Gobb

Nej, tyvärr måste jag nog gå hem nu, jag...

- ska bygga byrårer av ek & elfenben
- ska tömma kvarterets roskisar
- lägger heltäckningsmattor åt pensionärer på fritiden
- måste se hur det går med läckaget
- måste hitta min mammas borttappade vante
- har glömt på lampan i mikrovågsugnen
- måste stärka kragarna på min skjortsamling
- måste hjälpa till med rivningen av gamla McDonalds - nu ska det bli ny & mer trivsam inredning
- är med i en grupp och varje helg återskapar vi invasionen av Normandie
- måste baka bröd för frälsningsarmens soppkök
- tvättar det lokala handbollslagets match-underkläder
- måste lära mig gå på styltor inför mitt föredrag om absurditet
- måste leta efter en silversked
- är rädd för att mjölmaskarna har ätit sig igenom paketet
- måste kolla att mjölken inte blivit solid
- måste vattna en sällsynt kaktus

Vi funderade på det här med J en stund. Man ofta vill gå hem men tycker att man inte har tillräckligt bra orsak. (Av nån jävla anledning.) Det finns ganska många bra orsaker.

///Corny

Just a beautiful album I browsed upon

Det tycker jag då.

Hamburgare.

Näscafé

Jag drog ut en massa näshår, satte dom i ett filter och bryggde kaffe på dom.
Nä, jag skoja bara.

Att köra

Världen är kreisi.
Jag sitter uppe och följer med nyhetssändningen från Japan sen jag läste att det smällt en tredje gång i kärnkraftverket. På båda sidorna av nyhetsreportern syns kilometerlånga köer med bilar som... ja, som köar efter bensin. Nu när det smäller om energiverket så är det väl bäst att tanka fullt. Kan ju hända att det blir lite snålt sen. När en jättekloss full med saker som kan koka upp en inifrån hotar att smälta eller sprängas i luften, så nää... såhär har vi alltid kört.

Framtiden

I Japan exploderar kärnkraftverk och folk är hemlösa, och på teven bakar dom bröd. Det blir extra gott med lite kanel i.
Jag kan inte hjälpa det - såna här tider får mig att tänka på en framtid med strider och blod på gatorna, strålning, pansarvagnar och totalkaos, men innanför dansar folk med sammetsgardinerna fördragna, gamla 80-talshits skränar från högtalarna och alla dricker sig apfulla, raglar omkring, hånglar och spyr på biedermeiersofforna.

Det sista inlägget om döden

Och så gick mormor ur tiden. Det här innebär med andra ord slutet på min följetong om döden. Jag är ganska nöjd med allt. Vi fick som vi ville, mormor och jag. Och sån här blir man när någon dör; symbolisk och börjar tänka att det är ju passande att hon gick bort just under den här tiden då livet tar vid och allt börjar växa. En livlös kropp, ett frö som börjar gro. Nu ska jag ta mig samman och gå och skriva tent.

Ännu ett inlägg om döden

Med risk för att bli långrandig, måste jag skriva ner ännu en tanke om döden.
Det kom ett sms från mamma som skrev att mormor verkar gå bort närsomhelst nu. De sitter alla vid hennes säng, hon och hennes syskon. Det som känns så konstigt för mig, är att mormor i skrivande stund är precis lika mycket vid liv som hon var då hon föddes för herrans många år sedan. 90 år av liv och så bara ett omfång av ett par timmar då ett liv går från att vara 90 år gammalt till ingenting alls. Det får mig att tänka på livet i ett helt underligt perspektiv, som att det både är betydelsefullt som attan samtidigt som det inte alls är det, för så fort ett hjärta slutar slå, finns det ingenting kvar. Jag vet ju att det inte är något märkvärdigt med det, så funkar det helt enkelt men ibland ter sig några få timmar mer betydelsefulla än flera år.

Screw you religion

Women's day and I saw a muslim post on Facebook:

Woman was made from the rib of man,
She was not created from his head to top him,
Nor from his feet to be stepped upon,
She was made from his side to be close to him,
From beneath his arm to be protected by him,
Near his heart to be loved by him.
happy woman´s day la mujer en el islam

First you go "Woman was made from the rib of man" and then you say "Happy woman´s day". Well, screw you too!
I respect most people and think they can change blablabla, but I think some have to wake up.
Blablabla.
Screw you religion.

