Alltid emot

Jag tänkte här igår på hur trött man blir på att ständigt vara emot, hur mycket det möjligtvis påverkar ens livsinställning det att det sällan besluts något man kan glädjas åt i det här samhället. Det är bara stängningsdags och nerrivning av saker man tycker om hela tiden och ökande av kameror och säkerhetsvakter, rasism och lås på butiksroskisarna, pälsfarmning och konsumtionshysteri.
Nu när alliansen vann i Sverige och SD fick mandat, så översvämmas Facebook av länkar och videosnuttar som kommer med budskap om att vi som är emot ska kämpa, att vi nog klarar oss, att det är för jävligt, att "vi gillar olika." Ytterligare djupare fåra mellan "vi och dom". Det kan ju inte vara nån bra trend? Eller om det är såhär det måste lösas, så kanske vi går mot nåt slags uppror? Jag är rädd för att vi just inte går mot uppror utan att samhället mer och mer bara tröttar ut de som hamnar utanför. Nog kan man ju lätt på Facebook tycka att "vi gillar olika" men vad gör man i praktiken åt det? Folk har röstat, och såhär blev det. Uppgivenheten hänger som en tung slöja över oss, och sånt bullshit.

(Alter ego: Sluta tänka på sånt här, inte är det meningen att alla ska få som dom vill, det är bara att arbeta, för fan, arbeta.)

badrumshyllan hälsar att den fortfarande inte är väl upphängd

Vaknade i natt av ett helvetes oväsen, ett kabrak och sen ljudet av något som rullar omkring på golvet. Jaha, badrumshyllan. Den ramlar i golvet sisådär var tredje månad kanske, för att jag aldrig lyckas få sugkoppssystemet att fungera som det ska, dvs suga sig fast i väggen så att det hålls där.
Och alltid händer det mitt i natten. Man är livrädd ett par sekunder då man vaknar och förstår att nånting i lägenheten har ett satans oväsen, men ungefär lika snabbt fattar man att jaha, hyllan. Efteråt ligger man där kolugn samtidigt som man har en jädrans puls. Billiga nöjen.

Pappa betalar

Som ett budskap till alla mina vänner som tillhör en yngre generation, så tycker jag inte det är coolt med föräldrar som betalar telefonräkningen eller en del av hyran eller vad som helst.
Dom må väl gärna göra det, det rår inte jag på, men detta halvskryt om att föräldrarna betalar, det är nytt för mig och oroväckande tycker jag. Jag har hört sådana påståenden nu flera gånger under en kort tid, och varje gång har jag reagerat genom att fnissa till, bli lite paff faktiskt. Som om nån hade berättat om att dom älskar smaken av snorkråka.
När jag var i 20-årsåldern var sånt som att föräldrarna betalar ingenting man gick och skröt med på stan och om det var nån som hade föräldrar som understödde dom så höll dom jävligt tyst om det. Av respekt för andra som inte hade den möjligheten kanske?
Betyder den här förändringen nu att vi gått mot en utveckling i vilken man dyrkar själva pengatjänandet i sig, "min pappa har faktiskt så mycket pengar att han betalar halva min hyra" och så ska man tycka att vilken fin jävel den pappan är som jobbat röven av sig för att dottern ska ha råd med att gå på krogen två gånger i veckan? Och så ska dottern i sin tur sträva efter att göra likadant, dvs få ett välbetalt jobb så att hon kan understöda sina glassiga, bortskämda äckelpäckel gendercrat dumbag-tonåringsbarn
nej jag blir så arg att jag får sluta här (men jag ska gå också.)


II
Det här hör kanske också till hela upplevelsen att bli äldre, dvs att man inte vet vad man ska svara på något nån säger, dvs att resonemanget är så obekant för en att man 1. antingen måste bli skitarg och argumentera emot totalt eller 2. skratta och sträcka ut händerna i nån slags jag-förstår-inte-alls-gest.
Och det är klart att man hellre bara skrattar och sträcker ut händerna.
Ach, du gamle.

