nine

-i have thought
-oh really. back to the studio.


Haha. Jag hade ju faktiskt tänkt "rita lite ordentligare" det här året. Infoga lite detaljer, satsa på digitaliseringen. Ser här på nian nu och inser att så skedde det icke.

eight

-Is everything the bank's fault, Pentti?
-No

seven

- But our reporter Pekka is now in front of the bank of Finland. How's it going, Pekka?
- Well, yeah..

six

THE NEWS: Today we have just the same news as yesterday; everything's shit.

Ja och idag är det också självständighetsdag i Finland. Inte tänkte jag på det då jag ritade den där bilden, men idag är jag ytterst nöjd över att det blev just den här bilden idag. För få bryr sig mindre om självständighetsdagar än jag. Jag läser på FB att folk lyssnar på Finlandia och grejer. Bilder av Finlands flagga postas på FB-väggen och jag vet, min världsuppfattning präglas för mycket av FB-väggen, men det är en annan historia; Finlands flagga, det är något så känsligt över den. Från att ha varit en frihetssymbol har den blivit en patroitisk och rasistisk symbol, för att nu igen plötsligt vara helt okej att postas av vem som helst som vill skapa lite stämning. Jag försöker titta inåt, gräva inuti mig själv för att hitta nån form av finländsk stolthet eller tacksamhet för att mofor och fafor härjade på 40-talet, men det är som att gräva sig i naveln, jag hittar ingenting. Jag ser dravlet på FB-väggen snarare som nationalromantiskt struntprat än nån äkta vilja att det ska gå väl för Finland, på riktigt. För inte heller idag ska vi tänka på vad beslutsfattarna i det här landet gör, precis som alla de andra dagarna av det här året ska vi idag bry skit i sånt. Idag ska vi flagga och bränna blåvita ljus. Heja Finland, heja heja.

Självständighetsdagskonfucion

"Ska snart avrunda denna fredag som egentligen är en måndag. I morgon är det då söndag igen. Eller lördag. På morgonen. Sen söndag. Och så är det måndag igen. Men sen blir det snabbt fredag. Igen."

five

- this is a very special fish nugget that's been captured in Norway, filéd in China and packed in Finland.
- interesting.

four

three

two

"I can feel a spiritual presence. He has dark hair and glasses. Is it maybe someone's grandfather?"
"Mine! Mine! Mine!"

one

Christmas Calender 2011

The Christmas Calender 2011 is ready! I will post each day's picture here and also translate it into English when needed.

Galenskap

Åh jag försöker att inte låtsas om att brorsan är galen. Inuti mig bor en liten bybo som skäms så satan. Brorsan läcker dumheter. Han spyr ur sig fån och kräk och nuförtiden när det finns FB så blir sånt här så överdrivet. Som J sa, Facebook funkar bara för mänskor som varken är tråkiga eller galna. Tråkiga människor blir så uppenbart skittråkiga på FB och galna mänskor blir super-über-kanon-galna.
Bror min är galen och jag måste skriva om det, kanske till en viss del för att bekräfta att jag inte är (helt) galen. Ibland får han svar på tal, det artar sig i öppna diskussioner på FB - folk som säger att hey what you just said was fucking racist. Fiffiga flickor som inser att de har haft att göras med en jubeldorka. Brorsan får tre slags flickor; de unga som inte vet vad de har att göras med, de total-iq-befriade och de som pratar dålig engelska/svenska. De med språksvårigheter kan inbilla sig att den sörjan han stjälper ur sig är djupa filosofiska utläggningar. Man vet ju aldrig, när man inte förstår.
Ja, jag önskar ju så klart att han snart kunde bli frisk. Hittills har han gett goda exempel på många personlighetsstörningar, men samtidigt ingen som kan skona honom från den totala spåndumhet han var visat sig besitta den här hösten. Galenskap kan man botas från, men hur är det med dumhet? Kan man så klart botas från, men det kan va svårt. Att hur tänker jag nu?
Och så kommer pappa; "ja så var det med min morbror Gustaf också, standardbesökare på dårhuset i slutet av sitt liv och min mofa som hacka gumman sin och såg spöken mitt på ljusa dan. Och Popas bror som gick och hängde sig. Så nu finns det påbrå alltid."
Precis som brorsan har förnekat mig då jag har försökt "tala honom till sans" förnekar han alla som på FB ifrågasätter honom och har negativa kommentarer åt honom. Det är som om en del i hans huvud saknas - den som gör att man kan se sig själv i förhållande till alla andra, inte OVANPÅ eller UTANFÖR eller PÅ SIDAN AV alla andra. Det är när man kan se sig själv i förhållande till andra som man i sin tur kanske kan förstå att andra-kanske-nån-gång-kommer-med-goda-råd-till-en också och inte bara är ute efter att antingen berömma eller kasta skit över en. Ja, det är så märkvärdigt.