Vårvinter, ännu ett inlägg om döden

K is helping the winter away



Ja, jag älskar den här tiden, det påminde M mig om i sitt fina inlägg om våren. Det är mycket som händer på en gång; vatten som rinner, hundskit som smälter, mormor som dör, familj som närmar sig varandra på ett fånigt sätt (att man alltid ska närma sig varandra i och med nån annans bortgång) ja jag tänker ibland på det här med dödsfall som nödvändiga sammandrivande krafter som får en att förstå att det i alla fall finns en del fina mänskor i ens familj. Jaha, det här skulle bli ett inlägg om vårvintern men nu vill jag igen bara skriva om döden.

Nä, mormor är inte död än, men jag har fått uppleva en del fina saker, och jag har definitivt glömt det där med att jag "kom för sent". Tvärtom så har jag behövts mer än nånsin under helgen som for. Mormor ropade på mig på fredag natt och var säker på att nu skulle hon dö och jag kröp ner i sängen bredvid henne, det kändes nödvändigt. Hon yrade och jag yrade med; hon hade en av sina skarpa stunder då hon orkade prata och verkade klar i huvudet, jag var annars bara på humör att tro på att mormors sista stund var kommen, med mig. Vi var säkra på att hon skulle dö den natten och jag var så inställd på att hålla i hennes hand medan det händer och allt det där, oj en sån kontakt med Gud jag hade mitt i allt. Där låg jag och bad om att mormor skulle vandra vidare, eller hur jag nu uttryckte mig. Det blir ju lite pompöst i bön. Mormor pratade om sakerna, tavlorna och hyllorna och att vi bara ska ta vad vi vill ha och att jag ska fråga om det är något jag undrar, om nån tavla eller något. Det kändes så fånigt, men jag frågade varifrån tavlan med kossorna kommer, en tavla som har hängt med länge. Hon berättade och det kändes så förbannat rätt och fel på samma gång. Jag grät och jag frågade. Inte dog hon. Sen blev det värre, och sen dess har hon inte pratat mycket mer. Sen hamnade mamma också krypa ner i sängen med henne när hon var där nästa natt. Nästan fånigt så någons allvarliga sjukdom kan göra folk till små barn igen.
Nu har det gått fem dagar sedan hon blev sådär dålig, men det finns ständigt folk vid sängkanten så alla känner sig jämlika på något sätt. Alla har det lika för jävligt. Jag hoppas mina böner går i uppfyllelse snart - må hon slippa jordelivet så småningom.

Mormor ska dö

Oj nej. Mormor ska dö. Det finns bara 60% kvar av mormor som plötsligt ligger tandlös och utmärglad i sin nyinköpta säng som kan spexa så fotdelen och huvuddelen kan röra på sig. Resten är cancer. Det tjänar ingenting till med fin säng eller folk som kommer och sköta om och tömma kisifat, fylla på matfrys och säga vänliga ord. Mormor är mager och trött, klar att dö. Jag har aldrig förut sett hennes haka skjuta ut ur ansiktet på det där sättet. Det är som en annan mänska, eller det är inte som en mänska, det är en döende. Och där står man, hjälplös. Jag känner mig som världens fånigaste 30-åriga barnbarn som "inte har haft tid" att komma och hälsa på innan, som kommer när det har gått såhär långt, som kommer och hälsa på en skärva av en som nån gång var. När mormor var i bra skick och gärna ville ha besök, ja se då kom jag inte. Hade jag något viktigare att göra? Ja, jag hade fullt upp med teatern, spelade dragspel och pratade finska och lärde mig en massa, sånt skit som jag sa idag, som konstiga ursäkter eller annars bara för att fylla ut tystnaden, för att låta henne vila istället för att prata. Det betyder ingenting! Mormor ska dö och jag var inte där när hon ännu var 100% mänska. Hon sade att det har varit så ensamt, att hon plötsligt inte kan förstå hur hon har klarat sig ensam i så många år efter att morfar dog. Nu sitter jag i hennes kök och lyssnar på hennes andetag i rummet bredvid. Hon ville sova, jag släckte lampan, bredde en smörgås åt mig. Så nu är jag här, det är lite som att vara på karneval men som att den redan har kört iväg och bara lämnat lite tomma burkar och söndriga ledningar efter sig, hjulspår efter det som en gång var. Allt är konstigt, jag ville hjälpa till med kisibyttan, mamma sa att "du kanske hamnar torka", jag tänkte att allright. Samtidigt känns det som att jag inte vill förnedra mormor till den grad att jag hjälper henne med toalettbestyren, men man måste ju ändå fråga. Var går gränsen? Jag litar på min magkänsla. Hej, jag är Lotta. Inte ville hon ha hjälp heller. Här går man sen.

