Tämä pysäyttää sydämen

Igår natt vid halvtretiden stapplade Mili ur sin sovkringla, sket en fläck på golvet, halkade ned för trapporna, spydde och lade sig sedan flämtande raklång på mattan. Jag såg genast att slutet hade kommit. Ögonen var glasartade, inte desperata, men uppgivna, redan någon annanstans. Som att det som hade varit Mili var borta. Som att blicken som såg var borta. Andningen var konstig, magen rörde sig i djupa tag, in och ut. I ren desperation tänkte jag först att den kanske återhämtar sig, bara skulle ligga sådär en stund och pusta ut, men när jag bad henne gå ut och kissa såg jag att hela bakdelen vinglade och hon hade svårt att hålla sig på benen.

Vi åkte till Raisio i jämn takt. Natten var ljum och gatorna tomma. J bar in Mili till receptionen, där vi togs emot av en professionell och tillmötesgående dam som visade oss in till veterinären. Mili ställde sig på britsen. Hon orkade inte kämpa emot, den vanliga veterinärrädslan glimtade till någon sekund men sedan lade hon sig, och där blev hon. Hon vilade huvudet mot framtassarna. I ansiktet ett märkligt lugn.

Veterinären kom in, ställde några standardfrågor, hur gammal Mili var, om det fanns några grundsjukdomar. Vi berättade tåligt, och så sa hon: Vi skulle kunna göra någon form av grundundersökning, men jag tror inte att vi hittar något bra där. Tosta ei kyllä mitään hyvää löydy. Och så fortsatte hon: Ni kan också bara välja att låta henne dö här och nu. Och då for det ur mig: Mä kyllä luulen että se oli sit siinä. Det kändes som det enda självklara, givna svaret. Jag hade vetat det, jag hade tänkt att det snart kommer att gå precis såhär, så det kändes inte alls konstigt att säga det. Ja men hennes tid är över.

Sen tårarna. Osammanhängande tårar som väller fram. Overklighet. Hunden som ligger på britsen och andas med tomma ögon. "Halutteks te hetki yhdessä?" Kyllä. Veterinären och sköterskan som vant börjar med förberedelserna. Hunden och vi som får ett par minuter tillsammans, långa minuter. Vi tycker att de redan kan komma, vi vill att lidandet ska vara över.

Och så går det så snabbt, känns ändå som en evighet. Muskelavslappnande. En skötare som installerar en kanyl i frambenet. Andningen som malar på. Jag som står bredvid och tittar på djuret som ligger med inkörsporten för den dödliga dosen installerad i frambenet. Veterinären kommer in, kopplar i en kanyl med en vit, mjölkliknande vätska. “Nu kommer hon att somna.” Och medan vätskan skjuts in, slutar andningen direkt. Djuret är plötsligt livlöst, ligger där som en kopia av sig själv, en fläck av tung, utfläkt Mili. Och sen: “Tämä pysäyttää sydämen.” Den klara vätskan som far in. Djuret som är borta. Hela proceduren känns så overklig, så självklar och korrekt men ändå surrealistisk.

Jag var väl beredd på det, men när det väl händer, så står man där som ett fån. Gråten kom i kaskader. Hunden blev kvar, nej ingen aska ville vi ha. Betalning i kassan. Lämmin osanotto säger receptionistdamen. Kiitos että hoiditte tämän niin hienosti, säger jag. Hemåt utan hund. 

Gråt, oförståelse. Ingen sömn. Plockar fort bort hundsängen och slänger de slitna leksakerna i roskis. Bentobollen under trappan. Overklighet.

På morgonen vill jag bara ut och bort hemifrån. Vi går på demonstration, vi äter ett rågbröd med hummus på Kirjakahvila. Jag ser på alla jag känner och alla hälsar glatt, jag vill egentligen bara prata om Mili. Jag pratar inte om Mili, bara med sådana som på riktigt kände den. Gråter en skvätt med jämna mellanrum. Men fortfarande - känslan av att det här inte är på riktigt. Bara en dag då man går osannolikt länge i stan och hänger än här än där, äter en focaccia på Gryn.

Gråter på Gryn, använder upp en massa servetter på Gryn. Lägger servetter i fickan. Hoppas att gubben på Gryn inte tror att jag gråter för att focaccian är dålig, den är urbra. Vill typ också berätta för gubben om att hunden har dött men det gör jag inte. Träffar K som kommer förbi Gryn och säger bara fina saker om Mili. Att hon var en person. Lätt att tycka om. Inte en helt vanlig hund. Allt det här vet jag ju, men det är fint att höra någon annan säga det.

K säger att hon kunde bli präst, jag säger att hon inte hade blivit någon bra präst för att hon hade brytt sig för mycket om sitt framträdande och för lite om församlingen. Jag är konstigt uppriktig, har plötsligt ingen kunskap om finkänslighet. Det där om prästskapet visar sig vara en komplimang när diskussionen fortskrider. Präster är oftast inga bra typer, det är bäst att inte villa bli präst.

