Livets siffror och hopplösa låneansökningar

Ibland när jag går igenom mina "dagliga penningaffärer" eller hur de nu formulerar det där på bankens sidor, så slås jag av ett bångstyrigt och uppgivet humör som bara säger att "JAG ORKAR INTE". Jag skulle inte orka hålla koll på det där arma penningflödet och leva i en sån här värld där det är de där satans siffrorna som ska bestämma över vad jag kan och inte kan göra. Alltid när jag har arbetat, dvs fått lön, så ser mitt konto helt okej ut, men om jag lite ens gör något annat - det känns ungefär som att jag vänder mig från hyvelbänken och drömmande ser ut genom fönstret, så är det som att det är någon där som suger ut allt som finns på det där kontot och sen hånflinar åt en rätt i fejset, att "jaha, och vad gör du nu då?"
Jag vet inte, får bara emellanåt en sån stark känsla av att det är meningslöst alltihopa, hela livet, vad man gör här. Jag kan inte se poängen i det, eller glädjen - att livet ska gå ut på att de där siffrorna alltid ska hålla sig på den gröna sidan, så att hyran kan betalas och räkningarna och bilförsäkringen och allt vad det nu är. Vad i hela fridens namn är det för poäng med det?

Vi har nu under en längre tid tittat på köpelägenheter i Åbo med J, kommit fram till det som de flesta som bor ihop en längre tid kommer fram till - att det helt enkelt är vettigare att sätta sina månatliga hyrespengar på någonting som är ens eget. Just fyllde jag i en låneansökan på min banks hemsidor, och det ser nu bara för jävligt ut alltihopa. Jag är inte en sådan där som får lån, så är det bara. Mina inkomster har jag INTE EN ANING OM, inte mina utgifter heller, eller nån koll på vilka som är mina arbetsgivare (de varierar från månad till månad). Bankens lånekalkyl ter sig som ett stort luftslott, bestående av uppskattningar och antaganden om hur folk sådär i allmänhet lever. Banken uppskattar till exempel att mina månatliga utgifter VID SIDAN AV HYRAN är 1200 euro, om jag förstod saken rätt. Tusentvåhundra! Jag vet inte vad jag skulle köpa eller hur jag skulle hålla på och leva om jag skulle få mina övriga utgifter att ligga på 1200 i månaden. Jag vet som sagt inte alls vad jag spenderar i månaden - inte en blekblåaste aning - men ett vet jag och det är att det inte är 1200 i varje fall, det rör sig snarare om några hundralappar om ens det.
Sådana här på-förhand-antaganden gör mig alldeles matt, jag kommer in i de vanliga rullorna i vilken jag förbannar hela världen och människors levnadssätt istället för att koncentrera mig på min egen låneansökan, jag tänker att vi så fort som möjligt, NU måste komma ifrån de där antagandena att folk sätter ner 1200 i månaden på prylar och skönhetsprodukter - för det finns INGENTING som säger att vi behöver leva på det sättet, inget alls. Tvärtom borde vi sträva till att åtminstone halvera den genomsnittliga finländarens konsumtion - vi borde få ett slut på denna hejdlösa konsumtionsfest som innebär att miljontals skeppslaster och flygplan med kläder, prylar och allmänt BAJS håller på och kör av och an hela tiden och håller i gång en meningslös industri av lidande i ena ändan (tillverkarna) och sömniga konsumenter (vi) i andra.

AUDIOPOOP

Vet ni när man har gjort något som är så poopigt att man helst skulle sänka sig själv ner i ett hål och förbli där resten av veckan? Jag har igen producerat några audioklipp med så ÄRKEUSEL kvalitet att jag knappt klarar av att se mig själv i spegeln längre. Och jag förstår inte varifrån de kommer - de där arma fläktarna, brummandet och ljuden som gör allting grötigt eller fel ekande, eller på tok för högt eller lågt.
LJUDBEHANDLING är största orsaken till att jag slutade göra egen musik. Det är så attans struggligt och kräver så många levels av kunskap på så många olika plan. Och så blir det bara KAKKA ändå, om man inte typ äger en 1000 euros kompressor och skickar sina alster till masterering för 200 euro per 4 minuter.

