Ni kanske har sett den där reklamen som har figurerat på de sociala medierna en tid nu: den där "so why do you text and drive". Den visar kort sagt upp videor av hur folk beter sig när de går omkring och stirrar i sina mobiltelefoner, hur de går i stan och snubblar över stolpar, går in i väggar osv. Och till sist då - video av en som kör och textar och som sen rullar ner från ett berg och dör, typ.
Jag både förstår och förstår inte chock-effekten av den här videon - jag menar - för mig är det självklart att det här med att sitta i en bil är som att sitta i ett pistolskott som viner fram genom luften. Det är som att sitta i ett laddat vapen som nån styr, och jag är mestadels livrädd i bilar nuförtiden, kanske för att jag är ett djur och för att mina djuriska instinkter börjar bli allt mer påtagliga ju äldre jag blir.
Min fråga är: Fattar inte folk att det är livsfarligt att texta och köra? Och om de inte fattar det - VAKNA, eller så förtjänar ni att rulla ner för bergssluttningar.
Thursday, September 27, 2018
Tuesday, September 25, 2018
Ponks råd till världen
Jag har en sån där rastlös period då jag tycker att jag, av alla, har de bästa råden för alla, hela världen, tycker att alla gjorde gott i att lyssna på mig, så här kommer det då.
1. Man blir glad av att göra andra glada, visst är det så! Men för att kunna vara en sån där inspiratör som folk verkligen tror på så måste man också tro på sig själv, och hur fan gör man det då?
2. Jo man måste öva sig i att gilla sig själv, på riktigt. Hur gör man det då? Nå, man tar hand om sig. Hur gör man det då?
3. Nå, man sätter andras förväntningar åt sidan, och det här är så himla viktigt. Man måste lita på sin egen röst, att det man säger har betydelse - hur långsökt och fånigt det än låter. Man bör sätta tid undan åt sig att göra nånting för en själv, och här kommer då det där litet töntiga, men för mig handlar det om att springa och göra yoga. Det här med att träna fysiskt kan ju betraktas som någonting man också gör pga yttre förväntningar - att man vill vara i gott skick och hålla sig i trim så att andra ser att man mår bra och så vidare. MEN man bör se det som att det där springandet, och de där 20 minuterna man sätter ner på att meditera eller göra yoga, faktiskt är som att smörja de där egna gängorna så att man sen är klar för att stiga ut i världen och vara en hel människa som fungerar som en inspiratör, stöttepelare, hjälpreda eller rolig gubbe eller vad det nu är man önskar vara för andra. För det är ju ingen hemlighet att vi lever i ett samhälle där vi obönhörligt är tvungen att samarbeta och fungera ihop med andra människor, så varför inte då se till att man är en sån där människa som det är roligt och givande att göra någonting ihop med.
4. Man bör ro i land åtminstone två av sina egna projekt, bara så att man för sig själv har åstadkommit nånting man är stolt över, SEN kan man ta itu med att hjälpa andra.
5. Man ska inte sätta tid ner på att göra någonting som man inte får ut någonting som helst av. Klart att man ibland är tvungen, och då gör man det bara, skyfflar undan det som ett lass med kakka, för att sedan borsta av sig och gå vidare mot det där som man egentligen hellre skulle villa göra.
6. Livet är futtigt, litet och betydelselöst, så det är inte VÄRT att vara missnöjd. Nä, det är det inte. Det är en rebellisk akt att vara tillfreds i ett samhälle som detta, vi lever i en tid då allt omkring oss - reklamer och livsstil - allt konspirerar till att få en att tänka att man på olika sätt inte räcker till, så det är inte konstigt om man har det just så. Men om man på något sätt lyckas ta sig till en punkt i vilken det inte spelar någon roll, allt det här som man förväntas vara, så finns det en frihet där som väntar, en uppsluppenhet och fånighet som ter sig typ som solen som stiger upp och går ner varje dag.
7. Det här är en bisak, men jag lever, andas och ÄR Whimsically Volatile just nu. Det finns ingenting som gör mig så glad som att lyssna på dessa just nu, ingenting annat har nån betydelse. Alltså dessa människor, deras totala ovilja att anpassa sig till några förväntningar, deras brutala ärlighet, rolighet och spretighet gör mig så himla glad och inspirerad, det är ingen reda med det. Jag förflyttas ut i världsrymden när jag lyssnar på dessa, tänker att det här finns. Och att det finns, det räcker. Det räcker fan att bara finnas till och vara just den fucking dåre du har blivit född till att vara. Och med dessa ord tänker jag sätta punkt här idag. (Och spotta ut snuset.)
