Det sista inlägget om döden

Och så gick mormor ur tiden. Det här innebär med andra ord slutet på min följetong om döden. Jag är ganska nöjd med allt. Vi fick som vi ville, mormor och jag. Och sån här blir man när någon dör; symbolisk och börjar tänka att det är ju passande att hon gick bort just under den här tiden då livet tar vid och allt börjar växa. En livlös kropp, ett frö som börjar gro. Nu ska jag ta mig samman och gå och skriva tent.