Men nu är det i alla fall gjort, jag har gett mina uppdragsgivare möjligheten att spola ner audioklippen i vessabyttan, text behärskar jag och förmår jag få ur mig, så kanske jag borde hålla mig vid mina sinnens fulla burk och stå vid skrivandets sida?

MEN NU govänner, ska jag bege mig ner till stan för att inhandla några växtlampor och hämta ut några särskilt intressanta grejer från posten.

"I am worthy"

Så händer det igen - jag befinner mig i ett olustigt, självförebrående, spänt och oproduktivt tillstånd. Jag har morkkis efter helgen, veckan har börjat poopigt, har prestationsångest och är ledsen för att jag sjöng illa igår på träningen, och jag skulle villa göra mera handgripliga saker, känner mig kraft- och meningslös, har sovit dåligt och googlat om jag är narcissist och vad man kan göra för att råda bot på det framtill halvtre om natten. Och så kommer yogan och jag hittar mig själv snyftande efteråt på mattan, som en fåne, helt utlämnad åt jag vet inte vad men fylld av en märkvärdig känsla av tillfredsställelse och sammanhang.

Jag tror att det hänger ihop såhär. Jag som inte är någon person som tenderar att ta till mig positiva mantran och tankesätt, utan snarare skyffla undan dem som om det är sånt där som töntar håller på med (vilket det iofs också är, till en del). Men i min inbillade suveränitet, så har jag helt undvikit att överhuvudtaget säga nånting snällt åt mig själv alls, eftersom jag har tänkt att jag inte behöver sånt. Så när jag sen står där på mattan och upprepar orden "I am worthy" - hur attans klichémässigt det än kan låta, så märker jag att jag aldrig har sagt det där till mig själv förut, och att jag aldrig ens har formulerat såna ord riktade till mig själv: att hallå, du är värd detta (eller hur man nu ska översätta worthy). Och bara att säga de där orden högt, det framkallar en himla känslostorm för mig. Kanske är jag bara tillfälligt emotionell eller hade behov för detta just nu, men jag har skrivit om det förr - att yoga är powerful shit. För sinnet och huvudet i samband med kroppen man går omkring och bär på - dessa i samspel är powerful shit, och det är väl ungefär det som är yogans främsta uppgift - att få kropp och sinne att uppgå i harmonisk samklang.

YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME

Ja men alltså usch och the fuck? Vem hade trott att jag skulle råka ut för the gubb off the slusk just ikväll? Jag säger det här som ett varnande exempel bara - det funkar inte att komma och påpeka grejer som att "du e ju positivt inställd till hbtq och queer things" och av den orsaken dra slutsatser som att man e lite polyamorös och sådär allmänt positiv till att knulla lite vitt och brett. Grejen är ju att desperata män tar till alla medel. Det kan man ju inte säga åt dem rätt i fejset att "du är en desperat man" - då blir de förnärmade - nä, alltid när man ska säga nej och "ok, nu har du fått grejer om bakfoten" till en man är det liksom lite besvärligt och man får, ehm, ta lite konsekvenser som att man får höra att de ju aldrig ens från början har varit intresserade av en, oh no, man får lov att förbise att YOUR WHOLE BODY JUST SCREAMED FUCK ME BUT LET'S IGNORE THAT. Det är den här fragila maskuliniteten jag har problem med, dvs män som i alla avseenden är likadana som jag själv - vi ser likadana ut, vi kommer från samma sociala förhållanden, vi vill ungefär samma saker i livet - men ändå tycks det inte gå upp för dem att jag inte kommer ens att överväga att varken kyssa, hångla med eller knulla den mänskan nånsin - så varför förutsätter han det då? Varför kan man inte bara snacka som mänska till mänska? Varför tror han att där finns ens en chans? Som att spela på lotto? Ibland tror jag att hela maskuliniteten är ett enda lottospel, att de satsar allt hela tiden och tar förlusterna lika snabbt som de sätter in en ny satsning,
Så måste man göra den jäveln besviken, att okej, förlåt - du kommer inte få knulla mig ikväll stackarn, du är helt okej ändå, voj nej, kiva att du tycker att jag är vacker och så vidare, hoppas uppriktigt du hittar nån som vill knulla med dig också så du sku få nån ro i själen för fan.