EDIT: Säg nu sen åt en kloakarbetare eller närvårdare att TA HAND OM DIG SJÄLV blahi blaha, "det är attityden och självkärleken som räknas" när de stretar hela dagarna och kommer hem och är trötta och döda. Fattar ju nog det, att man i första hand måste utgå från ett väldigt privilegierat läge för att överhuvudtaget kunna säga nåt sånt här! Upprör mig som attans ibland, att utgå ifrån att alla på nåt sätt befinner sig i ett så pass ekonomiskt stabilt läge att det finns tid över till att tänka på sådana här saker. Det kan alla självklart inte och däri ligger ytterligare ett problem: samhället i sig är skevt, det funkar inte. Det är ojämlikt! Lönerna är felfördelade. Bu!
1. Man blir glad av att göra andra glada, visst är det så! Men för att kunna vara en sån där inspiratör som folk verkligen tror på så måste man också tro på sig själv, och hur fan gör man det då?
2. Jo man måste öva sig i att gilla sig själv, på riktigt. Hur gör man det då? Nå, man tar hand om sig. Hur gör man det då?
3. Nå, man sätter andras förväntningar åt sidan, och det här är så himla viktigt. Man måste lita på sin egen röst, att det man säger har betydelse - hur långsökt och fånigt det än låter. Man bör sätta tid undan åt sig att göra nånting för en själv, och här kommer då det där litet töntiga, men för mig handlar det om att springa och göra yoga. Det här med att träna fysiskt kan ju betraktas som någonting man också gör pga yttre förväntningar - att man vill vara i gott skick och hålla sig i trim så att andra ser att man mår bra och så vidare. MEN man bör se det som att det där springandet, och de där 20 minuterna man sätter ner på att meditera eller göra yoga, faktiskt är som att smörja de där egna gängorna så att man sen är klar för att stiga ut i världen och vara en hel människa som fungerar som en inspiratör, stöttepelare, hjälpreda eller rolig gubbe eller vad det nu är man önskar vara för andra. För det är ju ingen hemlighet att vi lever i ett samhälle där vi obönhörligt är tvungen att samarbeta och fungera ihop med andra människor, så varför inte då se till att man är en sån där människa som det är roligt och givande att göra någonting ihop med.
4. Man bör ro i land åtminstone två av sina egna projekt, bara så att man för sig själv har åstadkommit nånting man är stolt över, SEN kan man ta itu med att hjälpa andra.
5. Man ska inte sätta tid ner på att göra någonting som man inte får ut någonting som helst av. Klart att man ibland är tvungen, och då gör man det bara, skyfflar undan det som ett lass med kakka, för att sedan borsta av sig och gå vidare mot det där som man egentligen hellre skulle villa göra.
6. Livet är futtigt, litet och betydelselöst, så det är inte VÄRT att vara missnöjd. Nä, det är det inte. Det är en rebellisk akt att vara tillfreds i ett samhälle som detta, vi lever i en tid då allt omkring oss - reklamer och livsstil - allt konspirerar till att få en att tänka att man på olika sätt inte räcker till, så det är inte konstigt om man har det just så. Men om man på något sätt lyckas ta sig till en punkt i vilken det inte spelar någon roll, allt det här som man förväntas vara, så finns det en frihet där som väntar, en uppsluppenhet och fånighet som ter sig typ som solen som stiger upp och går ner varje dag.
7. Det här är en bisak, men jag lever, andas och ÄR Whimsically Volatile just nu. Det finns ingenting som gör mig så glad som att lyssna på dessa just nu, ingenting annat har nån betydelse. Alltså dessa människor, deras totala ovilja att anpassa sig till några förväntningar, deras brutala ärlighet, rolighet och spretighet gör mig så himla glad och inspirerad, det är ingen reda med det. Jag förflyttas ut i världsrymden när jag lyssnar på dessa, tänker att det här finns. Och att det finns, det räcker. Det räcker fan att bara finnas till och vara just den fucking dåre du har blivit född till att vara. Och med dessa ord tänker jag sätta punkt här idag. (Och spotta ut snuset.)
