Nästan verkligt

Hann precis skriva det föregående inlägget då det kom fram att det saknas en bild av mig till morgondagens text, dvs ett självporträtt då. Bara så ni förstår vad mina dagar går ut på, dvs det blev till att värpa fram ett självporträtt då. Jag har ju liksom inte annat att fundera på om morgnarna. Förlåt om jag låter överlägsen, är bara så sjukt övertecknad nu så allt blir väldigt mekaniskt med SNUDD på nåt verkligt. Tuscherna håller på att ta slut också. Avgrunden hägrar.

Ho, ho ho

Jag insåg häromdan att mina senaste inlägg har varit så tusans deppiga, tycker kanske inte att det är en trend man bör satsa så mycket mer på, så nu ska vi vända på den skitsteken!
I morgon är det första december. Åh, jag har et stort jobb undanstökat, jag har väl klarat det med någorlunda okej betyg: julkalendern. Åtminstone finns det 24 bilder.

Här är dess header. Och ho, ho, ho, nu tänker jag bara dra nåt varmt och noppigt över mig och så får det bli vad det blir.

Dagens tradiga tankebanor

Det är bråda tider nu, det är ungefär allt jag kan säga. Så mycket av det jag vill göra hamnar på väntelistan och det enda jag egentligen koncentrerar mig på nu är julkalendern som ska till yle-webben. Tja, man kunde ju tänka sig att det inte skulle orsaka så mycket stress, men man vill väl va rolig ju? Man vill ju kunna erbjuda något och inte bara hafsa ihop något. Så det har blivit en hel massa censur och en hel del nytt men ändå är jag inte riktigt nöjd med stilen, den är barnslig, varierande och inte speciellt estetisk. Det beror väl på att min erfarenhet på serieteckningsområdet är rätt så liten ändå, när det kommer till kritan. Bäst har det blivit när jag hafsat ihop grejer med blyerts, men när jag nu i år har velat använda tusch känns det mest som att jag har klantat till det med färger och stil.
NÅJA, slutresultatet lär ju komma om ett par dagar, då december brakar in.

Det är allmänt också bara en jobbig tid, detta. Sambon min börjar redan bli trött på sitt jobb, surprise surprise - det var nu allt det där med att starta restaurang som bjöd på utmaningar och tankearbete, men nu då allt löper så är det ju bara BORING för det mesta. Och jag förstår och relaterar. Det är nu det med det här livet, att oftast är det antingen utmanande och roligt eller sen himla rutinmässigt och dötråkigt - sällan finns det någon balans mellan de här två.
Och så är det så SATANS mörkt. Snön kom, javisst, men jag är inte den som hurrar över snö, den är kall och den här tiden varar SÅ LÄNGE, det är liksom inte hoppfullt med den där snön, inte det minsta och jag har skrivit om mitt vinterhat förr på den här bloggen men man tål kanske upprepa sig: Naturen sover, allt är dött, man halkar omkring och får spänna sig i konstiga benmuskler för att hålla sig stående. Man måste pricka in sina längsta hundpromenader så att de helst är överstökade innan fyra och så är det inte ens särskilt inspirerande att gå ut heller, måste jag konstatera. Jag har alltid gillat att gå ut med hunden, men just i år tycker jag att det börjar bli enformigt - jag tycker att jag tänker på samma saker om och om igen och jag väntar bara på att jag ska komma till nåt landmärke så att det bara är halva vägen kvar så att jag kommer snabbt hem igen, måste hitta på något där som inte gör det så.
Bändet som innan var så himla lustigt och nytt, ter sig heller inte så värst sprudlande just nu, vet inte riktigt varför. Jag tycker jag låter enformig och fel, hittar inte på några bra texter heller, måste studera mer skrik och få till det där demoniska skriket annars blir det ju inte till något detta.
Ja, och så går jag ofta och funderar på det här med barn och om jag gör ett stort misstag som inte gett mig in i barna-avlandets business? JAG VET JAG ÄR SÅ ENFORMIG, men det här tål att ältas. Jag känner mig så gammal och hopplös och utan väsentlig livsuppgift oftast - tycker inte att något riktigt ger mig nån sann glädje och sätter ner ganska mycket tid på sånt som bara tar en ifrån realiteten för ett par timmar. Jag vet att det skulle vara så mycket enklare att bara ha ett barn att koncentrera sig på och man skulle få så mycket mer mening och kärlek i tillvaron, yada yada. Samtidigt skulle jag så gärna vara den där motstridiga konstnären som gör något mycket finare och bättre av sitt liv än att bara skapa ett nytt liv och föra vidare den här pesten till människosläkte, men ibland tror jag att jag inte har riktigt så mycket karaktär som behövs för att lyckas med den uppgiften. Plus att ibland är man bara egoistisk och tänker på sina egna behov, okej? Det var typ det.

