Ropa inte hej

Det händer stora saker. Jag ska typ BLI FASTER! Nå jåå. Pojkspolingen till lillebror har ju gått och gift sig och nu gjort hustrun på smällen, och nu väntar de typ ett valborgsbarn. Åh! Må de döpa henne till Valborg. Skulle vara så häftigt. För ja, det är en henne.

Hur som helst, så känns det helt arma bisarrt att det är han som ska få barn innan jag, det trodde jag ju liksom ALDRIG - varken som barn eller sedan senare när han hade sina, ehm, färgstarka perioder, levde ut sin mani och flängde kring världen. Det enda jag har att säga om den saken är att människor förändras och ändrar kurs när de vill, och så är det med den saken. Själv kan man bara sjunka djupare ner i sin imaginära sammetssoffa.

En sak som jag är himla lycklig över, är mina föräldrar och att de nu äntligen får sitt efterlängtade barnbarn. Alltså ja, man ska ju inte gå här och ropa hej innan man har kommit över bäcken, nog vet jag ju det, och allt kan tas ifrån en och allt kan skita sig ännu, vem vet. Jag talar nu bara om vad allt tyder på. Barnbarn, var det ja. Jag har i mina mörkaste stunder tänkt, att det vore enklare att vara barnlös om inte de där arma föräldrarna fanns där med sina undanskymda, frågande blickar. Att ska ni inte? Ska ni inte? Det känns på något sätt elakt mot sina föräldrar att inte få barn, som att de skulle ha gjort något fel, fast de ju absolut inte har det. Men det känns som att man på nåt sätt visar fingret åt dem där man bångstyrigt sätter stopp för släktledet, att hit men inte längre.
Och när vi nu är inne på ämnet så kan jag ju passa på och haspla ur mig nånting om det också.
Min nuvarande inställning till att bli mor eller inte är mest bara pur jäkla rädsla. Jag tror det är rädsla som har styrt mig under de senaste åren, faktiskt. Jag är verkligen så otroligt, jäkla rädd för att - om man skulle bli gravid, så att - nånting skulle gå fel med 1. graviditeten, 2. barnet och 3. att det ska skita sig för det här barnet när det redan är vuxet, må det nu handla om att det själv inte anpassar sig så värst bra till världen, eller att världen är i brand vid det skedet.
Alltså, min lekamen längtar ju efter att få ta hand om ett barn. Till och med så till den grad att jag kan ty mig till andras barn och att de inte ens känns främmande. Jag minns en gång när jag hörde barnskrik och var ute med Mili, och jag kom på mig själv med att tänka att hoppas jag hittar ett övergivet flyktingbarn i nåt buskage, så att jag liksom kunde ta hand om det. Ganska sjuk tanke.
Nu låter det här som att jag går omkring med mjölkdroppande bröst och kramar om dockor, men så är nu alltså INTE läget ändå. Inte har jag nån uttalad längtan som ger sig uttryck på nåt märkvärdigare sätt, märker liksom snarare att "I'm ready, and I have been ready for a while now". Nå, varför testar man inte på att skaffa barn då, kan ju folk fråga sig?
Nå jag sa ju redan: rädslan. Jag har sett autism, funktionsnedsättning, jag har upplevt bipolär sjukdom i familj och på nära håll, jag har arbetat med synskadade, jag har sett hur det ser ut när det går snett and it ain't pretty. Man kan ju nog tänka sig att föräldrainstinkten sen slår till och moderskärleken ser till att älska vad helst för trasa man kan tänka sig avla i sista ändan. Men jag vill inte ta risken. Nä! Det vill jag inte. Världen är på väg åt helvete, jag raskt mot fyrtio, mina äggceller är gamla och rukoga, både min och J:s släkt är full av galenpannor och panikångest. En del av mig tycker att det vore rätt ansvarslöst att få barn med våra förutsättningar. Och dessutom så finns det redan tillräckligt många överkonsumerande vita mänskor i den här världen, ingen kommer liksom att sakna just mitt strå till den stacken. Och med det vill jag inte peka finger åt sådana som har barn eller ska få barn, jag förstår. Mer än väl. Jag förstår önskan och instinkten, allt förstår jag. Men jag tänker bara att kanske är en sån där önskan om att vara mor inte hela världen, värre känslor kan man leva med liksom. Snart är man 40 och sen 50 och ja, sen behöver man aldrig vara orolig för nån annan än sig själv.