Och så tänker jag då i cirkelresonemang att om jag någon gång blir galen, kommer dom 1) att säga det åt mig då, och kommer jag 2) att förstå det? Dvs kan jag nu i denna stund försäkra mig om att jag inte är galen? Svar: NEJ. Iiik!

"Malin ska studera teater från maj 2012 till december 2012 och letar efter ett kollektiv eller en billig lägenhet"

Klagobloggen fortsätter. Ännu en notering: Varför ska alla engageras i en enskild människas lägenhetssökande? Jag tänker på den typens evenemang som heter ungefär "Hitta ett hem till Malin i Stockholm med omnejd" och sen i beskrivningen "Malin ska studera teater från maj 2012 till december 2012 och letar efter ett kollektiv eller en billig lägenhet".
Man kan se det som ett smart sätt att använda FB. Har man tur så surfar där in nån typ som faktiskt har rummet ledigt just den tiden och letar efter underhyresgäst. Och så kan man se det som pur lättja. Malin orkar inte leta. Malin vill att de stekta sparvarna ska flyga in i munnen på henne. Malin är en typisk medelklassbrutta. Jag har då aldrig sett ett evenemang i stil med "Hitta ett hem till Monika" och "Monika har varit hemlös sedan 1995 och lever på matrester från restauranger".
Igår kom HBL-nyheten om att de finlandssvenska skoleleverna är latare än alla andra man jämförde med. Finlandssvenskarna klarar sig ändå, var mentaliteten. Jag känner igen attityden från min egen skoltid och inte minst mig själv. Inte behövde man anstränga sig. Vi har det alldeles för bra. Jag tycker att ett sånt här lägenhetsletar-evenemang på FB är ett ganska bra exempel på hur man chansar på att det kanske ordnar sig utan att man behöver dra tummen ur röven alls.
Men nåja. Det finns viktigare saker. Jag vill bara skriva om något, nu ska jag gå. Blä.

Nu ska det bli intressant att se vilka som vill engagera sig lite för andra..

Att hjälpa är en sak och det kan väl inte vara fel. Här, ett initiativ till att ge bort sina gamla saker till hemlösa. Det är klart att det är en bra sak att dela med sig av sitt överflöd, och det är många som gör det i jultider också - utan att göra något jävla väsen av det. Det som stör mig är tonen som många av upphovsmakaren till sådana här initiativ har, den där "jag-är-lite-bättre"-tonen. Det är som om de inte tänker igenom de arbets- och hemlösas situation överhuvudtaget, utan enbart är upptagna med att framhäva sig själva som den nya Jesus eller Moder Theresa. I slutet av evenemangsbeskrivningen till "Generösa Julklappen" på FB, skriver arrangören: "Nu ska det bli intressant att se vilka som vill engagera sig lite för andra.. " Varför ska det bli intressant? Så att man sen kan prata skit om alla som inte hörde av sig? Är hon ute för att hjälpa, eller för att svartmåla alla som av någon anledning inte deltar i hennes arrangemang?

Hjälp för Guds skull (eller nåns) men försök sluta vara så jävla måna om att upplyfta er själva som världsförbättrare! Jag har en känsla av att de som gör mest nytta är dom som inte hinner tuta ut hur jävla duktiga dom är till höger och vänster. Dagens hurra går till alla vårdare - hjältarna som varken får tillräckligt med lön eller uppskattning.

Sanningen är att jag hade tyckt bättre om vissa poeter om dom inte hade varit så jäkla sura.

Very intelligent Thursday discussion

Med risk för att bli betraktad som en riktig spämmare presenterar jag nu den här fånsamlingen omgjorda inspirationsbilder:

Revolutionsbarn

Föreläsning. Vi talar om sägner och alla olika kategorier. Känner nån till ett exempel på trosutsagor? Nä. Ingen vet. Trötta folkloristikstuderande tittar ner i bordet. Ingen diskussion idag. Ingen har några exempel. Föreläsaren fortsätter. På bordet, symboliskt; en penal med texten Children of the Revolution. Jag vill fnissa. Är Children of the Revolution en drink? Vi är folkloristikstuderande. Det är vi som studerar allt det här om vad texter säger om människor, budskap på T-shirts, vessadörrar, penaler. Bla bla. Och så är vi bara Children of Apathy med helt fel penal.

Pyat you!