EDIT: Säg nu sen åt en kloakarbetare eller närvårdare att TA HAND OM DIG SJÄLV blahi blaha, "det är attityden och självkärleken som räknas" när de stretar hela dagarna och kommer hem och är trötta och döda. Fattar ju nog det, att man i första hand måste utgå från ett väldigt privilegierat läge för att överhuvudtaget kunna säga nåt sånt här! Upprör mig som attans ibland, att utgå ifrån att alla på nåt sätt befinner sig i ett så pass ekonomiskt stabilt läge att det finns tid över till att tänka på sådana här saker. Det kan alla självklart inte och däri ligger ytterligare ett problem: samhället i sig är skevt, det funkar inte. Det är ojämlikt! Lönerna är felfördelade. Bu!
Sunday, September 23, 2018
Känslor, the Work och finska män
Kära tomma utrymme. Här sitter jag som ett tomt hål. Har just sett på The Work, en dokumentär om mäns förmåga att känna och uttrycka känslor, en bra dokumentär oberoende om man är man eller kvinna. Häpnadsväckande var den på många sätt - att det alltid tycks vara samma mekanismer som upprepar sig för oss människor: Vi blir de vi blir på grund av vad vi har varit med om. Vuxendom handlar om allt det där man går och bär på, men som man sällan får utlopp för.
Kort sagt handlar dokumentären om ett fyra dagars "läger" i vilket män träffas och får vara sårbara. Det skapas en säker tillvaro i vilket alla sociala spelregler och förväntningar inte gäller, det är bara rätt upp ärlighet med hur man känner sig och vad man bär på för smärtor som får råda. Dokumentären visar upp liknande fenomen som man ser i väckelsemöten, då Jesus istället får rollen som den ögonöppnande, den som får en att hitta sig själv. Tja, vad ska man säga? Mänskligheten ter sig mestadels som en spretig hög vandrande sår som på olika sätt behöver plåstras om ibland.
Se den: The Work.
Sett den redan? Bra. Inte sett den? Se den nu.
Sett den nu? Bra. Då kan vi snacka om följande. Eller jag kan hålla en monolog. Jag tänkte nämligen på en sån här sak. Tänk er ett dylikt läger i Finland. Att män finner en plattform på vilken det är fritt fram att uttrycka sig och öppna sig om sina inre sår. Att de verkligen skulle göra det.
Det som jag nämligen reagerade på i den där dokumentären, var att de där amerikanska männen - trots sina sår och den uppväxt som har präglat dem - ändå bar på en enorm uttrycksförmåga - ord att uttrycka sig genom. I hela den där pinan och utmaningen som det är att tala om sig själv och sina demoner, så tycktes de ändå ha så lätt att bara gå dit, att tala, överföra tankar från huvudet till ord som kommer ut genom munnen. Jag minns inte vem det var som sa eller skrev nånting om att finska män (och nu handlade det uttryckligen om män) inte ens har ORDEN att formulera sina känslor genom. Här i Finland skulle man alltså först måsta etablera ett slags redskap för män att överhuvudtaget uttrycka sig genom - att såhär gör man: Man TALAR om det som finns i en. Jag vet inte om ni hänger med nu eller ens förstår vad jag dillar om, men det var någon som sa, att finska män ofta är så hämmade från första början, att de inte ens har ord som uttrycker någonting emotionellt överhuvudtaget. Jag tror det ligger en stor sanning i det och jag vet inte riktigt vad det beror på, det är väl kulturellt betingat, kanske. Krig och traumor och släktled av tigande. Här i Finland ska man ju liksom tala endast när man verkligen har någonting på hjärtat. Onödigt prat är bara tjafs liksom, det är käringaktigt, jag minns det så bra som barn. Hur tystnad alltid betraktades som någonting vördnadsfullt, någonting vackert och ädelt. Tänk på den tystnad som präglar män här i allmänhet. Jag tycker att jag sett många exempel på den, att män inte ens vet hur de känner eller tänker om sig själva, eftersom ingen nånsin har lärt dem att göra det. Många går i princip omkring och är lite socialt handikappade, oförmögna att överhuvudtaget uttrycka sig om känslor, för att de inte känner igen dem. Det finns så klart undantag, visst tusan finns det män som också kan uttrycka sig om sina känslor, men en oroväckande stor mängd som inte kan det.