Dom sätter sig

Dom tömmer ventiler, skruvar på munstycken, blåser i fagottdelar (en jättestock som man blåser i, varifrån kommer egentligen ljudet?), dom skruvar på munstycken, hostar, blåser i klarinettdelar, flyttar på stolarna, tömmer ventiler, tar loss delar, blåser i valthornsdelar, tar fram en trasa, putsar på munstycken, blåser i oboedelar (ett konstigt spetsigt munstycke som ser vasst ut), dom sträcker på sig, harklar sig, rätar ut armarna, flyttar på stolarna och ingen vet varför. Dom sätter sig och ser menande på varandra, drar andan, och så börjar dom.
Jag har startat en fånig musikblogg.

"Haluatko antaa euron hyväntekeväisyyteen?"

Så frågar Tiimaris biträde när jag är där och köper skolhäften. Hon visar surt på nån vitgrön lapp vid kassan och jag ser på lappen, läser ingenting för i mitt huvud finns bara ett enda sudd. För mycket information! Här ska jag ta ställning till om jag vill skänka pengar till vem vet vad, och det vore väl oerhört elakt om jag, som har råd att köpa skolhäften och allt, inte kan dela med mig en euro till de behövande.
"No joo, kyl mä voisin antaa" säger jag och först sen kan jag läsa tydligt vad det står på lappen. Pengarna går till vården av ungdomars psykiska hälsa.
Jag blir med ens arg. Inte är det väl jag som ska betala för att ungdomar i Finland behöver bättre vård? Inte ska väl jag behöva ta ställning till sånt när jag handlar på Tiimari?
Nå, men det blir mer och mer såhär. Först tar staten av oss en massa pengar genom skatt, räntor och avgifter, sen super dom bort dom och sen är det meningen att vi ska betala sånt som staten inte kan betala. Rätta mig om jag har fel? Nice co-operation.

Lite sur kan man bli

Satan, vad aktiv jag blivit här på sistone. Jag måste ha blivit
-självupptagen
-modeintresserad
-intresserad av det där "lilla extra", den litet tillyxade vardagen inklusive matlagning med BILLIG mat som man har hittat på nåt "hääält sjuääkt" ställe
-HBL
-x3m och Yle på svenska
-sjalar
-kaffe
-konst men det ska vara såndän "cool konst" lite min gamla klasskaveri har ett sånt där "häält nytt projääkt" som e "så siisti"
-föräldrar och huruvida man är likadan som dom eller "inte alls bryr sig om föräldrar, alltså jag har alltid gjort häält hursomhelst"
beoende av s
a
m
m
a
n
h
a
n
g
e
t, dvs i vilket satans sammanhang man nu är "i livet" och till vilken kategori mänskor man hör.

Jag läste ett par slumpmässiga finlandssvenska bloggar. En handlade om klädfynd inklusive bilder av bloggaren utmundad i diverse begia fanskap och sjalar som bara skrek "finlandssvensk!!". I en annan ställde sig bloggaren en fråga om hon skulle
1. klippa sig
2. byta kön
eller
3. byta lägenhet.
Och sen var det en som var så stressad över röda ljus i trafiken, över att hon spenderar 10 timmar i veckan i något tåg på väg till och från arbetet.
Ja, missnöje alltså. Hallå? Måst vi ha det såhär? Det är tydligen frågan ingen ställer sig. En bara letar i blindo (och på skämt) efter förändring av nåt slag utan att själv vara kapabel till att ta några beslut. En annan posar, en tredje stressar.
Yl! Yl yl yyyl!

Vidare

Jag går förbi korridoren där folk sitter och ruvar på sin kunskap, folk som är lika gamla som jag men som har gjort något med sina tie år. Sen går jag vidare med min egen skock nya studeranden och pratar om hur trött man var under gymnasietiden. Ajaj, så omotiverad man var. Oja så bra det var med ett mellanår. Sen går vi till en lönnkrog och får gratis kaffe och bulla och två gratis-öl-biljetter. Tutorerna berättar om stället och jag säger att jag var där nån gång 2001, då när mina kaverin var här, höhhöhhö, "jag är liksom lite andra vågen" säger jag och försöker låta ungdomlig och alla skrattar artigt och ingen förstår. Jag ger biljetterna till min klasskamrat och säger att "jag ska ändå inte gå, ta du dom här och ha lite roligt". Hon blir glad och sen går vi hem och hon berättar om sin oro för att vara dum i huvudet. Jag ser redan framför mig hur jag hamnar trösta henne när pojkvännen har gjort slut.