Mieletöntä. Mahtavaa. Loistavaa. Och alla superlativ du hittar på för att beskriva ingenting.

Pet Society forever

För en tid sedan pratade jag om Bejeweled, ett av dessa idiotiska spel jag spelar. Nå väl, jag har slutat med Bejeweled, men inte Pet Society - ett av dessa spel där man har ett djur som man ska sköta om och som man kan bygga upp en liten värld kring. Det bästa med Pet Society är att det känns som om jag är ensam där, som om jag går omkring i en värld övergiven av besvikna spelare som nån gång började bygga på ett hus, sedan tröttnade och lämnade spelet.

I cafét hittar man nuförtiden mest skitiga djur som kryllar av flugor. Då brukar jag ta hem dom, tvätta dom och ibland ge dom virtuella äppel. Jag har spelar Pet Society så till den grad att jag känner igen stilen på hur gamla prylarna är, och jag förfäras över folks omoderna inredning som jag ser att inte har blivit uppdaterad sedan 2008. De enda som fortfarande verkar vara aktiva på Pet Society är barn och tonåringar från Mexiko eller Japan. Jag hälsar på hos dessa, skickar presenter åt dom och berömmer deras inredningar, samtidigt som jag bygger upp en surrealistisk fånvärld i mitt eget hus, fullt med lägereldar, ufon, bisarra mjukisdjur och exotisk mat.

pointless well-being

Det okända, 14.2

Perfekt

Måste man tycka om teater för att tycka om teater?

Om grupper, som samhörighet, om att inte kunna se helheter. Det är sånt jag funderar på nu. Om folk som bara vill göra saker, som involverar sig, men tydligen inte har förmågan att verkligen se saker som dom är. Att se, att lyssna, att vara uppmärksam, på riktigt. SE resultatet.
Jag ser att publiken inte trivs. Jag ser det tydligt, att dom ansträngt klappar med. Lite lojt glada miner. Jag vet att det skulle kunna vara mycket bättre. Men jag vet också att det inte är det viktigaste. Det är bra nog. Det är gemenskapen i teatergänget som är det viktigaste, att man "får göra" teater. Att man får vara med i ett gäng. Skit i skitrecensionerna, man kan alltid säga att "dom förstod inte". I slutscenen när skådespelarna dansar och bändet (inklusive mig) spelar vilt och fritt, föds en konstig känsla som inte förmedlar nånting som har något med föreställningen att göra, utan som snarare förmedlar en känsla av att publiken ska tycka att "se så roligt dom har det." Sorry för usel föreställning, men vi är i alla fall bra typer, liksom.
Premiär. Skålande, "You are all fantastic". Självgott svammel, idel glada miner. Tystnad som säger att nä.

För mig är teater en konstform som man kan tycka om. Ibland tycker mänskor om en föreställning, ibland inte. Men en sån här situation: jag säger plötsligt högt bland teatermänskorna att min kaveri inte gillade vår föreställning alls. En säger intresserat att aijaa, varför. Jag säger att nå hon gillade det bara inte, tyckte att skådisarna var skit, att det var tråkigt, och ja, så tillägger jag att "men hon tycker inte om teater". Vet inte varför jag säger det egentligen. Det ska väl vara nåt överslätande. Och då säger en att "men varför kom hon då, om hon inte tycker om teater?" Jag säger att hon sa att hon ibland kan överraskas av att tycka om saker som hon inte vanligtvis brukar tycka om. Det förstår ingen, eller så är det bara min usla finska, jag vet inte. Spelar ingen roll heller.
Varför ska man tycka om teater för att se på teater? Ska allting alltid vara en sluten krets i vilken enbart de som har förutfattade åsikter om något kan ta del av något och njuta av det? Resten kan skita i det liksom. Jag trodde naivt nog att teater var en konstform som ska underhålla lite olika slags mänskor, och som ska överraska, som ska få nån att tänka efter på ett oförväntat sätt. Som en del av en produktion ska jag ju fan sträva till att göra något som alla faktiskt ska kunna ta del av på nåt sätt.