Så jag funderade bara på det, hur ett sånt där läger hade sett ut i Finland och vilka vägar man hade varit tvungen att gå för att först få finska män att överhuvudtaget tala. När de väl skulle börja grymta, när de i något skede skulle släppa loss några bröl och bli virvelvindar av oidentifierade känslor som antagligen skulle komma ut som ilska, vem skulle stå där och hålla om dem då och säga att det är okej det där, det kallas känslor och din nästa uppgift blir nu att formulera dem i ord?
Kort sagt handlar dokumentären om ett fyra dagars "läger" i vilket män träffas och får vara sårbara. Det skapas en säker tillvaro i vilket alla sociala spelregler och förväntningar inte gäller, det är bara rätt upp ärlighet med hur man känner sig och vad man bär på för smärtor som får råda. Dokumentären visar upp liknande fenomen som man ser i väckelsemöten, då Jesus istället får rollen som den ögonöppnande, den som får en att hitta sig själv. Tja, vad ska man säga? Mänskligheten ter sig mestadels som en spretig hög vandrande sår som på olika sätt behöver plåstras om ibland.
Se den: The Work.
Sett den redan? Bra. Inte sett den? Se den nu.
Sett den nu? Bra. Då kan vi snacka om följande. Eller jag kan hålla en monolog. Jag tänkte nämligen på en sån här sak. Tänk er ett dylikt läger i Finland. Att män finner en plattform på vilken det är fritt fram att uttrycka sig och öppna sig om sina inre sår. Att de verkligen skulle göra det.
Det som jag nämligen reagerade på i den där dokumentären, var att de där amerikanska männen - trots sina sår och den uppväxt som har präglat dem - ändå bar på en enorm uttrycksförmåga - ord att uttrycka sig genom. I hela den där pinan och utmaningen som det är att tala om sig själv och sina demoner, så tycktes de ändå ha så lätt att bara gå dit, att tala, överföra tankar från huvudet till ord som kommer ut genom munnen. Jag minns inte vem det var som sa eller skrev nånting om att finska män (och nu handlade det uttryckligen om män) inte ens har ORDEN att formulera sina känslor genom. Här i Finland skulle man alltså först måsta etablera ett slags redskap för män att överhuvudtaget uttrycka sig genom - att såhär gör man: Man TALAR om det som finns i en. Jag vet inte om ni hänger med nu eller ens förstår vad jag dillar om, men det var någon som sa, att finska män ofta är så hämmade från första början, att de inte ens har ord som uttrycker någonting emotionellt överhuvudtaget. Jag tror det ligger en stor sanning i det och jag vet inte riktigt vad det beror på, det är väl kulturellt betingat, kanske. Krig och traumor och släktled av tigande. Här i Finland ska man ju liksom tala endast när man verkligen har någonting på hjärtat. Onödigt prat är bara tjafs liksom, det är käringaktigt, jag minns det så bra som barn. Hur tystnad alltid betraktades som någonting vördnadsfullt, någonting vackert och ädelt. Tänk på den tystnad som präglar män här i allmänhet. Jag tycker att jag sett många exempel på den, att män inte ens vet hur de känner eller tänker om sig själva, eftersom ingen nånsin har lärt dem att göra det. Många går i princip omkring och är lite socialt handikappade, oförmögna att överhuvudtaget uttrycka sig om känslor, för att de inte känner igen dem. Det finns så klart undantag, visst tusan finns det män som också kan uttrycka sig om sina känslor, men en oroväckande stor mängd som inte kan det.
Så jag funderade bara på det, hur ett sånt där läger hade sett ut i Finland och vilka vägar man hade varit tvungen att gå för att först få finska män att överhuvudtaget tala. När de väl skulle börja grymta, när de i något skede skulle släppa loss några bröl och bli virvelvindar av oidentifierade känslor som antagligen skulle komma ut som ilska, vem skulle stå där och hålla om dem då och säga att det är okej det där, det kallas känslor och din nästa uppgift blir nu att formulera dem i ord?