EDIT:
Jag märker alltid hur jag kommer i gång när det gäller det här ämnet och att jag egentligen är en aldrig sinande brunn som kan tala om barnlöshet i det oändliga.
En annan tanke som har slagit mig på sistone, är att förälskelse nog säkert har en biologisk funktion - ni vet den där perioden då man träffar nån och har sex dag och natt och INTE KAN FÅ NOG av den där mänskan. Tänker att det säkert är naturens sätt att se till att folk blir gravida, och sen får de barn och SEN tröttnar de på varandra, men då är det bara att bita ihop eller skilja sig, för barnet är liksom redan avlat. Eller så hör man till de där få som utvecklar nåt slags djupare, beständig kärlek på riktigt.
För mig själv kan jag konstatera, att det där barnet borde ha blivit gjort för än se sådär sju år sedan, då jag var riktigt, RIKTIGT förälskad i J. Jag var så otroligt redo för allt det där då, jag skulle ha kunnat föda tre barn på raken. Men då var han ju inte det minsta klar för nånting alls, och sen hade vi ju en massa perioder av kriser och velande att gå igenom, i förhållandet då (och vem har nu INTE det?). NU, nio år senare, har vi hittat den där rätt så fantastiska, fina kärleken som liksom böljar över vardagsrumsmattorna, vi har så jäkla ROLIGT tillsammans och beundrar varandra som om den andra är nåt slags pajas man själv har varit med om att skapa (!?*), och jag tänker ibland, att en sjuåring skulle sitta ganska väl ihop med vad vi har nu. Men en nyfödd?! Jag vet inte..

* alltså vadå var det där narcissistiskt sagt? :D :D

Aprillista

1. Resmål: St:Petersburg! Åh, vad jag skulle villa dit, av nån anledning. Ramla från gatstenarna. Spana in de gigantiska stuprören. Gå i Raskolnikovs kvarter. Ta nåt skramlande tåg ut till Terijoki. Det är en dröm som jag har, och som måste bli sann, nån gång.
2. Maträtt: Äh, nån lätt sallad. Faktiskt. Med bra sås och nötter och stuff så man blir mätt.
3. Färdmedel: Elektrisk bil. He sku va naa! Men nä. Tåg. Åker typ aldrig tåg nåt mer men drömmer så klart nu (för att jag skrev det där om St:Petersburg) om sådana där äldre tåg som luktar, för oväsen och har fladdrande, blodröda gardiner. Var är allt vackert nu mer i samhället?
4. Frisyr: Äh, den sedvanliga knokan. Fast ja, har fått lite lust att klippa mig. Speciellt som vi ska bo ute på ön utan dusch igen inom en snar framtid. Det skulle vara häftigt med kort hår, bara för att spana in katastrofens grad, liksom. Mina korthåriga perioder har varit skandalösa.
5. Typsnitt: Vem bryr sig? På riktigt? Vem bryr sig? Courier.
6. Dryck: MICHELADA.
7. Skor: SÅDANA SOM MAN INTE RAMLAR OCH VRICKAR FOTEN MED, TACK.
8. Musik:

I of the KEA

Obs, obs, det är J som har skrivit den här listan.
För jag skulle dock aldrig, ALDRIG särskriva
STEKPANNOR, vet och förstår ni väl alla?
STEK PANNOR STEK PANNOR
STEK PANNOR.

