Gammal texthärva

Nu gör jag det bara. Publicerar en femton kilometer lång text från mitt liv som det såg ut innan allt det här. Ibland frågar jag mig vem jag egentligen var och vad jag har blivit sen jag flyttade till Åbo för än 6-7 år sedan? Det är på något sätt så lätt att glömma och skyffla undan allt sånt där gammalt och sen ta in nytt som man gör till sitt, till det normala. Sen kan man ju också tycka att det är nostalgiserande och ett typiskt tecken på att man börjar bli gammal och mossig, att man går och gräver i gamla texter och hittar nåt i dem som man tycker att "fångar en tidsperiod så bra" eller nåt liknande. Men när jag nu tycker det. Den här texten har gett mig ett sånt nöje och en sån sinnesro i kväll, så jag hoppas att den (bitvis) också kan glädja andra läsare. Textbitarna härstammar från inlägg jag skrev på x3m:s forum i tiderna, där också under namnet ponks. De rör sig mellan Nykarleby, Borgå, Malmö, München, Paris, även Bratislava och faktiskt också Mexiko och Rio Dulce, Guatemala. Jag tycker som sagt att texten förklarar allting jag var så väl; en äventyrare, likadan som idag men bara utan fast punkt i livet. Okej, nu är jag trött.

Nå väl. Nu kör vi.

-------

vi har en lärare som aldrig går på vessan.

ingen har någonsin sett honom lämna sitt rum och när jag tänker efter så har jag heller aldrig sett honom gå på vessan, medan kollegerna går med jämna mellanrum.

jag vågar påstå att det här är ett sensationellt fenomen.

var är venus?

nån som har sett venus idag?

*försöker febrilt se den där fläcken, men det går inte*

ajaj.

var igår och gav en morot åt två hästar. dom fick dela på den.

kunde betala för ljudet av när hästar tuggar morot, det är bara det bästa.

”The imaginary friends I had as a kid dropped me because their friends thought I didn’t exist”

provinssi

sitter här på en öm rumpa och är sådär uttömd och mör och som kavlad i alla riktningar, som man ska vara efter en festival.

det bästa är nog att framåt tretiden då fyllan visar sig från sin bästa sida, bara gå runt och insupa allt som händer omkring en - träffade en typ som hade gjort en rock av en matta och en som kunde visa rock-peace-tecknet med tre fingrar. en massa upplysningar efter varandra. inga språkbarriärer heller.

träffade en störande flicka som bara sa "heeei, voittekste ihan oikeestippuhua suomea", en sibbobo som hade köpt 50 spritflaskor från tallinn, en typ från oravais som liknade eminem men hatade det och kastade näsdukar på oss och hela tiden skulle spotta fast man försökte lära honom att svälja, timo, janne med tvillingbror johnny som jag inte kunde skilja på och en lillebror med världens lustigaste röst.

ja och mycket mycket annat som jag inte kommer ihåg.

och så läser man den urtråkiga artikeln om provinssi i dagens husis och om hur crash var såå fantastiska och litet kort två citat från publiken. det lyste så direkt igenom att skribenten bara fort ville hem och få det hela undanstökat och blä så smutsigt och hemskt - fort till hbl:s redaktion.

man undrar om det var samma festival som man själv var på?

Flyttandets dilemma

jaha, nu ska jag hem o FLYTTA.

(mamma har sagt att man ska använda "jag" istället för "man" eftersom "man" är så opersonligt.)

så därför ska JAG nu hem och flytta och det kan ju nog vara ett av de mest irriterande momenten i ens annars så nyvunna lugn-o-ro-het i den här stan. just har man fått stolarna lagom insuttna och kaffekokaren trevligt brunaktig, madrassen inskuffad i rätt hörn och kylskåpet sådär fingermärkigt som kylskåp ska vara, och så ska bara allt in i bångnande kultamunalådor igen för att IGEN köras vidare mot okänt mål.

attan attan.

gomorn!

jag är sikauttömd/körd/vriden idag.

ska ju flytta imorgon.

bara bär av och an på saker och tycker att det aldrig blir tomt, än mindre rent. och så kommer den där hunden också idag som jag har lovat att vakta fast jag inte alls skulle ha tid med den.

var upp redan åtta idag, i säng kl. 5.

och så måste jag fota produktbilder till hbl IDAG och fara på någo attans födelsedagsfest (MIN födelsedag, men eftersom jag inget ordnar så har de andra fått för sig att göra det) imorgon, antagligen ta den där attans hunden med, och det är ju inte någon liten hund, utan en irländsk varghund, så var ska han få plats? och naturligtvis är där nån som är allergisk.

aaaaaa. galet. jag går i bitar. jag som brukar vara så lugn och plötsligt händer bara allt.

idag ska jag göra ett undantag. jag ska röka en cigarett.

märkliga syberspase.

nu ska jag iväg med hangoverbussen till HESCHA, närmare bestämt klockan två.

därifrån direkt foten ner i båten och TILL HAVS.

tadaa.

jag bara älskar kaffets effekter på en om natten.

och helst i kombination med general.

(onödig detalj.)

emalj.

datorn bredvid lyser upp rummet med en pausbild av ett par solstolar.

bara en sån sak kan få en att för ett ögonbilck längta till bahamas.

muxmäuschenstill

sitter i münchens universitet och leker flitig tysk här bland alla studerande tyskhalvor.

det var manga tyskar i ett ord. i en mening, menar jag.

här är vackert och helt galna väderväxlingar fran solsken till aska och hagel pa tie minuter. just nu envisas det med att stritta ner sadär halvhjärtat. först ville jag bara flytta hit direkt och hade tankar om arbete och lägenhetsordnande och alltihopa, men sen kom förnuftet tillbaka och jag insag att här nu inte är SA fint i alla fall..

münchen-tyskarna är sura och kortfattat folk som gärna klär sig i brazil- italia- och berlinrockar för att det är modernt, eller sa rosa pumaskor med tillhörande rosa bälten och örhängen. ägh. skit i det. ikväll ska jag pa tysk bio och kika pa en film som heter "muxmäuschenstill." hur kan en film bara heta nagot som muxmäuschenstill? jag maste bara skriva det ännu en gang, bara för att det är sa svart: muxmäuschenstill.

men det lär ska vara en bra film, som nog säkert kommer till er finnar om tre ar, hähähä.

om en vecka är jag i smältdegeln köpenhamn, da blir det attan fart pa vom begin zur ende.

devade.

här tar vi västerut

sadär. nu sitter jag igen i münchens universitet och har inte blivit ett dugg klokare men en dag äldre sen igar.

jag orkar inte skriva e-mails fast det skulle finnas mängder att berätta men att knappra nonsens här till allt och ingens nytta, kan man ju alltid.

var just i pennymarkt och köpte bröd och tsatsiki, lyckades tsatsika ner hela min tröja och litet av byxorna sa jag fick akut-stänka ner det hela i vessan sa att die schicke münchen mädels kikade pa en med runda ögon.

det bästa med stora städer är nog att man kan ga och ga kilometervis utan att nagonsin behöva vända eller tänka pa vart man är paväg.

om man vill kan man litet ändra riktning emellanat, typ, "här tar vi västerut"

jag kan inte bestämma mig för om jag ska flytta hit eller till köpenhamn.

Varfør ska jag alltid sæga "jaa"?

det finns många olika sætt att se på den dær rubriken, och jag passar in i næstan alla slags føræstællningar om hur frågan kan tænkas låta.

nu handlar det om hår. i münchen utspelade sig føljande scenario: en frissa a la cher sprang efter mig på gatan och ropade så det skallade mellan husen "warte warte bitte" och drog mig i armen och væckte mig ur min tori amos-dvala och i ett øgonblick satt jag i en guldsprayad frissastol med sjal kring axlarna och två frenetiskt blinkande o flinande frissor vid var sin sida om stolen och dær satt jag sen utan att direkt ha hunnit reflektera øver varfør - och hade - just det- sagt "jaa."

"du willst aber was neues probieren, jaa ist doch schøn, oder? ist ganz einfach, wir machen dir was ganz leckeres und modernes, kostet aber nix, bischen relaxen, genau, das ist alles."

dærefter føljde fem timmar och jag øverdriver inte - fem timmar saxklippsljud och guldhår dalande ner først via axlarna och sen, som i slow motion ner på golvet - mitt hår. dit for det.

och nu sitter jag i køpenhamn med en pottfrisyr som jag kunde spy på och ångrar, vantrivs och førsøker med våld tvinga de resterande hårstråna i en motstrævig råttsvans i nacken och det ær bara fult fult fult och jag førsøker svælja fåfængan och intala mig att det blir bra, det væxer ju før fan, ingen skada skedd hær inte, men du milde det tål att tænkas på, det att jag inte kan læra mig att nån gång sæga: NEJ.

att se fram emot: FEST

vet ni nær man ser sådær otroligt mycket fram emot en fest, att det næstan ær synd sen att det øverhuvudtaget blir fest, eftersom man levt i ruset och hoppet om hur bra den kommer att bli?

vilken biisi? (fem mark på spel)

ok, bara måste:

"Its a living thing

tadadadadadadaaaaa

its a terrible thing to lose..."

den som vet vad det var før biisi får fem mark.

tön tödödödödödön pling plong

är tillbaka i borgå och här är nog så asigt att hohho.

tror aldrig att jag har sett på så många väderleksrapporter på en dag, i hopp om att en av dom ska lova en jäkla stor sol och inget annat.

men de håller surprise surprise alla samma linje.

jag kan alla signaturmelodier utantill, tön tödödödödödönn pling plong, är visst tevenytts.

ha det bra i pisset, alla födda och ofödda.

idag är jag faktiskt som omväxling jävligt synkkä.

det är bara det att hitta sig själv i tåget mot bennäs, jävla förbannade bennäs, förhoppningarnas masugn.

här i nykarlehell ska jag vara hela jävla månaden. bor på skolan, sover under ett bord och känner mig alldeles för gammal och olustig för allt sånhänt som man ännu håller på med.

jaha, så har praktiken igen fotat igång sig själv.

har just skruvat in en mikrofon i ett program och testat ljud som fungerar perfekt, så frågan är vad jag ska göra nu de följande fem timmarna? min handledare som inte förstår sig ett skvatt på ljud tror att det där tar hela dan och jag är ju för lat för att ringa och säga att det redan är fixat, så nu skulle det kanske passa att stirra in i en vit vägg eller hitta en ny bok, eller vad vet jag.

tror att jag ska ta en sväng ner och koppla in en ful synth på skoj. men sen just när man har börjat spela något bra som kan bli till något, så ringer nån junt och vill något annat och i nästa sekund har man glömt vad det var man höll på med.

dilemma. och inte kan jag skriva några bra texter heller.

jag orkar inte anstränga mig. hjälp mig att hitta min svans.

*desperat apa*

jag blandade ihop ett lass tonfisk i pastaröran, satt i en burk kikärter och en jäkla drös ketchup och tacokryddor på, och där var den - min magnifika och absolut oklanderliga middag. sen rev jag ner en brandvarnare som envisades med att pipa till sådär emellanåt. batteriet satt fast i en svans.

Nicofree Choise Test

test: "choise" pepper, healthy snuff from sweden.

www.nicofree.se

pris: 3,20 euro.

*sätter in en prilla*

effekt: bränner aningen under läppen, sådär att man kunde inbilla sig att det var riktigt snus ifall man inte visste bättre, rätt behagligt egentligen.

ingen vidare sidoeffekt, inget rus, ingen stigande hjärtfrekvens, inga spontana skrivinfall.

slutsats: bluffåbåg.

dagens middag (på fyra minuter):

en påse mummon muusi blandas med kokande vatten o

åhå så blev det blev mos. en smörklick i.

och en påse knorrs tomatsoppa kokas i aningen för litet vatten, så det blir en lagom krämig sås. mosen på tallriken och såsen på. (no shit)

känner man för en litet lyxigare variant kan man garnera med ett salladsblad eller nån kvist persilja.

klart.

Hur man säger vad.

det är otroligt hur långt man kan komma bara genom att prata en massa bullshit. idag har jag lärt mej att huvudsaken inte är VAD man säger, utan HUR man säger det.

jag menar: om man snabbt slänger ur sej att jag tycker att man borde sluta använda schampo blir reaktionen kanske bara lite fånigt uppgiven och skrattas bort - men om man allvarligt vilar med armbågarna på bordet samtidigt som man knapprar lite småintellektuellt med fingrarna mot bordsskivan och förklarar hur schampo grundligt stör den normala fettbalansen i hårbottnen och hur vi långsamt borde gå inför en avvänjningsprocess av ämnet, och dessutom nickar tungt med huvudet och turvis med stora koögon blickar in i allas ögon, då går det hem. för fan, det går HEM!

slutsats: huvudsaken är inte att man pratar sanning, bara man kan ljuga bra. så får man vilken löjlig marknadsidé hem hos vem som helst. 

Jag måste få snus

(skit i det om karln luktar gubbparfym o skorna är polerade eller vafan vet jag, bara det finns något annat som kompenserar.)

nu ändrar jag på det här inlägget så det lägger sig helt åt helvete.

-----

och nu ändrar jag på det här inlägget för andra gången.

JAG MÅSTE HA SNUS. DET HÄR GÅR INTE.

JAG FAR UR GÄNGORNA, VRIDS UR TILL EN PÖL ALLDELES NER VID UNDERSIDAN AV TÅN.

GG GGGH DREGEL DREGEL.

,´MÅSTE FÅ DET.-

PERSEIDERNA FALLER NER!

hej, alla ut NU!

perseiderna faller ner, det är nu, det är nu!

STJÄRNfALL, för bövelen.

Byggbisar o dialekt

idag har vi sjösatt bastuflotten och haft takläggning och mutterskruvning bara så att stopporna yrde.

där var dessutom såndäna helroliga byggubbar med från stan, dom kom med traktor och kranbil och tala dialekt så man bara måste grina och bli en fjant. jag tror jag inte har haft så jävla roligt på en månad åtminstone.

och så slutade arbetsdagen före halvåtta för första gången på två veckor.

känns konstigt att ha hela kvällen för sig själv.

nu sitter jag här och försöker vara ens lite allvarlig och kanske fundera på sånt som jämlikhet och jag vet inte vad, på grund av den där intressanta diskussionen som försiggår på roberts sida. så fort jag ska formulera ordet feminism i käften så bryter där fram ett dumt flin bakom.

jag kan inte vara seriös idag.

*kinderna så ångiga att det säger i-u-i-u- när man vipar på dom*

( va e att vipa?)

Också ett sätt att gå på bio

Idag såg jag på Fahrenheit 9/11 projicerad på en räfflad tapet i Sinis sovalkov. Ljudet fanns i hennes stereo som var i andra ändan av rummet, tappert vänd åt vårt håll så mycket sladdarna ville ge efter. Emellanåt poppade en "internet activate"-skylt upp i rutan och det sa "tjöng" med eftertryck.

Jag har för mig att det nog inte är såhär gubben Moore hade tänkt sig att folk skulle se hans film.

lällä llää. jag är varmblodig och darrig.

har badat bastu i fem dagar nu och det här blir den sjätte. det är som om allt vanligt blir mer betydelselöst och allt som har nån mening är att sitta där i ångan och jäsa. sätta in mera ved, ro ut badgäster, tala skit med ortsbefolkningen.

det är nog det här jag lever för, tänk att det skulle ta 24 år att komma fram till det.

Dragspel och dykare

idag kom det en underlig gubbe med dragspel till stranden och satte sig på sitt jävla fodral och började dra på sitt instument tills man höll på att fullständigt få nippor av fasa.

ni vet sådana där typer med totalt tom blick som de ändå på något märkvärdigt sätt kan se ut över folkmassan med, samtidigt som det liksom rör sig absolut NOLL däruppe emedan de spelar alla jävla sjömanslåtar som låter PRECIS likadana (jag fattar inte hur dom gör) och efter femton minuter upprepas repertoaren.

och så står de där och svajar fram och tillbaka.

sådan där dålig dragspelsmusik må vara värre än e-type alltså. för fan, vilket blaj. sällan hört något mer nervretande DÅÅLIGT. aj ajjjj.

sen kom det roligaste, nämligen en dykarklubb från grannstaden och skulle visa sina konster för fan I ÅN som är brun som kakkavatten och har näckrosor och gräs och gyttja och jag vet inte vad. och där plurrade de i med sina dyra utrustningar och sade att man inte kunde se handen framför sig i vattnet, och efter tre meter ner var det bara SVART. jag höll på att skratta ihjäl mig.

Journalister

telefonsignaler.

”ut”. inte ut på tobak.

de ”slänger iväg” kolumner.

de är uttråkade och missbelåtna men uppfinner små hakar at hänga i.

små livremmar; en bullalängd, en utskällning.

en syndabock.

”jag är så trött.”

massören kommer en gång i veckan och gör små underverk.

spridda leenden i korridoren.

”egil är vår hacker.”

asgarv.

sarkastiska kommentarer om andra tidningars så iögonfallande usla rubriker.

såna där misstag skulle dom tamejfan aldrig göra. aldrig aldrig.

soscialfall. tyrkfel. ”det skrivs tyrkfel, där har dom tryckfel.

jag kopplar till henne, ett ögonblick.”

man gömmer sig bakom en kaffemugg.

bläddrar lite extra länge i iltalehti, ser inte orden men läser ändå.

byter ämne.

rykande vidbränt garvsyrigt underbart uppiggande utslätande

”håhhå”

en kam genom håret.

”det blir alltid sånhänt till hösten”

vad göra vad göra.

nån är i grekland.

nån är sjukskriven.

en annan går med hatt.

halvfet röv begia byxor

beställd sms-signal, beställda fucking pink panther ringsingnaler

asgarv asgarv. ”den där james bond är bra.”

lunchbox: ”jaha, du har dina smörgåsar”

undanflykt. utflykt.