Studentliv

Jag sitter ensam i aulan och en tutor går förbi och undviker att se på mig så att vi inte båda ska bli generade över att jag inte har några vänner. Vad tutorn (idiot-ord) inte vet är att det är helt okej, till och med att föredra, att sitta ensam nuförtiden. Jag är dammig och intresserad av Beethoven på riktigt.

Sometimes the Svenglish just goes trefalts wrong

Hälsningar från Tupperware-sällskapet

Hej alla!

Hur går det med era microfibertrasor?
Nu har Nina, teamledare i Partypinglorna, tagit sig tid att översätta den engelska texten för oss och gjort en jättebra sammanfattning.
Hon har också gjort en snygg bordsskylt som man kan ha med sig på demobordet.

Jag hoppas att ni alla har glädje av texterna. Det kommer fler trasor till försäljning snart...!

Hälsningar Agneta

Tupperware

Är det lockande?

Då kanske du skulle villa ha min email.
Dit har det nämligen regelbundet börjat droppa in "Fyrklövern-nytt" eftersom det tydligen finns någon annan Lotta som är Tupperware-entusiast.
Det kan bli riktigt roligt ibland, så jag har inte haft hjärta att säga till om att jag inte hör till nåt Tupperware-sällskap.

Hej alla i fullbloden & lady bugs!!!!!!!!
Nu har Gisela Ström fått in sin första rekryt och räknas from denna veckan som ordinarie Teamledare för teamet StarLadies!

Tadaa. Grattis Gisela!

*NYTT*NYTT*NYTT*

Trots träffar denna vecka vill jag ändå få ut något superfint till er alla direkt:

Ni får en andra chans på våra lila produkter och det gäller i vecka 32:
Ha en försäljning på 3500 kr så får du Eleganceskålen i lila!
Ha en försäljning på 5000 kr så får du även Salladsslungan i lila!

Det här MÅSTE alla bara ta! Det är produkter som du kommer att ha användning för snart.

Lycka till med dateringarna! Kanske är blir det en sommardemo hemma hos dig själv? Då har DU ju möjligheten att välja Ultra pro på 2 liter som tackgåva.

Vi ses på träffarna!

Hälsningar Agneta
I vecka 34-35 kör vi ju den underbara gröna Herb choppern som alternativ tackgåva vid en försäljning på 3500:-. Vem vill inte ha den?

Ja vem vill inte ha den...

Den som spar han har

Det enda positiva med att inte vara hemma så mycket är att man inte behöver köpa nytt vessapapper så ofta.

drive in

Aldrig är en madrass så blå som när man vaknar på den och märker att man har skruttat ihop lakanet till en korv. Jag går hem och bråkar lite med pälsfarmarna på HBL, kokar kaffe och konstaterar att det drar lite från fönstret, kollar in bananflugorna som attackerar tomat och tänker att jag nog borde starta en musikblogg, sen när jag ska bli en -vetare. Hah! Som om jag en dag skulle vakna upp och bara veta. Nänä, jag vet nog att jag inget vet, så ännu finns det hopp för mig.
Skulle det här satans sommarlovet nu bara ta slut nån gång så att jag skulle få mindre tid till att göra vad jag vill så att jag kan klaga på tidsbristen och börja få saker gjorda.
Ah, västerlandet.

Men när bilarna står i drive-in-kön, lyser dom upp min lägenhet.

Is int röra!

Nu är det varmt och skönt och vad händer i Norden? Jo, "is int röra mig" säger folk för att det är så hett att svett bryter ut så fort man rör vid nån. Folk sitter sura och ensamma och drar ner gardinerna. "IS INT RÖRA MIG!!"
"Den där satans solen..."
Man ska nog inte överraska med tropiskt klimat i en folkkultur som är van vid att fort stänga dörren så att inte kylan kommer in.

Nära och okära

Det finns ingenting som kan göra mig så förbannad som min bror. Jag avskyr allt han är, gör, säger, står för, häver ur sig, skryter om, hur likgiltigt han förhåller sig till sina misslyckanden - ingenting står jag ut med. Det är väl extra känsligt just för att det är brorsan och för att vi nån gång i tiden kom så bra överens. Han är som en besvärlig tavla man har jobbat med i många år, som nån gång varit helt bra men sen ville man göra om den och sen blev det bara värre och ju mer man försöker förbättra den, desto mer misslyckad blir den. Brorsan och jag är födda med samma förutsättningar och kanske jag på något plan är rädd för att nån gång omedvetet bli som han.