Det här med att vakna och vara SKITSUR

Jag ska bara ta en paus i mitt evinnerliga knog och kort konstatera att jag är en rätt så eländig partner. Jaja, jag är rolig också, men mest har jag för mig att jag nog är störande till tusen - i alla fall när jag vaknar och är färdigt stressad, då är det VÄRST att ha med mig att göra. Mycket stress leder till mera stress: Man slarvar, det blir dåligt, man blir sur på att det är dåligt - man sätter ner onödig tid på att försöka fixa sånt som från början är helt superskit och det leder till uselt humör och ja, här har ni mig då.
Idag vaknade jag genom att säga att "jag tycker inte om dig" till J, sen stängde jag av den musik han lyssnade på, blängde istället på honom och hittade på nåt om att jag är ÅSIDOSATT i det här förhållandet ("-du är fantamej INTE åsidosatt, du får hela tiden ha det PRECIS som du vill! Dessutom får du vara här hemma och behöver inte gå ut dit, BLAND FOLK - Nå tänk om jag VILL gå ut dit bland folk och inte sitta här och ruttna mellan mina sketna lakan hela dagarna - Ja vi kanske borde byta osv osv") och vill höra musik med LEKAKER och ROSOR istället för det irriterande bröt som han ville lyssna på. Tilläggas skall att jag är smutsig, håret ligger slätt och stripigt över svålen på mig, jag är flottig, sur och går med uttänjda, gråa yogabyxor - okej okej, jag säger inte att man behöver gå omkring och se bra ut inför sin partner eller nåt, men ibland har jag alltså känslan av att jag själv skulle må bättre ifall jag inte envisades med att gå omkring och se ut som en bajskorv hela dagarna.
Det är fan inte enkelt ibland att bo tillsammans med nån, det är allt jag vill säga. I alla fall inte om ens sociala kapacitet pga stress mestadels ligger på en femårings nivå och man blir SKITSUR för minsta lilla.
Mål med idag: Att rita tre kalendersluckor klara så att jag kan dra en sån där lättnadens suck och tänka "jag klarar det här". För det kan jag inte nu.

Folk som aldrig vågade

Nu är ni väl alla helt beklämda över det förra inlägget, vrider er i olust och ängslan över hur det nu ska gå när den där förstärkaren gick sönder? Ska meddetsamma ta och lägga ett lock på den historien: it is alive. Det var en säkring som hade pamat, en gömd säkring som man inte ens visste att fanns, den hittades under ett skrymsle, eller kanal eller - okej, nu lämnar vi den historien åt sitt öde, all is fine, förstärkaren fungerar igen!

Jag ville ta och skriva något litet om J, så alla som bara har suktat över ett djuplodande inlägg om "hur bra min sambo är" kan nu luta sig tillbaka i sofforna och ta in det här.
Här om kvällen så satt han och konstaterade att det nog skulle ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något. Han sa det just så, utan vidare undertoner eller bibetydelser: "Nog skulle det ha varit roligt om man skulle ha lyckats med något här i livet." Det här säger J, som ingalunda är misslyckad, men som nog har prövat på allt världens - musik, skriva böcker, säkert hade han filmidéer också - alla tiders projekt har han haft på hjärta och hjärna och inte mycket blev det av det. Jag tycker det finns något så fint och ödmjukt över en människa som trots sina misslyckanden och år av strävan efter andra saker, bara kan sitta där med ett slags lugn över sig, och konstatera att han helt enkelt inte var tillräckligt bra på det. Det finns så mycket att lära av hela den där situationen, av en människa som har vågat, har misslyckats men efter det, i nåt skede stigit upp, sagt att okej det var det, gett sig in på annat och sen, förståss, lyckats på andra plan. Men det är inte det där att lyckas som det handlar om nu.

