Fredag och här sitter man mitt i medelåldern och funderar på hur det nu blev såhär att man sitter här till ljudet av vessafläkten och dricker öl, ensam.
Tänkte på det, när jag såg nya säsongen av Cheer igår och idag, att coronan inte bara har kastat om våra liv sådär konkret, utan att den också har ställt till med mer diffusa saker som att skapa konflikter där det annars har varit lugnt, eller fått folk att ta drastiska och livsavgörande beslut.
Tycker ni inte också att det är allt möjligt annat som ter sig ha dykt upp ur intet trots att det inte har något som helst med coronan att göra? Jag kommer på en myriad av sådana grejer som har dykt upp sedan 2020, kanske känner sig folk så maktlösa och osäkra inför Det Stora Viruset, att de försöker deala med sin egen litenhet genom att istället åstadkomma förändringar på hemmaplan.
Mer än tidigare har jag stött på åsikten att folk inte kan diskutera mer utan bara munhuggs och är hårda med sina åsikter. Allt sånt härstammar antagligen just från rädsla och osäkerhet - rädda och osäkra djur blir paradoxalt nog ännu mer måna om att hålla fast vid sina vaga övertygelser och bevisa dem som sanna. Bland hundar syns det här på så sätt, att rädda och osäkra hundar är onödigt aggressiva och skäller på andra hundar utan befintlig orsak, liksom för säkerhets skull.
Mig har coronan påverkat på så sätt, att jag är än mer konfliktsökande och ifrågasättande än vanligt. Jag riktigt känner hur jag skulle villa använda mina armar och min kropp till att BRÅKA handgripligen, det känns varken friskt eller produktivt - jag är bara arg och förbannad, besviken kanske, och sådan ilska och besvikelse leder sällan till nåt uppbyggande eller konkret.
Jag känner också ofta hur jag liksom själv stannar upp i mina tankar och inte får dem färdigtänkta, det är inget löpande band av en tanke som leder till en annan utan som ett splittrat lapptäcke av lösa åsikter eller insikter som inte direkt har något med varandra att göra. Jag är också snabbare än vanligt att bara fördöma och inte orka med folk alls. Allt ska liksom BEHAGA mig eller så skiter jag i det. Helt klart en effekt av att jag i grunden känner mig osäker på hur jag själv ska förhålla mig till livet.
Hur ska man nu råda bot på det här då?
Nå, ett förslag. Genom att varken skylla på sig själv eller coronan, utan nyliberalismen som har fått folk att till varje pris leta efter orsaken till det onda I SIG SJÄLVA istället för i samhällsstrukturerna, i den ständiga tävlan och i det toxiska positivitetsmaraton som some innebär. Nyliberalismens mål är att varje individ ska betrakta sig själv som nåt slags "projekt" som man ska jobba på, och som det är meningen att man ständigt ska utveckla (så att man underförstått ska bli ett bra kugghjul i arbetssamhället, samtidigt som man riktar den kritiska blicken inåt mot sig själv och inte utåt, där de riktiga problemen lurar). Så vi kan ju börja med att sluta jobba på det här projektet "sig själv" och istället hitta olika sätt att rikta sig utåt, mot de andra, som trots allt sitter i exakt samma båt som en själv.
1 comment:
Oj vad bra skrivet!
Post a Comment