om att skriva - i de flesta fall - inte om man t.ex. har en blogg som uttryckligen handlar om att skriva och som kanske riktar sig till andra skrivande människor - that's a whole different thing.

Mina inktober-inslag blir bara mer asketiska för varje dag som går, idag med temat "jump" och jag var lite suicidal igår så därav den dramatiska iscensättningen.

Inktober #9: broken

Nu tycker jag det börjar gå lite väl fort, alltihopa. Jag menar, jag har ju knappt tagit en klunk te så har det gått fem timmar. Dagens inktober heter "broken", och det ordet illustrerar jag perfekt en sådan här söndag. Jag är mosig i huvudet, dåligt klädd, grötig i huvudet (sa jag redan mosig?), tom på idéer och inspiration och har lyssnat säkert sju gånger i rad på det där arma albumet (se föregående inlägg). Jag har verkligen saknat det där, att hitta nån ny musik man aldrig hört förut, att snöa in totalt på det och bara lyssna, lyssna, lyssna så öronen darrar och kroppen går i vågor. Nå väl, igår hände det då alltså, men när allt ska vara så extremt och maniskt nufötiden. Ingenting känns liksom naturligt. Det är som att jag spelar upp mitt eget beteende som en kitchig, överdriven och tröttsam version: att här är jag Lotta, en sån här mänska som gillar choklad och att förlora sig själv i aktiviteter så att tid och rum upplöses. Jag är som en underlig, grotesk kopia av mig själv.

Inktober #8 och The Drones: Feelin kinda free

Idag: "rock". Jag fick för mig att rita av en suddig bild av en pyramid på mars.
Sen har dagen bara farit.
Sen hittade jag denna och EDIT: håller nu på att lyssna igenom den för tredje gången. Har jag fel eller är inte det här galet bra?

Inktober #7

Nu blev det såhär igen, att jag hafsade undan dagens inktober. Men alltså, jag har annat i tankarna. Mycket i görningen, faktiskt. Jag skriver och jag håller på. Mest håller jag på. I kväll ska jag hålla i trådarna för ett evenemang på museet. Eller, jag ska infinna mig i tid och sen vara där och kolla in när folk dricker skumvin. Sen är det helg igen. Jag undrar vad jag ska hitta på.


UPPDATERING:
Nu sitter jag här och trycker i bakrummet för att J har hotat med att gå ut i stan. Jag vet inte, jag vill inte gå ut i stan. Speciellt inte när han tycker att vi borde gå och inhandla nya bh:n åt mig. Han har börjat värna om mina bh:n sen han för åtta år sedan insåg att jag går omkring i slarvor och secondhandselände som snarast fungerar som pansar för brösten och inte hade en BLEKASTE ANING om kvalitet och hur man tar hand om sina bröst. Nå väl, efter en lång kampanj fick han mig övertalad att köpa två par kvalitetsbh:n vilket jag verkligen inte har ångrat. De kostande närmare hundringen per styck men var värda varje cent, Marie Jo:s bh:n rular så jävla mycket! Men nu har det gått fem år igen och stoppningen glappar och banden är lösa och det borde vara dags att köpa ny bh IGEN. ATTAN.

Inktober #6

Dagens bild for nu nästan helt och hållet ner för kakkarännan. Det skulle bli nånting som döljer nånting, eftersom temat var "hidden", jag började rita av en jumper som döljer en grej (faktiskt Milis fez) men så orkade jag inte fila på rynkorna och så gick det som det gick. Man behöver faktiskt inte rita nåt supervärdefullt varje dag.

Jag måste bara säga att jag älskar dessa dagar och vad jag håller på med. Min vardag ter sig så supermeningsfull nu, jag har bara egna grejer på gång och det är så fucking givande, ursäkta mitt vulgära ordval. Jag har mer och mer börjat fatta att sånt där som arbetsliv mest finns för att människor behöver ett sammanhang, alltså: jag tror att de flesta behöver den där gemenskapen med ett ställe att gå till om dan och människor de umgås med där. Det är också det som jag har saknat som mest som arbetslös: den där känslan av att höra hemma nånstans. Men så fort som jag har fått ett jobb så har jag ju vantrivts så fruktansvärt.. så nu tar jag tillfället i akt och är bara så arma nöjd med att få lorva omkring för mig själv, i strumplästen, hemma, ute, vad jag nu håller på med.

Inktober #5

Dagens inktobertema var "sad".

Talade med en vän häromdan om att man nuförtiden mer sällan är ledsen, man är istället arg.
Gränsen mellan ens ledsenhet och ens ilska blir på nåt vis mer diffus hela tiden för att det som gör en ledsen samtidigt gör en fruktansvärt arg.
Jag förknippar ilska med vuxendomen. Då man var ledsen som barn, var man snarare besviken och besvikelser gjorde en tungsint.
Men nu, besvikelserna har blivit en slags vanesak. Man är alltså mer arg för att man är trött på att bli besviken.

Inktober #4

Ja, öh, skriver från telefon så det här blir kortfattat.

Dagens tema var "hungry" och hungrig är jag väl nästan hela tiden. Om jag inte är snål då, dvs.