Jag tycker att mångt och mycket i den här arma finlandssvenskheten som jag är född till, grundar sig på idén om att man är tvungen att göra succé direkt. Vad man än ger sig in på, måste innebära nåt slags framgång, eller så ska man hellre låta bli. Det kanske är mest ur egen erfarenhet jag talar, så låt mig vrida fokus dit aningen: JAG har vuxit upp under föreställningar att man inte ska företa sig något om man inte är alldeles säker på att man kommer att lyckas eller vinna.
Jag kan inte nog understryka hur destruktiva sådana här föreställningar har varit för mig, och hur mycket jag, av rädsla för att misslyckas, istället bara har låtit bli att göra. Jag kan räkna upp dem på flera fingrar, saker som jag bara inte gjorde eller som jag hafsade undan halvdant för att jag inte vågade ge mig hän helt och hållet, ifall jag sedan skulle ha ramlat pladask och märkt att det inte duger - då är det enklare att till sig själv säga att "ja, men jag försökte ju inte på riktigt".

En av de viktigaste läxor som livet gett mig, är det totalt klichémässiga påståendet att det bakom varje framgång finns en lång räcka förluster. Innan har jag nog aldrig riktigt tagit till mig det talesättet så att jag verkligen har förstått det, men då jag ser på J förstår jag plötsligt konkret hur det fungerar. J har aldrig varit rädd för att misslyckas (- eller kanske han har varit det, men i så fall lärt sig av det väldigt tidigt -) och det paradoxala är att man i dessa längor av misslyckanden till sist hittar en hel och levande människa - för att han försökte. Det rent ut sagt otroliga i detta är att människor som aldrig har vågat pröva på att förverkliga sina drömmar, också fastnar i ett livsskede som går ut på ett tänk om. Tänk om jag hade gjort det där, tänk om jag hade satsat på att bli det ena och det andra, bla bla, vad det nu kan handla om. Jag vågar nästan påstå att det är svårt för folk som aldrig försökte nånting att bli alldeles lyckliga, eftersom tanken på vad som kanske skulle ha kunnat ske, alltid på något plan kommer att jaga dem. Människor som däremot försökte, misslyckades, men inte lät sig nedslås av den saken, tja - det finns tydligen ett annat lugn över dem - ett slags du med sig själva som jag länge har letat efter och inte riktigt förstått vad egentligen handlar om, förrän nu när jag ser på mig själv och inser att det är pga en totalt obefogad rädsla för att misslyckas som jag inte har agerat.

Jag önskade jag hade vuxit upp i ett sammanhang där man belönades för att våga och bara kasta in sig i saker - gå som det går - och inte bara belönades för saker man lyckades med. Jag önskade att det på min uppväxtort hade funnits aktiva influencers som bara hade kommit in och sagt "skit samma" när man är orolig över hur någonting ska gå, som skulle ha avdramatiserat, fört in skaparglädje och finnas-till-glädje och fan bara glädje över att till exempel sjunga och inte angstiga tankar på att JAG MÅSTE SJUNGA BÄST NU ANNARS SJUNGER JAG FAN INTE.

Ni som har barn - kom ihåg det, att uppmuntra dem till att bara göra saker, ös inte på med överdrivet beröm för att de lyckats med saker, det är inte det som räknas. Låt misslyckanden bli en räcka tillkortakommanden på den här arma vägen som kallas livet, som går ut på just en massa misslyckanden genom vilka man sen lär sig och kommer upp nån annanstans och sen, tja, lyckas. Märkvärdigare än så behöver det inte vara.