Det att jag nu för första gången är med i en produktion, har också fött såna här följdfrågor som att om jag vill fortsätta, nästan som att "är jag frälst"? Jag kan förstå att det är en livsstil för många, teaterskapandet. Det är en behaglig drog, och roligt. Fina mänskor som är snälla med varandra. Personligheter. Drama. Allt man kan önska sig. Men jag kan inte låta bli att lägga märke till den där likgiltigheten gentemot allt annat, gentemot publiken, kritiker, problem som uppstår, saker som blir bara sämre.

Politik

Jag tänkte skriva något om mitt förhållande till politik. Jag står för sånt som att hela jorden borde bli ett stort jordbruksfält och städerna borde brännas upp. Och köttproduktionen borde läggas ner och bilarna borde skrotas, alltså inget radikalt. Världen ser bara inte ut så som jag vill ha den. Och när jag ska lyssna på folk som pratar om politik fastnar jag alltid vid någon skjortärm som far upp och ner när någon gestikulerar, eller en konstig ögonbrynsformation. Ett sätt att säga "remarkable". En diskussionsledare som försöker få debattörerna att byta ämne. "But but". Vem ska jag rösta på?

Chocolate cake in 5 minutes

So there you are, craving for chocolate cake but you have no oven but a tiny little micro-one. No problem, cause there's Dizzy Dee's Chocolate-cake-in-5-minutes! I was surprised how good it was. Put some glaze on that and you have a hit!

4 Tablespoons cake flour (I used whole grain flour, you know - I'm healthy:)
4 Tablespoons sugar
2 Tablespoons cocoa
1 Egg
3 Tablespoons milk
3 Tablespoons oil (I used melted butter)

1. Mix flour, sugar and cocoa in a mug or bowl
2. Spoon in 1 egg
3. Pour in milk and oil (or butter), and mix well
4. Put in microwave for 3 minutes on maximum power
5. Wait until it stops rising and sets in the mug

For all chocolate friends out there; there it is! I also added some crushed mint candies (Marianne) in the mix and it turned out well!

Tårtfyllning med stearin och tobak

Stackars Probite som smakar som om man hade blandat gammal tårtfyllning med stearin och menthol-tobak.
Stackars, stackars bodybuilders som tycker att dom måste proppa i sig sånt skit.

Januari

Januari är här och jag är fylld med skit. Januari är som en extra förlängning på en senapstub som aldrig ens innehöll nån god senap. En början säger dom; nytt år, löften, möjligheter och allt det där, men vad är det för en början som endast ter sig som en kall isgata som man ska halka fram på i mörkret? Precis som i december. Eller november. Istiden är likadan oberoende om man ser på den bak- fram- eller från sidan ifrån. Där går man med sina höstsandaler och ser dum ut. Säg den som börjat på nåt gott i januari.

Finlandssvensk blogganalys (en grym generalisering)

Nu ska jag lista lite fenomen och formuleringar som jag tycker att tenderar dyka upp i finlandssvenska bloggar. Det här blir nu bara saker jag stör mig på, för att det naturligtvis är intressantast. Onämnda blir alltså bloggarna med fiktiva historier, med sakkunnande av något slag, vissa samhällskritiker och andra tyckare. Det här är sånt blaj som det brukar stå i bloggar från bland annat den vedervärdiga portalen Ratata.fi


1. Få dille på saker. Typ få dille på att baka paj. Man fastnar i bakningshjulet och ut kommer 4 pajer. "Jag kan inte sluta." En fejkat okontrollerad situation. Vilken tur att det ändå är en så harmlös aktivitet som pajbakning.

Finlandssvenskar vill ofta vara lite gulligt okontrollerade och fastna i pajbakningshjul för att nu fastna i något, det är coolt att vara lite spontan. Heroinhjul är det ju inte lika coolt att fastna i. Paj kan alla finlandssvenskar relatera till och alla har gått upp minst 3 kg av paj och har minst 5 kg viktångest nu efter jul.

2. Måsta saker. Alla dessa måsten. Måste ditt och datt och måste hinna och när tar det slut?

Livet är fullt av måsten. Ja hoho. Tvätta byk, träffa kamrater, ordna fester, städa hus, ja milde tid; torka golv och hänga upp tavlor, ordna om i skåpen och sen blogga om det, ja när tar det sluuut?
Igen finns det inga riktiga måsten. Det är ingen som svälter, det är ingen som måste jobba 15 timmar per dag, det finns inget hus som har rasat ihop av ihållande regn. Ändå måst man, man är ju finlandssvensk.