RGB CMYK helvete

halvtimmes försening 26 euro per minut.

tryckeri-svärta ut över verkligheten.

massor massor MASSOR hænder.

jag hinner inte med i uppdateringen.

libanon var fantastiskt. resetips nummer ett, faktiskt. skitigt och fint, galet gæstvænligt folk, hæstrace, bombade hus, billigt och osnobbigt øverallt, en ren hit.

nu ær jag i køpenhamn, allt ordnade sig på det mest mærkværdigaste sætt. ska bo hos en kompis morsa på israels plads næra nørreport. vet inte helt vad jag ska gøra ænnu, før fotografen jag skulle jobba hos ær som uppslukad av jorden. men jag passar på och njuter av køpenhamns gråhet och oljud, omplastade hus och trappuppgångar, filmvisningar och grisballonger som lyfter till himlen, i brist på annat.

har køpt en vattenpipa som ær prima vara, man kan sitta och puffa på den om kvællarna och sæga saker på arabiska. vet ni vad sjukhus ær på arabiska? jo al mustasch fa!!

jag har blivit flasksamlare.

eller jag har varit det rätt länge, men det har varit länge mellan aktionerna.

igår gick jag lös på nörrebro, hela nörrebrogade upp och sen fram till nörreport och lite in på ströget.

fyra timmar gick jag, tömde plastpåsarna emellanåt och gick ut igen.

och saldot? 78,50 danska dekaler. inte så illa.

flasksamling är både motion och nöje och samtidigt klirr i påsen och så lyckas man dessutom med fenomenet "vara nykter en fredag." köpenhamn är dessutom rena meckat för flasksamlaren, trots att det finns en hel del konkurrenter (oftast med skägg.)

nu sitter jag i malmö i pojkens lägenhet som jag har fått nycklarna till. tänk, vad folk ändå har förtroende för en.

lyssnar på libanesisk radio nostalgie.

nå nu har jag blivit stædare, diskare och telefonintervjuare. slut med flasksamlandet, med andra ord.

jag arbetar från morgon till kvæll så det blir ingenting øver næstan alls før något annat.

telefonjobbet har bidragit till ett sjuhelvetes snusberoende och kaffedrickande, men stædningen ska væl jæmna ut det hela och se till att man inte helt sjunker helt ner i sin gamla stol.

allt går an så længe det finns ett slut. jag kan bra hålla på och jobba skitjobb så længe jag vet vad jag gør det før. vart pengarna ska gå.

det ær nær man inte har något att se fram emot som allt skiter sig och kør fast. (djup insikt.)

det får vara nog før idag.

Om Castello var en person...

hejåhå, och jag har ännu mindre att påstå än förut.

sitter på catinét research och ringer till finland den här gången, frågar om ost, närmare bestämt om castello och "om castello-osten var en person - vore den då en man eller kvinna" och frågor i den stilen.

jobbar tolv timmar per dag nuförtiden. det är så underligt att bara jobba hela dagarna, tankarna kretsar enbart kring allt det här och alla förbannade telefonsamtal.

den 10.12 bär det dock av ner mot afrika och sen blir det annat att tänka på.

ska för första gången i mitt liv dessutom få beskåda en lönesedel med fem siffror!

tänka sig...

nåja. om nån ringer hem till er och frågar antingen om alkoholvanor eller om ostar, så är det nån av oss.

ha det gytt!

Dagbok:

18.06.2005 06:48

K**RKEL

jag ska försöka med ett såkallat inlägg- ägg.

hur sråtr e det rolll milll i det hea värst makabert bert bert se man på

allt för mycket asombalium man kavert omkull för mycket galsoiun från cuba man sade bnej, men dom kom med många man, dom kom med båtar, besättning, manskap, det ena efter det fjärfle, torfasytheterns sjufaldigaste fnaks så¨mycket jag aldig sagtän att sjuflaggsåtången sägen heppp. schlager sa johnny på svenska och sjöng en helvetes serenad på många språk så många att vi inteens orkade dra ut tampongsnöret men kärleken sa JA och teg.

och dom fortsatte, som stannade ej tangentknaooe, dom värmde mikorougnen tilld det tillitaste och lönesedlarna sjönk höga, så höda ga att man kunde hänga dom upop på strå med en gån Och där ertappar jag mej själv med att avslöja sanningar

DOM SMARTASTE ÄR ALDIRG MED I IDIOTIER SOM DETTA SJÄLVFÖRVERKLIGANDETS DJÄVULSSTRÅK

oxh så vidare, vi dödlig askvircver på men jag har ju enkärlek, mänga tror att den ä'r helt på rikgitg men va det ha glömt är att det aldrig har kommit något JAG ÄLSKAR DEJ nej det sinns inte det är aldir saGT OCH på samma gånga som jag trivt im ndet s¨jär jag borttappad och varför basunera ut allt JUSTNNI jga äsgder jenj nejnejne ejnejne nejn enje ,men gö det för datanördens narscissistiska föverkligande, alltid kan man ju på ett eller annat s'ätt lämna sitt strå tills stackfen

ska jag berätta om mi n kväll

det var många på plats, d

rä var sushi, det var gott,

där var många medn många synpunkter på saker, jag höll med eller sa emot men döär avr aklimatiserade ska vi säga dfkajnt jag måste d'ga på många sätt

det böev bar, jag tänktdet det var roligt men ingen, det var måpnga som tänkte på samma sak om

INSAKIT insikt på svenska,d et rtar jua dlir slut

IBLAND KÄNNDER MAN DJUP KÄRLETK FÖR NÅNTING FJANTIGET OICH jag är ingen som ska ha landat här jag bara tycker om sättet tangenterna slås ner mot varandra och specielllt ljudet.

Teatermänniskor

Dom är födda till att underhålla oss nersuttna soffbrötare som inte annat har att göra än att glo och koka kaffe och vara avundsjuka på alla andra som gör nånting av sina liv. Det är lite fascinerande.

Finns det nån här som har sett succén "Lemmy´s shades"? Det är en alldeles fenomenal dokumentär om ett gäng österbottningar som far till Sverige på festival för att lämna tillbaka Lemmys solglasögon. Lemmy från Motörhead alltså. 

här sitter jag och smuttar.

mamma och pappa sitter ute och talar med en farbror som bor i st: petersburg. och ändå är han tråkig. jag trodde inte att sådant fanns.

var just nere i the fantastisca borgå city i uppdrag att köpa en minikjol. jo, en minikjol hade jag fått för mej att jag nu skulle ha, till och med lite pengar hade jag tänkt att det den här gången skulle få kosta. lite fåfänga kan nån gång vara på sin plats, även i det mest spartanska sinnet.

nå, vad händer? jag går till nån butik jag inte vet namnet på, hittar en fin, kortkort farkkukjol som sitter okej, men kostar 59.90. femtifuckingnieonitti ska dom ha för tygbiten. se er i reven sa jag och gick för att utforska nya vidder, nämligen only-butiken. en massa sprätthönor trippade omkring och vek på den ena lojt hängande mellan fingrarna topen efter den andra och jag gick omkring på måfå och försökte få ögonen på nån kjol. att inte hederliga butiker kan ha en hylla för kjolar, nej det ska allt vara sammansatt i färgtoner och stilarrangemang och jag vet inte vad, men pissigt såg allt ut. inte att fundera på, jag gick ut.

sista chansen var jim&jill där jag faktiskt nån gång i tiderna har hittat nåt, men där var jag inne i kanske en minut efter att ha konstaterat att fallet var hopplöst.

vad återstod? naturligtvis - kymppitori, trotjänaren sen 1995, hålan som hela min garderob bygger på och den är varken lumpig eller oglamourös för det, ska jag påpeka. lopptorg rules, säger jag bara.

där gick jag sen och trivdes bland svettiga tanter och gardinfållar och hittade jag inte efter några rader just vad jag var ute efter? en röd, liten minikjol med volanger i bästa balettdansösanda. 7 euro, det var i högsta laget, men ändå ingenting i stil med, jag kan knappt säga det - femtinieonitti.

hur har folk råd med att leva överhuvudtaget, säger jag bara?

Potentiella terrorattacker (eller riktiga problem part I)

Nån skulle ta sej in till alla friseraslonger och klippa med saxarna i sandpapper så att alla saxar skulle bli slöa och frisörerna skulle inte kunna klippa och folk skulle gå med långa pannluggar och inte se sej för och därför gå in i väggar och slå ihjäl sig.

Bara en sån sak.

idag flög jag hem från malmö. vad händer, jo planet är överbokat och tanten frågar om jag vill tjäna lite pengar och kan ta ett senare plan. naturligtvis, naturligtvis, säger jag för pengar är nu inte det jag har på hög precis och så fiskar hon upp en check på 500 euro. femhundrade fucking eurosar ska jag få för att jag har hamnat i den oläglighet att måsta vänta två extra timmar på mitt flyg.

överlycklig tumlar jag sedan runt på kastrup och anar guld mot horisonten. pengar ramlar in fast jobb har jag inget, karln verkar villa ha mej ännu och budgeten inför rysslandsresan i höst verkar hålla ihop.

det är bara min dag idag, hör ni det? ATTTTTANNNN vad bra allt är.

babianrop: MOOOORGRHHGRHGRHGRHGRHGH!!!

Har du en idé? Nä.

i'm back, som man säger. vad mer kan man säga? italienarna var ena designfixerade dramatiska små egentligen i grunden blyga typer, men ack så söta dom var allihopa. jag är alkis nu också, det är allvar. ska börja på sundhetseftersträvansvärt leverne (?) nu här i dagarna, ska börja springa och ha mej och känna blodomlopp och sånt ta fart igen, om det nu ännu finns nån räddning.

om hela resan, vistelsen har jag egentligen ingenting att säga, ingenting som ryms såhär i ett inlägg.

PROPELLE!

har du en idé? nä.

nu ska jag fundera på andra saker.

Krasch BOM.

På Lähialuematkas kontor mitt emot olympiakajen har dom tändstickor som tar eld sekunden efter att man har dragit dom mot asken. Det tycker jag är höjden av coolhet. Ungefär som Ryssland.

Jag avböjer festinbjudan och vänder näsan inåt. Där luktar det kalk och svag citron. Den italienska flaggan faller sönder och uppgår i ett moln av ånga från dåligt kokad pasta (för lite vatten.) Utanför håller eftermiddagen andan som om den väntade på den stora atombomben att släppa en fjärt och slå en volt i äggspad.

Det är fredag idag. Jag kunde inte bry mej mindre.

"Härliga korv!" vs "förfärliga korv!"

Jag var på bio igår och lade märke till en reklam som kom innan (skit)filmen skulle börja. "Ihana arki" stod det. Det var visst Sokos reklam. Ihana arki, stod det alltså och sen menade dom att man skulle köpa en massa vardagsprylar och annat trevligt som man kan behöva under en alldeles hopplöst vanlig dag. Nå, i ärlighetens namn har jag inte en aning om vad det skyltades om. I alla fall - hur mycket får man lov att vända och vrida på budskapen? Varför ska man göra reklamer för både "Ihana loma" och "Ihana arki"? Om loman är ihana, så kan väl för guds skull arkin inte också vara ihana? Arki och loma är väl i högsta grad varandras motsatser - alltså KAN inte båda vara underbara. Det är ungefär som att säga "härliga korv!" och samtidigt på ett annat håll basunera: "förfärliga korv!"

Snälla, ge mej ett jobb nån.

En fluga går över skärmen

haha. IGEN diskuteras det feminism på x3m. Igen en tråd "alltså-jag-tycker-att-samhället-är-så-orättvist ba ba ba ba ba ba" och svar som likt rullande ögon bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä bä orkar gnägga på och säga saker som sagts så många gånger att de blivit slappa som 70-talskalsångresår.

Och så var det med den (med saken)

Jag har druckit sisådär en halv flaska vin och det mörknar ute, och det luktar trä och andas förlorad energi i luften, folk på gång, golk påväg hemåt från jobb, mascara, folk påväg ut mot sitt kanske livs natt just idag, hur otroligt är inte det.

Parentes: (Om nån mot alla odds tycker att jag borde använda min fylla till socialt umgänge istället för att ta och kasta bort den här i all ensamhet, ta och hör av er/dej så drar vi till baren.)

En halv flaska vin alltså, så långt har vi kommit.

Jag dricker den för att:

-PÅ ONSDAN FAR JAG TILL SIBIRIEN!!

Därifrån ska jag till Peking och Shanghai. Tänk att det finns ett sånt ställe som Shanghai. Fafa skulle vända sej i graven om han bara visste.

Ha det så bra, mina kära!

Vi hörs!

Halvt genomträngliga geléväggar och ost

Till alla er som undrar och bryr er:

Jag är tillbaka och där var det. Det är svårt att sätta fingret på något alls i det här underliga skedet av tillbakakomst, jetlagsduvighet och direkt utplacering på jobb, men såhär är det nu, att nu ska jag husera i Malmö en tid och fylla det gapande hål som för bara två månader sen var till spränggränsen fullt med pengar.

Resans åtta i topp:

1. Kinesernas översättningar till engelska, typ "Fried eggs with dork"

2. De mongolska strupsångarna som kom in halvfem om natten och drack vodka och eldade i spisen fast all värme for ut genom ett jättehål i taket

3. KINESISK TURISM, typ 300 kineser lattjar efter en guide med gul flagga och guiden säger titta åt vänster och 300 kineser tittar åt vänster

4. Kinesisk allmän vessa - det finns ingen dörr att stänga, inga papper och ingen vessastol - så vad är det som egentligen säger att det överhuvudtaget är en vessa?

5. Mongolska hästar - man sa "scho" och så började dom springa och det fanns inget ord för stopp

6. Beställa tågbiljetter på ryska - man skriver upp allt relevant på en lapp med ryska bokstäver och visar upp den i den minimala biljettluckan. bakom sitter en sur tant och säger "gavaritje" (=prata) och så måste man läsa upp vad man har skrivit

7. Beställa mat från kinesisk meny - man väljer de tecken som man tycker ser lustigast ut och sen ser man vad man får

8. Titta på döda Mao som ligger balsamerad i Peking - hundratals kineser köper plastblommor som de lämnar framför en jättestaty av Mao under idogt bugande och sen körs plastblommorna tillbaka i en kärra och säljs igen för samma pris.

Uuh, vad jag yrar idag. Har lyckat skriva två ap-inlägg i två grupper, i bägge inläggen var det något jag lyckades klåpa till.

Nåväl, det är lördag och jag sitter och har det gott, jag och datorn, jag och hela SVT:s fenomenala arkiv. Har sett på serien "Lite som dig" och den var verkligen bra, jag skrattade högt här i min ensamhet. Rekommenderas alltså, går att titta på från Svt:s hemsida.

Har sett på "Mitt i naturen" och ett avsnitt om fågelskådning från hemtomten, mycket underhållande. Och har sett på "Mediemagasinet" ett mycket klarsynt program där till och med SVT ifrågasätter riktigheten i program de själva visar, det är då höjden av ärlighet, må jag säga! Och har sett på "Existens" och om ideologier och om dom fortfarande finns - dagens dos allmänbildning med andra ord.

På morgonen var jag en svängom i Pildammsparken, en av parkerna här i Malmö och kände mej lite småsvensk faktiskt, i synnerhet som jag sen gick ett varv i Lidl och handlade vid en kassör som liknade på pricken en apa. Igår var jag inte ute alls, så det är som om det först idag har gått upp för mig att jag faktiskt ÄR i Sverige. Ingen inbillning alltså.

Nu kommer snart sjunde delen av "Lite som dig." En mycket bra kväll är det här.

Puh, vad trött jag är. Ena stunden ligger man och vrider sig i sängen i ångest över att inte ha nåt jobb och som det ser ut nu kommer jag att jobba häcken av mig framtill den 18.12.

Har fått tillbaka mitt gamla hat-kärleksjobb på marknadsundersökningsföretaget i Köpenhamn och imorgon ska jag igen skickas till Stockholm för att intervjua rökare. Försök hitta rökare i supertobaksfientliga Sverige bara, det är ingen lätt uppgift! Och dessutom få dom att ställa upp på en barnslig 30-minuters intervju mitt i julruschen. Det är bara bäddat för katastrof. Nåh, säger jag. Pengarna samlas på hög och jag ser den, min vän, macen, laptopen i all sin silvriga glans bligar den mot mej och vi ska bli två, nej ett ska vi bli, den och jag och jag tror den ska få heta Natasja.

Så förbannat mycket att nu det ska vara som om rummet saknade ytor och dicerse att ma såg de där men inte fick vad man ville ha ochnd därför måste avreagera sig , och att man blir bara äldre men ändå inte visserligen äldre än andra

i ett ögonblick visste man att det man äölskade var påe na nnnan palste men d et vetydde inte fruktansvärt mcycket då, men i alla fall satte jag mig ner och fick för mig att allt som hade betydelse skulle kommagemom en fucking förbindelse eller ett modem så här satt jag och hoppades på kärletk men insåg att man öndå alltid skulle vara smartare än dom ¨soom får för sig att öppna mun i missfall, i blodsutgutelse, ochnsenn ser man beundran i annans munoch varlse, mern detn kommer på,a annna r asä4r44 a,3m oim, dlrkeuteöser kan man inte igentlifnen fösjha fnem som jahc ömksldjar riucjndela4emf ino men jah mpsjte söha auu detr sär sp m,hyckfet spma jag egentlidehn nör kah egentlidddgen jag såg min gamla pappas kusin idag på baren och det car punsalmt aRR SE suu sdwr Hsw inrw völbivit kanske något av henne helle egentligej men jag måste bravsägaäa att ehaf gvilölle bata ha ett något alG S ER KÄNNANDE A HONOPM MIN I PCH FÖR SIG ÄLSKADE MEN DET HOs amona föräldrara-

ddet var i varje fall en hurspmhelts utomrdentilgigt bra kvörrrrlr..

opch han snarkar genim vöhggeeggenr ochjag är.så,lewdsen egentklgiegen ATTDETA FAN INTE KAN VARA EN ENDA MÄNNISKA SOM AKN BTYRA IGENOM OCH SÖAGA SOMMDE TEGENTLIGEN E- ATT AMN SOM VARELSER BARA SKALL GENOMSKÅDA DETTA SKÅDESPEL - M,AN B.ÖLRIS S¨S TRÖTT PHC AJG JAG SOM MEDSPELARE, JAG BLIR SÅ APATISK,TIÖLLL SYNES TILLGIVEN MEN ÄDMÅ, JATT BARA KOMMA HITMO OH SLLA ALLT JAG VILL HA AV DEN LIKKENNA BARA HAN KUNDE KOMMA HIT NAKEN DENN ENDA JAGG KUNDEG IFDTA MIG VUILKEN SEKUNDE OSOMMH EHSLKST MED HONOM, JAG RÄ ÄRNDÅ GALDA ATT JAG INTE ÄR NÅN AV DE DÄR STACKARS SLÄKTINGARNA FÖR HUJN HELÖEVETE ETTT SÅNT LCIE de ,åste va de stackars föe vige

jag älskar dig min käära

9 timmar på Arlanda

Nån som kan slå mej med att fixa usla flygförbindelser? Hahaa.