Satans snäll-jag

Ingen bra dag detta. Hade varit hur bra som helst om jag inte hade gått och SABBAT DET IGEN genom min enfaldiga vilja att vara andra till lags. Gick och lånade ut J:s vintage Laney rörförstärkare i fredags, det är ett par bekanta som vill börja träna i vår träningslokal med sitt bänd - och så kom de då och hade typ ingenting med sig, och behövde typ allt. Och vad gör jag? Jo, gladeligen säger jag att det säkert går bra att låna det här och det där, jag frågar ingenting, utan ANTAR BARA att det går att sätta på J:s förstärkare och använda den, utan att veta något om hur man ska göra för att sätta på rörförstärkare i allmänhet. Och nu är den så klart sönder. Den slocknade direkt idag när han satt på den och det harmar så mycket så jag knappt kan beskriva hur mycket någonting kan harma- speciellt som J är så SATANS SNÄLL också och inte ens blir arg - nä, som den balanserade och förnuftiga människa han är så ids han inte gråta över spilld mjölk utan håller bara gott humör och istället får jag gå här och vilja dunka huvudet i väggen för att jag är en sån förbannad idiot. På riktigt, har inte känt mig som en sådan här idiot sedan jag lyfte fel kassar från Eivor (också bara för att vara snäll, satans snäll-jag) och hamnade pröjsa 200 euro för nåns mediciner som skulle till Jurmo och inte till Nötö.

En lång parentes om ingenting

Kära dagbok, eller what ever you are,
jag har gjort så som jag gör ibland när jag inte riktigt vet vad jag ska göra - jag begraver mig i arbete och försöker nå helt tokiga deadlines. Fick för mig att ansöka om en utställningsplats till nästa år för mina tuschteckningar - det är bara det, att man borde ha minst 5 konstverk att visa upp och jag har tre, och deadlinen för den här grejen är på söndag. Plus att jag MÅSTE rita minst två julkalendersluckor per dag om jag ska ha en chans att hinna få någon kalender klar till månadens slut.
Jag vet att två julkalendersluckor låter helt vansinnigt lite för en som inte tecknar - men jag kan nu berätta, att ska man teckna på riktigt med referensbilder och inramning och pratbubblor o skit - så tar det en hel massa tid. Plus att man lätt sätter ner en timme på något som man sen slänger bort för att det blev så skit.

Egentligen är det här bara en lång parentes, jag vet inte riktigt varför jag skriver det ens. Kanske för att jag vill berätta att det händer och därigenom befästa att det tänker hända - att jag nu tänker gå ut med hunden och sen dra i gång med en sån där vansinnig tuschteckning som tar sjuhundra år att färdigställa.

När livet suger som en gamal avloppsslang

Dagen idag är SÅ DEPRIMERANDE. Det orkar inte vara ljust ute, och inte för att jag brukar bry mig om det, så känns det nog extra sunkigt idag, som om solen och alltet hade glömt att vi också ska leva här på den här delen av klotet. Fick tända blomlamporna direkt från morgonen, det var ju inte klokt.
Facebook är deprimerande - ångrar att jag ens överhuvudtaget går dit och scrolla men man vill ju se vad ämnena är, vad folk postar om och dylikt. Men det är mest tragiska saker: en gråtande baby som blir glad när den får en mobiltelefon att leka med. En bild på ett dött landskap, rubriken: "klimatkrisen är värre än vi tror". Nåt bygge i Sverige som stoppas pga att man beräknar att havsytorna ska stiga och göra boendet omöjligt just där.
Jag har inte direkt känt av nån klimatångest, inte så jag ordagrant har formulerat det just så, men jag funderar ibland om den allmänna hopplöshet jag känner kan vara just det - att framtiden och livet känns så obota meningslöst? Det känns som att jag inte vill göra några framtidsplaner, mer som att jag vill ta en dag i sänder och koncentrera mig på att bara leva, inte producera. Tampas ofta med tankarna på att jag är en smitare, en som jobbar så lite som möjligt, som bara duckar och rymmer och gömmer mig istället för att försöka göra någonting åt saker, men jag vet inte vad man ska göra! Visst, man kunde gå upp på barrikaderna och kämpa för folk som har det sämre än en själv, provocera, bråka, härja och påpeka. Men jag orkar inte, och det känns som om det faktum för mig ännu längre in i den onda cirkel som är orsaken till "mitt vita illamående", där jag spenderar dagarna genom att varken vara hungrig eller speciellt trött eller ens utsatt på något plan. Det är inte synd om mig på något som helst sätt, men ändå är jag mestadels helt attans uppgiven!