3. "Det känns som att"-fenomen. Nånting är ett men "känns som" ett annat. Ex. Det känns inte som att det är tisdag, som att jag är 21, som att det är vinter, etc.

En fejkat okontrollerad situation igen. Ens liv är så självklart att man måste få in lite småsurrealistiska tankegångar ibland för att känna sig levande.

4. "Jag fick för mig att"-infall, ofta sånt som har med kreativitet eller motion att göra. Ex. "Jag fick för mig att pröva på Yoga och köpte en yogaboll. Jag höll på att svimma och dagen efter hade jag sådan träningsvärk så jag har inte rört min yoga-matta sen dess."

5. Det är synd om mig-bloggarna

Är man inte så jäävla lycklig och "njuter av lugnet, både man och barn sover, helt utmattade av ett hetsigt jul- och nyårs firande", ja då är det synd om en. Då är det "b as in bulimic" och vojvoj vad jag kämpar, "glömde ångesten för en stund" och så in på livet riktigt, bara "har varken haft tid, ork eller lust att skriva. Men nu skall jag göra ett försök igen." Alla ska förstå. När nån mår dåligt, ja då mår den dåligt, dvs kan inte hålla upp fasaden längre.

6. Och sen, något som bara kan beskrivas genom att citeras rätt upp och ner:
"Ett av mina löften för 2011 är att börja gilla sushi".
Jojo. Har man inte annat att lova så.. kan man ju börja tvångsgilla sushi. Det låter ju rimligt.

Fåneri i penisvärlden

Ibland tycker jag att man borde ha viktiga eller underhållande saker att säga för att ens få lov att blogga. Det borde finnas ett mellansteg efter "publish"-knappen som säger; "think again" eller "you self-absorbed twat, go read a book" eller "are you serious?" innan man publicerar skiten.
Men så klart är det inte så. Nätet är öppet för alla. Jag såg just en blogg där en mamma hade postat bilder av sin pojke vid tvättmaskinen. Hon hade retuscherat penisen, för milde tid, könsorgan på nätet! Det vet vi ju alla vad det leder till. Det finns en massa skumt folk på internet. Till exempel såna som postar nakna bilder på sina barn på bloggen och sen retuscherar könsorganen.

Det är såhär:
1. Alla kan photoshoppa nuförtiden
2. Alla kan ha en blogg.
3. Det finns ingen censur.

Resultat: En massa skit.
Det är bara att fortsätta. 2011 till ära har jag uppdaterat lite färger här. Det ska va lättare för ögonen.

(P.S Jag kommer att få tusen fler besökare här den här månaden för att jag ha använt ordet "penisvärlden" i rubriken.)

To feel something

When I want to feel something, I read my childhood friend's blogs. They write about their many children, how they fill their days with cleaning out extra rooms, how they prepare every fucking feast that is coming up, how little time there is, how lucky they are, what food they make, what cakes they bake and how it didn't turn out well but how good it was anyway. Then they show pictures of their children that all look the same in their giant luxurious houses that also look the same.
Then, at least, I feel something.

cuz chocolate is better

Once upon a time I had the will power to start and end projects.
Haha, what a terrible lie. I was always like this. Chocolate just tastes better.
In the end of next week, I will be done anyway.

twenty-four

twenty-three

twenty-two

twenty-one

twenty

nineteen

eighteen

seventeen

sixteen

fifteen

Mikä on suurin rahasumma?

fourteen

thirteen

twelve

eleven

ten

nine

Jaså

"Jaså, du studerar musikvetenskap"
"Att va ska jag med det liksom?"
Ajo, jag glömde ju det där om mål med livet. Jag har ju kommit förbi åldern då man bara provar på saker. Hur kunde jag glömma en sån sak? Så oeftertänkt av mig.

eight

seven

six

five

4 things

Can I still write some silly things in between, even if the Christmas calendar is going on? I guess so, it's my own blog.
I copied this list from Orangutant but I'll do it in English, just for the practice.