Som ännu ett tecken på mina tendenser till att sträva efter absolut förpuppning, har jag börjat spela Scrabble på nätet. Scrabble är ett otroligt långsamt spel, som enbart bygger på att man effektivare än sin motståndare ska fundera på bokstavskombinationer så att de bildar ord. Till slut tar bokstäverna slut och så ser man vem som har vunnit.
Min specialitet är (naturligtvis, vad annars) att prova så knasiga kombinationer som möjligt, tills maskinen inte orkar längre utan godkänner ens långsökta ordkombon.

Här har jag just briljerat med ett "PYAT"

Duktighetsbehovet

Nu är det grått och stuprännorna är stockade av fallna löv. En bra sak med Alfågelgatan är att det inte städas opp här. Löven får ligga. Det är nåt i det som passar så bra ihop med mina tankar om alltings förgänglighet. Saker ska få ligga där dom är, bli äldre, så småningom ruttna bort. Det ska inte komma nån och försöka dölja vad som egentligen händer med saker, föra bort löven att ruttna nånstans där man inte ser dom.

Jag har universitetsstillestånd i huvu och har kokat en extra kopp kaffe. Har inrättat en hörna i köket i vilken jag kan sitta oppe om nätterna och smida fånigheter. Hörnan består av en knarrig stol som härstammar från mors studietid, samt ett litet bord i samma höjd som stolsitsen = ryggont. Nuförtiden får man ont av allt. Lite fel ställning i soffan så är man alldeles stel och ond överallt. Jag försökte mig på en motionsrunda men stannade på hälften av att ryggen kollapsade totalt så jag bara måste väsa och vika mig dubbel. Jag fick halta hem med händerna i kors mot hjärtat. Man borde börja varje morgon med en redig stretch, jag vet nog. Nån dag ska jag ännu börja.

Efter att ha läst Monica Ålgars kolumn om stress har jag nu bestämt mig för att skita i metodkursen, istället ska jag se på film. Det är det här duktighetsbehovet, speciellt bland finlandssvenska unga kvinnor, som jag inte förstår mig på. Alla har dom bra förutsättningar, alla siktar dom in sig på att utbilda sig mycket och att synas och höras på sätt eller annat. Varifrån får dom de här tankarna om att först måsta vara så sjukt duktiga och prestera en massa, för att sen i andra ändan ändå uppleva att dom inte orkar, att dom är nära ett sammanbrott? Ut kommer sen ändå en roman eller en doktorsavhandling, så vad är problemet?
Jag har aldrig haft något duktighetsproblem. För mig har det alltid funkat bra att bara skita i saker.

Flickvänner som tråkiga byrokrater

Jag har tänkt på det här, hur flickvänner ofta förvandlas till "tråkiga byrokrater", i motsats till deras "mer intressanta" pojkvänner. Nu känner jag mig inte själv träffad, men kom att tänka på det här som ett allmänt fenomen, när det gäller folk jag känner. Är det inte så, att det oftast är flickvännerna som kontaktas, när det gäller detaljer som var och när man ska träffas, vad man ska ta med om man ska ta med något, och sånt här? De som man egentligen hoppas att ska dyka upp är inte flickvännerna, utan de mer uppsluppna och lustiga pojkvännerna, som ser till att det händer något extra och spontant på festen. Ändå är det flickvännerna som måste ta hand om de tråkiga detaljerna. Om det är såhär, är det inte hemskt tråkigt?

Om att bli gammal och klok

När jag vrider huvudet åt höger hörs ett litet "knäpp" inne i huvudet, en sena i nacken som skramlar till. Sådär kan man sen sitta och vrida huvudet fram och tillbaka så det hörs knäpp-knäpp knäpp i huvudet.

Man vet att man har jobbat på kontor för länge om

-man börjar tycka att nykopierade papper doftar perverst gott
-man börjar fantisera om varma, nyutprintade papper.

Ja, det var det. Nu har jag ju inte jobbat på kontor för länge. Men jag har ändå utvecklat besvärliga symptom. Jag tänker aldrig jobba på kontor.

Jag har stumblat omkring ett par... hrmm... timmar och det var lika roligt och givande som alltid; jag vill inte sluta.

Lotta's New Age Bullshit

Det är inga bra dagar, nä. Jag får höra att hela rummet är tyngt av negativitet på grund av alla mina negativa tankar, sen att jag ser ut som en skalbagge där jag ligger begravd under en stor dyna. Det skrattar jag åt. Det spelar ingen roll. Jag måste lära mig att sluta ta åt mig av andras skit och istället bry mig om saker som har positiv innebörd, som att det inte är det minsta fel på mitt liv och hur jag har valt att leva det. Det är inte mitt fel att dom jag har vuxit upp med varken kan kommunicera med varandra eller vet sitt eget bästa.
I den andan ska jag nu skriva en lista, och den får bli på engelska.

