La città eterna

Rom, Rom, vad ska jag säga om Rom annat än att staden och resan var precis så hisnande underbar som jag hade vågat hoppas på? Jag blev så full av liv och inspiration där och det slog mig igen hur tusans gott det gör åt en att byta omgivning lite. Jag har nog underskattat det i min iver att koka soppa på spik här hemma. Det går bara inte att vrida fram spännande soptunnor, fasader, fönsterluckor och växtlighet ur det här landet och klimatet, i alla fall inte i februari. Och alla vet att det naturligtvis är spännande soptunnor, fasader, fönsterluckor och växtlighet som man behöver för att vara glad - lägg till vilda papegojor, lemlästade statyer, hästar, god mat och belevat folk på den saken och man vet inte mera vart man ska vända sig, allting är så bra.

Rom slog allt det där med hästlängder. Vi gick otroligt mycket, vi gick sträckor som jag inte kan mäta, vet bara att vi typ gick och gick i flera timmar så att fotsulorna till sist var konstant ömma, men det var bara att fortsätta att gå eftersom det fanns otroliga grejer bakom var och vartannat hörn. Jag blev varken lamslagen eller utmattad, snarare uppmuntrad och oändligt positiv, full av ork trots att jag också var redigt förkyld till en början. Likt en gladiator trotsade jag sjukdom och brakade på genom parker och över piazzor med espresso och tunna promenadskor som enda bränsle.

Det mest fantastiska med Rom tycker jag var stadens anor och historia, att man ännu i denna dag lever sida vid sida med ruiner som härstammar från tiden före Kristus. Det är inte som att ruinerna finns inlåsta i museer eller bakom lås och bom, de finns överallt, till och med i folks hem och på bakgårdar, överallt dyker det upp gamla urnor eller armar och huvuden från statyer som man inte har en aning om varifrån de kommer. Det verkar som att romarna har en närapå nonchalant inställning till sin rika historia, eftersom de inte drar sig från att rita graffiti på grejer eller måla mustascher på skulpturer i parker och liknande. Det hela blir liksom ledigt och uppsluppet på ett sätt som jag inte direkt har stött på förut. Och så är det ju också bara den där storstadspulsen som jag älskar, att man är anonym och att saker fungerar annorlunda och ser annorlunda ut, att det inte är så putsat och sabla effektivt hela tiden och att det finns folk som rör sig och håller på med saker precis hela tiden.

Vi åt himla gott också. Man blir så glad av att saker per automatik är goda, att en smörgås är gjord på krispigt, nybakat bröd och med färsk ost och tomat som smakar gudomligt, liksom ingen risk att man råkar på seg batong, edamerost och blåkokta äggulor. Kaffet smakar också som om det hade anor från antiken. Åt en pastasås som jag sent kommer att glömma, gjord enbart på tomater, med ett par enkla basilikablad som garnering och parmesanost att strö på. Italienarna kan det här med att kombinera det enkla med det enkla. Till och med jag, som inte är det minsta intresserad av matlagning, fick litet kökslusta när jag insåg att det bara gäller att kombinera ett par grejer på rätt sätt och så har man en vinnarrätt. Vi var också på två riktigt hejdundrande fina restauranger med michelinstjärna, varav en serverade vin som var så gott att J på riktigt började gråta när han smakade på det.

Vidare besökte vi en gravkammare som befann sig under St. Cecilias (musikhelgonets) kyrka i Trastevere. Vi var ensamma i kammaren och uppe i kyrkan spelade någon orgel, det var lite egendomlig stämning där och mitt i allt tyckte J att det var sabla obehagligt alltihopa. När vi gick därifrån märkte han så småningom att hans lokalsinne var svängt upp och ner så att syd blev norr och norr blev syd. Hur vi än gick höll vi på att gå tillbaka till den där arma kyrkan (vi tyr oss mestadels till J:s lokalsinne eftersom mitt är relativt otrimmat och antagligen lika mycket värt som en tomat). Jag tyckte det var aningen festligt det där med att St. Ceciliakyrkans gravkammare hade svängt upp och ner på hans lokalsinne men själv var han ganska skärrad och tyckte inte det var något att skoja om. Till sist stirrade han på en obelisk som vätte mot norr och sa inom sig att "det där är norr, det där är norr, det där är norr" tills vädersträcken lyckligtvis blev återställda.

Jag kunde berätta en massa om Rom och hur glad jag är över att vi gjorde den här resan, om hästarna kunde jag berätta för vi var ju faktiskt ute och red också, på självaste Via Appia Antica (gamla vägen till Rom). Men nu är det sent och jag har missat en skrivdeadline på grund av den här resan, så olikt mig! Men man får ta det som att man har levt litet istället. Gonatt.