Igår var både J och jag "lediga" (eller när är man nu nånsin ledig numer?) och då tog vi tillfället i akt och åkte ut till I of the KEA för att köpa allt sånt där nödvändigt som finns på cafélistan. Och jag vet inte, jag blir bara bångstyrigare för vart år som går när det kommer till sån där galen konsumerism och meningslöshet. Jag klarar överhuvudtaget inte av fucking I of the KEA, förut var det J som gick där och knöt nävar och muttrade och vred sönder visplar och jag som fick gå där och tala lugnande till honom som om han vore en Dobermann. Nu är det jag som vill spytta på saker och vrida sönder dem, gå fram till folk och göra underliga enkäter, boxa alla gravidmagar som kommer emot en (fem stycken, igår, på en onsdag klockan tre). Alltså det är bara så ÄCKLIGT det här att vi välbärgade, vita människor går till ett megavaruhus och köper fullständigt SKRÄP som går sönder efter något år och som vi sedan förkastar och lämnar på soptippar, ersätter med nya billiga skräpmöbler. Och där ska vi sen gå och lullas in i nåt välmående-töcken, ackompanjerat av harmlös "everything is good"- skvalmusik från alla högtalare. Alltså det är så civilisationen på ruinens brant-stämning över det hela. Att här går vi i vår låtsas-pastellvärld och leker att vi inte vet om att allting är åt helvete och att samhällets elit bygger på utnyttjande av medelklass-arbetare som skyller på fattiga och invandrare istället för samlingspartiet, och att sängen vi ligger i består av delar som är gjorda av slavar och barnarbetare. Därpå förökar vi oss, vi äckliga, ÄCKLIGA ignoranta vita avskum till människor.
Sån här blir jag av I of the KEA.

The epost of the epost

Jag tror aldrig jag har skickat ett mail som har gett mig större tillfredsställelse.

Livets klossar och cafét

Så vaknar man upp till en sådan här måndag, då J redan har suttit i flera timmar och gjort beställningar och hittat vinglas och haft ut hunden och vad vet jag. Och själv stiger jag upp som ur nån slemmig kokong (man föds gång på gång liksom, varje dag ska allting läras in på nytt).

Det är det här cafét som vi bannemej håller och faktum att det håller på att bli sommar (igen!) och att man måste ta tag i i allt sånt där som att vi i år också har vinförsäljning. Till exempel. Plus att det är EN MASSA annat som måste skötas och fixas och jag vet inte vad. Som vanligt stiger jag just upp ur min elastiska kokong, ser mig yrvaket omkring och beter mig snarare som nåt slags skogsälva än som en vettig människa, företagare och arbetskamrat. Jag kan banne mig inte få in i mitt huvud att jag 1. har hamnat i nån attans caféverksamhet och 2. att det faktiskt funkar på nåt plan, dvs att J ser till att allt blir skött och jag ser till att stiga upp i tid.

Alltså, han skulle ju knappast klara sig utan mig, det är inte det. Men jag kan ersättas, det kan han inte. Det är kalla fakta. Eller klart att han också skulle kunna ersättas, men det skulle innebära nån helt ny typ och nya företagare, vad vet jag.
Jag vill nu bara få det ur mig det här med att jag nog egentligen är en ganska useless typ när det kommer till alla former av samarbete. Jag är ingen hard worker. Jag jobbar bra om jag får en deadline och klara instruktioner och får sköta mig själv, men om det kommer nån sån där driftig som J med hjärna och muskelkraft, så ser jag bara till att ta en tupplur istället.

Jag gillar när det kommer in folk i cafét, nån sån där som har nån fråga eller önskemål, vänder sig till mig, vill diskutera och när det sen snabbt går upp för dem att det är kocken i köket det lönar sig att prata med, fast man alltid sådär automatiskt kanske vänder sig till kvinnan i fråga, för att kvinnor i allmänhet hellre pratar och är de där som "håller i trådarna" och sköter kontakterna, va vejt ja.
Jag är helt HOPPLÖS med arrangemang och människor, jag minns fan inte vem som beställde nånting av mig för fem minuter sedan och jag tycker att de flesta ser exakt likadana ut, alltid, om sommaren. Människorna. De ser likadana ut med några få undantag!

Men ja. Det är inte som att jag inte gillar cafét, nej tvärtom. Jag gillar det nog som fan. Det är det bästa sommarjobb jag någonsin haft och visst - det är skitjobbigt att ta betalt för saker man säljer, men samtidigt får man ju tänka att folk tjänar pengar som de gärna spenderar på ett sommarcafé.
Och cafét är ju också bara som en av dessa helgalna klossar i mitt liv (om livet skulle bestå av klossar, liksom). På ett sätt är det nu bara så typiskt mig att bli inblandad i nån businessverksamhet som jag aldrig hade tänkt att jag skulle ha något som helst att göra med.