Friday, September 21, 2018
Jag försöker för lite
Och nu då? Nu har jag har det både riktigt fint och lite kaki. Det känns överlag som att det är en hel del nytt och intressant på gång, men jag har också en molande oro som gnager i mig. Jag tror att det har att göra med den där boken och allt jag skulle villa skriva i den som jag inte skriver. Istället latar jag mig. Halvsov igår här på soffan sent om natten och fick ett slags uppenbarelse i form av en stor mun som gnagde på mig. Det var en mager och extra gnagig mun med långa käkben, på nåt sätt figurerande mellan flera lager som tedde sig som smörpapper. När den inte gnagde stod den vid sidan av mig och röt att "när du får dina skrivinfall, stig upp och skriv ner dem! Sitt inte och tänk att 'det DÄR ska jag skriva'.
Det kanske inte kommer nån annan chans, så när man känner ivern brinna i sig, varför förtränger man den då, undrar jag? Vad är det man är rädd att ska hända, att ens iver ska spåra ut och att det ska bli fel i varje fall? Nå, då har man i varje fall varit ivrig!
Det är som att ålderskrisen bankar i mig, jag fattar att det liksom är DAGS NU, att göra sitt om man vill åstadkomma nånting här i livet. Det har jag nog också tänkt på, hur starkt jag har det i mig det där att jag verkligen vill åstadkomma nånting. Jag vet inte för vem, om det är för mig själv eller andra men jag tror bådadera. Att genom att vara ärlig mot mig själv kanske nå ut till och hjälpa andra.
Ibland kan jag känna mig sur och missförstådd, tänka att HUR FAN ledde inte den där musikalen till nånting mer, till exempel? Tänker att om jag hade varit i Sverige, så hade avantgarde-producenterna kommit springande och bara, här har du studio. Hahaha. Nu spelar vi in fyra låtar, for real.
Samtidigt vet jag att ingenting kommer över en natt eller inom loppet av några månader eller år. Det handlar om LIVSTIDER av arbete. Timmar av träning. Jag försöker för lite. Jag figurerar för vagt på för många plan: Tecknar, musicerar, skriver - och jag är väl förvånansvärt duktig på det mesta jag företar mig, men jag är också LAT, orkar inte sätta mig in i nånting på riktigt så därför är jag alltid bara NÄSTAN där, känns det som.
Men jag älskar att med hull och hår ta mig an t.ex. inktober och bara "nu är jag kulspetstecknare" i en månad! Livet måste väl för fan få vara omväxlande, vad är det för idé om man bara ska begränsa sig till ETT enda futtigt område som man är passionerad över, om själva livet i sig erbjuder tusen möjligheter?
Sånt här kan jag älta över, timme ut och timme in, medan livet springer förbi.
Det kanske inte kommer nån annan chans, så när man känner ivern brinna i sig, varför förtränger man den då, undrar jag? Vad är det man är rädd att ska hända, att ens iver ska spåra ut och att det ska bli fel i varje fall? Nå, då har man i varje fall varit ivrig!
 |
| Inser nu att det var King Crimsons omslag som vaknade till liv igår natt. |
Ibland kan jag känna mig sur och missförstådd, tänka att HUR FAN ledde inte den där musikalen till nånting mer, till exempel? Tänker att om jag hade varit i Sverige, så hade avantgarde-producenterna kommit springande och bara, här har du studio. Hahaha. Nu spelar vi in fyra låtar, for real.
Samtidigt vet jag att ingenting kommer över en natt eller inom loppet av några månader eller år. Det handlar om LIVSTIDER av arbete. Timmar av träning. Jag försöker för lite. Jag figurerar för vagt på för många plan: Tecknar, musicerar, skriver - och jag är väl förvånansvärt duktig på det mesta jag företar mig, men jag är också LAT, orkar inte sätta mig in i nånting på riktigt så därför är jag alltid bara NÄSTAN där, känns det som.
Men jag älskar att med hull och hår ta mig an t.ex. inktober och bara "nu är jag kulspetstecknare" i en månad! Livet måste väl för fan få vara omväxlande, vad är det för idé om man bara ska begränsa sig till ETT enda futtigt område som man är passionerad över, om själva livet i sig erbjuder tusen möjligheter?
Sånt här kan jag älta över, timme ut och timme in, medan livet springer förbi.
Wednesday, September 19, 2018
Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet?
Ledsen för att jag traggade på om mig själv igår.
Det blir så ibland, man traggar och ältar sitt. Supertråkigt.