Brorsan var skrikig och oartikulerad redan som barn, men har ändå vuxit upp utan problem liksom vilken medelklassfåne som helst. Han har vant sig vid en viss standard som han förväntar sig att omvärlden ska erbjuda honom. Mina föräldrar har skämt bort honom för att det underförstått alltid har varit "lite svårare" med brorsan, han har alltid krävt lite mer än vad jag gjort. Han har kört sönder bilar (pappa betalat), trampat sönder sin gitarr (pappa betalat), flyttat hemifrån men inte kunnat betala hyran (pappa betalat), gjort mormor ledsen (vem fan betalar för sånt?), magpumpats för alkohol, blivit fast för rattfylla, blivit fast av polisen för att dricka öl i parken, stulit pengar av mamma, gått en dyr utbildning som inte ledde nånstans (pappa betalat), för att bara nämna några av hans tabbar. Samtidigt har han mitt i sitt stora moln av misslyckanden fått för sig att världen är intresserad av vad han gör och skapar rent artistiskt, så alla mediokra fotografier ska presenteras på Facebook som hade självaste Anton Corbijn varit framme, alla förfärliga musikinspelningar ska läggas ut för omvärlden att lida med, hela Borgå och halva Östeuropa ska bevittna vilken förmåga han är med sin pinade wannabe James Hetfield-röst till beklagligt gitarrkomp, allt ska presenteras som vore det skapat av ett missförstått geni, en oupptäckt dold förmåga.
Han är på ett perverst sätt en perfekt produkt av det här samhället, en odåga med ett fejkat självförtroende, en som har fått en uppfattning om att jaget kan sälja, hur ointressant det än är. Han tar till alla befintliga medel för att stjälpa ut sitt betydelselösa jag för världen, och jag gråter inför dess uppenbarelse.

Och naturligtvis är han en stor kuk som tycker att det är helt berättigat att en karl ska få knulla, och får han inte det så är han hemma och lyssnar på melankolisk skitmusik som handlar om hur synd det är om den stackars kuken när kvinnorna går och vinet är slut.
När han ska försvara sig slår han ner på andras helt oväsentliga svagheter, allt för att själv hålla sitt fejkslott uppblåst. Och så snäser han åt sådana som kritiserar honom, speciellt föräldrarna som ser sig så misslyckade att de endera tystar ner sig själva inför brorsans bryskhet, tassar omkring på tå medan brorsan lapar i sig all skit han hittar. Eller så blir det liv i föräldraskapet och de brusar upp med ihåliga uppmaningar som att "du MÅSTE hitta ett jobb, NU".
"Han har ju faktiskt varit Deprimerad med stort D" ja och vad gjorde dom för fel? Det höll ju på att gå riktigt illa och där gick dom bara godtrogna och märkte ingenting.
Ja, vad kan man mera säga? Kan man säga upp systerskapet och hur isåfall? Eller finns det hopp om förändring? Det värsta är att jag inte tror det. Man ska inte göra barn.

Lägenhetspersonlighet

Letar lägenhet. Det går inte så bra för jag är inte så värst konsekvent. Hursomhelst, igår tittade jag på en sån där drömlägenhet i trähus och med egen ingång, massa plats och ganska billigt, mysigt som satan, allt sånt där. Jag tänkte att tänk om jag skulle få den.. Nå, idag fick nån annan den. Först tänkte jag att det var ju synd. Men samtidigt är det något som säger mig att inte var det ändå meningen att jag skulle bo där.
Jag är inte en sån som bor på mysiga platser. Jag är en sån som bor på tråkiga betongplatser och sen gör dom till platser jag trivs på. Alltså ska jag hitta en ful och oinspirerande höghuslägenhet som jag sen ska göra till min, dvs bo där, ha mina saker i sängen, inreda torftigt och utan eftertanke. Det är nog så det ska vara.