Lotta's New Age Bullshit:
1. Think about the planet. Now, how important are YOUR fucking issues?
2. Forget about your issues.

Att se på

Maktlöshet är en fucking jävla skitkänsla. Det att man handfallen måste stå och se på när nån närastående fullständigt fuckar upp sitt liv för en lång tid framöver, och man vet att vad man än säger och gör så går det aldrig hem, så kommer det bara skit tillbaka, så blir man beskylld för att antingen vara avundsjuk, negativ, att man "int förstår", att man är elak, ja fan, att man är en bitter jävla hagga vars tid och möjligheter är förbi. Till maktlöshetskänslan hör känslan av att man helst borde hålla sig tyst och sluta oroa sig, istället lämna saker åt sitt öde, men samtidigt så är det så svårt att göra just det när det handlar om någon man (utan att man ens mer vill det) bryr sig om, någon i familjen. Det handlar igen om brorsan och hur han nu far fram med sin jävla gitarr i Europa, tror att hela världen plötsligt kretsar kring honom och hans kärleksliv, att han är ett missförstått geni som alla nu måste veta allt om - och allt detta medan kreditkortsskulderna växer tusenfalt och hyror och räkningar ligger obetalda hemma i en skitluktande lägenhet.
Det är här jag börjar tänka på vad mitt resonemang egentligen säger om mig själv. Jag är tvungen att ha en ekonomisk säkerhetsmur omkring mig för att kunna leva ett liv som jag trivs med, för att känna mig trygg. Jag lämnar inte räkningar eller hyror obetalda för att jag är skiträdd för vad som skulle hända om jag inte skulle betala dom. Men det finns väl egentligen inget "rätt sätt" att leva? När man börjar se på saker som de egentligen är, handlar allt väl ändå om ett ganska betydelselöst människoliv som man har fått och som man kan göra vad man vill med. Antingen dör man med lite pengar på banken, eller så dör man med ett skuldberg bakom sig. Huvudsaken är att man gör så lite skada som möjligt, samt kan man väl också försöka att undvika att framstå som ett jävla rövhål?
Det är hemskt att se på hur en personlighetsstörning fullständigt äter upp en människa och gör honom till ett monster och en idiot, som helt far fram utan att ta något som helst i betraktande; en familj som är i upplösningstillstånd av förtvivlan, goda råd från välmenande vänner, en lägenhet som förfaller, räkningar som ligger på hög. Det är orättvist för de inblandande, eftersom de för det första aldrig har gjort något illa åt personen i fråga och för det andra bara får skit i handen, när de försöker att tala personen till rätta, när de försöker hjälpa.
Nå, när det handlar om bipolär sjukdom, kan man i varje fall anta att det i något skede kommer ett brak rakt ner, och då passar det väl igen att ynka efter hjälp från de närmaste, att "betalar ni int hem mig så tar jag livet av mig". Så får man åter vara aktuell.

one couldn't be happier

Uppdatering

Jag insåg att allt i min blogg avspeglade en förgången tid, så jag lät det gå hädan och har uppdaterat, tadaa. Lite google-bildsökningar och sånt och så har man en helt ny image.
Jaha, här har det varit tyst. Det är broderskris igen, ett föräldrapar som försöker förstå, en narcissistiskt störd och manisk pojke som drar runt som ett jehu och bränner pengar, skaffar skulder och betalar inte hyror "för att en meteorit ändå är på väg mot jordklotet." Och jag som är medlaren. Jag orkar inte ens skriva om det, dessutom; varför skulle man? Jag försöker numera undvika personliga utvikelser och ödesberättelser på nätet, vad tjänar det till? Allt är roligt och ganska pointless. Jag spelar dragspel med Väinö och hatar alla nya sånger, sen när jag kan dom så tycker jag om dom. Imorgon ska jag spela dragspel på regnbågsmässan i Hesa. Är inte det minsta nervös, trots att det antagligen kommer att bli ett jädrans kaos, tritonusmisstag och totalsåsande från min sida, men vet du det tar sig. Det finns viktigare saker att tänka på, som vad jag ska äta till mat idag till exempel. Pasta och rödbetssallad. Med lite rödbetssallad är måltiden alltid cirka 100% bättre än den annars skulle ha varit.
Mina kläder hängde ute i regnet, tills jag tog in dom och satt dom ett varv att snurra i centrifugen. Nu lägger sig snart natten här. I trappan har det kommit in höstlöv som det inte är nån idé att sopa ut, eftersom det kommer nya. Sen kommer snön.