Det är det här jag säger och har sagt tidigare, att den form av maskulinitet som har fått lov att råda, inte gör nåt gott åt varken kvinnor eller män. "Svaga" män känner sig måna om att trots sin underlägsenhet, upprepa den rådande äckelmaskulinitetens mönster o bara köra på, tro att det är så man gör, så som de intalar sig att "de mer lyckade männen gör", att de bara kör o kör och orkar gå på tills nån kvinna veknar och säger att okej då, jag viker mig hädan inför denna kompromisslösa maskulinitet, jag knäböjer. Medan INGEN är nöjd, inte denna man, inte denna kvinna. Så varför gör man det då, frågar jag mig? Hur ska man utrota dessa ideer om genus?

Grejen är ju också att jag inte ens är speciellt svår att få på fall, om det är det man är ute efter - om man sku vara ens lite tilldragande. Det är inte så svårt - var mänska, var dig själv, berätta om nåt du gillar. Visa humana drag. You'll get me.

Big wheels keep on turning

Vilken dag det här ska bli! Förde hunden till Rölli redan på morgonkvisten, och nu sitter jag på Sibeliusmuseum, där det ska bli konsert om knappa två timmar. Det är Jussi Makkonen, världskänd sibeliustolkare tydligen. Ser fram emot att höra alla kända sibeliusplågor.

Sen ska jag cykla efter en kameraladdare och sen ska jag till J:s nya restaurang och klottra lite menyer på tavlor. För ja, nu händer det äntligen, Streetfoodbar ska öppna och "min" fåntratt till Joakim står bakom kastrullerna! I kväll enbart för inbjudna gäster, men ändå. Och nästa helg öppnar det på riktigt. Det här är så klart oerhört spännande. Man ska vara något alldeles speciellt för att sticka ut som något under Åbos restauranghimmel där nya matställen ploppar upp som epidemier. Men jag tror på J. Han har spenderat tid på att utveckla recept och smaka sig fram, han är en obotlig perfektionist och är superkritisk till det mesta, så jag skulle vara mycket förvånad ifall inte folk tyckte att det här smakade alldeles förbaskat gott.
Men hur som helst, det här är stort. Tänk om du hade öppnat ditt eget hak, bibliotek, sylta, butik, café, krog eller galleri idag. Jämför. Big wheels keep on fucking turning.

Sen ska jag leka fotograf! Ja, jag ska släntra omkring och fotografera folk och mat samt vara passligt salongsberusad. Jag ska suga i mig stämningar, smygtitta, smaka på, kontrollera, vara i vägen (typ). Sen hoppas jag på att få dricka lite mer öl och träffa lite bekantskaper och who knows, en redig fylla? Sen förra helgen har jag utvecklat ett hål som skriker efter socialt umgänge. Jag älskar det ju! Fylla och folk. Hunden är i förvar ända tills imorgon förmiddag, så det är nu man ska passa på.

FYRA GRÄJER

Fyra ställen där jag har bott:
1. Spjutsund, Kärrby
2. Marcusstraat, Amsterdam
3. Pössenbacherstrasse, München
4. Alfågelgatan, Åbo

Fyra arbetsplatser:
1. Godisbutik
2. Jordgubbsland
3. Biluthyrningsfirma
4. Skola för synskadade

Fyra program som jag ser på:
1. Inkmaster
2. Bachelor
3. Vår tid är nu
4. Unh-hhh

Fyra ställen där jag har varit:
1. Rom, Italien
2. Rio Dulce, Guatemala
3. Irkutsk, Ryssland
4. Ouidah, Benin