Just nu då? Jag jobbar på en julkalender. Det har varit tal om att den ska till Yle, har inte fått något hundraprocentigt svar om den saken ännu, men jag måste ju börja i varje fall - november är kort och så brakar december in. Så det blir i alla fall seriejulkalender, hurra för den saken. Små segrar, små grejer som får en upp om morgnarna. Försöker hänga mig upp på sådana saker. Att även om livet suger som en gamal avloppsslang, så finns det roliga grejer man kan sätta ner sin tid på.

Och ännu en grej. Jag mötte SANDSTRÖM på morgonpromenaden. Jag skriver det som det är för det finns inget sätt att omskriva det namnet, och varför skulle jag det? Sandström hör till mina absoluta favoriter här i tillvaron, bara åsynen av den karln som stomlar genom Lonttis i sin långa kappa med hörlurar i öronen, får mig på gott humör, och ännu gladare blir jag av att jag faktiskt känner karln (tack vare skrivkursen) så till den grad att man kan stanna och snacka litet förstrött om livet och promenaderna, om "att man inte ska bli o sita" och att "jag skriver lite, men det är så svårt, man blir så trött på sin egen röst" och han som helt sonika svarar att "ja, ja, det blir man ju." Han pekade på hunden och sa att "den tar dig ju ut i varje fall" och jag sa att "ja, hade inte den funnits hade det inte blivit TILL NÅGO med mig, int till någo." ATt SÅDANA SAKER, gott folk, kan lyfta en ur det mest bottenlösa träsk en sådan här skrikande innehållslös onsdag i november.

Cirklar, hägrar och doftande gräs

Idag är det då den 31.10 och medan jag skriver har oktober övergått i november. Som jag har väntat på den här dagen! Jag vet inte varför, men speciellt i år har det känts viktigt att FIRA allhelgona, halloween, Dia de los muertos eller Samhain - ja, ni hör att det är förvirrande. Hur som helst så handlar det ju om samma högtid, egentligen. En är keltisk och wiccansk, en är kristen, en är, öh amerikansk och en är mexikansk. Så jag har tänkt att okej, jag kör med något som har anknytning till jorden, naturen och mina bortgångna nära och kära - så blir det litet alltihop på en gång, då. Och jag har velat göra en sån där riktig wiccansk ritual SÅ LÄNGE men det har inte riktigt varit läge för det - men nu var det alltså det - och dessutom på wiccanernas nyår. Hurra! Jag älskar nyår, allt som innebär pånyttfödelse är bra, så det passade mig utmärkt.

Redan på morgonen när jag gick ut tyckte jag att det fanns något speciellt i luften. Det var oerhört grått och disigt, men en stark och beslutsam vind drog fram genom luften, som att förändringar var på väg - ja, ni märker att jag har haft sinnena på helspänn hela dan. Så fort J hade dragit iväg på jobb blev jag en effektiv förberedelsemaskin och det fanns ingen hejd på det.
Jag började googla Samhain och vad man kan göra, bestämde mig för att en rädsloritual blev bäst för att den kändes vettig och för att det alltid är bra att möta sina rädslor och sen rituellt göra sig av med dem. Dessutom var det inget särskilt man behövde för just den ritualen, förutom, tja - sweetgrass då. Eller doftmyskgräs på svenska. Man skulle fläta en fläta av doftmyskgräs, tända på den i ena ändan och sen svepa i luften mot alla väderstreck för att driva ut oönskade besökare ur häxcirkeln. Märkte till min förtjusning att det är möjligt att hitta sånt här kring Aura å så direkt var jag ju ute och letade efter det.
Gräset skulle se ut som gräs, fast lite tjockare då, och styvare. Och så skulle det dofta starkt av vanilj när man smulade sönder det mellan fingrarna. Och som jag gick och plockade gräs och smulade. Jag gick och smulade och gick längs med åkanten, jag trodde jag hittade nåt liknande men nej, ingenting doftade. Visst gräs doftade fisk.

Mili blev rätt så sur på mig när den insåg att promenaden gick ut på annat än att fokusera på just Mili - den är sådan - har urdåligt tålamod med ens egna förehavanden. Helst ska man bara gå och det är Mili som ska böka runt, snusa och hitta grejer. Här sitter den demonstrativt och glor på mig mellan trädstammar.