4 TV-shows I'm watching
Top Chef
The Office
Peep show
The Fashion Show 2

4 things I've done today
Watched a drunk girl almost stumble over an old woman
Made a chicken soup for the first time in my life (it even was ok)
Held my hand over a shivering body
Learned about an old greek folk music style, rebetiko

4 things I long for
Retirement
A bigger apartment
Trying a concertina
The morning

4 things on my wishing list
A lifelong supply of Daim
A lifelong supply of Mexican food
A lifelong supply of a changing subject every year
A concertina

four

three

two

one

The Nut So Christmasy Christmas Calendar 2010

December is here. Well, almost. I feel like December has been here for weeks already. It is now a yearly tradition to make a stupid Christmas calendar with almost no connection to Christmas at all (other than making fun of it) and this year brings no exceptions.

Stadens gubbar

HBL vet att det är gubbarna som jobbar.

Besatt av att göra inget

Klockan är 3:02 och jag sitter mätt och stinn på stolen och klickar, klickar klickar på diamanter som faller ner över skärmen som ett ihållande regn av färger, explosioner och ingenting, absolut ingenting. Bredvid mig finns en text som jag borde ha läst, som jag nu har haft cirka 9 timmar på mig att läsa men som jag har kommit cirka 6 sidor framåt i.
När det gäller mig själv har jag absolut inga ambitioner. Har jag än 6-7 timmar som jag får fylla med absolut ingenting, ja då passar jag på att utnyttja tiden till maximal anti-verksamhet. Det ska åstadkommas så lite som möjligt, det ska sättas tid ner på sånt som betyder så lite som möjligt för både mig och resten av världen, så att vi bara kan rulla på som om ingenting hade hänt, i all evighet. Och ingenting händer.
Skulle jag ens bli besatt av spel med lite innehåll, där man hade fått tänka lite och göra upp strategier eller något. Men nej, jag blir hooked på idiotiska små skitspel vars enda logik är att man ska matcha tre klossar av samma färg. Matcha tre, matcha fyra och det smäller till, matcha fem och det blir en brokig diamant som kan spränga alltihop så det smäller om det. Fan vad jag älskar när det smäller. Det är något förlösande med att höra klossarna explodera och samtidigt se det spraka till i skärmen, "som om" man hade åstadkommit något.


Just nu är det Bejeweled Blitz som gäller, förra året var det Big Kahuna Reef 2 och Hatchlings. Jag lyckades sluta med Hatchlings efter att ha printat ut alla satans ägg jag hade samlat ihop, över 20 stycken A4:or blev det. Jag hade tänkt hänga opp äggen ovanför min säng, för att liksom få ett konkret resultat av mitt idiotspelande, men det har jag inte ännu fått till stånd.
Det kanske mest idiotiska just nu är att jag har raderat Bejeweled Blitz från mitt eget Facebook-konto för att sluta spela det där, men jag loggar in på min papegojas Facebook för att jag där tydligen har tillåtit mig ha såna här förbjudna spelnöjen. Och ja, att jag har ett Facebook-konto för min papegoja är väl ännu mer alarmerande, det orkar jag inte ens gå in på.
Men nu måste jag sluta.
Härmed slutar jag spela Bejeweled Blitz.

Random photos from random people's albums (yes I stalk)

I've finally done it.
I put up the pictures I've collected from random web albums on the internet.
Most of the pictures are from unknown people's parties and such. But beware, you might just find yourself there too, or someone you know. Maybe I've browsed through YOUR album and had to steal one of your pics?
If you find yourself or your photos there and you feel offended, please let me know and I´ll remove the pics and try to apologize.
Anyhow, I never meant to offend anyone by putting up these pictures. They are an inspiration to me.

Knotiga och feta, fylla och sommararbete

Åh, universitetet. Det är här man ska bli människa, här som man ska få en utbildning så att man sen ska bli något stort. Eller vad det nu sen är meningen att man ska bli.
Det känns i alla fall hur fånigt som helst att gå på kommunikationskurs och lära sig "tala med kroppen", hålla föredrag och verka övertygande. Det känns som tidsfördriv, både för läraren och för oss. Alla krystade diskussioner, alla blickar under luggarna. Man hade lärt sig mer om kommunikation om dom hade ordnat en kväll på nån lokal pub i förorten istället. Där hade man tvingats tala med fyllon och lösdrivare, fått öva på sin retoriska förmåga och att vara övertygande på riktigt. "En nyt oikein jaksa puhua."

Hela det här universitetsspråket och tjafset känns så avlägset från vad livet egentligen handlar om. Men som man får konstatera hela tiden - ingenting är nånsin vad man föreställer sig att det ska vara. Universitetet är som ändan på en lång slang av det som kallas utbildning och skola i en människas liv. Det är inte på något sätt annorlunda än lågstadiet, vi har bara blivit lite mer utvecklade i huvudena och kan ta an oss mer komplicerade uppgifter, vi har blivit knotiga eller feta och har fått pröva på fylla och sommararbete. Men allting är alltid samma sak.
Opp och sen ner.