Man måste bara vara vän med sig själv och se tristess som en möjlighet istället för ett hinder.

Det var längesen. Riktigt längesen, det här. Ska kanske börja hänga lite här igen, ifall det passar sig.

Är i Malmö igen efter ett par månader eremitliv nere i Vessö skärgård. Har köpt en egen laptop och den bara skiner och krånglar inte alls.

Jag är kär i Malmös billiga affärer, mat-affärer med burkar och grönsaker. Man kan köpa en hel massa utan att det tär på ekonomin. Räknar man om till euro är det alltid bara "va? så lite?!"

Hahaa. Så ska det vara.

Vill rekommendera en teater på Viirus, Electronic City, såg den förra fredan. Den var den bästa jag har sett på många år. Handlar om samhället, stressen, biznizmen som inte minns om de är i Rom eller Paris eller New York eller vilken jävla storstad det nu kan tänka sig vara frågan om. Så jäkla duktiga skådisar. Hade velat krama dom alla.

Jag är i form, i form, så attan i form. Springer i Pildammsparken och ser på bögfåglarna där och sånt. Vaknar till P3 som spelar bland annat Shakira som sjunger som om hon vore en läkare som läste upp en diagnos.

Ska snart på jobb till Helsingfors. Vi ses där!

Internet är tokigt. Det finns så oändligt mycket att titta på. Nånej va?

I alla fall, snart är det slut med mitt dagdrivande och nästa vecka ska jag återigen på jobb till Stockholm. Igen nån meningslös undersökning att sätta ner hela sin själ i, men så har man i varje fall annat än navelskåderier att syssla med.

På veckoslutet ska jag på svennebröllop här i en park i Malmö. Jag ska leva ut min finne så gott det går, för man har ju alla möjligheter att leva ut apan här i det perfektionistiska svennelandet.

Detta land har jag alltid mött med starka känslor antingen åt hat- eller älska-hållet. Kan inte bestämma mig för vilkendera.

Karln är på jobb och sen kommer han hem och så går vi här om varandra på dessa 29 kvadratmeter hela eftermiddagen. Jag kan inte klaga. I går satte vi ljud på den nya filmen som hoppeligen snart äntligen ska vara klar och det var asroligt. Vi mumlade och skrapade med kastruller mot golvet, plaskade i lavoaren och lekte hönor i mikrofonen, och jag kan inte annat konstatera att vi nog har det så skitskoj mest hela tiden.

Det må bära eller brista.

Hur attan gör man en fransk fläta?

Smör

Jag känner en naturlig avsky mot dom som noggrant breder sina smörgåsar. Smör ska bredas som man målar en abstrakt oljemålning. I munnen ska vågigt landskap av för mycket och för litet smör mötas som en perfekt komponerad låt.

Idag är jag stolt över att vara finsk. För en gångs skull tittade jag inte på eurovisionen under lugg utan med huvudet högt. Må Lordi slå alla i huvudet med gummihammare.

Men jag måste säga det högt trots allt: LITAUEN LITAUEN LITAUEN!!! Gubbdansen var helt enkelt fenomenal. Herregud, vilken härlig självdistans. Vilken ironi, vilken skymf mot hela evenemanget med alla divor och kråmande porrgubbar och -tanter. Jag hoppas så innerligt att Litauen tar det men varför skulle dom nu göra det.

Vesa-Matti

Det här blir på finska nu, men:

Kaksi iäkästä huonokuuloista ja -näköistä hiippakunnanvaihdosta odottavaa mummoa oli sattunut katsomaan euroveisujen karsintaa ja nähneet Lordin esityksen:

" Kivahan se on että Loirikin jaksaa vielä yrittää -Mutta

kauhean näköiseksi se on itsensä kyllä ryypännyt!"

Gojliv ochbukol

Sitter och lyssnar på Baby Woodrose medan bitar från diskokulan ramlar i golvet. Vi har hand om två papegojor nu medan David är på resa. Vem hade trott att jag skulle bli en sån fågelmor? Fyra parakiter flaxar nu omkring på dessa 29 kvadratmeter. Idag har de upptäckt diskokulan och tycker att det är helfestligt att bita av de små spegeldelarna och höra dom dimpa ner och skramla till mot min tomma smörgåstallrik.

En av gojorna, H5N1 som den heter, har som specialitet att landa på ens smörgås medan man just är i färd med att bita i den. Ostbitar och diverse smörgåsmög far omkring i landningsdammet. Sen försöker den stjäla mat direkt från ens mun. Trevligt. Samma goja lyckades precis skriva "bukol" i rubriken för den här texten. Undrar just vad den menar.

Den äldsta av mesarna håller morgonkonsert och sjunger små trudeluttar av hjärtans lust varje morgon när solen går upp, dvs klockan fem. Den lyfter lite lätt på vingarna och sitter sen och drar igenom en lång radiramsa av diverse visslingar medan de andra liksom andäktigt lyssnar och börjar sträcka på sig. Så vackert sjunger han aldrig om dagen så det känns som att man måste ligga i sängen och anstränga sig att tycka att det är snyggt, fast man egentligen vill sova. Jag undrar vad grannarna tycker.

Den närmaste tiden ska jag inte göra mycket annat än vara fågelskådare och laga chokladmuffins.

Jag har gått och fått jobb (men inte det jag egentligen vill ha, naturligtvis, men så är det väl alltid, är det?)

Bara för att påbörja ännu en helt onödig karriär så har jag nu börjat jobba som Amnesty-värvare. Fixat till anställning och allt har jag, så jag är inte helt född i farstun på det här.

Nu är jag en av de där irriterande typerna som går med en mapp under armen på stan, flinar dumt åt folk och talar saker om världsförbättring och annat som vi inte tror på.

Men:

1. För en gångs skull har jag inte skitsmak i munnen när jag går hem från jobbet utan jag har det som om jag bidragit till att förbättra världen. Jo. Faktiskt.

2. För en gångs skull har jag trevliga arbetskamrater, och BARA trevliga, det är nästan löjligt hur glada och roliga alla bara är.

3. Jag har fått en månadsanställning, vilket ordagrant betyder JOBB I EN MÅNAD FRAMÅT, vem hade trott att jag på allvar kunde få till nåt sånt?

4. Jag lär mig säljandets och argumenterandets konst, hurra hurra, jag kan bli stor.

Sckål.

Gatutramp och sojakorv

Har fått förlängt kontrakt, löneförhöjning och ny tjänst som gruppledare. Idag ska jag stå på gågatan och lära nytt folk hur man övertygar andra att gå med i Amnesty. Jag som inte ens själv vet hur man gör, mitt enda recept är att smila. Hehe. Fakta har jag inga, bara ett skitigt grin. Join Amnesty!

Jag fattar inte. Alltid ska jag börja som totalt oseriös och inte mindre än 3 veckor senare har jag lyckats nästla in mig i något viktigt arrangemang som jag inte ens helt brinner för. Det är så typiskt mig. Nu är jag inbjuden till grillfester där folk sitter och jämför proteininnehållet på sojakorv.

Fredagsavstånd från den yttre världen

Det bästa med att jobba är naturligtvis - fredan. Det är en ultimat världssanning som aldrig ska få rubbas ifrån sin position.

Fredagsgyssighet med avstängd telefon är aldrig att underskatta, i synnerhet inte när det börjar en sjudundrande Malmöfestival idag och man aktivt tar avstånd från festligheterna för att allt som står i programbladet låter så inihelvete festligt, medan det mesta - naturligtvis - är bara skit.

Jag har blivit mäkta trött på Amnestyjobbet nu och tror jag just sådär ska hålla ihop under den sista veckan som följer. En sak har jag lärt mig, och det är att folk i allmänhet helt enkelt har piss i huvu. Så är det bara. Feta trynen borrar sig upp mot en och påstår att Amnesty är fascister som stödjer terrorister, Jehovas vittnen försöker värva en till gänget och vill inte stödja Amnesty för att världen ändå ska gå under och vi bara passivt ska stå och titta på ungefär, ja, jag kan bli så förbannad att det inte är mycket mer att säga om det.

När folk stolpar omkring på stan, ska dom tydligen ha rätt att vandra omkring som i sina egna vakuum, och fan ta den som vågar tränga sig in på detta heliga område!

Jag hoppas jag nån gång kommer ifrån den här värvningsbranschen, haha.

En god nyhet: Afrikabiljetterna är beställda, den 1.11 åker vi till Ghana, Togo, Benin, Nigeria, Kamerun och förhoppningsvis Gabon. Det ni!

Riset kokas så gott som av sig själv och det är inte många handvändningar det behövs inför det, liksom här och hur jag funderar på hur gott det är med ris och att ha en riktigt god vän.

Mitt bästa tips

Vad kan man inte göra med strumpbyxor? Skölja svamp i dom, förvara lök i dom, sätta kattsand i dom och trotta ner dom i blöta skor och till och med hänga upp fjärrkontrollen i en strumpbyxa, så vet man alltid var man har den.

Jag har funderat på ett nytt strumpbyxetips.

Har ni provat att använda strumpbyxor att gå i eller att till exempel dra på sig då man går på fest i en snygg kjol? Man trär helt enkelt ena benet in genom den ena öppningen och det andra genom den andra, och vips har man tagit på sig ett par riktiga strumpbyxor. Döm om den uppmärksamhet man får när man beträder gator och torg.

Vad mer kan man göra med strumpbyxor? Flera bra tips med andra saker?

Tens hald hopp

Hur som helst, allt kan överraksa en när man minskt anar det, om man bara placarae sig mitt i göänder med ett stop och itan förväne´tlingar på va omvöärldern kan erbjuda. Mäeklifa dgaker mitt i allt har man bara en helt hög me faktiskt underbara männniskor som ÄNNU SBARA faktinskt pcks¨cill prata med en, jag är alltid lika imponerad, det är märkvärdigt och inte ens att jag är den somd ansar på bord, men bestämmelser opch så vidare kan få de mesn udnerliga fortsättningar och ja g har bestä.

Så var jag här igen. Det finns en massa ni har skrivit och som jag borde läsa, så många blåa utropstecken att man blir alldeles kollrig.

Har varit en svängom i Finland, fick blåskatarr, köade på sjukhuset en hel lördag, åt en kur och fick blåskatarr igen, sjukdomen hade sparats i recent applications.

Är åter i Malmö, ska preparera inför den stora afrikaresan i september, åka till Ghanas ambassad i Köpenhamn på måndag, vaccinera mig, läsa böcker, köpa en ordentlig kamera och annat sånt man måste ta itu med. Inte lätt när jag dessutom har bestämt mig för att lära mig virka, nu på momangen och som vanligt ska jag ju ge mig in på det avancerade direkt, och då är det ju självfallet att det skiter sig. Sverres mössa skulle jag till att virka med recept från Icakuriren men min mössa ser mest ut som ett tårtbotten.

Så vart det dags

Jaha och nu blir det långresa igen. Har precis druckit smaskig koleramedicin och snart börjar malariadosen och nästa onsdag bär det iväg till Accra, Ghanas huvudstad. Därifrån ut i periferin. Hem från Kamerun i slutet av januari. Jag fattar nu som vanligt ingenting, inte förrän man mitt i allt har packat allt i lägenheten ner i lådor för att en annan snubbe ska få plats att bo här under tiden. Då fattar man kanske, när det ekar i väggarna och man står där och trampar och har en väska att fylla med t-shirts och flipflops. Vad det nu sen är man ska fatta. Att man ska iväg? Vadå iväg, livet är väl en resa i sig själv.

Men de följande tre månader blir väl lite mer äventyr än vad sopgubbarna på Uppsalagatan har att erbjuda. Richard har inhandlat mikrofon som ska tryckas upp i fjäset på var och varannan som tycker sig ha nånting att säga, och jag har, hör och häpna, äntligen köpt mig en ganska ordentlig kamera, en såndän med löstagbar termos på och lite knappar och sånt.

Jag ska höra av mig så fort uppkoppligen tillåter och inte hela internetcafét går på generator, som i Gambia. Hohoho...

Afrika

Skriver nu fran Accra, Ghanas huvudstad. Har sa oandligt VARMT! och skitlukt. och avgas. och anga och en massa massa folk overallt. man kanner sig sa liten och... ahum. vit. barnen ropar "obruni" at en (= viting, typ, inget skallsord men anda lite lustigt att fa san uppmarksamhet). vi dricker kaffe och ater valsmorda baguetter hos en tant med brett smil varje dag vid sidan av vagen dar lastbilar och taxin helt blint skramlar forbi. Det ar kaos. Det ar Afrika som jag minns det. Tomaterna ar helt enkelt godast i Afrika. Och bananerna godast. Allting ar underbart och forfarligt pa samma gang. Sa mycket intryck. sa mycket misar, sa manga drommar, sa manga manniskor och bekantskaper. Jag har glomt hur det var att frysa.

Horde att det var sno i Finland. Hehehe...

Malaria, oh yes

Ho, hallo igen fran Ho. Staden heter sa, ostra Ghana. Ojoj, vad det har hant. Jag har varit engelskalarare in en liten by Larabanga. En massa skrikande och trummande kids skulle lara sig att stava och nar tva vitingar kom till byn tyckte lararna att det var sjalvklart att vi skulle ha hand om undervisningen nar vi nu en gang var dar och ville titta. Pekpinnen i vacker hand bara.

Och sa har jag gatt och fatt malaria. Fast man ater medicin ar den ju inte 100procentig och allt det dar. Typiskt. Forst spydde jag en natt och en formiddag, sen kom febern och den ville inte ga ner, och till sist gick vi till sjukhuset. Dar vagde och matte dom mig och jag maste ocksa spy mitt under undersokningen. Jag hade skitlagt blodtryck och det fick dom val sen att villa ta in mig dar, sa det var inte mycket att mutisa om det. "We want to admit your wife" sa dom till Ric. Jag hade inget att orda om saken.

Sa dar hamnade jag sen med dropp i handen och dom lamnade mig att ligga i flera timmar. Jag lag i en sandan smal spjalsang som man ser pa teven nar det ar fran Afrika och standarden var verkligen usel. Nar dom ville ge mej spruta vagrade jag. Inga afrikanalar har inte sa dom fick ge den i droppflaskan. Dom kom med en massa piller som jag skulle ata och det var inte riktigt klart vad det var for slags piller. Nar jag fragade hur dom var sa sakra pa att det var malaria sa var dom nu bara det.

Dar lag jag sen i flera timmar eftersom Ric var ute och gjorde radioprogram med franska nunnor, och det kom ingen som undrade om jag maste ga pa vessan eller om allt var okej och ingen knapp att ringa med, forstass, och sen gick strommen annu sa man lag dar i morkret. Och da korde dom in med motorcykel i korridoren!

Sen nar jag antligen fick ga darifran hade jag fatt malariamedicin som gav san ripuli att jag direkt maste pa vessan, sa nar jag fragade var den var undrade dom om jag "really" maste ga. Motvilligt visade dom mig sen til en fruktansvart skitig toalett som det inte gick att spola ens i. Jag fattar inte varfor det ska vara sa skitigt overallt hela tiden?

Men NU ar jag pa benen och vi har varit ute i regnskogen och kollat in apor och allt mojligt. Snart mot Togo och Benin.

C'est l'Afrique

Hallo i slasket alla sma barn.

Vi har fatt lov att vara friska nu i fortsattningen och har redan akt igenom Togo och kommit till det magiska landet Benin dar de flesta tror pa naturreligioner och saljer aphuvuden och karleksfetischer pa marknaden och sant. Det ar ett spannande land och det ar lite reve bara att vi inte talar franska.

Vi har sett pa en fotbollsmatch har och nar det blev mal i andra halvlek blev domarna oense och det slutade med brak och tumult, hela publiken ner fran laktaren och huvuddomaren som tog sitt pick och pack och gick. Det ar bara sa typiskt.

Jag borjar langta efter och dromma om sant som frysboxar och kylskap, mmm vad underbart det hade varit att ha en sval dag nu. Hettan ar olidlig, jag vet att ni inte tror mig, men sadar ar det alltid, temperaturen vill ju sallan vara ens kompis.

Snart ska vi till Nigeria, hu for bovelen, ma man nu bara overleva.

Kamerun!

Nigeria var rokkenroll och som vanligt hade man oroat sig helt i onodan. Folk var vänliga, liksom overallt här.

Tiden har gatt alldeles for snabbt nu och nu har det ocksa hant alldeles for mycket sen sist for att jag i kronologisk ordning ska borja rada upp handelser. Vi har i varje fall

-varit pa kungabesok

-atit fufu med prinsar o prinsessor i ett palats (som var gjort av lera och hade jordgolv)

-fatt en grapefrukt kastad i huvudet av en chimpans

-sett en galen man i trance, alla var radda for honom

-nastan trampat pa en sten som man dööör om man trampar pa

-campat vid en kratersjö och vid ett övergivet öde hus mitt i natten, milde tid va radda vi var

-traffat tva engelsman o som aker runt hela Afrika i bil, just nu vantar vi pa dom igen o sa ska vi aka vidare.

det for nu, julen julen o nyaret pa er alla.

Fredag

Jag är hemma och förvirrad och måste ha varit helt borta för att ha skrivit "chimpans" med ch.

Så är det utomlands, inget är som det ska vara. Ens rättstavningsförmåga vänds uppåner.

Jag orkar inte ens berätta vad jag håller på med, förutom att jag dissar mina vänner och går omkring i långkalsongerna och kollar in temperaturen på utsidan med jämna mellanrum. Kan det nånsin bli varmare än minus 10?

Ikväll spelar nåt bra band i baren. Jag vet att jag borde gå dit men att jag inte kommer att göra det.

Snart är det april och folk börjar sätta lökar och ta liven av sig. Innan dess ska jag se på tretton avsnitt Americas next top model för att få lite inspiration och kanske klippa håret senare. Symaskinen står och glor på mig på köksbordet. Mamma och pappa har åkt till Mexico och lämnat en storögd hund här, importerat mig från Malmö och nu sitter vi här och ser på varandra och tänker att det nog inte blir mycket bättre än såhär.

Allt går sönder

Här har allt brutit ihop, och nu är det faktiskt så. Jag har blivit lämnad. Nu gör jag det där som är det patetiskaste av allt kanske, jag blir såhär offentlig med det. Jag kan inte annat.

