I sommar blir det jobbigt nog (tankar om att få barn)

Nu tror kanske alla att jag är gravid, av rubriken att döma. Men hah, där trodde ni fel! En nära vän är däremot gravid. Det är underligt det där, jag har ju egentligen inte haft så många riktigt nära vänner som blivit gravida och fått barn förut, kom jag på. Typ en. Och de är ju heller inte många de där nära vännerna, så det förklarar saken, men nu är det typ första gången som någon som jag betraktar som en människa i min kaliber, ska gå den där vägen som leder en bort från allt som är nu. Direkt hade jag en massa frågor, hur känns det, var det en överraskning, tog det länge, såna saker. För att man mitt i allt täcks fråga allt sånt där normalt.

Här har jag just snusat mig igenom en stock, det var ungefär nyheterna från den här fronten. Snuset har helt fört mig bort från tobaken, som smakar nästan illa nuförtiden, men snuset är nu också djävulens verk. Ibland funderar jag så klart på just barn, det är ju ingen nyhet. Man funderar att hur det skulle vara, man funderar hur det skulle bli sen. Man idealiserar ett liv fritt från droger, alkohol och beroendeframkallande pytt. Men så är det nån från J:s jobb som bestämt säger att "gör det inte!" Att folk säger att det är jobbigt, att man inte kan föreställa sig hur jobbigt det är. Jag tror förstås att det är så jobbigt som man gör det till. Dessutom tycker jag inte att det handlar om hur jobbigt barnavlandet är för en själv, det handlar istället om barnet man får, och just den tanken är svindlande. Sen beror det säkert mycket på hurdan person man är också, och hurdant barn man får, så klart. Egentligen skulle jag nästan litet villa ha det jobbigt, eftersom jag har haft det så attans lätt så många år nu. Vaknat, lorvat kring i strumplästen, gått ut med hunden, prövat Island Experience, kommit till level fem, fått halvtidsjobb utan att söka, såna saker. Mitt liv ter sig ibland som ett oansvarigt slöseri med resurser. Ändå tror jag inte att ett barn hade varit en lösning på den frågan, "att jag vill ha det jobbigt", förstå mig nu inte på det sättet. Det här är alltså inget undermedvetet blaj från mig själv till mig själv som ska göra mig vän med tanken att bli förälder. Jag säger bara.
I sommar kommer jag att få det jobbigt nog, i och med det där sommarcafét, så jag kan med gott samvete lorva kring ännu i ett par månader. Gravid kan man ju heller inte bli så länge som man vet att man så småningom ska lyfta tunga kaljalådor och skit, så det är lugnt. Jag kommer antagligen att vara ponks forever. Vilken konstig sak att säga.