Flyttning är onaturligt

Hej dumma skitblogg. Hur mår du i din fåniga nätverksamhet? Jag mår skit här i mitt flyttlass. Jag lyssnar på Passion Pit och skulle villa injicera hårt bedövande knark, för fy fan vad det är påfrestande att flytta. Flyttning kan inte vara naturligt i djurvärlden, om man inte råkar höra till de vandrande nomaddjuren då, men dom har i alla fall inga satans tillhörigheter som ska med hela tiden så det går inte att jämföra.
En mänska borde ha en håla som den föds med, och sen skulle man få utvidga och fylla upp hålan under sin livstid, punkt. Inte samla på sig onödigt skit som sen ska packas upp och ner och köras omkring med i plåtlådor på hjul. Det här flyttandet är fan inte naturligt och inte är man utrustad med lagerutrymme på ryggen heller som sniglarna. Man är en usel jävla blodsmaskin på två ben, dessutom fryser man ihjäl om man är naken utomhus.

Discovering Pine Bluff, Arkansas

This is Pine Bluff, Arkansas. The picture is a painting by Alan Wylie and according to the website I stole this picture from, the names of the old business firms and the mule drawn street cars are represented just as they were over 100 years ago.
There you go. But why?
Well, no good reason. I just watched the finale of America´s next top model and one of the finalists was from there, I checked it out for no reason at all, and somehow I got captured. I was somewhat amazed when I watched the town on Google Street view. The town looks sleepy and worn-out, it looks like a perfect ghost town, where the sun always shines and nothing happens. Yes, I go all romantic, but that´s just how I like it sometimes. It´s afternoon damn it, I have Google Street view and no deadlines.

At the website they go on;

"Today the Port of Pine Bluff located on the slackwater harbor of the Arkansas River has facilities for, barge loading and unloading, liquid & dry bulk storage, 25 & 50 ton cranes, harbor tow service, and overseas ports utilizing Lash and Seabee."

My level of English knowledge makes this very funny. A town located on the "slackwater harbor" sounds to me like the coolest and saddest thing ever. And how they go "badge loading and unloading" just make my day even better, imagining how they load and unload, load and unload.

This is downtown how it looks like today. I see empty streets (well yes, I am aware that the street view pictures are taken like at 4 am, but hey, anyway), a somewhat miss-placed sign and asphalt, asphalt, asphalt.

The TRAIN STATION in Pine Bluff. Dot.




Yep. Pine Bluff´s got that family thing going on too... but somehow everything in the US seems strange.


Eller varför ser husen i USA ut som fåniga replikationer av American Beauty-horror?


Last photo: Pine Bluff Title Co.

Såhär gör 30-åringarna

Det värsta med den här vintern (fy satan vilken vinter) har varit den här känslan av att ingenting spelar någon roll. Att allt är pissljummet, att man inte kan känna nån genuin glädje, att glädje alltid på något sätt ska förknippas med prestation, att andra gör si och så, och därefter tanken på att man inte ska jämföra och att man ska köra sitt eget race och allt det här som man vet, men som man inte får till stånd i praktiken.
Nuförtiden går jag sällan ut och dricker jag så blir jag inte i fyllan och blir jag i fyllan nån gång så ställer jag till med nån scen som jag får ångra.
Jag har blivit så trött på den allmänna uppfattningen om hur ett liv ska te sig i vårt land. Inte vill jag jobba 5 dagar i veckan o betala röven av mej för att få bo nånstans på hyra för att nån annan äger en eller femton lägenheter för mycket.