That ketchup made me write bad poetry

OAFISH IS CORN

all that´s been
all that is
all we've seen
all we've come to

everything we don't see
what I can't say
what is and what's not
those situations

erase them,

let's be daft;
erase them

"Man hinner nog vara i arbetslivet"

Töntig dag idag. Bra föreläsning och vettiga diskussioner men ändå - man halkar omkring på ett bananskal.
Jag inser ibland hur efter jag är och den tanken skrämmer mig. Jag vet att man inte ska hinna nånstans, att man ska ta en dag i sänder och allt sånt, men nog är det ändå skrämmande så den här tiden går. Ibland känns det som att jag är alldeles ensam med mina tankar om att inte ha någon brådska, om att man "nog hinner vara i arbetslivet" som jag nuförtiden brukar säga, fast jag ju egentligen menar att man inte borde vara i arbetslivet överhuvudtaget. Man får översätta sina ideologier till något som förstås där i det klimat som alla andra tydligen vistas i. Jag hör ibland på mig själv hur mossig jag låter när jag kommer med mitt "man hinner nog vara i arbetslivet." Vad jag egentligen menar är att jag inte vill vara i arbetslivet. Jag har det så bra här på bottnen.

Det är som om jag har blivit lite galen. Jag strävar inte nånstans längre, det är ingenstans jag vill, jag har inga mål. Det är väl egentligen som att vara lite död, att inte ha några drömmar eller mål man vill uppnå? Jag har tänkt att det är bra att ta det lugnt och inte ständigt tänka framåt, så som allting i samhället vill att man ska göra, men nu börjar jag fråga mig om jag inte har tagit de tankarna på ett lite för stort allvar?
Det känns som att jag ligger i ett jättestort grönsaksland och runtomkring finns en massa ruttnade grönsaker som nån gång började växa, men som jag inte riktigt tog hand om, och nu så är vi där tillsammans, dom ruttnade grönsakerna och jag. Man kan bra leva på mull, men det är inte som att mylla ger en den energi man behöver, det är inte som att där sås nya frön i landet just nu. Vilken fånigt beskrivande liten skitbild.

Folk som fixat karriärer åt sig skrämmer mig. Folk som har ambitioner i helt galna branscher och som jobbar som lärare eller föreläsare, dom skrämmer mig. Folk som är engagerade i föreningsverksamhet skrämmer mig, folk som ser upp till HBL:s kulturnissar skrämmer mig.

Och till sist till er, mina unga vänner:
Det är bäst att vi tar det viktigaste på en gång: ingen kommer att bry sig. Nånsin.
Det enda som räknas är att göra så lite skada som möjligt, samt på köpet att bli lycklig. Om man har tur.

Och så skriver ni alla blogg också. "Sju random saker om mig."
Hmpf.

Tanter, smak och Ingvar Oldsberg

Jag kommer inte ifrån det här hur fascinerad jag är av gamla tanter.

Det var ett par 60+ tanter i bussen från Åbo till Vasa och dom förde ett himla hallå, mest om sånt som hur behändigt allt hade gått och hur bra dom har det. Och när vi åkte förbi Lappfjärds nybyggda ABC-station utbrast dom "oj så ståtlig och fin ABC!". "Kyllä se komea on."
Där har dom levt ett liv fullt med en massa skönhet och tusen möjligheter, radions påfund och färgtevens, första mänskan på månen och jag vet inte vad - och när dom blir pensionerade tycker dom att ett nybyggt ABC är ståtligt.

Det är lite så som det är med mormor också. Hon har varit med om att mjölka kor och att spänna för hästvagn, när Helsingfors bombades och när hemlösa gick omkring på gårdarna och sålde lerkärl efter kriget. Men hon tycker att Ingvar Oldsberg är en himla trevlig gobb. Hon köper mjukisdräkter på Citymarket och lyssnar på Christer Sjögrens julhits.

Men ibland tar mormor i misstag på sig nån förbannat snygg hatt, eller nån duk. Det är något som har varit i bruk så länge att det har gått hela cykeln runt från att ha varit modernt, blivit omodernt, och sen blivit modernt igen!