K is helping the winter away
Ja, jag älskar den här tiden, det påminde M mig om i sitt fina inlägg om våren. Det är mycket som händer på en gång; vatten som rinner, hundskit som smälter, mormor som dör, familj som närmar sig varandra på ett fånigt sätt (att man alltid ska närma sig varandra i och med nån annans bortgång) ja jag tänker ibland på det här med dödsfall som nödvändiga sammandrivande krafter som får en att förstå att det i alla fall finns en del fina mänskor i ens familj. Jaha, det här skulle bli ett inlägg om vårvintern men nu vill jag igen bara skriva om döden.
Nä, mormor är inte död än, men jag har fått uppleva en del fina saker, och jag har definitivt glömt det där med att jag "kom för sent". Tvärtom så har jag behövts mer än nånsin under helgen som for. Mormor ropade på mig på fredag natt och var säker på att nu skulle hon dö och jag kröp ner i sängen bredvid henne, det kändes nödvändigt. Hon yrade och jag yrade med; hon hade en av sina skarpa stunder då hon orkade prata och verkade klar i huvudet, jag var annars bara på humör att tro på att mormors sista stund var kommen, med mig. Vi var säkra på att hon skulle dö den natten och jag var så inställd på att hålla i hennes hand medan det händer och allt det där, oj en sån kontakt med Gud jag hade mitt i allt. Där låg jag och bad om att mormor skulle vandra vidare, eller hur jag nu uttryckte mig. Det blir ju lite pompöst i bön. Mormor pratade om sakerna, tavlorna och hyllorna och att vi bara ska ta vad vi vill ha och att jag ska fråga om det är något jag undrar, om nån tavla eller något. Det kändes så fånigt, men jag frågade varifrån tavlan med kossorna kommer, en tavla som har hängt med länge. Hon berättade och det kändes så förbannat rätt och fel på samma gång. Jag grät och jag frågade. Inte dog hon. Sen blev det värre, och sen dess har hon inte pratat mycket mer. Sen hamnade mamma också krypa ner i sängen med henne när hon var där nästa natt. Nästan fånigt så någons allvarliga sjukdom kan göra folk till små barn igen.
Nu har det gått fem dagar sedan hon blev sådär dålig, men det finns ständigt folk vid sängkanten så alla känner sig jämlika på något sätt. Alla har det lika för jävligt. Jag hoppas mina böner går i uppfyllelse snart - må hon slippa jordelivet så småningom.
2 comments:
Fint och rörande skrivet. Tänk, hur saker kan vara alldeles fåniga och jätteallvarliga samtidigt. Kan man säga så? Det är något sådant jag minns från när min morbror dog och det var ett visst slags humor som växte fram bland släkten som ett slags svar på situationen. Det kändes inte förfalskat, eller som en flykt. Snarare var det ett sätt att deala med saker tillsammans. Men I digress. Vad jag ville säga var att inlägget var helvetes fint och jag är glad att du har den här bloggen för den är alltid så satans bra.
Haha, tack! Jo, fånigt och allvarligt. Det är väl när det blir så satans äkta som det blir många saker på en gång. Och jo, att man som familj o släkt tvingas hitta nåt nytt sätt att kommunicera på, tvingas deala med nånting svårt o inte alltid bara måste tvångsprata bakom arabiaporslinet, det gör att i alla fall jag trivs bättre.
Post a Comment