Plötsligt kastas allt beständigt om i bitar och man får inse att ingenting, ingenting här i världen är beständigt, inte ens det som man gav själva fan på att skulle bestå.

Efter två och ett halft år har karln insett att jag i varje fall tydligen inte var Den Där i hans liv, det må nu heta vad det vill, men så är det. Efter alla resor, efter allt som varit så halsbrytande roligt så man har vikit sig dubbel av hur livets sötma bara kan leka med en, så ska man nu igen vara tillbaka på noll.

Det värsta är att jag, trots min usla period, ändå har trott att han hade nån slags kärlek för mig längst inne och att han inte kunde förmå att så abrupt be mig åka härifrån. Jag vet inte hur jag kan ha haft så fel, jag brukar ju aldrig ha fel när det gäller att tolka folks känslor. Samtidigt har det varit rätt uppenbart. Klart att han inte är kär i mig längre.

Nu får man inse fakta, tacka och bege sig ut på drift igen, och nu vette fan vad man ska ta sig till.

Jag har verkligen inte lust med något, därav denna negativa attityd i den annars så roliga utmaningsuppgiften.

Flyger tillbaka till Finland imorgon, snart 27 år och hem till föräldrar och hund, det är så man kan skratta åt det.

VARFÖR dög jag inte?

Det lönar sig inte att fråga.

Nu är det bara såhär.

Längtan

Åh, milde tid! Här går man nu, ja här går man omkring på Borgås gator och väntar på att nån ska nypa en i armen och säga att allt bara är en dröm. Jag bara längtar till Malmö, alla mänskor, de anonyma gatorna, regnvåtheten och den ljuva blandningen av löst folk från hela världen, festerna, skånskan, vännerna, KB och till och med mina ensamma timmar framför alla förbannade arbetsansökningar som jag verkligen hatade. Ja, och så längtar jag efter honom. Där sitter den jäveln och är "inte vid datorn" på MSN.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Detta är helt sjukt. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så berörd av en liten omställning i levernet.

Jag har motvilligt skaffat mig nåt slags leverne här i Borgå nu på bara ett par dagar, fått vikariat i Lypa, jobb i Helsingfors en vecka, och allt såndänt som folk nickar vänligt åt, men DET HJÄLPER INTE!!! Jag vill för fan inte vara här och jag skiter i om jag får jobb eller hamnar på intensiven, gör brakkarriär på Ateneum eller blir polare med gubbarna i parken! Jag trodde aldrig att jag skulle behöva anpassa mig till allt det här med att vara singel igen! Och visst är det orättvist att man inte ska få ETT ENDA jobb i Malmö, medan man här i pissfinland har fått TVÅ jobb på mindre än en vecka?

I rena rama paniken har jag nu beställt rena studion åt mig, ett ljudkort, en prima mikrofon, dyra hörlurar, sladdar och en mikrofonställning. Det är meningen att jag ska börja musicera igen, och det vette fan vad det blir av det, det är liksom inte huvudsaken. Igår satt jag bara och fyllde ostoskorin på Beatman så halva mitt bankkonto försvann på bara några minuter.

Nu sitter jag här som på nålar och väntar på att grunkorna ska ramla in.

Totalt oförskämd sanning

Det har varit ett sådant där sällsynt händelserikt veckoslut, egentligen med början från torsdag.

Jag var på arbetsintervju i Tammerfors, insåg att hela juttun var typ femti gånger mer omfattande än jag hade tänkt mig, att jag var utvald av tusentals ansökningar att delta i intervju, och sådant som jag inte begrep. Inte vill jag ha det där jobbet ändå, så nu skiter jag i det.

Sedan har jag träffat en oslagbar vän i Vasa och hennes roliga helgkompis och han lagade den värsta mat jag någonsin ätit, egusisås med pounded yam. Den uppmärksamme kan konstatera att det inte var frågan om finländsk mat. I alla fall, vännens min bakom väggen med "vafan ska jag göra" - uttrycket i ögonen inför det hemska med att måsta smaka på den där maten, var obetalbar. hahaha.

Sen har jag träffat en tanzanian och en kenyan i Vasa, bara sådär på gatan och gick hem till dom och åt kyckling och diskuterade finnars förhållande till mörkhyade, Afrika, transport, politik och sånt där. Och det var så förbannat givande och meningsfullt. Det är sånt där som händer en gång på ett år, en sådan fullträff. Underbara mänskor man inte känner som man går hem och äter med. Tummen upp för sådant.

SEN blev det Timos bröllop i Övermark. Det var reunion, det var Thesa, det var en massa gamla kompisar som inte hade förändrats ett dugg, det var punkare och ljusröda hårmanar och råttor innanför skjortorna, och så var där en söt och bortkommen, liksom matematiskt förvirrad ung man från Slovenien, han var det vackraste jag har sett på länge. Han hade sneda tänder och övervuxet hår, vilda mandelformade ögon och ett sånt där ursäktande sätt. Jag sade åt honom att you are beautiful och sen var han som om man hade tryckt på en knapp, överallt där jag var. Och sen glömde jag mina pengar och telefon och åkte iväg med den här pojken mot okänt mål och mina vänner undrade vad jag höll på med men hade samtidigt den där det-är-nu-lotta-igen-minen i ansiktena. Och jag levde för första gången på länge. Jag var som en moviestar i mitt eget liv och sen hände saker bara. Jag fann samförstånd med den här slovenen, blev inte kär och ledsen eller något sånt. Bara fint.

Nästa dag åkte jag gratis ner till Helsingfors i en husbil. Sov hela vägen. Det var det bekvämaste jag har gjort på många år.

Efter ett sådant här totalt överrumplande veckoslut vet man liksom inte i vilken svans man ska dra, var det inte jag som trodde att jag hade hjärtesorger? Å andra sidan, vad ska man med en karl till som hellre läser faktaböcker än säger vackra saker till en? Varför hänga upp sig på gammal kärlek? Njnejnejt. Det första jag ska göra nu är att springa ett par kilometer med hunden och sen ska jag nog ner till skogen och havet igen och plinka mera på gitarr och stämband. Snart blir det musik, jag lovar.

Mitt hjärtas karamell?

Åååå. Äventyret fortsätter. Nu har den där slovenen börjat skicka sms och sånt, han skriver lika tafatt som han var som person. Och jag har suttit nere på stugan och druckit vin i min ensamhet och i stundens fylla ibland tyckt mig längta efter honom. Men mestadels gör jag det nog inte.

Det lustigaste är att jag försökte göra en låt om honom.Den är riktigt sådär smörig och pådragen. Tango kanske. Molltoner och trestämmor. Han kommer att falla baklänges när han får en egen låt, som ännu till synes är sådär direkt riktad till honom! Hohoho, han kommer att tro att jag är helt totalt såld för honom, och jag som bara utnyttjade hans härliga namn till att göra en pompös kärlekslåt för det har jag länge velat göra.

Nu blir det andra tider igen, jag ska jobba från och med imorrn. Inte speciellt lockande, men något ska ju allt det där man sen vill göra betalas med. Hejhej.

Dra ut i strid

Äh, jag har lugnat ner mig. Att lugna ner sig är tråkigt, så därför ska jag nu gå ner till djuraffären och köpa en sele. Jag har hört att de ska vara bra. "Haluaisin valjaan koiralleni" ska man säga och så kommer dom med en sele.

Jag har tröttnat på min småromantik. Tröttnat och samtidigt konstaterat att det nog inte blir något med den där slovenen och inget ditresande för mig i vår inte. Vad hade han trott, eller jag? Allting måste inte bli stort och pompöst, vissa saker måste bara få ha sin tid och sen försvinna.

Nu är jag speciallärare i Lypa, skitskoj är det. Dit kommer en massa spännande folk som berättar om deras lust att förstöra och kasta stenar i huvudena på pensionärer. Jag säger Aaah, that´s cool. Nej, det säger jag inte alls. Jag säger Varför? Sen säger jag att dom är på rätt väg, att det är helt okej att förstöra, men att dom istället ska förstöra det för främlingsfientliga politiker, pälsfarmare och annat löst folk. Jag tycker mig se något gå hem, men det kan vara i rena ivern att få lov att påverka.

Jag ska utbilda alla bråkiga elever till en klan som sen drar ut i strid med flaggor mot orättvisor och idioti. Snart är vi stora.

Jaha, och nu drar jag iväg till München

Från en extremitet till en annan. Har jag inte alltid sagt så?

Nu har jag gått och fått jobb i München. Skickade mitt CV igår och ringde idag, och så har jag snackat mej samman med en trevlig herreman på en av Europas största biluthyrningsfirmor. Det är helt sjukt. Jag fattar ingenting! Nu ska jag skriva lite på svenska och danska åt dom och översätta också, det blir flexibla arbetstider, tjohejsan och hur ball som helst ska jag säga, och Tyskland har billig öl. 60 cent halvlitern, Lidls hemland, BILLIG BILLIG BILLIG!

Jag har en gammal vän i München sedan de tiderna jag var aupair där 1999, jag har inte hört av henne på länge, men mitt hopp är nu naturligtvis att hon är där och att hon fortfarande gärna tar emot mig. Annars vet jag inte var jag ska bo, nån som har en faster i München? Nå, som jag brukar säga, saker har en tendens att ordna sig.

jag är liksom inte det minsta orolig! Bara så inihelvete exalterad att jag inte vet vad jag ska göra av mig.

ÄNTLIGEN! ÄVENTYRET!

Kling klang

Nåja, de senaste uppdateringarna in the life of ponks är följande:

Jag har fått kontakt med en ensamstående mor med son som gärna hyr ut hela sin övre våning jättebilligt. Hon hade sett min annons på nätet och "känt för den, på något sätt" som hon själv uttryckte det. Sen googlade jag litet på hennes namn och luskade ut att hon var klanghealer! KLANG! Det kommer alltså att klinga och klanga av små ayurvediska klockor i huset, och det som är ännu lustigare är att de har en vit schäfer som heter Lotta. Hahahahha. (Jag heter Lotta.)

Jag har alltså redan efter intuition bestämt mig för att det är där jag ska bo, även om jag inte ens har sett stället eller mött mänskorna. Man måste ju bara nappa på en klanghealer och en sån som "känner för" en per skrift. Det kan ju inte bli annat än rätt? Dessutom skrev hon att dom har trådlöst nätverk i huset och att "man kan ligga i hängmattan och surfa om man skulle villa." Den där tanten talar direkt till min själ, säger jag.

Nu får man bara hoppas på att dom lever upp till mina förhoppningar och kanske vågar man också hoppas på att nån gång under de två månadernas lopp få lite klanghealing?

Wunderbar.

Perfekt

Allt har obeskrivligen bara ramlat på plats här i München och jag undrar egentligen hur. Jag kom på onsdag, hälsade på hos den där klanghealern och vi fann varandras sympatier direkt, jag klappade hunden och lämnade mina saker hos henne, sa "här ska jag bo" och drog ut på vift, låg i parken hela dan och insöp lite gamla, bortglömda platser, träffade senare min gamla kompis som var urglad över att jag var där och ömsesidigt var det, vi drack öl och pratade som om vi senast setts igår, fast det är två år sen. OCH så har jag varit på jobb hela dan idag, och det var hur lätt och skoj som helst. Träffade en från Kamerun där, från Bamenda, det är så roligt nuförtiden när man ofta har varit där som "dom dääär" kommer ifrån.

Nu har jag precis lagat middag åt Sarah och Serafin och hon bjöd på vin så jag blev lite lullig. Nyp mig i armen nån, för såhär lätt kan ju inte allt ha fixat sig?

Immer

Jaha, var det dags da igen? Att uppdatera sig pa regnfronten?

Pa bara nagra dagar har jag nu blivit en sandän nietillfemmare som gar pa jobb och kommer hem och äter mat tillsammans med min nya familj. Det är sa sabla underligt! Det är som om jag hade gjort det här i evigheter redan.

Pa veckoslutet var jag ute med Virginija o pojkvän och en massa tyskt smaklösa polare och vi betedde oss illa och akte u-bahn och lag i sängar med skorna pa. Och jag tackade aldrig nansin nej till ett endaste ett spritglas som bjöds, jag skulle ju visa "vad finnar gar för" sa det slutade med att jag hade hällt i mej fem öl, en halvliter vin och tre glas ren vodka och rultade omkring och hade sanningar att säga. Jag skriver det här för att jag är orolig för mitt alkoholförbruk. Det finns INGENTING som är normalt med det, när man blir äldre ska man lugna ner sig, säger dom, men med mej är det bara tvärtom. Vem var det som sprang omkring pa vappen och rev av studentmössorna av alla som gick med sina fjantiga mössor?

Maste lära mig att lata människor bara VARA (fast dom är töntar.)

Nästa veckoslut är vi igen bjudna nanstans, och HUR ska man halla i sig den här gangen da?

Och sen, vad gör folk hela dagarna efter jobb och sandänt? Man kan ju inte ga hem, men ska man bara ga runt i stan da?

Hälsningar

Lotta

Nie-till-fem-formulärfylla

Nu har jobbet visat sig från sin kanske inte så glamourösa sida. Trots det är det fortfarande ett av mina fem-i-topp-jobb.

Ska nu fylla i såndäna färdiga formulär som ska på nätet och det jag ska luska fram är de TRE huvudsevärdheterna i alla europeiska små och stora städer, samt TRE sevärdheter som ligger lite utanför alla europeiska små och stora städer. Herreguuuud, nu fattar jag varför de ville ha mej hit för två månader! Det finns ju europeiska städer i all oändlighet nästan, och jag ska fylla i sevärdheter både på danska och på svenska! Sisyfos i all ära.

Här är en störande dansk i samma rum, han är stor rosig och nervös, jobbar med försäljning och dricker cola light, klickar överdrivet manga ganger med musen sadär och herreguuud. Av såna mänskor blir jag av nån anledning kolugn. Jag inser att jag inte är det minsta stressad om man jämför med honom.

Nu luktar här Leberkäse IGENNN, vad är det med detta folk?

Och vad ska man äta idag, och var ens?

Weiter

Ingen hade sagt åt mig att det var Kristi himmelfärdsdag så där skulle jag gladeligen gå på jobb innan Sarah i sista stund hejdade mig och sa att det nog är ingen som går på jobb idag. Nu har jag ringt chefen, han skrattade åt mej, förblivit hemma, men ändå suttit i min skrubb och skrivit lite. Jag har märkt att jag kan gå och peta på Auto Europes hemsidor även här hemifrån, nog är det fantastiskt med denna moderna värld som jag aldrig riktigt verkar förstå mig på.

Det återstår alltså tre dagar som jag inte riktigt vet vad jag ska fylla med. Nu är det regn och skit så jag har tänkt se på så många filmer jag bara orkar med idag, har just sett på Groundhog Day med Bill Murray, mycket bra. Nu ska jag se på Don Juan. Det är liksom inte så mycket mer att konstatera. Jag var ner en runda med hunden till floden här nedanför och såg en blottare i skogen, där stod han bara och drog i sin snopp, förfärliga människa! Undrar om sånt är vanligt i Tyskland, för senast jag såg en sån i Finland var nog typ -89.

Det lockar inte ALLS att dra ut nånstans i stan på egenhand och träffa mänskor och fyllna till eller sånt, det får vänta till lördan. Om ens då. Jag har insett att det nog är prima vara att bara vara för sig själv också. Man kan till exempel lyssna igenom en massa album man alltid har velat lyssna på, medan man strövar runt och fantiserar fula saker om alla mänskor omkring en. Låter det lagom destruktivt så? Ni skulle ha hört mej för två dagar sen.

Vidare till Paris

Nya vindar blåser över den oroliga horisonten. En vän i Malmö skrev och frågade om jag vill hyra ett rum i Paris (hennes kompis) i juli och augusti, och jag skrev tillbaka att nej sidu det kan jag nog inte, hehehe, jag måste ju spara mina nyförvärvade slantar och allt vad det nu var..

Minuten senare skrev jag igen: JAA! JAA! Är det ledigt ännu??

Nu har jag betalat in pengarna redan och fixat besök och jag vet inte vad. Roligt ska det bli. Jag ska bo i ett litet rum mitt i centrum, utanför Notre Dame, ungefär.

München ter sig också lite bättre nu tycker jag, kanske för att jag bara håller mig hemma med hunden (som har börjat sova i MITT rum, ååå, i love you Lotti), dricker vin (som heter EDELVERNATSCH, hör på den ni, Edelvernatsch!!) och tjattrar med en HOTT mexikan. Han har själ, den karln, han skickar mig dikter på spanska och jag ritar och alla är glada.

Sniglar

Snigelfilmen är klar.

Mellanskede

Veckoslutet var alldeles för lugnt. Knappt så jag märkte att det var veckoslut ens. Hade igen förväntat mig vilt leverne, nya upptäckter och explosivt beteende bland alla medmänskor, men hittade mig sittandes på Marienplatz U-bahnstation, ensam. Jag åkte inte ens någonstans, förutom hem nån timme senare. Ibland går det upp tankar för en som säger en att man inte är det minsta normal, och det är inga trevliga tankar, inte när man börjar bli betydligt närmare 30 år än 20. Jag har ett enormt behov av att socialisera mig nu, det bara skriker efter umgänge i hela mitt väsen, men samtidigt är jag mer ensam än jag varit på länge. Det är en liten strid mellan de där två polerna, för samtidigt trivs jag faktiskt ensam. Vet inte helt hur jag ska förklara det där, eller om det ens behöver förklaras.

I alla fall - jag har kommit till unit 13 i mitt lyssnande på franskalektioner och jag börjar kunna räkna, beställa mat och säga att jag inte vill äta dittan och dattan och hellre dricker öl än vin. Det är ju ingen dålig början i varje fall, och det ska bli attans spännande att pröva det i praktiken om än sesådär två veckor.

En vän till mej från Småland tänker bila till Libanon i juli och där var en liten jävel i mig som sade att jag ju vill med, men en annan tråkmåns som påpekade att jag ju faktiskt har hyrt ett rum i Paris just den månaden.

Det slits och dras i mig från alla håll och samtidigt stagnerar allting långsamt. Jag vet liksom inte. Jag vet inte.

Fotnot: GUUD vad jag hatar ordet "JUMITERA". Det bara osar välkammad finlandssvenskhet, kontra burdus spyfylla och Åbos äckliga, angstiga lönnkrogar om ordet. Herreguud...