Gone

Idag har jag raderat mig från Facebook. Jag har gjort det tidigare, men kommit tillbaka för det är ju så fånigt med Facebook att man aldrig riktigt helt kan bli raderad. Det är just det som jag tycker att är lite skrämmande också, hela den här kontroll-rhumban på FB. Egentligen spelar det väl inte så stor roll om nån följer vad jag gör, och om någon utgående från mina internetvanor kommer fram till att jag skulle behöva en rakhyvel, så får dom väl gärna skicka reklam åt mig. Jag kommer ändå inte att köpa en.
Hur som helst, så idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag ändrade mitt namn till Aquilina W Fodemust och började gradvis radera mina vänner. Det enda sättet att helt radera sig från FB är att skaffa sig en fake-identitet och falska vänner, har jag läst. Har haft ett sådant surr i huvudet som helt enkelt kulminerade i och med FB:s fula uppdatering, samt mitt fullkomligt vansinniga Cityville-beroende, så nu var det dags att sluta. Jag finns på Google+, ett jävligt lugnt ställe. Och så finns jag här. Ja och så finns jag i egenskap av papegoja på Facebook. Ifall nån skulle behöva ha tag på mig. Annars så är jag hemma.

Akademia

Professorn berättar att man i akademin nu har bestämt sig för att det ska sluta kopieras. Nu ska det PDF:as! Varje elev ska scanna in det hen önskar kopiera, samt skicka det till sin egen e-post. Problem blir det när man ska skicka till sig fler än tio sidor, då blir nämligen filen allt för stor. Men det här är helt enkelt saker som man ännu inte kan tala om i det här skedet. Nu ska man ta ställning till huruvida någon manuellt ska införa alla studerandes e-postadresser i kopieringsmaskinen, eller huruvida varje studerande skilt för sig ska knappra in sin e-postadress vid behov. Den nya amanuensen får till uppgift att skriva en manual för hur man använder det nya scanningssystemet. Först ska hon få introduktion av intendenten. Någon undrar när musikvetenskapen ska flytta och får till svar att vi ju redan har flyttat, att det bara inte märks rent praktiskt ännu. Officiellt finns vi i Arken, men allt vi gör händer fortfarande i Sibbe. Det är väl helt naturligt.

Warpzonen

Jag sitter på timme och väntar på Wolf-Knuts. Känner mig som i en warp-zone. Mario som ramlar ner från röret.
En pojke som ser ut att vara nitton år gammal pratar om saftsmakande rödvin. Jag ser på hans spinkiga ben och undrar hur han kan gå. I hyllan till höger om mig finns avhandlingar, böcker som skrivits av namn jag känner till. Nystrand, det var han som skrev den där boken, Kinnari, jaså hon har också sysslat med folkloristik, Berlin, jaså hon som jobbat på Sibbe, Ramstedt, jaså jaså. Han har hunnit så långt. Folk i min ålder, där ligger deras arbeten. Igen slår det mig; varför vill jag fastna? Varför kommer jag aldrig nånstans?
Wolf-Knuts säger att man i dagens folkloristik letar efter de berättelserna som är annorlunda och avvikande. Om 25 personer berättar om sin vardag blir det antagligen ganska likadana berättelser som börjar nie på morgonen med gröt och kaffe. Det är undantagen som är de intressanta.
Jag undrar varför. Varför är det inte mer intressant att största delen av mänskorna i vår vardag gör exakt samma saker som alla andra? Jag är omgiven av 20-åringar som studerar för att man "ska göra det" så fort som möjligt efter gymnasiet. Varför är inte det intressantare som fenomen, att alla lever med huvudet som i en plastpåse?
Vi diskuterar i grupp. Jag känner mig som fyrtifem år gammal. Drar nittitalsskämt. Jag vill ta hem dom jag pratar med, bjuda dom på bulla, fråga dom om hur dom har det, om det är svårt att vara ung idag. Säga "lite mindre mascara, så ser du bättre ut".
Wolf-Knuts uppmanar oss att åka på utbyte nu, "medan ni är unga. Sen när ni har hund, barn och familj, då blir det inte mera åkt någonstans", säger hon.
Och om det inte blir hund, barn och familj då, tänker jag. Om det istället blir bara utomlands, alldeles för mycket utomlands, flera år utomlands, flera år utanför-kroppen-upplevelse, flera år av en warp-zone som man aldrig kommer bort ifrån? Vad gör man då, Wolf-Knuts?