Körkort upphittat av totalpsycho

Jag har fått världens kanske bästa idé någonsin (jaja, jag räknar med att ni har lärt er att ta dessa påståenden med en nypa salt i det här skedet). I förrgår hittade jag ett körkort som tillhör nån stackars ung 19-årig pojke och nu, govänner, funderar jag på att skriva en kort musikal-operett-opera-nånting som har att göra med att körkortet väntar på honom här hemma. Tanken på att han vårdslöst har tappat det där arma körkortet varpå det sedan har blivit upphittat av en total-PSYCHO tilltalar mig något oerhört.

Anderledes

Dajdajdaj. Det här blir ett tönt-inlägg från bussen. Är bara så ATTANS nöjd. Alltså så sjukt jävla självgod-überglad och nöjd att man kunde installera ett nöjesfält på mitt huvud.
Har gjort min första radiointervju nånsin. Först kom jag överhuvudtaget inte ihåg hur man sätter i gång inspelningsmanicken men efter någon panikartad vad-i-helvetet-håller-jag-på-med-omstart så lyste rec-knappen röd och sen glömde jag helt enkelt bort att nånting spelades in. För det första: det var en så helvetes intressant människa. För det andra: ämnet var alldeles mindblowingly intressant. Och det kändes bara rätt och helt naturligt och som en gåva från ovan att jag fick åka hem till någon på det där sättet och bara prata om musik och ställa alla frågor jag nånsin önskat mig. Och jovisst gick det lite överiks i slutet när jag stod i farstun o pratade om ålderskris och barnasinnen o fuck do I know. Men hon frågade nu faktiskt.

Till och med Helsingfors var välkomnande söndagssömnigt och drömskt med sina tomma, sopade gator och pastellfärgade husfasader. Jag gick till K-market och köpte en sushilåda till nedsatt pris.

Svårare än så är det ju faktiskt inte

Jag har varit lite nojig, lite nervös under de senaste dagarna eftersom dagens aktiva timmar mest har varit fyllda med en massa arbete och funderingar, och så ligger den där arma romanen där och spökar också, mitt liv liksom, där ligger den på printern-scannern av alla ställen och inte hinner jag fundera på den nåt mer just nu. Men det kommer. Allt har sin tid.
Idag har jag scannat in Nötö-hus som jag har ritat och som ska tryckas på lite prylar som vi ska sälja för hutlösa priser i sommar. (Skojar bara, vi ska sälja dom för helt besinningslösa priser. Skojar bara, de ska ha normalpriser.) Sen har jag kontaktat en massa mänskor för det där radioprogrammet som jag ska göra, det ska handla om klassisk musik som paras ihop med sinnesstämningar. Det blir lite intervjuer och shajt. Det går märkvärdigt smort. Känner mig normal och bekväm, mänsklig och som att jag har homma hanskassa, haha. Kan vara att jag redan i helgen hamnar åka och intervjua en up-and-coming tonsättare, men då är det så, då. Man gör vad man måste. Kan inte hänga kring här och låtsas att jag lever ett liv som inte levs, övervattna mina blommor och ropa i tomma lådor.
Men idag var jag på konsert. Förde tillbaka den där arma 20-lappen som jag hade försnillat från jobbkassan och så fick jag njuta av underbar musik på samma plats istället, det var Sibelius Korpo-trio och Havträsk. Och medan jag satt där, så föll liksom små klossar på plats, en efter en, som att allt jag gjorde ramlade och bildade en prydlig liten hög av genomskinliga gelékuber framför mig - och jag tänkte bara att där sitter de och spelar, unga virtuoser, där spelar de klanderfritt och vackert. Det är det de gör. Och där satt jag, och hemma ritar jag Nötöhus och i sommar ska vi ha café och nu ska jag göra ett radioprogram. Allt är så självklart ibland, och litet. Man är den där fjärten i universum som gör ungefär det bästa man kan och svårare än så är det ju faktiskt inte.