Fyra maträtter jag gillar:
1. Palak paneer med allt som där tillhör
2. Laksa
3. Japansk tofusoppa med udon-nudlar
4. Bouillabaisse

Fyra drycker som jag gillar:
1. Kaffe
2. Dark n Stormy
3. Vanligt jäkla vichyvatten
4. Ginger beer

Onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton

Idag är det onsdagen den sjuttonde oktober, tvåtusenaderton. Det är soligt och osedvanligt varmt för årstiden. Mina föräldrar har just varit här och hämtat hem sin hund som har varit hos oss i nästan två veckor, medan de har varit i Skottland och roat/förfärat sig.
Såhär tycker jag det är. Det blir måndag, man är litet allmänt olustig, folk cyklar hetsigt och det är sammanpressade läppar och undvikande blickar. Så man tänker att mig går det ingen nöd på, jag ska minsann ta det lugnt jag och blir det tisdag och det duggregnar, typ, allting känns lättare men fullständigt meningslöst. Så blir det onsdag och man tänker att jaha, men herregud, nu är det redan onsdag. Och så blir det torsdag och man tänker att äh, imorgon är det fredag, det var typ den veckan då, det var det. Och så är det fredag och allt blir typ nedstoppat i en gigantisk korv, man går omkring och blir bländad av solen och kaffet droppar och man vet inte. Och så blir det helg och alla ska ut med sina hundar på en gång och helgen bara swishar förbi åh ja, och så upprepas scenariot.

Har saker att göra, men milda tider, när jag hellre bara går här och funderar på sakerna som ska göras och gottar/förfärar mig över dem, än bara gör dem. Nu skriver jag en artikel om snapsvisor, hehe! Måste nu bara skriva ner det någonstans så det känns mer att jag gör det, så att jag inte bara går omkring här och inbillar mig att jag gör det. Jag ska ännu intervjua lite folk och spela in en trudelutt och sen blir det grej på nätet. Är kluven inför snapsvisor, älskade dem som barn, mest för att det sjöngs en hel del i min familj och bland de vuxna - det var den tiden då de ännu festade uppsluppet, hade vänner, rökte inomhus och var fulla och glada. Sen blev jag en emo tonåring och började hata hela borgerligheten som hänger ihop med något så äckligt finlandssvenskt som snapsvisor, och nu är jag igen så pass till åren kommen att jag tycker att det är fint att vi har en tradition som hänger ihop med sång, och det är det enda som sjungs i min familj. Så varför skulle man nu hata det? Bara att sjunga.

Jag ska också rita fler naturbilder med skräp, så snart jag får det andra undanstökat, och så ska jag träna mitt fry scream, ny teknik. Måste lära mig att behärska det, det demoniska höga skriket som innebär sammanpressade stämband. OCH så ska jag skriva.

Det var det. Inget oöverkomligt. Ändå hade jag just lös mage, så uppspelt är jag över livet och allt det har att erbjuda, helt sanslöst känns det, att man ska leva här och åstadkomma och försöka att inte strula till det allt för mycket.

Allting skulle blomstra

Ojoj. Insåg att jag nog drabbades av en släng av post keikka-depression efter helgens eskapader. Det är bara så svårt att ta itu med dessa livets andra begivenheter, hur nödvändiga de än är, då man har den där totalt förlösande bandaktiviteten som överröstar alla andra röster i ens liv. För visst finns den där som en ständig följeslagare, tanken på att man i nån värld skulle kunna göra det där på heltid, bara skriva ord och spela och framföra det man har gjort i samklang med andra - skapa mening och ett sammanhang i vilket allting skulle blomstra nästan konstant - är det inte detta vi alla letar efter hela tiden?

Vittorio

Bild av @nybynisforlovers

Världen! Hallå.
Har haft en alldeles sprudlande helg. Keikkan gick okej. Publiken var inte lika ivrig som förra gången, de stod mest bara och gapade så det kändes lite avigt att själv stå sådär och röja. Nå, men fick ok ljud ur mig och så vidare. Också så skönt att slippa fundera på om man ska sjunga falskt.