Ponks gör bort sig rejält

Jag har alltså skämt ut mig rejält. Frågan är om jag inte har sparkat mig själv från mitt jobb? Jag tyckte väl att det gick lite för bra, detta.

Igår hade jag en av de där riktigt slöa dagarna. Jag skulle linka till företaget jag jobbar på från olika webbkataloger och så svarade jag dumt nog på en intervju som poppade upp i en ruta, och jag svarade som om jag hade varit boss på Auto Europe typ, tillbakalutad i en stol ”well I am just working here, I don´t know” och allt möjligt bullshit man kan tänka sig. ”I am just babbling while the soup is boiling”. Vad händer – jo intervjun blir publicerad på en internetsida och Auto Europes bossar i USA hittar den och skriver min boss här i Tyskland – “who the hell is Charlotta” och vem har skrivit sånt blaj under företagets namn? Min chef här hade svarat att Charlotta är en ”swedish writer” som dom har här över sommaren och då hade USA-mupparna svarat ”is she blond?” Hahahaha. "Reeaally stupid" sa min chef och skakade på huvudet åt mej och jag har aldrig velat bli en mask så mycket i mitt liv förut. Rätt på stället, jag hade velat bli en mask och långsamt försvinna ner i jorden.

I alla fall – jag kan inte riktigt ännu skratta åt detta, det var så fruktansvärt pinsamt det här och nu har jag försökt radera intervjun hela eftermiddagen och kanske till och med lyckats.

Jag och min ENORMA käft alltså, när ska jag lära mig att bara jobba på som vanligt folk, utan att med jämna mellanrum drabbas av känslan att måsta sabotera det för mig själv?

Paris

Jag måste ju skriva att jag har flyttat till Paris. Jag är helt slutkörd. Kumpanerna åkte idag, tackolov, det hade inte blivit bättre. Vi höll på att både ruinera och alkoholisera oss till oigenkännlighet, men det har varit sådär helt påtok roligt igen.

Just nu är det så mycket på en gång, så många intryck att jag inte vet var jag ska börja sålla. Bara en sån sak som att jag bor 100 meter från Notre Dame och lyssnar på dess ringande varje timme. Sjuukt att man kan bo såhär. Så går man där mitt i turisthavet med sina matkassar. Det är surrealism i högsta grad! Mina grannar är två koreaner som har dille på tyngdlyftning. Jag har inget kök, men en fungerande brödrost.

Idag har jag gått omkring med en sjal och känt mig så förbannat fransk. Jag har bara gått gata upp och ner och låtit mej förloras och förföras av de alldeles fantastiska husen här. Så många detaljer. Folk tittar uppskattande på en på ett konstigt vänligt sätt jag inte har upplevt förut. Imorrn ska jag till den där gravgården där en massa kända mänskor ligger, Edith Piaf och Oscar Wilde med flera. Jag har träffat mexikanen också, han var SÅ mycket på en gång. En sån mänska alltså! Så mycket expressivitet, jag har då sällan upplevt något liknande. Så kan man sitta på rökiga vinbarer och titta på fransmännen som ju nog är vackra så inihelviti. Jag visste inte det, jag hade mera föreställt mig att dom skulle vara sliskiga. Äsch, jag vet inte. Detta är spännande i varje fall.

Tres tres spännande.

Paris gör mig smågalen.

Idag har jag sprungit rätt in i en byggställning, betalat räkning på franska, handlat slaterbyxor och ätit glasnudelsoppa i sängen. Det kommer att sluta med att jag välter hela köket rätt ner i datorn, men då må det vara hänt.

Den 4.8 kommer en älskare. Sen ska vi till Budapest. Jag vet inte om jag vill ha det såhär.

Jag vet inte om jag har kommit in i lärarhögskolan i Malmö eller inte. I alla fall har jag ingen lägenhet där. Heja. Heja.

Nationaldag och rufs i kalufsen

Idag är det Frankrikes nationaldag! Grattis franker, skål skål och salut. Vandra kring Eiffeltornet ska jag och kolla in pompösa dresser och hattar och uppvisningar med stridsflygplan ska jag. Och sjunga La Marseillaise ska jag så rösten skramlar. Sen ska jag drälla på nån sluttande gräsmatta på äkta franskt vis och läsa något som George Orwell och Down and Out in Paris and London. Baksmälla ska jag ha, och muttra ska jag, att hälsan kommer och hälsan går. Endast stilen består.

Jag kom precis från mexikanen, har funnit en trofast vän i honom. Ja och så lite mer kanske. Igår hälsade vi på en av hans gamla kamrater som hade en fet inneboende tyska som konstant spelade på melodika och ritade på folks T-shirts. Hon var över 40 år gammal och mycket osamlad och trevlig. Dom bjöd på olagliga saker och vi mådde ganska gott. Sen gick vi hem till honom i gaykvarteren. Han hade en alldeles underbar lägenhet och så satt vi där och drack vittvin, bligade ut över Paris slitna fasader, pratade på hemgjord engelska och såg på saker från olika synvinklar. Sen fullkomligt störtdök vi in i Wikipedia och tittade på alla saker som kom från Mexiko - tomat, vanilj, choklad, julstjärnan, majs, papaya och allt det nu var. Jag kunde bara briljera med kalakukko och kantele, och sen skulle jag dra till med bastu men se det hade redan ursprungsamerikanerna också hittat på.

Man lär sig något varje dag, också att vuxna män kan ha hud som ett barn. Att man kan må riktigt bra fast man inte är "någons" utan enbart en tillfällig älskarinna eller vardagsförgyllare, vad man nu vill kalla det. Jag tycker så om det där ordet älskarinna, för att det osar dammig roman om det, och nu kanske jag är en sån! Fniss.

Och ja, jag kom in i lärarhögskolan i Malmö. Nu gäller det bara lägenhet då, eller kollektiv, skolåda, vad det nu lär bli. Kumpanerna där har redan börjat jäsa vin! Aaaaaa!

Mänskornas fula spel

Vakna upp ur yrbollsskapet, ruska på huvudet, borsta av sig och komma till sans.

Alltså.

DETTA HAR HÄNT: för den som har undgått det har jag flyttat till Paris och utan att egentligen ha insisterat - stumblat över en mexikan som ruskat om mig rätt mycket både när det gäller tankar, föreställningar och dragningskraft eller något i den stilen. Alla gamla hjärtesorger tråttade han ner i en piniata och så vart orden på bordet och kläderna i jorden. Han säger saker som fascinerar och skrämmer mig på samma gång. Jag har bland annat väckt honom ur en mångårig dvala och fått honom att inse att han måste göra slut med sin flickvän efter 6 år säger han. *Rulla med ögonen och tänka that's me.*

Nåh, sen är det ju inte bara att göra slut sådär. Som i värsta teveserien hade hans flickvän nu på lördan hittat mina hårstrån överallt i hans lägenhet. Han hade i rena paniken över att inte ha planerat tillräckligt över HUR han ska göra slut, bara dragit till med att han hade haft ett gäng på besök, bland annat en galen blondin, nån "totally crazy girl who was all around." Det var liksom jag det, eller lögnen jag. Myten jag. Tydligen hade hon gått på det, jag fattar inte alltså. Hur många godtrogna flickvänner är det som luras i denna stund? Bara en sån sak får mej att tveka om jag nånsin vill bli flickvän igen.

Jag känner mej mest som förd med nån ström, allt är så osannolikt. Jag ligger mest utslagen på täcket i mitt minimala rum och undrar vad jag håller på med och vem i detta spel som är nästa som ska bli riktigt sårad? Varför det inte kan undvikas, vad som är mänskligt, omänskligt och vad man kan göra åt det. Varför allt går i cirklar?

Och nu börjar det här mellan oss, redan nu bli alldeles för seriöst och mitt medvetande börjar liksom dra mig åt sidan och resa ragg och säga vänta nu lite här. Inte ska jag ju liksom BLI med den här karln NU. Det är liksom inte tillräckligt mycket varken kärlek eller äkta vilja från min sida för att jag skulle bli SÅ spontan att jag bara skulle dra till Mexiko och vänta på honom där. Okej jag medger, tanken HAR slagit mig. Men nej.

Man får liksom slå in bromsarna lite.

Jag frågade mig vem som är nästa som ska bli riktigt sårad i detta mänskornas fula spel?

Svar: Två stycken - han för att jag knappast orkar satsa på det här, och hans flickvän - för att hon blir lämnad.

Ut ur dramat går jag med hög svansföring. Eller nej. Jag snarare halkar, svär och ålar mej ut genom ett skitigt hål.

Varför blev man nånsin vuxen?

Åh, nu ska jag bort igen

Åååh, mor är i Paris.

(mitt nya uttryck: ÅÅÅHH)

Mor är i Paris, betyder äta goda saker, dricka kaffe PÅ CAFÉ fast man har fint instantkaffe på rummet

Gå på ALLA muséer

i alla kyrkor

på alla utställningar

i alla parker

fota sig själv vid alla monument

ja det innebär så mycket att ha mor på besök, och så eggar vi varandra till att röka en massa tobak och prata en massa dumheter som hon tycks tycka att jag har nåt värdefullt att tycka till om.

och dricka en massa vin

prova sushi för första gången med morsan (hon var inte imponerad) och hon tappade en sushi i blomkrukan

(behöver jag säga att hon naturligtvis plockade upp den igen och åt den?)

och imoron far hon och tar min laptop till Finland så sen var det slut med det här evinnerliga inloggandet, skönt.

Sen kommer M och så drar vi till Wien, Bratislava och Budapest, som mål= utställning! vet inte i vilken form, under vilka förtecken, hur nördigt det ska bli eller hur dumt och fånigt eller abstrakt.

Eller något ja, slut på analysen.

Jag måste bara få skriva dessa rader till slut innan mor ska dra iväg med laptopen i väskan, det är nästan vemodigt! Jo, det är det faktiskt, det har blivit en del av min vardag här i sommar att förverkliga mitt patetiska jag genom små bloggar och ord ut i intet. Och nu - ingenting på nån månad.

Nåja. Jag ska leva på riktigt istället, det är inte dumt det heller. Är förresten jävligt bra på det också.

Ja och så är jag kär i han den där mexikanen. Det är helt och hållet hans fel, men nu får han helt enkelt leva med det. han är på turné i Asien och vi ses först i december eller nåt sånt. Fint fixat med distanskärlek nu igen jag grattar mej själv med champagne och brutna videkvistar.

Nå, främmant blod lockar, skulle famo ha sagt eller nåt annat passande.

Hoppas ingen kommer och strular till det här emellan.

Inget mer nu för den här gången.

återkommer.

sköt om er!!

Hej.

Bratislava

jaha, nu ar jag i bratislava. jag ska vidare till bergsomraden norrut om nan timme.

allt har blivit helt fucked upp. jag blev SAA trott pa M som jag skulle till budapest med, att jag helt enkelt be tvungen att be honom sticka vidare sjalv. jag hatade helt enkelt allt med honom! man kan inte resa med nan man irriterar sig pa KONSTANT. sa en morgon i wien sa jag bara att nu racker det och att jag tanker fortsatta sjalv. han blev nog lite forvanad. nu kan han sitta nanstans ensam med sin sjalviska uppblasthet och attan vad skont det ar att resa ensam igen! inte for att jag hade PLANERAT nan resa, allra helst skulle jag faktiskt bara aka hem!

najo, men nu blir det alltsa slovakiska berg och sen budapest och sen antligen hem om en vecka och lite till.

det var allt for den har gangen.

och guuud vad jag inte gillar hostell! hostell kan se sej i reven.

Liv och alternativ

Jaa, mina vänner. Jag är hemma igen. Hemma det vill säga i Borgå, Finland. I två dagar är jag hemma för att sen igen kasta mig ut i ovissheten med den där förbannade ryggsäcken som fortfarande luktar Afrika och inte är det minsta cool. Det var liksom kova sana med ryggsäck när man var tjugo år och hippie och envisades med att gå med bara fötter ner till Bar Mary och skära sig på glasbitar och annat som man tyckte att var jättehejsan.

Nu är det bara rynkor i pannan, tumrullande och små frågeställningar om vad det nu sedan är tänkt att man ska göra med sitt, ähum... liv, som alltid tycks hitta sig självt nerpackat i en förbannad ryggsäck.

Jag ser två lösningar.

1. Bli i Malmö och studera vidare.

2. Dra till Mexico och göra underliga och odefinierbara saker.

Och som ni kan förstå, så är det aningen mer lockande att helt enkelt visa fingret åt lärarutbildningen och boka flygplan till Mexico. Det har såklart lite med en viss Herreman Från Det Landet att göra, men minst lika mycket med det spanska språket att göra, jag måste helt enkelt lära mig det innan det är gravdags för mej. Nåjo, jag sade åt mej själv att jag inte längre skulle åka efter karlar till deras länder, men nu gör jag det ju inte heller! Han är inte ens där!! När han däremot kommer, om han kommer nån dag, så kommer jag att kunna prata hans språk. Hur fint är inte det?

Nåja, nu far tankarna iväg med mej lite igen. Alla bara säger att jag ska ta mej samman och ta ansvar, studera vidare och nån gång sluta med mitt kringresande och mamma tycker till och med att jag är egoistisk och bara tänker på mej själv. Vilket kan vara helt sant! Hähhä. Men vadå, vem ska jag tänka på? Jag har ju varken barn, en redig karl eller ett arbetsliv!

Nä, jag fattar inte helt.

Återkommer.

En klapp på axeln från helvetet

Jaa, än en gång fick jag konstaterat att jag helt enkelt inte är riktigt normal. Jag är i Malmö nu, bor hos en kompis, och idag på morgonen var det då dags för inskrivning på lärarutbildningen. Jag gick hela vägen ner till skolan. När det började hopa ihop sig med folk ju närmare skolan vi kom, desto mer började något gnaga i mig. När det till sist, ett 20-tal meter från dörrarna gick en skock mänskor som jag var säker på att alla skulle till samma ställe, då började jag rentav må illa.

Jag hade knappt fått foten innanför dörren innan nån från Lärarförbundet prackade på mig en mapp med inskrivningsblankett och jag skyndade mig vidare för att slippa prata om det. Men det räckte ju inte. Sen var LÄRARFÖRENINGEN där med sina papper! Omöjligt att slinka förbi. Gratis ryggsäck och allt skulle man få bara man skrev in sig NU, PÅ MOMANGEN. Jag tog papprena och konstaterade med min konstgjorda hypertrevlighet att jag skulle fylla i blanketten under dagens lopp. Det var samma blankett som jag tjugo minuter senare skulle rita en spyende apa på.

Sen motades vi in i en föreläsningssal. Jag gjorde misstaget att sätta mig långt in på raden, inklämd mellan en massa andra mänskor, omöjligt att rymma. Gubbar pratade och jag hörde orden bara klumpa sig till oförståeliga brummanden och jag kände tårar och hopplöshet pulsera bakom ögonlock, och jag vet inte vad det är - men jag KLARAR INTE sånt där längre. Jag drabbas av skräck av sitta sitta i en folkmassa varav alla ska göra samma sak I FYRA ÅR. Det var inte såhär tidigare och jag var själv lika förvånad över att jag reagerade såhär. Det var som en klapp på axeln från helvetet att sitta och gå igenom blanketter och underliga förkortningar som GsGy, lådor med bokstäver i broschyrer som ska beskriva vad man ska göra under vissa terminer och JAG VET INTE VAD!! JAG VILL INTE VETA!!

Sen presenterade sig elevkåren. Hejsan hejsan, ojoj så många aktiviteter, armband och lag och lära-känna-fester och evenemang. Ikväll kl. 18 var det, tävlingar, lagindelning och tjotjippanlej. När vi fick gå stod själva kåren UTANFÖR dörrarna så man inte kunde slinka förbi, delade ut färggranna armband som hörde till tävlingar inför kvällen, försökte stoppa en och ropade saker som "Lag 2 är bäääst!" Vadå lag 2 är bäst? Varför, hur kan hon veta det? Jag trängde mig förbi i rena paniken, måste ha sett ut som om det brann bakom mig och trevade mig fort fram till utgången fast jag egentligen hade behövt gå på vessan. Hyperventilerade.

Nää, jag ska inte studera nu i varje fall. Skönt att veta. Jag ska ALDRIG gå tillbaka dit till det där angstnästet, ens om de bjuder på tårta.

jag är den där typiska losern med en massa drömmar och viljor och aldrig gör jag nåt åt saker och alltid hakar jag mej upp i bara gamla spår och inte kan jag bryta mig loss.

vaknar klockan fyra på natten och har för mig att det finns en massa bilder i mitt huvud som måste tecknas ner. (loser-artist) ritar nåt fult, somnar, vaknar och hatar mitt jobb så mycket att det vrider sig nånstans hårt.

och säger jag upp mej?

naturligtvis inte. jag ler och går omkring på gator i bergen i norge och frågar "drikker dere brus en gang i uka?"

jag = looser.

nu slog jag just upp ordet loser och märkte att det skrivdes med ett o.

Allt rultar bara fram o tillbaka på stället som feta sköldpaddor i olja. Ingenting förvånar, ingenting överraskar och ingen viskar saker i öronen på en eller vrålar åt en på stan. Allt är bara pissljummet äkta och bländande klart, fittigt och intetsägande. Mina ögon är fastklibbade med varbölder och Erikeeper. försöker läsa Alkemisten för att dom har sagt att den ska vara en ögonöppnare.

Jag bor med en lillgammal nittonåring och längtar efter ensamhet och ett utrotande av rikssvenskt skitsnack. Jag vet ingenting om var jag ska bo i oktober.

Jag har träffat min x. Vi har legat i en park och han berättade om att han har träffat kvinnan i hans liv. Hon vill inte ha honom. Vi funderade på konstiga saker som fick mej att gråta lite. Han sade att han aldrig kände mej. Jag sade nä, du var ju aldrig intresserad.

Snart ska jag idka älskog i Amsterdam.

Nytt skitjobb

Det var Gun-Britt Sundström som skrev att "jag genomskådar mina livslögner fortare än jag hinner producera dom" och milde tid, vad träffande hon bara sa det! En dag är allt åt helvete och en annan dag kommer man på sig med att ha hängt upp eterneller i helvetesfarstun och börjat få det riktigt mysigt omkring sig.

Just har jag bestämt mig för att sluta med att göra saker jag inte vill som att jobba skitjobb och syssla med onödiga saker bara för pengar, och så går jag och tackar ja till ett nytt skitjobb. Okej, det är bara en månad med början i oktober.