Oviss, ovass och oklar

Jaha, så har en helg igen gått till historien och vet ni från och med imorgon, från och med då blir det, hör och häpna, lite allvar för min del. Jag ska på radioskola. Och ja, sen ska jag förhoppningsvis göra lite radioprogram. HUR och VARFÖR och VAD, frågar ni er alla? Jag har bara ett svar på den frågan: Svenskfinland. Men jag kommer att göra mitt absolut bästa.

I helgen var det poesidagar och jag lyckades släpa mig till ett evenemang, nämligen Poetry Slam på Skolan. Det bästa med det var kalibreringspoeten Roxanna Fellman, som om möjligt blir bara mer fucking awesome för varje gång man ser henne - både som människa och som poet. HÅLL ÖGONEN PÅ HENNE, säger jag. Och ja, nu börjar jag förstå det här att man blir äldre och får såna där ögonstenar som är avsevärt yngre än en själv. Förut har man mest beundrat sådana som är äldre än en, men ja se, nu är man i ett sånt brytningsskede att det kommer UNGA som ger en hopp! Hoppas på fler, fler, fler sådana där.

Och nu, nu har jag just deltagit i en nättävling i vilken man på 500 tecken skulle förklara varför man förtjänar en gratis road trip med hyrbil och fickpengar i sommar. Jag kommer att vinna, jag känner det på mig (hihi).

Men nu är jag seriöst bara nervös, för att resten av våren fram till cafétiderna, kommer att vara oviss, ovass och oklar och full med nytt, nytt, nytt. Fuck it all.

Ny kamera, nya vyer

Igår var jag ute och provkörde nya kameran med nya objektivet. Det är ett objektiv som jag överhuvudtaget inte har haft att göras med förr, når jättelångt, förvränger vyerna och får saker som är långt borta att se jättenära ut. Vill typ bara riktas mot trädtopparna och leta efter små ulltuttar, fåglarna. Så nu blir det att fota fåglar. Jag vet inte, det här med ny kamera, det är alltid lite som att testa ett nytt instrument, alla vill de olika saker, de där kamerorna. Jag tror jag aldrig har fotat såhär myskot förut, alltså så här trevande och trassligt. Jag tror att jag gillar det skitmycket, tänker typ ett album med bortvända fåglar, he sku va na. Fåglar som går ut ur bilden, jeejee.

 

PISS

Tjugo euro fattigare för att jag tar egna dumma beslut och för över pengar härifrån o därifrån på jobbet för att folk inte har med sig kontanter. Tjugo euro för att man är snäll och serviceminded. I guess karma will pay it back.

EDIT: MEN ALLTSÅ FUCKING SATANS JÄVLA FAKKK!!!

MERA EDIT: Surast blir jag mest över vilken jävla rhumba varje liten grej som är "utöver det vanliga" förorsakar på jobbet. Alltså, det är typ gardiner som faller, sprängladdningar som man inte visste att var laddade som flyger i taket, gamla omen som börjar spöka och kaffemaskiner som fräster och spottar - det är PANIK för NU ÄR ALLT INTE SOM VANLIGT och "nu får ni själva fundera hur ni löser det här" JA MEN JAG LÖSER DET DÅ GENOM ATT BETALA BORT SKITEN SÅ BEHÖVER VI INTE TÄNKA PÅ DET MER. Satans jävla piss.

Kamera

Imorgon, govänner, ska jag köpa en begnagad kamera! He e en Canon D1200 med ett extra Tamron 70-300 mm:s objektiv (nä, di här siffrorna säger inte mig någo heller) men jag är EXALTERAD inför det här med att äga en systemkamera igen, och den här gången en som är lite nyare än jag är van vid, och som man också kan filma med.
Jag vet inte, har fått lust att prova fotografera lite igen, nu när det har blivit så där passligt omodernt och undanskymt som aktivitet. Ja, eller så är det bara en del av min prokrastinering, eftersom jag egentligen istället borde syssla med typ ALLT annat än att fota.

You waved at Lotta!

Me waving at myself in Messenger as I'm sending myself endless stuff and stuff and stuff.
Now waiting for Lotta to wave back.
Is she gonna wave back?
The excitement is out of this world.

15 frågor för personlig utveckling

Det är himla länge sen jag befattat mig med listor (listor är skrivandets lördagsgodis) men nu hittade jag en intressant, nämligen denna.