Men, huvudsaken på fredagen var inte den där arma keikkan, utan människorna kring den. Vi spelade med Agasia härifrån Åbo. Och sen ett himla bra svenskt band: This Gift is a curse, och ett danskt: Hexis. Som brukligt var det nu igen ganska himla trevliga människor detta. Efter keikkan blev jag ju så småningom I Fyllan på backstage och ja, så fick jag snacka lite danska, det var urroligt. Den där dansken var en sån där tjusare som liksom hela tiden skulle inflika att "ska du med?" (till Stockholm då) och det blev så komiskt, när jag där försökte hålla nåt slags vettig mänska-till-mänska konversation och den andra inte kan annat än flika in standardmässiga fånflirtrepliker hela tiden. Han var den typen av man som tar över genom att spela tönt och etablera idiotiska skämt. Grejen är nu bara den att det inte fungerar på mig eftersom jag är snabb med att hitta på ännu mer störande skämt och så sitter man då där och talar en massa smörja. Jag råkar dock fullständigt älska att tala danska OCH smörja, så alltihop var, den lite obehagliga flirt-tonen till trots, ändå ytterst underhållande. Nå, till sist bondade vi genom att skrika "Ringsted" (ett ställe i Danmark). Fattar inte vad det var med detta Ringsted men han verkade otroligt nöjd över att få nån att stenåldersbrölbonda med över Ringsted.

Och så spelade vi en litn fussballsmatch. Först var det lite roligt bara men till sist märkte vi att vi hade publik, allt fler samlades kring bordet och det blev litet sådär allvarligt det hela, jag kände stressnivån stiga, att herregud nu måste vi ju vinna. Jag spelade med Luka,  Hexis basist och mitt emot oss stod Irena och trummisen. Först låg vi under hela tiden, jag var anfallaren och har ju ingen erfarenhet så inte fan fick jag ett enda mål. Sen bytte vi plats så jag försvarade istället, och så började Luka skjuta mål efter mål som en liten ettrig vinnarinsekt. Och det blev så jämnt, så jämnt, vi gjorde mål turvis och till sist var vinsten fatt i ett enda mål. Och så fan vann vi. Det var så jävla stort, vi sprang omkring och ropade "vittorio" och hoppade jämfota som femåringar.
Små fåniga saker kan ibland bli så himla betydelsefulla. Jag har för mig att vi gick arm i arm med den där Luka sen innan alla gick hem och försäkrade att vi kommer att ses igen, ungefär som att universum ville att vi skulle hålla på och göra världen till ett festligt ställe. Beskrivande för kvällen var att telefonen inte var framme en enda gång, den låg på bottnen av tygväskan hela tiden. Att så roligt hade vi. Kändes som nittiotal igen.

Lördag gick i ett enda krapulaskimmer, kommer knappt ihåg nånting, utom att hundpromenaden gick långsamt och att det var oändligt vackert ute. På kvällen träffade vi Joakims köksmentor M och hans fru A på Havanna, snackade allt möjligt och jag visade upp min konst och perklade över att jag inte hade studerat fine art istället för den där arma fotograferingen som inte ledde någon vart. Sen gick vi hem och såg på Ant man och Wasp girl eller vafan den nu heter, en riktigt töntigt dålig film.

Nu är det lite söndagsangst här, har ett jobbuppdrag imorgon och måste försöka skarpa lite och skulle så behöva skriva lite bättre också, är så STÖRD på hur dåligt jag formulerar mig och hur otålig jag är med hela den saken. Orkar inte tänka efter eller lyssna på hur nånting vill bli sagt, orden kommer snarare bara ur mig som vatten ur en stupränna (titta, det var också en megadålig och klichémässig bild men vet ni sånt e det!)
Längtar efter att rita mera, ska rita nåt slags vykort till Sibbe också, så det måste jag väl ta tag i under inkommande vecka. Inktober sköter jag nu också ungefär som kakka som rinner ut ur reven. Dvs don't give a fuck.
Fan ska veta att jag egentligen nu bara skulle villa studera fry screaming och turnera. Vill på turné! Vill vara tio år yngre och bara omfamna världen. Man kanske kan göra det även som fyrtioåring. Hej då.