Går och ser på Barbie. Inget spontanbeslut, biljetterna köptes igår, dvs för en halv livstid sedan, när Mili ännu levde. Barbie är bra men konstig, har märkliga funderingar kring den. Gråter på opassande ställen. Går hemåt, äter pasta, och så blir det kväll. Förtvivlan slår in för fulla maskiner. Vill ingenting, sitter bara och glor med grumliga linser. Gråten som en disktrasa i ögonen. Det är outhärdligt.

Googlar sorgeperiod, det står att först kommer chockfasen då allt ter sig overkligt, sedan kommer desperationen och förtvivlan, känslan av att man inte vill någonting. Sen kommer bearbetningsfasen och nåt slags acceptans. Dit har jag definitivt inte kommit, även om jag redan dillat om det hela dan.

Förtvivlan är ordet. Det finns väl inga ord för när någon bara är borta, en kär vän, någon vars alla nycker och små tassar och fettknölar man kände till. Någon som hade sin egen, ständigt utvecklande personlighet, en stark känsla för rätt och fel, ett slags värdighet och en uppskattning för de bekanta som behandlat den väl - och en obryddhet inför sådana den inte kände.

På så många sätt en så fantastisk hund, som jag förde en ständig dialog med, från första stund. Ville aldrig bråka eller luras, ville alltid göra rätt och hade fråga i blicken ifall den inte visste hur den skulle göra det. Konstant de där små, plirande ögonen som sökte ens blick för att kolla in ens humör eller intentioner, läste alla ens små miner och kroppsrörelser med en sakkännedom som ibland var närapå irriterande träffsäker. Kunde stanna tvärt och spänna de där ögonen i en ifall den ville något speciellt - bära med sig en viss kotte, vända in på en annan stig. Konstant denna dialog - kan vi göra såhär? Jag, som var tvungen att reagera. Ja men okej då - eller - nej, inte idag. Att göra något annat än hon ville gick hon också med på, utan större dramatik. Alltid fokuserad, alltid med ett varande i detta nuet, med allt vad det innebär - alla ljud, alla vägunderlag, stenar, käppar, regn, sol och snöfall. Ville inte gå på grus, för det var lite jobbigt mot trampdynorna. Föredrog gräs, men asfalt kunde också duga. Skulle alltid ha kopplet väl kopplat, inga trasslor eller öglor under benen - då stannade hon också tvärt - “kan du fixa det där.”

Livet med Mili var på många sätt ett ständigt projekt att hålla henne nöjd. Det var som att hon från början gjorde det klart för en - jag ska leva ett värdigt liv med innehåll, inte ligga bortglömd i någon soffa. Eftersom jag från början lekte med Mili, var jag tvungen att leka med henne ända in till slutet. Hon kom med krav, men krav som var fina att kunna uppfylla, som var fullständigt logiska - klart som attan att en gammal hund som fortfarande vill leka ska få göra det så mycket hon vill. Hon ville inte leka länge, bara leta efter någon godsak en stund och så var hon nöjd och lade sig tillrätta för sig själv.

Så hur ska jag nu, efter tolv år med en hund som på så många sätt ibland högljutt har kommunicerat med en flera gånger per dag, infinna mig i denna tystnad som har uppkommit efter henne, med alla vägar och gångstigar som bara påminner om henne? Med hela livet som ett paket i vilket Mili var en självklar beståndsdel som hade sitt alldeles eget, rika, intrikata liv - hur ska jag nu gå vidare? Utan den ljuvliga mjuka pälsen, utan hennes nattliga drömmande och sprattlande, utan hennes djupa suckar och andning som faktiskt lät som den karakteristiska ujjayi-andningen inom yoga. Hon andades som en attans yogi.

Den här kvällen har inte varit något annat än pur, ren och djup sorg och förtvivlan. Det är som en dimension, ett tillstånd som är oundvikligt - en tung, oundviklig tanke på att något som var otroligt viktigt inte längre finns till, och att det kom så plötsligt att bitarna av explosionen kommer att dala ner ännu en lång tid framöver.

Jag vet ju att det här inte är hela världen, jag vet ju att det finns sorger mycket större och omvälvande än denna. Men jag ville bara få ord på min sorg, så som den ser ut just nu, och nån ordning på de här tankarna som tycks finnas där och som vill formuleras. Jag är intresserad av den här sorgen, vad den för med sig och vad den handlar om - hur den ska hanteras och hur den kan tänkas gå över, ändra form, bli till något uthärdligt - omformas till varma minnesbilder och glädje. Jag kommer alltid att bära med mig så många insikter som den här enkla, lilla blandrashunden av någon jäkla anledning har råkat lära mig - som att bry sig om det man på riktigt bryr sig om, att leva fullt ut, att visa vad man gillar och ogillar, att veta vad man förtjänar.

Skulle jag vara lite nyandligt lagd, skulle jag säga att Mili kom av nåt slags orsak, för att lära mig saker om livet - men jag vet att precis vad som helst som man hänger sig till fullt ut, på sätt eller annat kommer att lära en stora saker om livet, om man bara är öppen för vad det har att säga.

Vila i frid, min underbara hund. Jag är evigt tacksam för att det var just dig jag hittade på Tori.fi.