Femton frågor om PERSONLIG UTVECKLING!
Detta behöver jag.

1. Hur ser en perfekt dag ut för dig?
En dag som varvar aktiviteter med slappande sådär så allt bara blir helt perfekt. Så man har känslan av att man har gjort sitt och kanske lite till, att det har blivit bra och duger och att man sen får lov att sänka sig ner på en mjuk madrass, helst mitt i skogen eller vid havet, eller vafan - i en båt.

2. Vad ville du bli när du var yngre?
Först skulle jag bli lärare, eftersom det lite har gått i släkten: mormor och mamma var det. Sen drömde jag om att bli skådis faktiskt, men tordes inte söka in till nån skola (fegis). Sen var det fotograf och så klart har tankarna om att man skulle försörja sig på nåt musikmässigt också funnits där, och ja. Nu vill jag bli en tåkotär skrivare!

3. Vilken ovana skulle du vilja bryta?Det där onyttiga hängandet, att jag spejsar in på nåt spår som inte leder någon vart och som gör mig bara surare och surare ju längre jag befinner mig i det där tillståndet. Sist och slutligen krävs det ändå ganska lite för att få mig på avsevärt bättre humör.

4. Vilken ny vana skulle du vilja införa i ditt liv?Att stiga upp någorlunda tidigt och ha tid för grejer under dan, inte ständigt gå omkring med den där känslan av att dan löper undan en och sen sitter man där och klockan är 2:00 och man hatar sitt liv och har vinäger innanför pannloben.

5. Tänk på en person du verkligen beundrar. Vad har den person för kvaliteter som du tycker om?
Jag blir alltid betagen av osjälviskhet och mänskor som verkligen genomsyrar god vilja och otvungenhet. Sen tycker jag också himla mycket om sådana som inte gör nåt större väsen av att de är superduktiga på något de gör, och att passionen för själva yrket liksom driver dem framåt, det gör människor lyckliga, har jag märkt.

Mili och jag i bussen nån gång

6. Vad gör du för att slappna av?
I rätta omständigheter har jag väldigt lätt för att bara stänga av hela min mekanism: slappnar av i alla muskler så att det också smittar av sig till huvudet och medvetandet försvinner i nån tidlös dimma. Fick höra av en huvudmassör en gång att hon aldrig hade varit med om nåt liknande, jag typ stjälpte ner mitt huvud i hennes händer, instantly relaxed.

7. När gjorde du senast något som skrämde dig?
Tja, det måste väl ha varit när jag provade på ett nytt jobb? Det skrämde mig något ofantligt, bara tanken på att måsta gå dit varje dag och vantrivas. Och sen blev jag ännu mer skrämd av hur skrämd jag blev av något som verkade te sig helt normalt för de flesta andra, så det gjorde mig nu inte lugnare precis. (Och nä, här var det inte omständigheter för att slappna av.)

8. När kände du dig senast stolt över dig själv?
Alltså usch, jag minns inte ens. Jag är väldigt sällan stolt över mig själv, inser jag nu. Jag befattar mig mer med sånt där som jag vill åstadkomma, än sånt jag verkligen åstadkommer.

9. Vilka praktiska färdigheter önskar du att du hade?
Färdigheten att ta tag i saker och inte vänta till sista minuten. Och sen hade jag väldigt gärna varit en sån där mjuk yogiguru eller ens kunnat dansa i olika stilar. Och ja, sjunga hade jag gärna också kunnat riktigt sjukt jävla fett, sådär så folk tystnar när man öppnar munnen för att rösten är så mesmerizing.

10. Vad tycker du om att göra för andra eller ge till andra (inte materiellt utan av dig själv)?
Jag tycker väldigt mycket om att genom diskussion försöka hjälpa andra med t.ex. psykiska eller krångliga problem som handlar om relationer. Och sen tycker jag också om att alltid vara lite duktigare än folk förväntar sig att jag ska vara (inser nu hur fucked up det här egentligen är och att det överhuvudtaget inte är speciellt vettigt) - men typ att alltid vara lite extra effektiv på jobbet och sådär. Usch, antagligen stressar jag bara upp folk på det här sättet.

