Söndagen den tjugoåttonde februari

Jag har skickat in min text till litteraturkursen och nu känns det ungefär som att jag har tagit mig över sju kullar, tre berg, en bro och sen kommit till ett land gjort av skumgummi och med gin tonic i kranarna. Nu får vi bara hoppas på att texten inte är banal och överbeskrivande, det finns vissa sådana risker när det kommer till mig.
Vad kan jag annat säga än att det känns fruktansvärt torftigt, olustigt och dumt att gå på jobb i morgon. Jag har med mig choklad från Rom åt arbetskamraterna, där kommer paketen att öppnas och förtäras i tråkig omgivning, känns som att chokladen förtjänar bättre, men vad kan man? Det är sjysst att hämta något om man har varit på resa, har jag för mig. Samtidigt frågar jag mig varför jag har en känsla av att man borde bry sig om sådana saker. Man borde väl hämta choklad för att man vill, inte för att man tycker att man borde, eller för att man vill samla karmapoäng?
Jag har en lätt manisk ådra i mig, den tycks ligga i familjen, och nu talar den till mig att jag borde bryta upp och syssla med sånt som gör mig upprymd och glad, som att resa, skriva och dricka vin. Det är ju naturligtvis inte hållbart, men hur lever folk egentligen? Hur orkar de? Jag kommer tydligen aldrig ifrån den där frågan. Jag pendlar mellan att tycka att jag har mycket att ge till min arbetsplats, samtidigt som en annan del av mig tycker att jag underpresterar och enbart nöjer mig med nånting som egentligen gör mig ganska miserabel i längden, men jag vet inte vad jag ska göra med mig själv och mitt liv som människa. Avundsjukt ser jag alltid på hästar, hundar och fåglar som antingen är fria eller blir omhändertagna.