Posthumaniteten - det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre

Som några kanske känner till om mig så är jag en obotlig speladdikt som sätter ner en massa timmar på bajs. Spelar inte med pengar, härrigud, det hade fått ödesdigra konsekvenser och jag är en fucking loser så jag spelar bara med tid.
Hur som helst så är jag med på Bingo Blitz mailinglista och där händer det ibland att de öppnar nya bingorum och man får personligt formulerade mail, som idag, då jag fick ett mail med rubriken "Are you brave enough, Lotta?"
Jag vet inte, blir alltid så full i fniss av de där mailen, av tanken på att man skulle ta dem på allvar, liksom verkligen fråga sig, att är jag tillräckligt modig? Tänk om de där spelen, eller de där mailen skulle syfta på det riktiga livet, om man verkligen hade behövt ställa sig den där frågan inför en riktigt svår uppgift, att är du modig, Lotta, är du det?

Dessa mail får mig att reflektera på världen som den ser ut sådär överlag och om vi har ersatt de riktiga utmaningarna och livssituationerna med sånt här inbillskt dravel. I våra liv finns ju verkligen få situationer som kräver riktigt mod av oss längre, så därför roar vi oss med fåniga spel och andra situationer där man liksom får minnas hur människan en gång var, då dess grundläggande egenskaper som mod, rädsla, styrka och så vidare, verkligen sattes på prov. Dataspel kan liknas vid skydiving och bungyjumps och vad det allt finns för adrenalinstinna aktiviteter - man liksom upprepar scenarion som nån gång i historien verkligen var verkliga för oss som art - nån hamnade hoppa ett jädrans hopp över en klippa för att rädda sin familj, typ.
Och det i sig, får mig också att fråga mig att lever vi i en post-humanity-situation där man är nostalgisk över varifrån människan har kommit (grottor och ständiga faror och beräkningar)? Där vi nu sitter i vår oändliga bekvämlighet med hela världens filmer radade i ett bottenlöst bibliotek framför oss, så känns det verkligen så, att det som en gång var mänsklighet och beskrev oss som art - det gäller inte längre. Vi behöver nya beskrivelser, nya regler. Typ människopotatis. Världsfördärvare. As. Ruttentönt. Storhetsvansinning. Egostropp. Filo-toomuchthinking. Meditationsbesatting. Totalfåntratt.

Vattnet stiger

Sitter i ÅA:s datasal, ett tomrum av lugn, ro och koder som jag har använt sedan tidernas begynnelse. Fortfarande har jag dem, ÅA-koderna och printrättigheterna, alltså kan jag sitta här och lorva mig som i mitt eget gratiskontor.
Men det var inte det jag hade på hjärtat idag. Imorgon är det nämligen keikka. Svarta havet, vi ska spela för andra gången, på samma ställe som förra gången, TVO. Det är stort. Eller, det är ju futtigt lgentligen, men för mig är det stort. Det känns som om det är ungefär det enda jag har på gång just nu.

Den där arma romanen. Har printat ut första delen, det är en massa ord men när jag sitter där inne på datasalens toalett så känns det som att huvudet är alldeles tomt på ord, helt tyst är det. Tycker alltid att jag förut har haft en massa ord i mig, en konstant malande harang om det som försiggår omkring mig. Jag vet inte om det är den här attans romanens fel eller vad det handlar om, men det känns tyst i mig nuförtiden. Jag har liksom ingenting att säga.
Så jag tänkte dela med mig av sånt jag har att säga, lite låttext. Vattnet stiger, heter den här.