11. Vad gör dig exalterad?
Åh, jättemånga saker. Den här frågan till exempel! Och att åka i häftiga tivolimaskiner eller att äta nåt nytt och spännande, eller att träffa nån jag sett mycket fram emot att träffa. Eller att resa. Eller nytt jobb eller att jag fått nån jännä uppgift att göra/lösa, eller att sjunga klockrent i stämmor eller att rida eller att få beröm, hehehe.

12. Vad gör dig nedstämd?
Världen, människor, djurhållning, köttätande, ibland allting. Just nu, den här förbannade plasten som finns överallt och det faktum att myndigheterna inte tycks vara intresserade av att vidta några som helst åtgärder.

13. Vad skulle du vilja säga till ditt femåriga jag?
Du är ALLTID lite bättre än du tror, bästa vän. Våga gå din egen väg, våga tala högt, ingen bryr sig!

14. Vad skulle du vilja säga till ditt sextonåriga jag?
Hördu, det där som du nu håller på med - it is not worth it! Skit i det! Det är samhället som vill att du ska ha det så här illa, så bästa sättet att revoltera mot det är att inte gå på den där skiten. Du har en inre röst som e tydlig och en vilja som kommer att föra dig vart the fuck helst du vill, så eftersom ingen annan jävel ids säga det här åt dig så måste jag då (hmpf) göra det 21 år för sent: TRO PÅ DIG SJÄLV, MÄNNISKA!

15. Fantisera att du är 90 år. Vilka minnen skulle du vilja ha? Vilka historier skulle du berätta?
Åh, den här frågan är lite obehaglig. Men alltså HELT klart skulle jag villa panta på en del framgångshistorier och jag skulle helt säkert berätta en massa sådana där visa kärlekshistorier om människan och passionen och bla bla bla. Jag borde fan få barnbarn bara för den sakens skull: hade varit en helt fantastisk mommo, det är jag ganska övertygad om.

I've been serious all the time

Vad får man?

Nånsin haft den där känslan av att man gör allt för att livet ska vara njutbart och värt att leva, man ritar och skriver och går till och med ut och springer och gör yoga och äter ganska vettigt och går i bastun efteråt? Men ändå suger livet som en gamal oförstörbar dammsugare.
Att den känslan.

Gifar som beskriver livet

Jag har sällan känt mig så säker på att mänsklighetens tid på jorden håller på att ta slut - och nä, det är inte för att isarna smälter eller klimatet förändras eller nån meteorit slår ner eller istiden kommer eller vi krigar ihjäl oss eller nåt virus tar över. Det är för att vi inte behöver tänka kreativt längre. Allt man någonsin skulle villa säga eller uttrycka sig om finns redan i form av gif-animationer, bilder, filmer, texter eller sånger. Jag vet att det fanns nissar som sade såhär redan nån gång i slutet av 1800-talet eller när det nu var, att "allt som går att uppfinna är redan uppfunnet" (Charles Holland Duell) och att man nog ska akta sig för att dra slutsatser om mänsklighetens skapande förmåga. Jag påstår inte att vi inte kan hitta på banbrytande uppfinningar nåt mer, naturligtvis kan vi det - kanske till och med något som räddar oss från vår egen utrotning i sista ändan. Men vad spelar det för roll när vi är fullständigt sinnesblockerade och när vi lever våra liv genom att stirra på digitala skärmar och ständigt surfa genom flöden?
Jag skulle precis beskriva hur sunkig min påskhelg var och hittade en gif som var så jävla träffande, det var en dam som sprang undan ett monster som det stod "adult life" på. Men ja, sen blev jag arg, att vad sitter jag här och bläddrar i gif:s för? Vad spelar det för jävla roll om jag hittar en träffande gif som beskriver min livssituation, vafan håller jag på med egentligen? För det är ju det som det där arma flödet är designat att göra, få oss att sitta där och producera ingenting, flina dumt och nicka igenkännande. Det är där skillnaden mellan mitt 90-tal och mitt nutida leverne ligger, tycker jag. Att förut satt jag och hittade på sådana här saker, nu sitter jag bara och bläddrar igenom gif-bibliotek som redan innehåller allt jag nånsin kunde komma att tänka på.