Duktighetsbehovet

Nu är det grått och stuprännorna är stockade av fallna löv. En bra sak med Alfågelgatan är att det inte städas opp här. Löven får ligga. Det är nåt i det som passar så bra ihop med mina tankar om alltings förgänglighet. Saker ska få ligga där dom är, bli äldre, så småningom ruttna bort. Det ska inte komma nån och försöka dölja vad som egentligen händer med saker, föra bort löven att ruttna nånstans där man inte ser dom.

Jag har universitetsstillestånd i huvu och har kokat en extra kopp kaffe. Har inrättat en hörna i köket i vilken jag kan sitta oppe om nätterna och smida fånigheter. Hörnan består av en knarrig stol som härstammar från mors studietid, samt ett litet bord i samma höjd som stolsitsen = ryggont. Nuförtiden får man ont av allt. Lite fel ställning i soffan så är man alldeles stel och ond överallt. Jag försökte mig på en motionsrunda men stannade på hälften av att ryggen kollapsade totalt så jag bara måste väsa och vika mig dubbel. Jag fick halta hem med händerna i kors mot hjärtat. Man borde börja varje morgon med en redig stretch, jag vet nog. Nån dag ska jag ännu börja.

Efter att ha läst Monica Ålgars kolumn om stress har jag nu bestämt mig för att skita i metodkursen, istället ska jag se på film. Det är det här duktighetsbehovet, speciellt bland finlandssvenska unga kvinnor, som jag inte förstår mig på. Alla har dom bra förutsättningar, alla siktar dom in sig på att utbilda sig mycket och att synas och höras på sätt eller annat. Varifrån får dom de här tankarna om att först måsta vara så sjukt duktiga och prestera en massa, för att sen i andra ändan ändå uppleva att dom inte orkar, att dom är nära ett sammanbrott? Ut kommer sen ändå en roman eller en doktorsavhandling, så vad är problemet?
Jag har aldrig haft något duktighetsproblem. För mig har det alltid funkat bra att bara skita i saker.