Att säga saker på helt fel ställe (vilket händer hela tiden tycker jag)

Kände mig nog som ett typiskt särfall idag när studiekamrater frågade hur veckoslutet hade gått och jag svarade att jag inte har kunnat sova så bra och började berätta om mina mardrömmar, att jag hade hittat en halvt levande hare i en grop, drog av skinnet av den och därunder fanns en liten hermelin som jag bar med mig i händerna men som sedan bet mig och sen vred jag nacken av den.
Och i det skedet inser jag att det där ju faktiskt lät lite väl brutalt för att säga sådär medan nån drar skynket av flygeln (vi ska ha konsert i Sibbe om en timme) men då är det ju redan för sent; hermelinen har hoppat ut.

Dagens konstigaste

Scandinavian Babes - ett svar på Scandinavian Hunks. Det behövdes va? Det fanns väl ett skrikande behov av dansande kvinnliga sexbomber, nej sånt har man ju aldrig sett förr. Det var nytt! Så dom hittar på.

Annan iakttagelse:

Musei- och arkivpersonal tycks bestå av:
1. hevare
2. flickor med hevare-pojkvänner.

Alltså: Musei- och arkivpersonal intresserar sig för gamla saker, och är man intresserad av gamla saker så är man antagligen också intresserad av heavy.
Hur blev det här nu?

Hungrig? Hungrig-ofrivillig, hungrig-frivillig. Men ett fetto är ett fetto är ett fetto.

Nu är det Röda korsets hungerdagsinsamling igen, och eftersom goda vänner är med och arrangerar insamlingen i Åbo, har det blivit så att jag alltid brukar stå ett par timmar med en bössa jag också.
Det är alltid lika underhållande att stå i Hansa shoppingcenter, av olika orsaker. Idag konstaterade jag bland annat att anorektiker inte donerar till Röda Korset. Man kunde ju tro, att anorektiker kunde tänkas sympatisera med de som går hungriga, samt kunde man tänka sig att de har några slantar över eftersom de i varje fall inte spenderar sina pengar på mat.
(Haha, hoho. Ana-humor. Not funny. Very funny. You choose.)
Dessutom hade jag oturen att stå alldeles invid ett gäng värvare till Elixia, nån ny konditionssal som ska öppna i Åbo och som kom med nåt sånt där halut sä tulla jumppaamaan- erbjudande. Det är ju nog lite crazy att man ska stå och samla slantar till hungrande mänskor invid ett gäng som försöker fånga in mänskor som har ätit alldeles för mycket. Dessutom var alla Elixias värvare själva överviktiga, så feta att rumporna och låren knappt rymdes in i byxorna på dom, vilket man ju inte kan säga att var någon vidare bra reklam för Elixia. Så jag roade mig med att stilla svara "no sä tarvitset kyl tota liikuntaa enemmän kun mä" varje gång jag hörde dom kväka sitt syysliikuntaa-sinä-haluatko-mantra.
Och så, där har två timmar gått.

Träsket

Ojojoj. Lathet, lathet följer mig i livet. Klockan är redan halvett och jag har haft snart tre timmar på mig att börja med mina "viktiga saker" men nej fan, det är kanske bara att acceptera att man är en lat jävel bara som mest gillar att ta det lugnt, att man hör till den aprasen som hellre sitter nånstans bekvämt och plockar loppor från artfränder än slår på bröstet och tävlar i smarthet och styrka.
Ja, här angstas det som allt emellanåt alltså; över framtiden, över studierna, över idiotiska brorsan som bara drar till Stockholm och bor på hotell, över att måsta ringa och beställa tandläkare och att sen i något skede måsta ringa på hos grannen och prata finska om sotare som lär heta "nuohooja". Papegojorna har dock (igen) hittat sin plats i livet, dvs hemma hos mig och dom drar ut på äventyr i köket, utforskar ihåligheter, dissekerar i blomkrukor, har sönder pappkartonger osv. Och jag försöker fantamej läsa böcker, "The Woman Composer" heter en. Orkar inte ens läsa två sidor, så tung text är det, så svårt att få nåt hum om. Så tänker jag att vafan gör jag ens då i universitetet, när jag hellre spelar nätspel och latar mig än intresserar mig för saker på riktigt?
Nå, man måste utmana sig i livet, blabla. Man kan syssla med olika saker, man kan vara bra på mycket, man kan vara halvhjärtat här och helhjärtat där och sen byter man.
Jag har en inre röst som är ganska smart. Hen vet hur det mesta ska göras och hen kommer med slogans och livsvisdomar som skulle göra vem som helst till en totalsuccé. Det är synd att min kropp är en makaron, mina fingrar små korvar och mina öron som två söndriga mikrofoner som inte tar upp några livsvisdomar eller goda råd. Mer och mer börjar min tankevärld bli likt en öken eller en blank sjö, ett träsk i vilket ingenting händer. Förut hände det saker och där fanns aktivitet och grejer, men nu, när jag ser upp från datorn är där bara total tomhet. Jag tänker ingenting. Det skrämmer mig lite. Raderingen lyckades.