Vattnet stiger

Ytan är blank
men det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom väggarna

Ytan är krusig
för det rör sig där under
vattnet stiger
sipprar in genom hål

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut
Bara att vänta

Hör ni hur det brusar
Vågor som sköljer över städer och länder just nu
Ingenting finns kvar nåt mer,
det är bara att gå under
Låta sig slukas
av ett hav som vill äga allt

Förtöj ditt gamla huvud
vid den säkraste hamnen
Det har skett under förut

Det har skett under förut
Rädda mig
Ta mig tillbaka till nånting som inte finns nåt mer
Ta mig till hagarna,
ta mig till skogarna
där hästarna går,
där fårena går,
där skuggorna faller

Skogen och jag

Just när jag satt här i min sedvanliga vakenkoma, så kom jag att tänka på den här bloggen nästan sådär som man kommer att tänka på en kär gammal vän - att herregud den finns ju! Jag kan skriva här!
Tänker ibland på det, att det verkar som att folk ofta har så mycket förväntningar på vad det är meningen att man ska göra på olika forum och sådär, till exempel på bloggar då. Ofta ser jag bloggar på vilka folk skriver sånt typ att de är "dåliga på att blogga" och då tänker jag alltid att HUR är man dålig på att blogga? Att vara dålig på att blogga måste vara ungefär som att vara dålig på att gå eller cykla. Eller ja, andas. Ni förstår vart jag är på väg. Folk tror alltid att man ska efterapa nåt slags förebild när det gäller det ena och det andra. Jag vill däremot uppmana alla att dra kalsongerna över huvudet och säga SCREW THAT! Den här bloggen kommer alltid att vara perfekt, sådeså.

Jag är i Borgå skärgård helt för mig själv, det är löjligt så bra jag har det. Ute strömmar havet förbi från norr, bakom mig finns en skog med jättelika skuggor, mossa som välver sig över stenar, gamla kvistar och svamp, svamp, svamp. Jag tror aldrig att jag har plockat så mycket svamp som i år. Det känns helt poänglöst att gå ut (för jag har också två hundar här) om man inte har korgen med sig och fyller den till bredden. Jag vet inte vad jag ska göra med all svamp, men jag torkar trattkantareller och stensopp så en stor papperspåse håller på att fyllas till bredden. Hundarna går godmodigt med, ibland får de upp ett spår, förvinner hetsigt in i skogen så det brakar i snåren, för att sedan, några minuter senare, dyka upp lyckliga och andfådda. (Lyckliga, tror jag.) Ibland lägger de sig i mossan ifall jag har hittat nåt ställe som bara översvämmar av trattisar och hamnar böka runt där en stund. När jag är inne och pysslar med mitt sover hundarna. De följer min rytm, äter när jag fyller skålarna, går och pissar om jag gör det - vi är en alldeles perfekt fungerande trio.
Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som skogen, hamnar emellanåt bara stanna, andas och ta in allt som det är, en vagga av fullständigt lugn samtidigt som livet sjuder, andas och bara är. Jag tänker att det måste vara meningen att leva såhär, i samråd med naturen, vänlig och mottaglig mot allt. När jag rensar svampen och hittar små spindlar, för jag dem ut så att de ska få fortsätta sina små liv. Det känns som att allt har betydelse, också spindlarna är viktiga och förtjänar att räddas.

Emellanåt drabbas jag av oro, det är tanken på livet som far förbi medan sekundvisaren tickar, det är jobb som borde göras, möten som borde bokas och sånt där - men jag tänker att nog har jag tid för det sen när jag kommer tillbaka till Åbo. Jag hinner nog med allt och jag gör så mycket jag orkar. Nu har jag gett tid åt mig till att vara här och fila på mitt alster, bokajäveln, som blir litet bättre för varje dag som går. Lite mer skriver jag hela tiden, några vändningar har jag fått till, några extra tillfällen och diskussioner som måste flikas in för att historien ska få mening och sammanhang. För vad kan jag annat än att tro att det här har nån betydelse, att det här som jag har skrivit på i flera år nu snart ska vara färdigt för utgivning, ja färdigt - det ska ges ut, jag vet det! Jag befinner mig i samma årstid som handlingen just nu - det är höst här och också i boken, det måste ju ha betydelse.

Hittade en karljohan som var helt PERFEKT, har aldrig sett en svamp i samma kaliber!

Lillan flugsvamp.