Att se på

Maktlöshet är en fucking jävla skitkänsla. Det att man handfallen måste stå och se på när nån närastående fullständigt fuckar upp sitt liv för en lång tid framöver, och man vet att vad man än säger och gör så går det aldrig hem, så kommer det bara skit tillbaka, så blir man beskylld för att antingen vara avundsjuk, negativ, att man "int förstår", att man är elak, ja fan, att man är en bitter jävla hagga vars tid och möjligheter är förbi. Till maktlöshetskänslan hör känslan av att man helst borde hålla sig tyst och sluta oroa sig, istället lämna saker åt sitt öde, men samtidigt så är det så svårt att göra just det när det handlar om någon man (utan att man ens mer vill det) bryr sig om, någon i familjen. Det handlar igen om brorsan och hur han nu far fram med sin jävla gitarr i Europa, tror att hela världen plötsligt kretsar kring honom och hans kärleksliv, att han är ett missförstått geni som alla nu måste veta allt om - och allt detta medan kreditkortsskulderna växer tusenfalt och hyror och räkningar ligger obetalda hemma i en skitluktande lägenhet.
Det är här jag börjar tänka på vad mitt resonemang egentligen säger om mig själv. Jag är tvungen att ha en ekonomisk säkerhetsmur omkring mig för att kunna leva ett liv som jag trivs med, för att känna mig trygg. Jag lämnar inte räkningar eller hyror obetalda för att jag är skiträdd för vad som skulle hända om jag inte skulle betala dom. Men det finns väl egentligen inget "rätt sätt" att leva? När man börjar se på saker som de egentligen är, handlar allt väl ändå om ett ganska betydelselöst människoliv som man har fått och som man kan göra vad man vill med. Antingen dör man med lite pengar på banken, eller så dör man med ett skuldberg bakom sig. Huvudsaken är att man gör så lite skada som möjligt, samt kan man väl också försöka att undvika att framstå som ett jävla rövhål?
Det är hemskt att se på hur en personlighetsstörning fullständigt äter upp en människa och gör honom till ett monster och en idiot, som helt far fram utan att ta något som helst i betraktande; en familj som är i upplösningstillstånd av förtvivlan, goda råd från välmenande vänner, en lägenhet som förfaller, räkningar som ligger på hög. Det är orättvist för de inblandande, eftersom de för det första aldrig har gjort något illa åt personen i fråga och för det andra bara får skit i handen, när de försöker att tala personen till rätta, när de försöker hjälpa.
Nå, när det handlar om bipolär sjukdom, kan man i varje fall anta att det i något skede kommer ett brak rakt ner, och då passar det väl igen att ynka efter hjälp från de närmaste, att "betalar ni int hem mig så tar jag livet av mig". Så får man åter vara aktuell.