Inget myskgräs på västra åstranden. Gick över träbron vid Halis och DÄR satt den gråa hägern! Jag har sett den en gång förr, då hade en folkhop samlats på bron och en tant sa "siell on haikara" åt mig, att "siellä se istuu". Då satt den uppe på det vita räcket på bilden. Idag satt den där nere på stenmuren, och ja. Som jag har sagt med hela dagen idag: Det var annorlunda idag. Det var bara jag och hägern och uttråkade Mili och det kändes som att hägern var speciell just idag, som att den innebar någonting, jag var ju tvungen att googla hägerns symbolik medan jag gick vidare och letade efter doftmyskgräs längs med östra åkanten. Och tamejtusan om inte hägern runtom i världen symboliserar häftiga saker: Styrka, tålamod, kommunikation med gudarna, att leva i samband med elementen och moder natur. "Whatever heron wants, heron gets" stod det. Medan jag läste om hägern så flög den förbi igen, två gånger - en gång mot stan och sen tillbaka mot Halis. Den kväkte till och med. Jag och hägern, liksom. Vad helst jag önskar, kan jag få - det har jag hört förr.

NÅ VÄL, sedan tog det inte länge förrän jag hittade det jag var ute efter, trodde jag. Ett gräs som äntligen doftade. Inte doftade det vanilj, precis, det doftade bara aromatiskt och gott, men det fick duga. Bladen var bruna och halvt förmultnade, jag tänkte att det kanske var för att jag var ute så sent på hösten som vaniljdoften hade avtagit. Det blev en tygkass full med gräs.

Nu hade jag kommit såhär långt då, genom studentbyn förbi det där runda tornet mot tågbron. Hotfulla, blåa moln tornade upp sig i öster och nordost, det var helt perfekt.

Sen kom jag hem och skrev en lista över vad mer jag behövde. Vita ljus, havssalt, nåt att äta, en krysantem (den blandade jag ihop med en annan ritual som jag inte hade tänkt göra, men det blev nu en krysantem ändå. Jag ville ha en krysantem). Jag skrev upp lite formler i min skuggbok (jepp, har en sån) och förberedde min cirkel. Jepp, MIN CIRKEL! Nu tror ni väl att jag har gått helt bananas, men ska man göra en häxritual så får man väl ta och göra det på riktigt, tänkte jag.
Jag gick ner med mitt gräs till torkrummet, slängde det på en ställning och knäppte i gång fläktmaskineriet medan jag gick ut i stan för att inhandla mina attiraljer (och min krysantem).
Stan var ohederligt ohelig, eller hur man nu ska beskriva det. Det var för mycket folk överallt, orkade inte köa för att få köpa svarta ljus i Tiger, orkade inte med Sokos heller, såg nån löjlig tonåring i halloweenmundering, inhandlade lite bananer och päron på torget, och så ringde I. Det var festligt, vi talar sällan. Vi talade hela vägen tillbaka hem, jag ledde cykeln. Jag berättade att nu ska jag leka häxa, nu händer det! I tyckte det lät vettigt, man ska leka, sa hon.

Sen börjar det mest spännande. Mitt gräs hade torkat helt utmärkt i torkrummet, bar upp det och flätade det, hällde salt i en kopp, vatten i en annan, lade fram kex och vin, lade på lite lagom mystisk meditationsmusik, släckte alla lampor och tände ljus istället, KLÄDDE MIG I J:S MAMMAS KLÄNNING, en blå, lång historia, satte i kontaktlinserna och släppte ut mitt sketna hår. Där fanns minsann häxan! Har tyvärr ingen bild på det. Var närapå att jag började sminka mig också, det hade känts helt rätt.