Idag har jag något ännu tråkigare på hjärtat.
Jag funderar ganska mycket på sånt här som om människan är dömd att utrota sig själv och liknande. Speciellt nu när larmet borde ljuda över hela planeten, det ENDA politikerna borde koncentrera sig på är att vidta åtgärder för att jorden inte ska förvandlas till ett överhettat växthus.
Men när jag ser ut genom fönstret sker det inte så mycket. Det är det som är det paradoxala. De flesta politiker sitter i sina stolar som de brukar, går väl till kafferummet, fyller på en kopp, slentriansnackar med bordsgrannen. Ute är det sjutton grader, sol och moln. Är väl inte så farligt?
Hur långt ska det gå innan någon på riktigt förstår att nånting är på gång - ska det liksom vara översvämning över halva jordklotet? Är det de inflytelserikas hem som måste utsättas?
Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet? Frågan känns helt bisarr, men det är verkligen på den här nivån som man kanske är tvungen att börja nysta. Girighet måste betraktas som en sjukdom som drabbar människan när den märker att det faktiskt går att tjäna pengar, mycket pengar. Pengar förblindar och gör människan felbedömande, det är säkert bara något slags artskada som skulle kunna rättas till genom lite emotionell träning eller nånting. Problemet är bara att det för det mesta, i samband med pengar också finns en himla massa bestämmanderätt, alltså tyvärr: Politiker tjänar mycket pengar, tror att det i sig är en prestation - blir höga i korkarna, börjar röra sig som en som har makt och stor betydelse, tappar helhetsbilden och börjar så småningom ge blanka fan i ojämlikheter. Samtidigt som de är politiker, och alltså får bestämma om saker. Kanske det är det som grundläggande är fel: De som bestämmer borde varken ha någon form av makt eller tjäna pengar på det. Bestämmanderätten borde utgå från lokala grupper som lever i exakt det samhälle det stiftas lagar om.
Ett vet jag och det är att det INTE HJÄLPER att dela artiklar på nätet. Det spelar ingen som helst roll vem som postar vilka siffror och när, för vi lever i en tid där olika läror härskar vilt och man har lärt sig att sålla bort det värsta. Någonting är helt galet här, för även om man ser och förstår när det är allvar, när källan är korrekt, så är det nån del av en som INTE REAGERAR för att det finns på nätet och för att grejer som finns på nätet i ett avseende egentligen inte existerar (handgripligen). Jag undrar om mänsklighetens fatala öde kommer att ha att göra med källkritik och internet - att vi har fjärmat oss från faktakällorna för att de kommer från nåt så diffust som nätet, eller för man aldrig förstod att ta de där som talade sanning på allvar?
Jag undrar också om människan omedvetet INTE vidtar några åtgärder, eftersom vi på nåt sätt är förprogrammerade till att vid något skede dö ut? Vi är en invasiv art, vi drar fram utan hänsyn till andra arter, står det alltså också i vår artbeskrivning att vi inte förmår vidta åtgärder som begränsar vår framfart? Vi kanske bara har en växel, och den är fullt framåt.
Jag vet, det där är jättecyniskt tänkt.
Det blir så ibland, man traggar och ältar sitt. Supertråkigt.
Idag har jag något ännu tråkigare på hjärtat.
Jag funderar ganska mycket på sånt här som om människan är dömd att utrota sig själv och liknande. Speciellt nu när larmet borde ljuda över hela planeten, det ENDA politikerna borde koncentrera sig på är att vidta åtgärder för att jorden inte ska förvandlas till ett överhettat växthus.
Men när jag ser ut genom fönstret sker det inte så mycket. Det är det som är det paradoxala. De flesta politiker sitter i sina stolar som de brukar, går väl till kafferummet, fyller på en kopp, slentriansnackar med bordsgrannen. Ute är det sjutton grader, sol och moln. Är väl inte så farligt?
Hur långt ska det gå innan någon på riktigt förstår att nånting är på gång - ska det liksom vara översvämning över halva jordklotet? Är det de inflytelserikas hem som måste utsättas?