*Trumvirvel*

Jag ska åka med Skånetrafiken på tåg och räkna passagerare och kolla vad för slags biljett dom åker med. jag har valt att åka under knasiga tider som fyra om nätterna och så. Tycker att det låter lite spännande det där med att åka tåg mitt i natten och prassla med papper och bokföringar och räkna lite huvudräkning och sånt. "Tie passagerare steg av i Svågertorp, det var tretti från början och i Köpenhamn är dom plötsligt 48 stycken. Hur många steg på i Svågertorp?" Sånt ska jag fundera på i OKTOBERNATTEN. Jo, det är så jag har det.

Boende, resande och allt där emellan

Jaha, hörni vänner och småkryp. Jag tror visst det är dags för en uppdatering igen in the fabulous lifve of me. Idag är det tisdag och jag har nycklar till ett nytt rum. Igår var en såndän dag då ALLTING fixade sig och jag vaknade med ett underbart mail i min inbox. "Vill du bo med oss, det kostar 150 euro i månaden och du får ett eget litet krypin och elektricitet och alltihopa och dessutom är det ett skitfint gammalt höghus mitt i stan med trägolv och underbart trapphus och själva är vi bara skittrevliga och danska". Ja, så stod det nu inte men kunde det lika gärna ha stått. För bara ett par timmar senare var allting fixat. Hahaaa, vad lätt det var. Och så snyggt jag ska bo också, helt galet, måste posta bilder senare.

Och det bästa är att *tattadadadadaddaaaaa* jag åker till *tatatdadadadadaaaaa* Amsterdam imorgon! Det är imorgon det händer ojoj ojoj. I två dagar ska jag strosa omkring där själv och sen kommer min mytiske mexikanske sommarförälskelse som - helt otroligt - FORTFARANDE hänger med alltså, både rent fysiskt och i huvudet på en. En sån sak är helt enkelt värd att fira lite. Jag menar, bara en sån sak att jag ser helt sjukt mycket fram emot att träffa honom och jag tycker det är skitspännande att det blir i Amsterdam av alla ställen, och att jag är skitnyfiken på vad han har att säga och överhuvudtaget mycket uppspelt inför den framtid som komma skall.

ETT VECKOSLUT har vi och det blir hotell av det lite finare slaget, ett veckoslut och sen får man se vad som händer, sen vet jag faktiskt inget igen, var nästa möte blir, OM det blir något nästa möte och ja, alltihopa.

Sen blir det tillbaka till Malmö och ett störtdyk in i Skånetrafikens verksamhet med passagerarräkning och galenskaper på perronger mitt i natten.

Hahhahhahaha, vad lätt allting är ibland.

Fira

Klockan är 10.48, det är söndag och jag firar. Det finns många anledningar att fira, men orsaken till mitt firande idag är att vi äntligen har fått internet att fungera här hos min bohemiska danska familj. Herreguud vad gött det är! ALLT är gött nu igen.

Annars åker jag mest bara tåg dagarna och nätterna i ända, räknar passagerare som går ut i den mörka skånemorgonen och det ger mig precis den surrealistiska kick jag har letat efter i min tillvaro, och dessutom är det betalt. Det är helt enkelt ett av de bästa jobben jag nånsin haft. Igår satt jag och pratade strunt med tågförsäljaren och vi drack upp allt överblivet kaffe samt trugade i oss överblivna bakverk från tågbaren. Så jääävla gött var det. Och så jobbar där en massa lustiga tåggubbar från främmande länder som Afghanistan och Chile och jag kan briljera med mina tafatta farsi- och spanskakunskaper. Och emellanåt går man dumsmilande genom hela tåget och klickar med sin räknare. Jaha 78 resande, noterar man sen. Aaaaah! Som jag har sagt förut - IBLAND är allting så lätt.

Vem bryr sig om konst när man kan flyga

Salt är ingen krydda - era puckon! Och ifall salt finns bland alternativen, hur kan så många tycka att salt är den bästa kryddan? Fantasirikedom = Nollnollnoll.

Jag har avancerat från passagerrarräknare på tåg till passagerarräknare på

*trumvirvel*

BUSS.

Om jag hade kunnat göra det här i ett år, hade jag allvarligt talat bara fortsatt. Jag har aldrig tidigare trivts så bra på ett jobb. Jag har trivts så bra att jag har tvingats titta på följder och konsekvenser och insett att jag har förbisett mitt livsöde i många många år. Mitt livsöde som just handlar om att resa. Att ständigt vara på väg.

Att...

*trumvirvel*

det är ju flygvärdinna jag ska vara! Att det har tagit så lång tid för mig att komma till en så enkel självklarhet. Som flygvärdinna får jag genom jobbet tillfredsställt alla de behov jag har av att vara rotlös, samtidigt som jag har råd att hyra en egen lägenhet nånstans. Som flygvärdinna får jag även tillfredsställt mitt behov av att vara "nån annan" än den jag är - att spela en roll, och i det här fallet, klappra omkring med högklackat och fånig blå kjol och vara helt seriös och åka taxi och sova på ekande hotellrum. Som flygvärdinna får jag användning av alla språk jag pratar. Som flygvärdinna är det genast lite kortare väg till alla de man älskar och känner.

Det är en sån självklarhet att det som sagt ter sig helt oförklarligt att jag inte har kunnat se mitt livsöde tidigare.

Ansökningen är skickad, nu väntar jag bara på svar.

Godmodiga och snälla åsnor

Jag har inte jobbat på två dagar och redan har jag svårt att komma upp ur sängen om morgnarna. Är det helt enkelt så att jag måste ha nån konkret uppgift att göra för att överhuvudtaget få tummen ur röven och få det minsta lilla gjort? Min lättja är oslagbar. Samtidigt - är man tillräckligt lat resulterar det i ett idogt hängande och surfande mellan olika nätsidor vilket i sin tur kan resultera i något annat fanskap i form av framtidsplaner.

Nu har jag kontakt med en tant i norra Sverige och det handlar om att ta hand om hennes gård i två veckor nån gång i november eller december medan hon ska resa bort. Utmärkt för min icke existerande tidsscema alltså. Jag nappade genast när hon skrev att hon har ÅSNOR och att dom är "godmodiga och snälla." Det skulle vara rena drömmen att få sköta om åsnor en tid. Så varför inte? Tänk dig en bild av mej och en åsna. Hade det inte varit en helt fenomenal bild? Borde jag undersökas i huvudet?

Vi får se vart det leder härnäst. Flygvärdinna blev det inte, så varför inte bondmora?

Vart har min berömda tur tagit vägen?

Varför ska saker stöka till sig när dom löpte så väl?

Datorn är sönder. Tanten med åsnorna har inte mer hört av sig. Tågen försenar sig och sura tanter ropar att jag inte får gå och kisa på deras arbetsplats (var ska jag gå då? Busschaufförerna får ju kisa hos dom, jag jobbar också i buss, så varför inte jag??)

Och dom stropparna på AppleCare, som det så töntigt heter, dom levde nu verkligen inte upp till sitt namn. Femhundrade riksdaler skulle dom ha för att bara TITTA på datorn och komma fram till vad som var felet. Ingen hjälp-CD kunde dom låna, INGENTING. Bara pengar skulle dom ha. Så nu tänker jag vänta tills jag kommer hem till Finland där jag har min gamla installationsskiva och inte vet jag ju ens om den hjälper något. Så attans tråkigt är det. Allt jag höll på med har gått i stå, och kanske är hela hårddisken också försvunnen med musik och tusentals bilder och skräp. Hade jag nån backup? Nä. Skit nu i det bara datorn skulle fungera.

Som om det inte var nog med problem är lamporna för svaga så jag går omkring här och tror att jag håller på att svimma, jag orkar inte ens gå till butiken för att det är så stressigt och USCH, vad jag är på dåligt humör.

Vita lakan

Jag har beställt en biljett till Vikingline. En biljett till mig. En djurbiljett till papegojorna. Det är snart dags att lämna svennelandet åt sitt öde. Landet som inte ville mig något vidare. Jag ska åka hytt med fåglarna. Utan bur. Bara en transportlåda. Ser ni kaoset? Ser ni hur dom panikflyger in i väggarna och skiter ner Vikinglines vita lakan? Jag gör det mer än bra.

Men innan dess. Innan dess gott folk, ska jag igen på honeymoon till Amsterdam.

Att spela

Ahh, nu spelar jag bas! Jag sjunger och spelar bas dvs. Jag låter alla överflödiga ljud komma med på inspelningen, som fåglarnas skrapande mot lampan och upprörda alarmskrik. Det är ett kaos utan like. Men jag älskar det. Jag måste nog säga, att musik är så förbannat stort. Det finns ingenting som berör mig mer. Bilder och konst i all sin ära, men det skrapar liksom bara på ytan. Att få spela in saker på varandra, sjunga stämmor och lyssna och ändra, det ger rysningar, det är tamejtusan så bra. Det är kanske lite samma sak som att hålla på att rita nånting som man ser att växer fram och blir snyggt. Men ändå inte. Musiken berör fler sinnen. Rent fysiskt liksom.

Nu har jag spelat bas så blåsorna svider på fingrarna. Jag kan inte spela bas, det är grejen. Jag vet ju hur jag skulle villa ha det, och sen är det bara att ta efter, men oftast låter det klumpigt och avhugget om jag verkligen lyckas få till nån melodi. Jag tycker att stränginstrument är så ologiska eftersom man hittar samma ton på olika ställen! Skitsvårt att veta varifrån man ska börja. Jag ser liksom inget samband. Piano är logiskt, där ligger ju tangenterna radade efter varandra. Bara att slamra.

Sen blir det också en enda gröt när man spelar in sju stämmor på varandra INKLUSIVE fågelljud (och fåglarna som hör sina egna rop genom mina hörlurar när jag spelar upp det, och blir YTTERLIGARE uppjagade.)

Jaja. Men något ska det bli.

Slut på en era, början på en annan. Och vad sen?

Jag ska hemåt imorrn. Åka tåg till Stockholm, borda Viking Line, låsa in mig och mina små liv i hytten och sen bara invänta katastrofen. För nog att jag är omtumlad. Typiskt nog träffade jag helfestliga mänskor igår, en flicka från Serbien och en pojke från Argentina som spelade i ett härligt flippat band, Faela. Varför ska sånhäna typer dyka upp nu, när jag ska bort? Är det livets ironi som alltid måste spela spratt med en?

Nåja, jag tvingar mig att tänka positivt om Finland och allt vad det innebär och EN MÅNAD ska jag väl attan stå ut med jul och hela alltihopa (även om jag hör till bojkotta julen-klubben, är det okej om jag har bojkottat julen i fem år nu men inte gör det i år för mormors skull?)

I december ska jag i princip koncentrera mig på två saker. Den ena blir att läsa spanska och leta upp flygbiljetter till Mexico för nog är det så bara att jag är illa tvungen att fly fältet igen ett par månader, har löjligt mycket pengar på mitt svenska konto och det är väl onödigt att låta dom ligga där och vänta på sin egen död? Och det är alldeles för kallt i januari-februari.

Den andra blir det här med att få nån vettig musik inspelad. Två gånger nu har jag lyckats slarva bort allt vad jag har spelat in, men jag resonerar som så, att bara man spelar in det en andra gång så blir det säkert mycket bättre än det var från början.

Dessutom finns det piano i Borgå och piano KAN jag ju faktiskt spela. Så behöver jag inte inbilla mig att jag kan spela bas eller dragspel när jag ju faktiskt inte har nåt som helst hum om det.

Det evinnerliga dokandet

Jag funderar. Åkte ju Vikingline inatt. I hytten bredvid befann sig ett ospecificerat gäng finska pojkar som förde en jävla massa väsen av sig. Musik, skrän, väggdunk och allt det där, behöver jag gå mera in på det?

I alla fall, vad som slog mig var tanken på att de bara satt där och hade hyttdörren uppe och hojtade om "korridorbileet" och "nu ska vi saaaatan doka" och det var liksom juttun, men inte att de gick upp till discot eller någo annat. Vad är grejen med att sitta med sina vänner nere i c-korridoren och bara bli full? Varför var de inte ens intresserade av att gå upp och titta på brudar eller nånting? Det är som om allting alltid i Finland bara ska gå ut på att bli riktigt otroligt full så man skämmer ut sig för alla och sen ska det ännu berättas och överdrivas och VARAS STOLT över det. Det ter sig bara så superdestruktivt alltihopa. Varför är det såhär?

Självtändlighetsdag

Oj milde tid, vad är detta för en dag? Två kilometer moln har parkerat sig över södra Finland, fåglarna stirrar tomt framför sig eftersom de inte längre vet om det är dag eller natt och veteranerna ska marschera från torget upp till gravgården medan man tänder blåvita ljus i fönstrena - ljus vars sken lyser mer än själva dagen utanför.

Det är Finlands nittiårsdag! Jag ska jobba och gummistövelsplaska omkring i skitiga pölar, fotografera sneda veterankransar och referera tal från en dyngvåt jumppasal nånstans i centrum. Ahh, the beauttiful lajf of a forced journalist.

Nie dagar to go

Så nu är det bara nie dagar kvar tills jag åker iväg.

Jag har undvikit att berätta om det för att det helt enkelt är för stort. Det blir så att jag drar till Mexico. I bagaget en oskriven bok. Returbiljett till 16 april. Det är en hel massa dagar mellan idag och den 16 april, jag vet det. Men jag har aldrig varit riktigt klok.

Nu drar jag iväg

Nu är det igen dags, rummet är tömt, ekande tomt och andlöst som om möblerna visste att nu ska hon lämna oss igen. Jag är rädd, för den här gången har jag verkligen inget planerat och jag har inte heller nån att utbyta tankar med eller att skratta åt konstiga saker med eller beundra rostiga horisonter och snedvridna pipor med, ingen att äta obestämbar mat med när man sitter och väntar på färjor som går på en halv motor. Ensam är jag och lite i pisset är jag. Jag har ingen koll på budget, har knappt öppnat min lånade Lonely Planet, inte växlat pengar och. Och och. Ja, jag har läst lite spanska, det har jag.

Jag har en bok med, en med tomma sidor och har tänkt mig att jag ska hitta saker att skriva om i den. Dvs går det åt helvete och jag sitter ensam inlåst på något hostell och inte vågar gå ut ens sådär som modiga resenärer ska göra, så ska jag skriva om det. Så ska jag skriva om hur det är att sitta ensam på ett hotellrum i Mexico med tiden som enda vän och så ska jag höra hur den låter. Tiden. Jag ska fundera över vad det är som driver mig till att ständigt villa kasta mig in i ensamhet och ovisshet när allt jag egentligen önskar mig är ett ordnat liv. Jag ska försöka hitta ett svar på det.

Jag vet inte vad jag ska. Jag ska i alla fall hem tillbaka den sextonde april. Upprepar mig gör jag också.

Guatemala

Jaha, nu ar jag ute igen. Den har gangen ar det faktiskt roligt och riktigt meningsfullt ocksa. Ja, det kan vara mer eller mindre meningsfullt att resa, for dom som undrade.

Jag firade nyar med en guatemalansk busschauffors familj eftersom jag blev strandad i Guatemala City och det var sa jadrans roligt och spannande, forutom att jag blev sjuk och svimmade for forsta gangen i mitt liv ocksa.

Ja, jag har redan spenderat fyra dagar i Mexico City, stort och overvaldigande, fint och markvardigt. Och jag hade ju local guide ocksa. Ibland ar allting sa latt.

Nu gar jag omkring pa Rio Dulces gator med barn arm i arm, sager saker pa spanska och ater odefinierbara saker som smakar far (faar med rund ball), tittar i tomma tunnor och forundras over hur likt Afrika detta nu igen ar.

Har drabbats av nan slags kansla av att allt gar i cykler. Och en stor javla karma har sparkat mig i roven. Jag tror pa det har med att gor man gott, sa kommer det tillbaka en.

Man tanker inte pa samma satt nar man gor sanhana saker utomlands an nar man ar hemma och simmar i vardagsspad. Helt sjalvklart.

Jag kanner mig anda lugnare an pa lange. Jag trivs forbannat bra med latinomerikaner, nagot jag faktiskt absolut inte trodde att jag skulle gora! Dom bara AR, dom skrattar, dom tar latt pa livet och det mesta, dom ater god mat och ja. Detta ar val en kliche. Hehhe.

Jag ska gora nat slags volontararbete i 2 manader sa jag far ordentligt styr pa den dar spanskan ocksa och far nat meningsfullt hamtat till sjalavarden.

Jaaah. Det nalkas inte Finland pa laaaaaaaange annu.

Nu är jag en kaffebränd, hit-och-ditspringande, naturligtvis smaklös kulturredaktör. Tolerant som fan är jag, alltid lika förstående, alltid lika oöverraskad och entusiastisk är jag, och håret blir skitigt på tie minuter eftersom det cirkulerar så mycket stresshormoner i mitt huvu.

Mitt personliga liv är åt helvete, för så ska det vara när man är journalist. Karln jag har strulat med under det senaste halvåret har visat sig vara gift, men skall separera, och jag grattar mig själv med en påtrampad smörgås och plastrosor, mera kaffe och nåt slags bakverk som dom envisas med att förfetta oss med i jobbköket.

Livet är underbart. Jag har talat med Bo Carpelan och känt fiskarna simma ett par extra varv i ankdammen. I lööv it. Jag vill hem och spela på basun.

Nykter ut i stan

Borgå är som sagt ingenting efter att Bar Mary stängdes, men idag ska jag i alla fall ut. NYKTER. Jag ska alltså se hur skit allting PÅ RIKTIGT är, det har jag längtat efter länge.

Uppdatering 5 timmar senare.

En timme i Café Seagull. Chefen för Porvoon viemärihuolto flåsade oss i nacken, vägrade flytta på sig. Nästan strid i bordet bredvid. Klockan var halvnie.

En timme i Barracuda. Wooow, Viking Line på torra land. En tant hade karaoke-enmansshow och kaverina dansade. Ett fyllo som luktade askkopp och hade nippor på ögonlocken satte sig bredvid oss och konstaterade att allting alltid går åt helvete. Vi sa ja, så är det. Sen gick vi.

En knapp timme i Donington. Heltrevlig personal, vi fick komma in billigare, fick sen gratis te. Jag jublade. Bartendern såg ut som om han hade fixat till en kopp te senast 1995. Men det blev bra.