Och ja, sen drog jag i gång alltihopa. Tände ljusen i cirkeln, gjorde som jag hade läst på nätet - kunde attan inte hålla reda på väderstrecken och vilket element som hör ihop med vilket fast jag hade upprepat dem en massa innan. Öst skulle man börja med i varje fall, för där går solen upp, och öst symboliserar också luft, nord symboliserar jord, väst vatten och syd eld. Så jag öppnade min cirkel och satte mig mitt i den som värsta häxpackan, bjöd in allt gott som hade lust att komma samtidigt som jag tände min myskgräsfläta och svepte den mot alla väderstreck för att bjuda in eld och luft.
Här ska jag avbryta mig litet. Egentligen bjöd jag in Guden och Gudinnan, Hekate och liknande figurer. Det kändes så himla töntigt, det kändes bara fel så jag märkte hur jag tystade ner mig själv när jag sa det där, det kändes som fullständigt mumbojumbo, fast det hör till wicca, att kalla till sig allt det där. Nåja, får kanske tänka om där, för det kändes nu verkligen inte som att någon gudom fanns på plats. Hur som helst, gräsflätan doftade, öhm, något, men inte som den skulle tänkte jag mig, det fick duga. Stänkte också saltvatten åt alla håll för att invitera vatten och jord. Nåja.

Sen gjorde jag rädsloritualen och det här var rätt häftigt. Jag tog på mig en svart mask (jepp, vi råkar ha en sån) och skrev ner allt jag är rädd för på en lapp. Jag snackade en massa, det var inte svårt att komma på vad jag är rädd för: Att misslyckas, att tappa livsglädjen, sådana saker. Sedan vände jag mig mot alla fyra väderstreck och bad rädslorna dra och förbytas mot styrka, till sist tog jag av mig masken och förklarade högt för mig själv varför dessa rädslor inte har något fast grepp om mig. Och så sa jag "tack, tack, tack" och "var hälsad" och "så ska det bli". Brände upp varje rädsla en efter en i en liten keramikskål. Sen blev det allt lite stämning.
Och ja, sen åt jag kex och drack vin, det hörde också till. Nog kan de, dessa wiccaner! Sen vände jag mig ännu mot bilden av farmor som lurade från mitt Day of the dead-altare, och bad om ursäkt för att jag varit elak som barn, för att vi alla alltid var det i hela min familj, det bara blev så. Det blev väldigt emotionellt. På fotot ser hon ut som jag så ofta brukar göra (har jag för mig) - glad men med något obotligt ledset inuti, liksom frånvarande, med blicken drömskt vänt ner mot vänster. Jag vet inte vem som har tagit den bilden av henne men den är fenomenal, den är helt fantastisk. Den säger allt om farmor och hennes liv, hur hon gick där och var så himla oförtjänt åsidosatt - denna fantastiska människa full av välvilja, talang och stormande känslor. Jag svor att jag hade lärt mig en läxa nu, om hur illvilja och illamående kan gå från släktled till släktled utan att någon knappt har någon makt över det, men att jag nu är beredd att bryta det mönstret - jag kan inte hålla på sådär längre, vara sarkastisk och elak mot min familj.

Och ja, sen upplöste jag cirkeln och tackade, steg upp och det var det! Inget märkvärdigt egentligen, men ändå så himla häftigt, liksom annorlunda och nytt.

Jag vet inte om jag bör säga några ord om den nyandliga biten här eller vad man nu ska kalla det - ligger ju liksom i tiden att ta lite härifrån och därifrån och kalla sig kristen i ett sammanhang och mixtra med magiska örter i ett annat. Jag tänker nu mest bara, att så länge man har goda intentioner och koncentrerar sig på att vara en hel och bra människa som lever i samklang med naturen (vilket wicca egentligen går ut på) så kan det ju inte vara något fel i att också köra litet rituella grejer och formler kring det? Livet är ett skämt - en lek - vi finns här och vi vet ingenting om vad som finns utanför vår medvetandesfär. Yoga har lärt mig att det finns mycket man kan upptäcka bara genom att vara avslappnad och ha öppna sinnen, så varför inte detta också? Nåt i den stilen tänker jag om den här saken och den här dagen som tamejtusan har varit den festligaste och minst angstiga på länge.

Gräset då? Nå, det visade sig vara kalmus (tror jag). Typ en vattenväxt som också är rätt aromatisk och vars rötter också nån gång i tiden har använts medicinalt. Så det var nu inte helt fel, men heller inte rätt. Det överblivna gräset fick åka i roskisen i varje fall.

Till sist: Om någon blev nyfiken på wicca (vilket jag hoppas att någon blev!) så märkte jag att jag faktiskt i tiderna har skrivit ett inlägg om wicca som inte var så illa, om jag nu får säga det själv. Läs och begrunda.