Vad ska man göra för att de giriga ska vara villiga att ge upp ens en extra bil och stadslägenhet? Frågan känns helt bisarr, men det är verkligen på den här nivån som man kanske är tvungen att börja nysta. Girighet måste betraktas som en sjukdom som drabbar människan när den märker att det faktiskt går att tjäna pengar, mycket pengar. Pengar förblindar och gör människan felbedömande, det är säkert bara något slags artskada som skulle kunna rättas till genom lite emotionell träning eller nånting. Problemet är bara att det för det mesta, i samband med pengar också finns en himla massa bestämmanderätt, alltså tyvärr: Politiker tjänar mycket pengar, tror att det i sig är en prestation - blir höga i korkarna, börjar röra sig som en som har makt och stor betydelse, tappar helhetsbilden och börjar så småningom ge blanka fan i ojämlikheter. Samtidigt som de är politiker, och alltså får bestämma om saker. Kanske det är det som grundläggande är fel: De som bestämmer borde varken ha någon form av makt eller tjäna pengar på det. Bestämmanderätten borde utgå från lokala grupper som lever i exakt det samhälle det stiftas lagar om.
Ett vet jag och det är att det INTE HJÄLPER att dela artiklar på nätet. Det spelar ingen som helst roll vem som postar vilka siffror och när, för vi lever i en tid där olika läror härskar vilt och man har lärt sig att sålla bort det värsta. Någonting är helt galet här, för även om man ser och förstår när det är allvar, när källan är korrekt, så är det nån del av en som INTE REAGERAR för att det finns på nätet och för att grejer som finns på nätet i ett avseende egentligen inte existerar (handgripligen). Jag undrar om mänsklighetens fatala öde kommer att ha att göra med källkritik och internet - att vi har fjärmat oss från faktakällorna för att de kommer från nåt så diffust som nätet, eller för man aldrig förstod att ta de där som talade sanning på allvar?
Jag undrar också om människan omedvetet INTE vidtar några åtgärder, eftersom vi på nåt sätt är förprogrammerade till att vid något skede dö ut? Vi är en invasiv art, vi drar fram utan hänsyn till andra arter, står det alltså också i vår artbeskrivning att vi inte förmår vidta åtgärder som begränsar vår framfart? Vi kanske bara har en växel, och den är fullt framåt.
Jag vet, det där är jättecyniskt tänkt.
Tuesday, September 18, 2018
Glaskub
Jag kom på en annan sak som jag också måste plita ner innan jag tar itu med tecknandet. Skrivandet just nu, så här känns det: som att stå bredvid en glaskub i vilken det fräser, bubblar och sjuder av liv. Och som att jag förut satt där inne och var en del av det, kände det och levde det, men som att jag nu bara kan stå utanför och titta på det. Och jag VET att jag måste slå sönder det där arma glaset och bara bygga om beståndsdelarna och gå in dit igen, trots besvikelsen över att inte bli antagen någonstans! För nog är det nu tusan, och det ska sägas högt, att nog fan blev jag besviken när jag inte fick bli utgiven. Det var nog litet av en värld som gick i spillror där, så mycket trodde jag på att det jag hade åstadkommit skulle vara good enough. Samtidigt förstår jag det, speciellt när jag läser vad jag har skrivit, att jestas, det var verkligen inte speciellt bra. Konstig känsla, att hålla med alla förläggares åsikter numera, att nästan villa banka sig själv i skallen och säga herregud, bättre kan du - och att också, på ett ännu mer mysko plan, vara tacksam över att de har någon form av kvalitetskontroll! Liksom, att "tack för att ni räddade mig från att ge ut det där dravlet!"
Men hur gör jag nu, how to pick myself up? Det känns nästan som att jag retas med mig själv emellanåt, jag tycker jag skriver himla fyndiga grejer på skämt, liksom lorvar och drar i trådar bara för att retas och säga att "det där står inte i den där boken." För den boken är skit. Hur ska jag dra den där arma boken från sin egen skithög? Jag har en hel del idéer som jag helt enkelt måste testa, men om det inte går sedan, om jag får ytterligare ett nej - hur fan ska jag kunna leva med mig själv då? Tänker jag ibland. Jag hanterar inte motgångar.
Äh, fan, klart jag gör. Om jag inte får bli utgiven tänker jag typ bli 2. tecknare på heltid, 2. musiker eller 2. mor. Hur som helst - det här arma jaget är inte så jävla viktigt (vad det blir av en). Mer och mer är jag bara nöjd och tacksam över att få vara nöjd och tacksam.