Sen hem. Ljuva hem, jag är inte i fyllan. Klockan är inte ens tolv. Jag känner mig mer levande än på länge.

Lakupekka försvunnen

I Finland är det urlätt att få 16 000 underskrifter när man vill bevara Lakupekka på Fazers lakritsstång, men när man ska utvisa flyktingar är det ingen som lyfter ett ögonbryn.

I Finland går Husis och intervjuar FEM VITA på stan när de vill ha åsikter om vad folk tycker om att Lakupekka slopas. Som om man ville veta vad FEM VITA tycker om saken! När Lakupekka försvinner, kanske man skulle ta och fråga åt minstone EN av Lakupekkas företrädare vad han anser om saken!! Eller?

Rhumbette

Och jag gjorde ett tappert försök att få en fast punkt i mitt liv - sökte som reporter till Volt. Jag fick ett avslagsmail och en "trevlig vår."

Varför lär jag mig inte

att inte hårfärger fungerar? Nu har jag haft i en låda "avfärgning" i huvudet, och av namnet att döma ska ju den gamla färgen försvinna genom en sån behandling. Vips, bara.

Nå, inte försvann färgen ju, utan blektes. Så nu ser mitt hår ut som en tvättad morot som man har lämnat ute i solen ett par dagar. Nice.

Ska köpa mörkare färg idag igen :(

I Finland kan poliser och ministrar göra nästan vad som helst, och alla bara godkänner och godkänner.

I Finland ska man inte debattera utan "låta saker vara som dom är, dom är bra."

I Finland ska man inte ifrågasätta, förbanne den som ifrågasätter och rubbar tydliga mönster.

Livets Project Runway

Jaha, och nu har jag sett på Project Runways hela season 2 och det var attan frustrerande, spännande och inspirerande. Jag vet inte varför jag alltid ska bli så besatt av saker, för att nästa minut helt har glömt vad som fascinerade mig så med det första.

Det var fotografin, det blev skit i fotografin jag är för slarvig, det blev lärare, det blev jag kan väl för fan inte vara lärare och hujäda mig studera i 4 år till? Neej, det blev seriealbum, det blev äsch inte har jag varken teknik eller idéer tillräckligt för ett seriealbum, det blev radioreporter - att jag inte har fattat det förut? jag är ju som gjord för att prata i radio, det blev ansökning till SR och ett tack men nej, det blev roman, nu ska jag väl för fan få till en roman, det blev ett par kapitel, datorn kraschade, det blev skit i det, den var inget vidare i alla fall, det blev öppna butik med skitcoola kläder med eget tryck, det är fortfarande en idé men hur öppnar man eget, är det värt riskerna o.s.v, det blev flygvärdinna, ansökningen blev avslagen, skit i att bli flygvärdinna vem fan orkar med sånt, det blev Guatemala och Mexico men jag blev tvungen att åka hem tidigare än planerat, det blev tidningsreporter - jag skall fantamej bli volts nästa skribent - avslagen ansökning igen, nå väl, det borde jag ha anat, det blev öppna hunddaghem lite utanför Borgå, men äsch, ska jag köpa hus? Ska jag bo i Borgå?? Neej, det blev bildkonstakademin och en hastigt ihopsvarvad ansökning två dagar innan deadline - naturligtvis avslag, det blev musik och det är musik, okej, musiken håller väl på som den gör, men vadå, vad ska det BLI av den? Vad ska jag gööra?

VAD ÄR NÄSTA? Hjälp! Säg mig? Gravid? Sjuksköterska? Heroin? Och jag tänker efter alla dessa Project Runway-avsnitt: DESIGNER!!! Vadå visioner har jag väl alltid haft och klippa-skära-sy kan man väl lära sig på nån månad, hallååå?

Jag vill hitta ett kall, ett något som gör min existens berättigad, ett fotfäste, en lägenhet, en umgängeskrets, ett botten på detta fria fall som ter sig bara djupare och djupare ju äldre och vingligare jag blir, jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna mig såhär på tok förlorad och ovillig, liksom tappad bakom traktorn liggande på en åker fast skörden har varit förlängesen, jag vet inte vad jag pratar om, men jag vill UT och leva, jag vill för fan hitta detta något som binder mig till något, okej detta blev långt, men detta är en frustration av en snart 28-årig fortfarande något så när klartänkande ung dam som skriver hemma ifrån sängen I FÖRÄLDRARNAS HUS. Döda mig. Nu.

Våren är här och allt blir fel

Ojojoj. Våren är här eller ska man säga sommaren och hormonerna. Man flirtar fånigt med typer som dom sänt från Folkhälsan för att undervisa barn om cykelhjälmens användning och som säkert är förtisju år gamla, jag vet inte längre.

Konservativ som jag är...

... så känner jag mig ungefär som ett får som har yrat sig in på en hundutställning när jag försöker navigera mig fram på den nya communityn. Afghanhundar överallt. Alla glor på en men ingen fattar vem man är.

Hmm, ska man trivas här? Ska man vänja sig? Eller blev jag för gammal för det här precis NU?

jag tror på det senare.

Mycket på kommande

Jag har hittat en lång texthärva från mitt förra liv. Det var så olidligt spännande att läsa den, så jag nog hamnar publicera den här också endera dagen. Såna där notiser kan bara inte falla i glömska. Det är SÅ MYCKET. I väntan på det, gonatt.

Titta på folk som tittar

Jag insåg just att jag håller på att bli en sån där mupp som skriver om att skriva, och det är ungefär lika tråkigt som ätbara tallrikar. Men att titta på folk som tittar är däremot mycket underhållande.

Planlöst skrivande

Hej, jag skriver. Det är såhär det kommer att gå till nuförtiden, att jag har femton minuter per dag som enbart är där för att skrivas på. Liksom jag hoppades, blir de där femton minutrarna ofta 20 eller 30. Rätt som det är har jag skrivit en jädrans massa rappakalja. För jo, det är rappakalja. Det ska se ut till nånting och bli till nånting, det ska läsas av andra ögon, det ska vara värt att läsas av andra ögon. Det är där jag faller av. Jag tycker inte att jag för tillfället kan skriva nånting som skulle vara till intresse för någon annan, förutom det här då.
Nu tänker jag på det här: hur kan det vara så lätt att skriva planlöst, såhär, och samtidigt så himla svårt att skriva något som inte är planlöst, utan planerat? Borde man sträva efter att istället skriva planlöst, eftersom det är lätt, dvs skriva om ingenting, skriva såhär?
Äh, det här blev ju heller inte till nånting.

Skriva

När jag kom hem idag från Litterärt skapande och försökte berätta om en bra text vi hade läst åt J, så märkte jag att jag fick hålla tårarna tillbaka när jag talade om hur texten var skriven - "den hade nästan inga onödiga adjektiv men så mitt i allt: urskogen!" Kanske var det då jag insåg att den där kursen kommer att vända upp och ner på allt jag vet och känner till. Herre min jäkla jesus christ vilken bra kurs det här är! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, kanske var det just något liknande, men vad jag inte hade förväntat mig var hur mycket jag skulle komma att beröras av de andra kursdeltagarnas texter.
Kort sagt har vi snackat och skrivit, rätt jäkla mycket har vi snackat om oss själva, vårt läsande och vårt skrivande. Det är ganska mysko att träffa ett gäng människor varav de flesta för en är helt obekanta, och känna en sån himla samhörighet bara för att man skriver, bara för att vi alla har det där iakttagandet så starkt i oss, kanske. Jag föreställer mig att skrivare är iakttagare. Olika saker skriver man ju om, det är också det. Alla är vi olika människor, men inom oss har vi nån sån där jäkla drivkraft som vill utforska och berätta. Alla har den, i olika form och styrka, men det är liksom såna krafter som sätts i rörelse när man hamnar samla sig och på tio minuter skriva en text i vilken varje mening börjar med "Jag minns", till exempel. Och sen tvingas läsa upp texten inför de andra. Först hade jag hjärtklappning, rösten höll inte och det kändes som att jag satt där naken med bröstet uppfläkt för alla att se på. Till sist var det bara helt naturligt. Här sitter jag och skriver, liksom. Och nu läser jag upp det. Inget konstigt med det.
Personligen var det bästa för mig att lägga ner rustningen och bara vara, bara skriva och märka att det inte finns nån tävling här, att detta tillfälle nu för en gångs skull inte kommer att sluta med Lotta som går hem med en pokal eller utan pokal och sur och uppriven. Mycket i mitt liv har bestått av att antingen tävla eller jämföra mig med andra, vilket ju är rätt sjukt från början, för om man tävlar så gör man ju faktiskt aldrig riktigt sitt eget (djup insikt).
Det är mycket som krävs av en för att man ska få nån form av acceptabel, längre text till stånd, men för en gångs skull känner jag mig som att jag inte vill sluta bara för att det verkar för svårt eller onåbart, resultatet. Jag vill göra vad jag kan och det får bli som det blir. En konstig känsla. När jag kom hem rann en lång text ur mig. Måste göra det till en rutin att skriva varje dag, för det är nu bara så himla festligt. Hoppas det fortsätter i den här stilen.

Åsiktsstrider, politik och annat som rör sig i mitt huvud

Det var när sambon sa att han inte har en aning om vad som försiggår i mitt huvud som jag insåg att jag har försummat bloggandet litet på sistone, av den anledning att jag är helt tom i bollen - trodde jag. Sen gick jag ut och insåg att det nog finns en hel del saker som jag går och grunnar på i varje fall.

1. Alltså det här med invandrarpolitiken, gatupatruller, Danmarks nya lag och ryska gränsen, politik och what not. Jag insåg att det börjar bli så fruktansvärt alltihopa, att man reagerar på det kanske allra harmfullaste av sätt: med apati. Man orkar inte förfäras en adertonde gång. Man orkar inte dela artiklar, ondgöra sig och hojta. Även om man naturligtvis borde. Det värsta är, att man antagligen borde hojta, väsnas och protestera ännu mer ju fler tokiga förslag och påståenden man läser om, ju mer rumsren rasismen blir. Men jag tänker felaktigt; äh, jag skrev ju redan en lång uppdatering om vad jag anser om de här sakerna för ett par månader sen.
Farligt med detta: tanken om att allt egentligen handlar om nån slags identitet; var man själv står i en viss fråga. Han man klargjort att man hör till antirasisterna och, ja, då behöver man inte orda mer om den saken.

2. Det här för mig in på följande resonemang, som just handlar om det här att jag tycker att allt mer och mer börjar likna nån slags åsiktsstrid, strider om att övertyga nån annan part om att man själv har rätt i någon fråga och att ens egen fråga är den viktigaste. På Facebook var det en som delade en video från Lesbos, av flyktingar som kommer i land i båtar, barn som gråter, sånt. En annan reagerade med att posta en video på hundmisshandel, skrev "för mig är det här betydligt värre". För mig. Reaktionen på denna kommentar: "du har säkert hundar."
Det är som att diskussionen förs av en blind och en döv. Båda tydligen rätt så inkapabla (i det här fallet) att se något ur en annans perspektiv. Vart hamnar vi om alla bara ska tuta ut med den ena förfärligheten efter den andra, likt nån slags tävling i vem som pungar ut det allra värsta?
Handlar inte den påhittade striden mellan rasister och antirasister egentligen om liknande saker, att övertyga den andra parten om att man själv har rätt? Var är lyssnarna och medlarna? Var är dom som förklarar att den egentliga striden borde föras mot regeringen och makteliten som har ställt de utsatta mot varandra så att de kan syssla med sina svinaktiga affärer (placera vinsterna i skatteparadis, lura folket att det går skit för Finland, till exempel) i fred?

3. Kroppsdiskussionen. Tydligen går debatten kring kroppsbild och ideal igen het. Jag har inte läst ett enda inlägg om det. Jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt, förstå mig rätt nu, jag tycker inte att det är oviktigt på något sätt, det visar ju själva debatten att det inte är, men jag har liksom haft min beskärda del av fucked-up inställning till min egen kropp redan, och nu när jag äntligen har blivit av med den, förkastat alla samhällets ideal och är fullständigt likgiltigt inställd till andras kroppar, så orkar inte ett uns av mig ta del av den här diskussionen. Men det är ju hemskt sorgligt att unga kvinnor (okej, också män) fortfarande i högsta grad är så kapitalistiskt förvillade att de tror att det är ideal som gäller. För ja, det är en kapitalistisk fråga. Reklam är till för att sälja och förmedla ett ideal som ska få oss att tro att vi är ett steg närmare idealet (normen) om vi köper det som reklamen förmedlar. Hela samhället genomsyras av bilder av kvinnor som uppfyller alla ideal och som vi vanliga dödliga felaktigt tror att vi behöver efterlikna för att bli framgångsrika och lyckliga. Till det säger jag good luck!

4. Män som känner sig kränkta över att bli beskyllda för att vara potentiella våldtäktsmän. Get the fuck over it. Ni är vita, (ofta), ni är män: ni står på toppen av fucking allt. Ni är värst. Som grupp. Jag vet att det inte är en lätt "börda" att leva med, men så är det nu bara. Kvinnor är rädda för att ni finns. Orka oja sig över det. Jag frågade min sambo hur han skulle känna sig ifall han gick hem, sent, på samma tomma gata som en tjej och hade märkt att hon hade börjat gå snabbare, att hon hade blivit rädd för honom. Han sa: "jag hade tyckt synd om henne som hamnar leva i ett samhälle där hon är rädd". End of discussion.
Jag är också nästvärst, för att jag är vit, och europé. Mitt liv ger ett fruktansvärt ekologiskt avtryck på planeten bara för att jag var född här, och ja - det är också rätt fruktansvärt att leva med den vetskapen. Men jag kan göra det. Jag gör mitt bästa. Det kan ni också.

Se var man landar

Har haft en mysko känsla av att jag vill bli vuxen på sistone, vet inte vart det här ska leda. Antagligen slutar det med att jag stapplar ner längs med Tavastgatan i söndriga byxor och med en utslagen ölburk i armhålan, men vi tar det sen när den dagen kommer.
Det började kanske med en kväll som lite spårade ut. Jag som var i fyllan, mer i fyllan, stiftade nya bekantskaper, rojvade och höll på. Lät bändet rouda och slita för jag, the fyllequeen, behövde ju inte slita, hur skulle det se ut? Nej, jag var ju fullt upptagen med att vara fucking awesome på sidan om. Alltså ibland önskar jag att man kunde sparka sig själv i baken, likt en åsna. Om åsnor kan det, alltså. Jag kom hem sent, senare än J efter att ha hängt med basisten och typ glott ut i luften, sagt "ööh" emellanåt. Hela den helgen spenderades i grymma moralkval.

Sen var det detta med att vi fick en förtjänstfull uppgift med J, vi ska vara cafévärdar i sommar. Jo, för fan! Det finns ingen utväg längre, vi ska till Nötö i sommar och driva café. Det är naturligtvis helt sjujädrans roligt, spännande också. Och skrämmande. Det ska vara lunch och caféprodukter och hela hoiton. Man kan liksom inte vakna en morgon och tänka att äääh, nu håller vi fan stängt en dag. Eller, man kunde ju - men det hade inte varit schysst.

Sen är det också det här med att det nästa helg är skrivarhelg, första helgen för kursen Litterärt skapande, och jag känner mig bara som att jag INGET har att skriva om. Riktigt tomt är det på den fronten. Med formuleringarna och sådär, alltså. Eller överlag, nåt jag skulle villa skriva om. Man kan ju naturligtvis skriva om att man ingenting har att skriva om, det funkar också, men det hade väl blivit lite tråkigt i längden.

Jag känner mig lite som i ett brytningsskede och då är det liksom tomt i bollen. En Lotta försvinner medan en annan, kanske allvarligare, kanske mognare, prompt vill ta över. Samtidigt så händer det så himla mycket i världen och ens lilla liv ter sig så futtigt i jämförelse med andra människoöden. Ska ta och avvakta och se var man landar.

Kvinnor som låter män tro att de har makt

Angående det här med män som tafsar och kommer med snuskiga kommentarer. Det är en grej jag inte kan få ur huvudet. Vad mina vänner sa en gång, i somras. Noteras skall att de alla är ganska sådär framfusiga, självsäkra, gladlynta och på många sätt framgångsrika kvinnor.
De sa ungefär, "ja men det bjuder vi på." Sen ruskade de om brösten så de slängde av och an, gapskrattade och sa ungefär att "karlar, dom kommer med såna där skitiga kommentarer hela tiden. Sånt är det ju". Sen pratade vi en hel del om det här, eller dom pratade - jag lyssnade mest - hur van man är vid att en del karlar ser på en, tar på en, ser det som en självklarhet att de kan kommentera ens kropp, ens utseende och så vidare. Speciellt äldre, finlandssvenska män tycktes det handla om.

Jag hade inte så mycket att tillägga till den diskussionen eftersom jag inte är den typen som karlar ser sig kunna kommentera eller tafsa på sådär bara. Jag tror att jag med tiden har blivit en sån där kvinna som män anar att kan bli stött eller arg ifall de skulle antasta. Kort sagt, det finns enklare byten. Tyvärr.

Jag minns en gång när jag i 18-årsåldern intervjuade ett gäng 70-åriga snubbar som firade sin studentexamen (!) på en restaurang i Borgå. Jag var där å lokaltidningens vägnar i min tighta WWF-skjorta och blev fullständigt uttittad, närapå förlöjligad; de skrattade, skojade och kom gång på gång så tätt inpå att jag fick gå ett par steg bakåt. Det fanns inget uns av vett och sans någonstans. Och jag skrattade med så mycket jag orkade, skojade tillbaka, kände mig som en exotisk fisk i ett övergött, luktande akvarium, försökte tänka på fotona jag skulle ta och artikeln jag skulle skriva när jag sen äntligen skulle komma därifrån i ett försök att bevara nån slags värdighet. Minns att det surrade i en av gubbarnas bröst medan han skrattade, ett konstigt surr, som om han hade en motor i sig. Tänker på den där myskoga gubbmotorn ibland än idag. Tänker på hur jag reagerade; inte blev jag arg, knappt ens irriterad. Kände mig snarast osäker. Idag skulle jag så klart ha blivit arg som fan även om jag nog anar att jag hade skojat med dem i alla fall. Det är väl så man oftast gör, man leker med i deras simpla lek, man låter det passera. För att man inte orkar vara den där som ställer till med en scen. För att man inte orkar med följderna, med risken att göra någon förnärmad och stött.