Men vad är det här för ett jävla språk?

Alla gör det, ingen fattar, ingen lyssnar, ingen lägger ens märke till vad som sägs. Till och med nära vänner har börjat göra det, dvs uttrycka sig såhär för att linka en grej på FB; "Är du bra på design, webb, organisering och vill jobba i världens mysigaste rööperi-team?" Det är tonen i det där påståendet som får mig att resa ragg av obehag - som om ett arbetsteam kunde vara mysigt, som om medlemsskapet i detta team vore extra eftersträvansvärt. Fy fan för hela den här smörjan om att försöka få ett arbete att låta lockande, att göra ett arbete till något man ska identifiera sig med, man ska bli firman, firman ska vara en själv, man ska få coola grejer från firman som gör att man till slut ska gå runt som en levande reklamstolpe, man ska vara ett bränd. Fy satan.
Sluta uttrycka er så äckligt. En firma är en firma. Vi är vi och några luktar illa, andra gillar svamp. Vi jobbar med olika saker. Ingenting är coolare än nåt annat. Punkt.

Snygga akademiherrar

Vad skådar mina ögon när jag surfar in på HBL:s nätsidor? Jo, Åbo Akademi har låtit måla porträtt på sin förra kansler, minister Christoffer Taxell och sin långvariga förvaltningsdirektör, kanslirådet Roger Broo. Jag måste nog säga att de här tavlorna är något av det mest komiska i konstform jag har sett på en tid. Taxells tavla ser rent slarvig ut, som om konstnären inte hade orkat sätta tid ner på väggen till vänster eller det gröna utanför - det var väl en ansträngning bara att få herrns ansikte att se någorlunda skapligt ut på bild, tänker jag mig. Man fick hafsa dit resten. Och där plirar han mot oss, två pigga ekorrögon mitt i en ansiktsmassa, ett finurligt finger mot hakan - en nyfiken och eftertänksam man vill det säga.
Porträttet av Broo är nästan bara sorgligt. Hans min - rent uttråkad, hans käke som välver sig kring ansiktet likt en banan, den blänkande kostymen, rörliknande vita saker som går längs med bakväggen - kontorsomgivning är väl inte vacker, nä, men kunde dom inte ens ha valt ett annat rum? Va? Måste karln sitta i ett hörn tillsammans med rekvisita i form av en kass med akademisk litteratur - så passande, vilken fullträff, ja men han läser säkert jättemycket. Varför tror jag bara att han ser på porr och skriver sliskiga sms då?
Ja, herrarna kanske inte är några skönheter heller, men alltså - blir det nånsin "rätt" med kontorsporträtt? Själva clashen mellan konst och gubbluktande akademifånar har väl alltid varit brutal. Att sen hänga opp dom på väggen som om dom vore kungligheter, "den okrönte skrivbordskungen" eller "de strukna skjortornas utsedde" eller vad dom här tavlorna nu skulle kunna tänkas heta, är nästan ännu fånigare. För vem görs såna här porträtt? För eftervärlden? Ja, skona då den eftervärld som ska beskåda såna här rent uttråkade, konstlat uppställda, dåligt porträtterade gubbar.
Avtäckningen av porträtten, stämningen kring alltihopa - åh, jag önskar jag hade varit en fluga på väggen.

Historien om Ann-Lois som blev tyst

Hej blogg! Idag fyller du fem år. Mitt första inlägg handlade inte om någonting, så i dess ära ska jag berätta en historia som heller inte handlar om så mycket, inspirerat av det här fina inlägget.

