Hemma i normalheten

Jaha, så kom ledigheten och cafét stängde, jag körde genom nattfinland ända till Borgå och knappt hade vi kommit ur bilen innan SJUKAN kom. J blev väl ännu mer sjukare än jag, men nog är jag allt ynklig ändå. Det känns som ett sånt typiskt scenario, att man efter en sån där megaprestation naturligtvis tar och blir sjuk. Nå inte undra på: dagen innan vi åkte var vi bjudna till Carita på kaka och bulla. Det var nog en konstig tillställning, så klart jättefin, men konstig. Carita var också sjuk, och hon fullkomligt trugade kaka åt oss, det fanns ingen chans att säga nej. J stackarn åt fast han har laktosintolerans, så hans mage var ju därefter sen. Han kved och sprang mellan dass och säng hela resten av kvällen. Så såg vi på fotografier av hur Kekkonen hade suttit i den gungstol som fortfarande stod och beprydde hennes gigantiska vardagsrum. Jodå, Kekkonen har varit på Nötö. Pojkarna lär ha städat koskit från vägarna flera dagar innan anländandet. Så Kekkonen slapp stiga i koskit.
Nu har jag mitt namn i samma gästbok som Kekkonen. Alltid något.
Och nu är vi på Vessö. Vi kan inte åka hem till Åbo, eftersom lägenheten är uthyrd till slutet av månaden. Jag befarar att Mili har skabb: den kliar sig något kolossalt om nätterna. Det kan väl har smittat från alla dessa möten med mårdhundar den har haft i sommar.
Annars ser vi på OS med pappsen. Alltid en hit. Pappsen är lagom involverad i OS, sådär passligt involverad så man kan sitta med en konjak och kommentera sportsmännens prestationer. Tyvärr kommer alla intressanta lopp och finaler halvtre på natten. Pappsen stiger upp även till dessa, men så långt går jag inte.
DET ÄR SÅ KONSTIGT ATT VARA HEMMA I NORMALHETEN, i en realitet där skolorna nånstans har börjat och man kan gå till butiken och göra ungefär vad man vill. Medan världen brinner och folk spelar Pokemon. Får inte nån rätsida på nånting nu, men det behöver jag inte heller.