Hur som helst, så förundrar mig mina vänners attityd till män som tafsar och kommenterar, att man ställer sig så nonchalant till det. Jag vill ju absolut säga, att en sån uppsluppen attityd inte för med sig något gott eftersom den inte ifrågasätter utan snarare befäster män i en ställning från vilken de har rätt att objektifiera kvinnor. Men ändå, ur nån slags bisarr självbevarelsesynpunkt, så kan jag nästan tycka att attityden är sund på nåt plan. Det var så attans befriande att se ett gäng glada, friska och lustiga kvinnor vifta bort de där till synes hjälplösa karlarnas små försök att sprätta spån i hönshuset.

Det här får mig att ytterligare dra en parallell till Ann-Lena Lauréns bok Sedan jag kom till Moskva, i vilken hon skrev nåt i stil med att rysk feminism går ut på att kvinnor låter män tro att de har makt, eftersom man vet att det ändå är kvinnorna som har sista ordet i slutändan.

//////
EDIT.
Nu kom J med en så bra invändning mot det här inlägget att jag måste inkludera den.

Vad som är fucked up med ovanstående skrivelse:

1. Att man går med på att en relation mellan människor definieras av kön.
2. Att relationen är en maktrelation
3. Att det som gäller i maktrelationen är att vinna.

Faaan, varför kom jag inte själv på det där? :)
EDIT END.
/////

Bra saker och annan orubricerad lista

Det är söndag, jag brukar vara i upplösningstillstånd, men hör och häpna - jag är på riktigt bra humör. Orsaker? Vi har storstädat. Jag är helt säker på att det har med det att göra. Städning är så attans underskattat, betraktas som en sån pina och börda men när det väl är gjort är det som att ett nytt landskap öppnar sig framför en. Man ser saker, man ser strukturer, det finns plats att göra grejer, det finns ordning och den smittar av sig.

Ja, eller så säger vi bara att allt det här har med menscykeln att göra, för så kan det lika gärna vara; jag är i produktiv fas och ser bara fjärilar och möjligheter.

Bra saker:
1. Clue. Mensappen. Få koll på menscykeln - få koll på ditt liv. Ögonöppnande och bra.
2. Linnea och Alfred ska starta podd i morgon, Kapseln heter den. Alltid spännande med nya poddar.
3. En annan favorit skriver nuförtiden för Yle.
4. Säsong två av Fröken Frimans krig. Riktigt sevärd serie. Kvinnokamp och historia, duktiga skådisar och lågmält allvar blandat med underfundig humor. Leta redan på säsong 1 om du ännu inte sett.
5. Säsong 2 av bästa serien nånsin: Mozart in the Jungle. Finns visst på Netflix för dom som har sådant. För de som inte har sådant, gäller sånt här (ha Adblock påskruvad innan ni klickar! Sidan är piss, men den funkar.) Säsong 1 överträffade ändå 2:an med hästlängder, så om ni inte sett den: TITTA!! Bra på alla jävla vis!! Speciellt om man gillar musik, men också om man bara annars är en levande människa med alla sinnen öppna.

Annan orubricerad lista:
- tänk så bra surskorpan är. alltså tänk.
- tänk så spännande det vore vara att få hund-, häst- eller kattungar, bara det att kolla vilken FÄRG dom får! Kan ju vara helt slumpmässigt.
- undrar om man borde dricka en liten, liten bägare gift varje dag. bara för att.
- kolsyra gör allting bättre
- tänk om smarttelefonerna skulle försvinna. Hur skulle folk reagera?
- tänk om det visade sig att alla som har använt mobiltelefon i tio år inom kort skulle förtvina av oförutsägbara strålningsskador. Skulle vara ett ganska enkelt sätt att få bort idioter och bekämpa överbefolkningen.
- det finns inget bättre än inlagd svamp.
- tänk att fotboll har blivit en så stor sport. Tänkte inte skämmas över mina virtuella hästar nåt mer.
- fastlagsbulla är oförklarligt gott. Bulla, grädde och mandelmassa, liksom. Man kunde tycka att ääh, var är chokladen eller nåt? Men nej, det är bara gott.

Det här om parförhållanden (eventuell upprepning)

Nu kan det hända att jag har publicerat det här inlägget nån gång förut, eftersom jag hittade det i min "utkast"-lista, men tycker inlägget var så träffande att vi bara tar och publicerar det EN GÅNG TILL i så fall! Hah! Så går det när man råder över sin egen blogg.

Nu ska jag alltså omväxlingsvis skriva något om förhållanden o KÄRLEK så scrolla vidare den som inte intresse har för sånt. Tycker bara att det är en så fascinerande instans, det här med ett förhållande. Det är egentligen ganska otroligt att folk överhuvudtaget får förhållanden att funka, tycker jag helt ärligt. Två mänskor med helt olika vanor och ibland till och med intressen bestämmer sig för att de vill se varandra varje dag o sova med varandra varje natt för att det finns något som kärlek, monogami och jag vet inte vad jag ska kalla det. Kanske är det också rent praktiskt. Folk som är ensamma går och längtar efter nån att ha, att älska. Men ibland tänker jag att många förhållanden nog säkert hade kraschat ifall folk hade varit hemma hela dagarna och tvingats konfrontera och vara med den de har valt att leva med större delen av dan. Det verkar som att arbetslivet och äktenskapet samarbetar – giftermålet ser till att folk håller samman och inte i onödan får för sig att rubba på invanda mönster och arbetslivet ser till att de gifta inte behöver se varandra så mycket att de skulle tröttna på varandra.

Jag har nu varit i samma förhållande i över sju år, vilket är rekordens rekord i min brokiga parförhållandeshistoria. Förut har mina förhållanden haft det här mönstret:

Jag möter nån, blir stormförälskad, alltså helt himla jorden-faller-ner och sländorna spelar violin-förälskad så allt ses genom rosa solglasögon och låglaktosmjölken smakar grädde. Jag har disney-stjärnor i ögonen och nästlar typen kring mitt finger vare sig hen vill det eller inte och är säker på att jag och hen ska vara tillsammans i all evigheters evighet, vi ska föda små perfekta barn som om sommaren ska springa över solgassande ängar tillsammans med golden retriever-valpar medan vi sitter i skuggan och lapar paraplydrinkar. Alla filmer hen föreslår att vi ska se på duger hur bra som helst, för jag vill framhäva hur anpassningsbar, frimodig och mångsidig människa jag är – jag går med på fotbollsmatcher, pardanstimmar, jag ser på Indiana Jones, jag är följsam och medgörlig, tills.... jag blir olycklig och inser att vart fan blev jag då?

Det går en tid, typ några månader till ett år, det beror på typen, och sen leder allting till att jag antingen 1. blir mindre förälskad eller 2. jag blir mer tvivelaktig på att hen verkligen älskar mig.
Mer och mer hittar jag mig själv frånvarande och försjunken i egna tankar, blir moloken och allt mer lätt-irriterad också, plötsligt duger inget. Inga filmer duger att se på, alla förslag är usla och tråkiga, jag vill bara vara hemma, jag vill inte äta franskisar, jag vill ha rotmos, i den stilen.

Såhär går det sen:
1. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att hen ska inse att jag inte är något att ha så vi kan komma till ett gemensamt beslut om att gå skilda vägar.
2. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att testa om hen verkligen älskar mig, alltså verkligen-verkligen – jag pejlar läget lite och kollar om hen skulle stanna kvar ifall jag skulle förvandlas till en övermogen tomat som aldrig skulle ta mig ur sängen nåt mer.
3. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att det är sådan jag är... det är oundvikligt.

J är den enda som har passerat det där fruktansvärda "älskar du mig på riktigt"-testet med guldstjärna i kanten. Att jag i något skede blev ett surt och omedgörligt paket berörde inte honom det minsta – han hade typ upplevt värre saker. Så allt jag gör nu i det här förhållandet sker på outforskad mark. I have no idea what's gonna happen eller vad som anses vara typiskt för folk som har varit tillsammans så fruktansvärt länge som vi (för jo, jag tycker att det är länge). Ställer mig i princip öppen till vad som helst, vi har aldrig svurit på att vi alltid ska vara bara med varandra eller nåt sånt, men vi verkar nu ändå båda vara så kritiska gentemot de flesta andra att det i slutändan ändå blir varandra som gäller.

Det har synnerligen inte varit självklart att vi skulle vara ihop såhär länge, och min själ vad jag har tvivlat ibland, för att singellivet kan te sig så otroligt lockande bara. Från att ha haft en bild av singeln som en gråtande, tröstätande och ensam typ har singelskapet fått en stämpel av självständighet, frihet, otaliga skumvinskvällar, vänner och pur glädje. Nå väl, men alltid när jag har varit så nära att gå som man bara kan vara, så har jag ändå vänt mig tillbaka mot min typ och insett att jag vill ha honom (gud, vad klyschigt och sentimentalt det här nu blir, kan jag ens fortsätta?)
Talade med min kloka mor i nån djup svacka, och hon sa att när ett förhållande känns som att man har en sten i skon som man bara vill ha bort, då ska man gå. Samtidigt sa hon att ett förhållande inte handlar om att hitta den perfekta människan som man gör till sin och formar om så att den passar en – man måste liksom godta att varje människa har sina brister och lära sig att leva med dessa, kanske försöka hitta nån vars brister passar bäst ihop med ens egna. Gick sen och funderade att var där en sten i skon? Nej, det var där inte. Där var bara en mänska med brister, mest jag. Hahaa!
Jag och J kan vara lugna, avslappnade och oss själva i varandras närvaro. Det finns inga underliggande frågor (tycker hen om mig? egentligen?). Det är kanske det viktigaste. Att man slipper tvivla.

Minus tjugo

Alltså... det är så helvitis kallt. Och tangentbordet är sönder, det är som att skriva på en klibbig vaxduk. Inte för att de två sakerna har nåt med varandra att göra.
Lite foton.

Jag vil int, jag vil int

Ibland undrar jag hur livet skulle te sig om man vore en positiv person. Det tänkte jag på här idag efter att jag hade skrivit det där utomordentligt eftertänkta och överlagda inlägget före det här. Det finns ju forskning som säger att man blir gladare om man är lite positiv, även om man skulle "fejka" det till en början. Lika som negativa tankar antagligen i längden gör en på bara sämre humör.

Jag har överlag svårt med både negativitet och positivitet. Jag lever mig enormt mycket in i stunden, som inte ens behöver vara speciellt dålig eller bra från början; jag tillskriver liksom gärna själv stundens egenskaper genom mitt eget humör. Hur som helst, så tänkte jag idag att jag nog borde försöka vara lite positivare, eftersom det är så förbannat tungt att gå omkring och vara missnöjd hela tiden. Dagen idag var SKIT, och jag misstänker att det till en viss del berodde på att jag började dagen genom mantrat "jag vil int, jag vil int."

Hej blögen

JA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INTJA VIL INTv
vv
JA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT

JA VIL INTJA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT

JA VIL INT
JA VIL INT
JA VIL INT
A VIL INT
VIL INT
VIL INT
VIL INT
IL INT
LL INT
L INT
INT
INT
INT
INTINTINTINTINTINTINTINT
INT
INT
INT

Återgångsdepression och vådan av att inte vara kaja

Och så kom den här dagen igen, dagen före dagen, dagen före ALLT DET DÄR VANLIGA (jobbet) igen börjar och tråkighetsbollar kastas i ansiktet på en, en efter en, den ena slibbigare än den andra. Och så vidare, och så vidare, i all oändlighet. Låter jag uppgiven? I så fall är det för att jag är det. Jag är inte bra på uppbrott, inte bra på att nöja mig, att vänja mig, att fortsätta med "det vanliga", att fortsätta, att o-överraskas gång på gång, kalla det vad ni vill, jag är fruktansvärt less på sånt. Hela mitt arma liv har jag haft nån slags återgångsdepression när loven tar slut, när man ska återvända till skolan, dagiset, vardagen, jobbet, ja vad som helst det kan vara frågan om. Jag är fruktansvärt bra på att ha lov, ja vem är inte det, förresten? Fruktansvärt bra på att ha ledigt och vara "in between". Jag undrar bara om det är vanligt att ha en återgångsdepression i den kaliber som jag har just nu?

Minns det så bra, de sista dagarna av sommarlovet, sportlovet, jullovet, mitt flickrum, hur jag satt där i glödlampans sken och hatade, avskydde min tillvaro, lyssnade på Massive Attack eller Pearl Jam eller vad det kunde ha varit. Och hur man sen drog på sig "lämpliga kläder", gick tillbaka till skolan, såg de där människorna, stirrade i den gråsprängda stentrappan medan man trängde sig uppåt bland lukt av fuktiga utekläder, lyssnade till klafset av skor och målbrottsröster som var oskäligt glada, folk som babblade och höll på SOM OM INGENTING SKULLE HA HÄNT, när man själv var uppbruten, misslyckad och nedslagen av det faktum att man inte hade nåt val annat än att återvända dit till anstalten, skolan, kalla det vad ni vill, jag säger fängelset som gör oss till människor, sociala varelser, som tvingar oss in i fyrkanter fast vi är bollar, som tvingar oss le fast vi är miserabla, tvingar oss anpassa oss fast vi INTE VILL!

Okej, nog med den monologen. Jag tror ni fattar poängen. Jag är inte bra på att återvända, inte bra på rutin. Jag VILL INTE gå till jobbet i morgon, även om det väl där sen är uthärdligt, harmlöst, man är tacksam för att man har det, och så vidare. Men i det stora hela, jag önskar jag var typ en fågel, en kaja. En kråka, kanske. Jag önskar jag hade sluppit det här livet, just nu. Jag önskar jag var fågel.

Nytt år, nya m... äh fuck.

Ja, här sitter jag och är så in i helvete genomtrött, vet egentligen inte varför, men kanske för att jag har varit så i farten och så råddig på sistone. Märker att jag har svårt att koncentrera mig på vad människor säger eller berättar, jag börjar lyssna på andra diskussioner i bakgrunden, vill likt ett dampbarn följa med ALLT som händer i rummet och så blir allt ett enda sammelsurium.

Nå väl. Nyårsfirandet var lyckat. Drog iväg med Mili och Stella till A-H och N:s nya kämppä i Nummi och trots att jag hade tänkt gå hem tidigt för en gångs skull pga hundarna, typ efter midnatt hade jag tänkt mig, så blev det nu ändå så sabla intressant och intensivt att kvällen slutade med att jag trampade hem på en övergiven cykel klockan 6.20 på morgonen. Hundarna mer eller mindre tvingade jag J att ta hem vid ett tidigare skede, han skulle jobba nästa dag så han hamnade gå tidigare. Jag hade upplevt att jag hade frågat honom snällt, han berättade senare att jag bestämt hade insisterat att han måste ta hundarna, fyra gånger hade jag sagt det tills han gav med sig. Otroligt! Jag är ett sånt asshole!! Jag förstår inte hur han orkar med mig. Jag måste ha andra begåvningar. Eller så tycker han inte om mig. "Ibland" svarade han på frågan om han tycker om mig igår.

Nu håller Stella på att "fixa" tamburmattan till en sovplats genom att på hundars vis gå i cirkel och skrapa ihop mattan till en oformlig hög. Alltså hundar. Såna geniknölar.

Nå väl, det fanns lite nya och en del gamla bekantskaper på festen, bland annat ett par irakier som jag icke-imponerade med mina icke-existerande arabkunskaper på: "ana ma bachti ananas" (jag pratar inte ananas). Fick bekräftat att muslimers rädsla för hundar inte är nåt genomgående fenomen, utan att det bara är vissa "crazy persons" som anser att hundars saliv är orent och att man bör undvika hundar. Har nämligen ibland stött på muslimer som på stan med glasartade blickar går långväga cirklar kring mig när jag kommer emot med Mili. Inser att även jag naturligtvis är full av fördomar och antaganden när det kommer till kulturer och religioner. Naturligtvis finns det muslimer som är precis lika sekulariserade som vi nordbor, men man reflekterar inte så mycket över det, kanske. Man tror att religionen får till uppgift att föra flyktingarna samman i en sån här ny situation i ett nytt land, men så är det naturligtvis inte för alla. Det sades dock att det för vissa blir väldigt viktigt med moskébesök och att hålla fast vid traditionerna just för att allting är osäkert med nytt land och ny situation.

Jag skulle egentligen göra det här nyåret till en sån där fotokväll då jag hade tänkt mig ha kameran med, men inte blev det ju så, jag hade så mycket packning med hundfiltar, skumvin och skit så det blev inget fotat. Man får klara sig. Nu är det 2016 och jag är helt sjuuukt deppad, inget skämt. Jag HATAR min tillvaro. Usch usch usch! Det får väl ge sig så småningom. Nu ska jag städa i ett försök att få J att trots allt tycka att jag är en helt vettig typ.

Kaunis nainen ja nuori

När man kommer i den åldern att såna här irriterande meddelanden
faktiskt berör en positivt på nåt plan.

Arvingarna, de tysta

Åh, jag har haft så mycket på hjärtat idag, men mitt minne är som ett trasigt RAM-minne. Det håller reda på det som sker precis just nu men resten försvinner. Skulle ha lust att hetsäta choklad eller nåt. Dricka kakao och äta bröd med pumpakärnor. Just började jag fundera på mat, eftersom jag hade glömt att jag åt för en timme sen. Vad skönt när man minns att man redan har ätit, så behöver man inte fundera på mat mer idag.

Läste en tysk text om arvtagande och hur man allmänt inte pratar om arv och de klasskillnader som arv ger upphov till. Det var en viktig text om vår generation som inte alls har samma förutsättningar att tjäna ihop och spara pengar på samma sätt som föräldragenerationen, samt hur stor betydelse arv faktiskt har då det finns nåt att ärva och då det inte gör det. 250 miljarder euro går till arv i Tyskland varje år, en fullständigt hisnande summa. Unga tyskar vågar inte tala öppet om vad de ärver för att det anses skamligt att inte ha tjänat ihop sina pengar själv. Artikelskribenten hade haft fullt sjå att hitta arvingar som ville prata, medan det inte var några problem att få de som betalar ut arven att snacka. Kan tänka att det är lite på samma sätt i Finland; det finns de som ärver men sånt snackar man inte om. Pengar är pengar, vissa har dom, andra inte. Liksom. Har man turen att födas i en rik släkt ska man vara tyst om det bara, det är säkrast. Pensla sin inre filé och hålla käft.