En dag bestämde sig Ann-Lois för att sluta prata. Hon tyckte att hon hade sagt tillräckligt och att det hon ville säga ändå sällan kom ut som det skulle, så hon kunde lika bra sluta prata och enbart fortsätta skriva. När folk frågade henne saker svarade hon att hon inte pratar. "Men du pratar ju visst det", envisades folk med att svara, "du sade ju just att du inte pratar", varpå Ann-Lois svarade att hon bara svarar på just den frågan för att sedan slippa prata i fortsättningen. Det funkade ganska bra.
Ann-Lois skrev viktiga uppsatser och ordnade seminarier som gick ut på att folk skulle sitta tysta, och det visade sig att folk gillade att vara tysta, då det plötsligt var kring själva tystheten man samlades. Ann-Lois namn spreds över hela Europa och andra började ta efter hennes koncept och slutade prata. Ann-Lois blev intervjuad i TV:n där det frågades efter hemligheten bakom hennes framgång, varpå hon svarade att hon inte pratar. "Men det gör du ju visst det, du pratade ju just", sade TV-reportern, varpå Ann-Lois svarade att hon bara svarar på just den frågan för att sedan slippa prata i fortsättningen. Det funkade ganska bra.
Tidningarna frågade efter intervjuer med Ann-Lois, varpå hon skriftligen svarade att hon går med på att publicera intervjuer i tidningarna, i fall allt sker per skrift. Tidningarna frågade om hemligheten bakom hennes framgång, varpå Ann-Lois svarade att det var att sluta prata. Ann-Louise fortsatte kommunicera genom små lappar som hon skrev saker på, till exempel "Jag är hungrig, ska vi gå och äta?" eller "Biologi är ett viktigt ämne, om man förstår det." Det funkade ganska bra.

Svampomania

Don't try this at home. Or anywhere.











Så börjar sommarlovet ta slut. Det har varit kort och intensivt. Jag har plockat på mig av skogens frukter och haft så mycket överskottssvamp att de bokstavligen började ruttna så jag fick slänga ut en del. I ugnen fick jag skrapa loss en förkolnad svampmassa som hade fallit från plåten. Ironiskt nog har jag inte tagit nästan en enda bild på de svampar jag äter, utan mest sådana här andra, giftiga saker. Allt som är giftigt är snyggast, det vet vi också från bland annat grodor, eller varför inte mänskor.
I världen händer det konstiga saker. Naturkatastrofer och ekonomiska besvär. Det är skönt att vara i en idyllisk bubbla dit inga riktigt stora stormar eller jordbävningar når (peppar peppar). Men med hösten kommer så mycket nytt sen igen. Förbannat mycket nytt.

Till sist igen en bild på hunden som den här gången doppar sig i en annan vik.

En dag som igår

Dagen fortsatte på lika vis som igår. Det är galet vad mycket det ska skrivas härifrån fast det inte händer mycket mer än att vinden byter riktning nån gång eller molnen far åt ett håll och vågorna åt ett annat. Då står man allt förbryllat och kikar.
Idag har jag tagit det lite lugnare med svampplockningen och har också börjat torka svamparna i stället för att steka bort vattnet och sen frysa in. Det är roligare att ha torr, väldoftande svamp på burk, än att ha tie fula fryspåsar med svamp som sen ska tina upp och bli till en oaptitlig gegga.
Idag rodde jag och hunden ut till lilla tackholmen, en syssla som man gör alltid nu och då när man tycker att man har suttit ett bra tag i gungan. Där tog hunden ett dopp och jag förfärades av hur mycket alger det fanns i vattnet där.
Jag försökte fota det och fick till en bild som skulle passa på nån krautrockskiva från Tyskland.


Hunden doppade sig vid Tackholmen


För övrigt har jag som sagt lite gått i skogen och lite plockat svamp och fått syn på den här:

Nä, jag är i svampskogen

Idag när jag vaknade så regnade det. Jävlar, det hade jag väntat på. Regn betyder svampexplosion, och visst attan hade det kommit mer svamp bara under några timmar. Jag gick på en morgonpromenad i helgul regnutstyrsel och proppade en plastpåse full med Karl Johan, fick fortsätta i regnrocksfickorna dit jag tråttade citronslemskivlingar. Det känns fånigt att kisa i skogen när man är klädd som ett jävla signalhorn, känns som att alla skogens väsen tittar på en för att man inte alls smälter in i omgivningen.
Hunden var inte så nöjd över regnet och fick en fånig mittbena längs med ryggen. Hon var rent uttråkad när jag envisades med att hitta ännu fler svampar, satt vid vägen och tittade hemåt sådär att vink, vink, där bor vi. Nu försöker jag torka svamp i ugnen. Dom ringde från jobbet och undrade att om jag var i Åbo och kanske kunde jobba. Jag var så jäkla nöjd över mitt svar, att nä jag är i svampskogen. Hähähä. Jag har flera plåtar full med svamp som jag inte helt vet vad allt jag ska göra med. Torkning är ju nog det bästa alternativet, men när det ska ta så arma länge.

Mor anfaller svampen