Sen har jag också upptäckt att tio år har gått sedan jag officiellt började leva som jag gör nu och jag trampar på i samma gamla spår, okej jag har haft mitt första ordentliga jobb och verkligen fått göra saker, men vad händer? Jo, jag tappar naturligtvis intresset för även det och har ingen lust alls att vidareutbilda mig och "satsa på" speciallärandet eller vafan som helst man kan göra i "branschen". Jag ska studera nåt helt annat för att det är intressant och för att jag har några år kvar att lyfta studiestöd, och jag tänker att nog attan måste man väl få göra vafan man har lust med, även om det inte är det smartaste av beslut? Även om det inte ger bröd på bordet i längden? Jag skulle långsamt tyna bort om jag hade fortsatt jobba, om jag hade varit tvungen att tänka målmedvetet, så som man tydligen ska göra nuförtiden - allt man gör ska ha en mening, man ska veta vad man gör och varför man gör saker, vafan? Isåfall är jag fortfarande 18 år och har precis slutat gymnasiet och är nyfiken på utbildningar och livet i största allmänhet. Varför är det underförstått att man ska rota sig och hålla på med "vettiga saker som är lönsamma" när man närmar sig 30?
Jag ger fullständigt fan i sånt som "arbetsgemenskap". Jag vill inte vara med, och jag har inget intresse av att sätta största delen av mitt livs timmar till nån konstgjord samhörighet med mänskor jag inte har valt att lära känna. Tycker att det är helt fånigt att det har blivit ett helt gängse påstående att "det är viktigt att man trivs på sin arbetsplats" när jag för det första tycker att ordet "arbetsplats" låter helt tillgjort och konstigt och om man nu sen måste arbeta så varför skulle det måsta vara en trevlig upplevelse? Dom vill liksom lura en till att tro att det inte finns nån annan möjlighet för oss än att arbeta, arbeta intill pensionen. Så det är bäst för oss att det är lite roligt då, va? Nä.

Jag har ett par illsinniga papegojor som inte älskar mej det minsta, dom bara äter det jag sätter dit åt dom och biter mig hårt i fingret när jag ska ta bort en klämmare som fastnat i näbben. Att det är tacken.
Jag skulle så gärna bli av med dom på något sätt, ge dom ett annat liv, ett bättre liv, men samtidigt vet jag ju att det inte finns ett bättre liv för dom än det jag ger dom, haha. Ingen skulle låta sina fåglar flyga fritt på det här sättet i lägenheten, men själv håller jag på att förgås i en hög av fågeldamm och skit som dom sprider omkring sig. ALLT blir dammigt på nolltid, fick höra att det på två dagar samlas lika mycket damm i min lägenhet som på 1 månad i en fågelfri kämppä.
Jag känner mig som en illustrerad bild av en klen gammal man som konstant bär en 20 kilos sten på ryggen.

Nåja, här mitt i trettiårskrisens svallningar tänkte jag komma med en lista (surprise!) över vad jag tycker att är typiskt för såna som är i min ålder (och i min samhällsklass.) Helt onödigt såklart, men kanske det sätter sordin på krisbrötet.


Trettiåringar som liknar mig:

1. får sitt andra barn. Har dom sitt första barn så har dom i alla fall ett graviditetstest på vessan, "ifall". Och "ifallet" skulle inte innebära nån katastrof, det skulle bara tas med ett "hoppsan."
2. har kaffeabstinens hela tiden
3. har avslutad utbildning bakom sig
4. kan inte tänka sig att jobba för 10 euro i timmen
5. funderar på vad dom ska ärva
6. går på zumba eller vad som nu råkar vara modernt på gymet
7. äter happy pills
8. forskar och är bra på det
9. åker bekvämt
10. är väldigt beroende av sammanhang och lever in sig i idéer om hur dom vill vara, t.ex. sover bara på billiga hostell om dom är på en sån resa då dom tycker att man får bli lite skitig och vara lite äventyrlig, annars sover dom alltid på hotell.
11. åker taxi hem från krogen
12. har hittat sin stil, ofta nåt mode från typ 2002
13. har ingen kroppsuppfattning och har ofta viktproblem
14. tjänar ordentligt med pengar som dom slösar
15. har problem med allt som man kan bli beroende av
16. diskuterar högt flygande drogupplevelser men kollar på teve hela eftermiddan
17. jobbar för mycket eller för lite
18. klagar och skvallrar
19. är besatt av tankar på om "det här e det?"
20. lyssnar plötsligt på Don Huonot, Apulanta och Calling Mr. Vain igen
21. är plötsligt helt ok med all gaykultur
22. vet inte vad dom ska rösta på för parti
23. jobbar inom flygindustrin
24. går med i grupper som handlar om deras barndom på FB, typ "When I was a kid, blabla used to be called blabla."
25. postar bilder av sina barn på FB
26. postar bilder av sina barn på FB
27. postar bilder av sina barn på FB
28. postar bilder av sina barn på FB
29. postar bilder av sina barn på FB
30. postar bilder av sina barn på FB

3D paradise

These two pictures have little in common. One is taken from a Swedish city-architectural website and the other is a picture of Jehovah´s witnesse´s "new world." Guess which is what? Hard cause they speak the same language.