Sunday, February 14, 2016

Helgtipset: Vänligen Lars Lerin

Den här helgen har spenderats inrullad i en röd filt, längst in i soffhörnet, med slät, värmande hundpäls i fotändan, ostkaka med smält choklad på bordet och den mest ödmjuka av underhållning i rutan. Okej, det har varit snus, lite angst, lite tokspel och litet virrighet också. Det beror på hur jag vill porträttera det.
Idag vill jag tipsa om en särdeles söt teveserie, Vänligen Lars Lerin. Den litet lustiga, smått inåtvända men ändå öppna, livsbejakande och nyfikne konstnären Lars beger sig ut i Sverige för att träffa potentiella vänner, eftersom han på senare tid upptäckt att han inte har några närstående vänner och nästan litet svartsjukt talar om andra som tycks ha det. Det här att åka omkring och träffa människor visar sig vara ett vinnande koncept för Lars. Han är en person som får andra människor att överraskas, trivas, florera och ibland blomma upp. Flera av gästerna talar om Lars som ett "väsen" snarare än som en annan människa. Kort sagt; han är en sån där människa som de flesta verkligen vill ha i sina liv. Samtalen blir annorlunda, in på huden viktiga och riktiga. Många av de han träffar har inte speciellt många nära vänner, eftersom de säger att sånt där ju tär på en, sånt där som att umgås när man är så uppmärksam och närvarande och ger så mycket av sig själv. Jag frågar mig ibland om det här beror på att de här människorna i teverutan tar sig själva på jättestort allvar, att de reflekterar och jämför och verkligen vill att deras närvaro ska ha enorm betydelse för alla de träffar? Men nej, jag tror inte att det handlar om den formen av självupptagenhet. Jag tror verkligen på de här människorna och den här formen av introversion, jag känner ju igen mig själv där också. Det är tungt att umgås. Man måste ibland tvinga sig att gå ut och träffa folk, inte för att man verkligen vill det, men för sitt eget bästa, så är det verkligen.
Pärlor mellan samtalen är också klippen från Lars eget hem där han huserar och leker (bokstavligen) med sambon Junior. Jag rekommenderar alltså varmt den här följetongen.

2 comments:

M. Lindman said...

Såg avsnittet med Nino Ramsby - vars musik jag gillar, massor - och tyckte det här kändes som ganska annorlunda tv. Typ människor som pratar om ensamhet & närhet. Fint!

ponks said...

Jo, liknande tänkte jag: att det här är litet annorlunda teve. Gillar hur mänskorna han träffar beskriver honom, hur olika de är men hur de liksom tvingas ta av masken inför mötet med en okonstlad människa. Parentes: Det är ju sån jag skulle VILLA vara (men som oftast tycks resultera i att jag är fylleburdus. Inte lyckat).