Men hur gör jag nu, how to pick myself up? Det känns nästan som att jag retas med mig själv emellanåt, jag tycker jag skriver himla fyndiga grejer på skämt, liksom lorvar och drar i trådar bara för att retas och säga att "det där står inte i den där boken." För den boken är skit. Hur ska jag dra den där arma boken från sin egen skithög? Jag har en hel del idéer som jag helt enkelt måste testa, men om det inte går sedan, om jag får ytterligare ett nej - hur fan ska jag kunna leva med mig själv då? Tänker jag ibland. Jag hanterar inte motgångar.
Äh, fan, klart jag gör. Om jag inte får bli utgiven tänker jag typ bli 2. tecknare på heltid, 2. musiker eller 2. mor. Hur som helst - det här arma jaget är inte så jävla viktigt (vad det blir av en). Mer och mer är jag bara nöjd och tacksam över att få vara nöjd och tacksam.
Nu förstår jag vad ålderskris är
 |
| J tog en bild av mig, antagligen för att han tyckte jag såg ut som en idiot. |
Ungdomar, njut medan ni kan! The end ain't pretty!
Varför springer hon då, kan man fråga sig? Orsakerna är två: den första är för att jag helt enkelt behöver hålla mig i nåt slags kondition för att hålla humöret uppe. Det har bevisats redan många gånger att min nedstämdhet hänger ihop med mitt kroppsliga förfall. Jag önskar jag hade kunnat vara en av de där som glatt rultat till butiken efter mera choklad varje kväll, men jag får bara ångest. Har helt enkelt inte tillräckligt starkt psyke för det, tror jag. Jag är en av de där som kommer att springa som fan när faran kommer, inte sitta som en guru i ett hörn och psyka fienden. Gotta keep in shape.
Den andra orsaken är att jag har sparat en påse Rittersport till mig som jag får öppna först när jag sprungit tre gånger!!! Tyvärr nämnde jag detta för J och han är ännu värre på att obsessa över meningslösa löften, så nu måste jag hålla det. Två gånger till ska jag springa, sen får jag min Rittersport med cornflakes-smak!
Monday, September 17, 2018
Nog är det besvärligt när solen ska gå upp och ned på det där sättet
Till en parentes: jag förstår NADA av den här tidsflyttningsdebatten. Jag begriper så lite att jag till och med kallar den vid fel namn, springer omkring som en huvudlös höna, säger kucku konstant som ett felvridet gökur. Det här med att folk med- eller motsätter sig sommar- eller vintertid, det har tydligen länge varit någon debatt kring att de vill, eller så att de inte vill det? Kanske. Varför det ena eller det andra skulle vara ett sämre eller bättre alternativ FÖRSTÅR JAG INTE men de lärda har säkert orsaker som väger hit och dit. Man införde vintertid för att spara på strömmen, det har att göra med att folks fritid inte hinner infalla under dagens ljusa timmar om man håller sig till sommartid. För mig ter det sig helt bisarrt att "folks fritid" skulle måsta korrelera med "dagens ljusa timmar" - man kan väl för bövelen flytta på arbetstiderna om det är så att ljuset inte räcker till? Dessutom är ju vår sommar ett enda badande i hypomaniskt ljus medan vintern är som att begrava huvudet i kaffeporo, så jag fattar inte hur någon kan diskutera en sådan sak ur vettig synvinkel. Alltså, hela den här debatten ter sig för mig som att tala om solens upp- och nedgång, typ "nog är det besvärligt när solen går opp och ner på det där sättet, HUR ska vi förhålla oss till ett sådant där fenomen?"
Friday, September 14, 2018
Ett urval av instagrams viktigaste profiler
Jag tänkte häromdan, att det nog är ganska viktigt att skriva blogg. Orsaken minns jag inte, men det var när jag snubblade över någon namnlös dravelblogg av en svampplockare på Åland. Tänkte att just det där dravlet, det är viktigt. Det mål- och planlösa skrivandet. Så därför ska jag nu försöka ta upp mitt planlösa skrivande, igen.
Idag vill jag presentera några av instagrams viktigaste och mest inflytelserika profiler. Jag hoppas att ni kan dra någon form av nytta eller glädje av dessa, lovar leta efter fler så snart andan faller på.
Subscribe to:
Posts (Atom)