Eurovisionen fick nobben

Idag var det fem före att Y skulle ha inhandlat finalbiljetter åt oss till eurovisionsfinalen i Stockholm i maj. I sista minuten upptäckte jag att min skrivkurs infaller under samma helg, så jag drog mig ur. Nån hejd får det vara på lustigheterna. Skrivandet är tamejtusan viktigare, så är det bara. Samtidigt tänker jag att vilket stoff, vilken upplevelse en sån där eurovisionsfinal hade kunnat vara! Food for the mind, liksom, eller vad man nu ska kalla det. Man hade i varje fall definitivt inte kommit hem oberörd, och sånt är ju bra för skrivandet.
Jaja.

Onsdag, we made it so far

Min förman kom in i vårt rum i går och var så uppspelt att hon nästan exploderade (it was lovely). Att vi skulle gå ut, sa hon. På bio och på ett glas. Jag, hon och en annan arbetare.
Det slår mig bara hur totalt främmande sånt där är för mig. Att man går ut och "tar ett glas".  Vad pratar man om sen? Sitter man vid var sin ända i bordet och tävlar om vem som kan visa den lustigaste minen? Berättar man tårögt om när pappa en gång hade fixat en överraskningsmiddag åt hela familjen nån gång på åttiotalet? Välter man ut sina framtidsdrömmar? Talas det om barns utveckling under allvarliga nickningar och ahaa, mhmm:n. Nå, det återstår att se. En del av mig är rysligt uppspelt inför det här. Jag kommer in som en betraktare från en annan värld.

Ja, ärligt sagt så är jag mest bara så kreisi-taggad inför 1 december att jag knappt hålls i byxorna. Jag ligger under täcket om kvällarna och fnissar med mitt anteckningsblock som det står "raha luo onnea" på (fick det från en jobbkeikka en gång. Bankirmuppar). Det slås på stortrumman den här gången, vad gäller julkalendern. Ska inte lova för mycket, men åtminstone gör jag nåt jag brinner för så in i helvete; videosnuttar, och för mig är detta så festligt så jag inte kan sätta ord på det. Det är konstigt med sådana där grejer som man alltid har velat göra men som man aldrig har vågat. När hämningarna sen släpper så är det som en våg av självklarhet stormar in från alla öppningar. Allt ska ut. Och man skiter i hur nånting blir eller mottas, hur man ter sig i andras ögon. Saker måste bara göras. Det är en helt ny och befriande känsla för mig, detta.

Puro

Jag skulle ju börja rita julkalender idag, men så blev det ändå så att jag halvsomnade i soffhörnet. Att jag fick klart lite musik igår kändes som en sån vinst att det tydligen var läge för att bara ligga och låta sig själv leka deg idag. Lite jämvikt får det väl vara.
Nu ligger Mili och frustar och viftar svans i sömnen. Bra att den är nöjd.
Och nu ska jag gå till butiken med hundekipaget och inhandla ett par kg choklad. Har Puro här till torsdag. Puro ser ut som ett spöke. Han är en typisk pojkhund som tror att han bestämmer. Över allt. Över alla. Speciellt kvinnor. Sen blir han så söt-o-gullig-o-kiva när han märker att han trots allt inte bestämmer. Hundar.

Puro leker superallvarlig och övertygande hund

Får jag hojta lite?

Ja för satan, vi hojtar väl lite då. Jag kom in på kursen Litterärt skapande. Wohoooooo! Jag slog några volter och öppnade en extra burk öl när jag hade läst grattis-mailet. Det är nog som att broarna öppnar sig för mig nu det här året, ska nog smida medan järnet är varmt, för att komma med två klichéer i en mening.

Oviktigheter

Pas opp, för nu blir det virrigt, men
ibland undrar jag hur andra har det. Folk från högstadiet, folk från ens ungdom, vad det blev av dom, om de är lyckliga. Alla de där mänskorna som aldrig blev ens vänner. Det finns ju människor man gillar så till den grad att kan tänka sig att vara med dem jättemycket, nästan varje dag. Och så finns det dom som man helst hoppas att man inte ska behöva spendera mer än högst ett par timmar i gången med. Dom är ganska många om man jämför med den föregående gruppen.
Jag har noterat att människor från gruppen man inte direkt gillar ofta har bildat egna förhållanden, som sen håller och de verkar ha det okej och vad vet jag; de lever nu sådär som vanligt folk gör. Min fråga är: har dom roligt? Trivs dom ihop? Jag har funderat jättemycket på det här men inte kommit fram till något svar.

Sen en annan sak: undrar hur man själv har det, rent objektivt? Jag tänker alltid att jag nog måste höra till en grupp mänskor som nog har det genomsnittligen bättre än dom flesta, helt enkelt för att jag inte står ut med att ha det skit. Samtidigt så kanske jag kan höra till dom som mår sämst i det här samhället, eller nåt.
Blir aldrig klok på sådana här saker, tur att dom inte är så viktiga.

Jultips av Trötter

Uschiamej, har ett infall av självutvältningslust, lite hypomani kan man säkert kalla det - men alltså, jag har en idé om ett litet, pyttelitet videomagasin som skulle postas i samband med julkalendersluckorna. För naturligtvis ska det bli julkalender i år också. Har bara en grym lust att exponera mig också och det är det jävligaste. Idén är typ den mest deprimerande julvideologgen man kan föreställa sig. Jultips och råd som presenteras av en trött och sliten människa.

Klingklang-klockor

Idag har jag gjort nåt överraskande. Spelade in musik till projektet Sanalanka, en talterapi-app som vi håller på att knåpa ihop med ett gäng, och tamejtusan om det inte blev JULMUSIK. Klingklang-klockor och allt. Slå mig i huvudet, nån! Jag hatar ju julmusik. Nu vet jag inte hur attan jag ska få det här att låta som nåt vettigt, som nåt man vill lyssna på? Valsversionen är tamejtusan bättre, tänk att en VALS är BÄTTRE?
Okej, nu ska jag sluta ordvälta här, jätteintressant när jag talar om musik som man inte ens kan relatera till. Måste bara ruska av mig fasan lite.

Glad mansdag!

SKOJAR NATURLIGTVIS. MUAHHHAHAHAHAHAHAHAHA. Till och med namnet klingar illa och låter påhittat; mansdag, mensdag, tramsdag. Nå, innan jag förnärmar eventuella manliga läsare så till den grad att de aldrig mera hittar hit, vill jag presentera ett av mina favorit-twitterkonton Manwhohasitall som idag även har låtit mig inspireras till den ena uppdateringen efter den andra. Brukar tycka att "humor" mestadels är skittråkigt på gränsen till outhärdligt (för att citera Klara från Hjärnan darrar som jag också bara eelskar) men detta är alltså i min stil.

Dimma i Åbo

Idag, dimma. Lynchigt värre. Finns ingenting att säga, bara att det var rent magiskt ute idag. Riktigt trollskt verkligen. Trollskt-bilskt-blött och trasigt, en av mina favoritstämningar faktiskt.
Åbo var fotogeniskt som vanligt. Älskar den här stan, tycker alla kunde flytta hit.

Det kanske finns andra som heter Johan i andra världar

Snokar lite på FB igen, letar reda på folk jag träffat på sistone och får lite åldersnojor när jag upptäcker att tanten jag jobbade med för en tid sen är, ärhm, åtta år yngre än jag. Men sånt där är mera regel än undantag numer, att man blir paff över åldrar på sätt eller annat.
Annars är det lite lugnare den här veckan, i sinnet alltså. Är inte sådär full av stress och ilska gentemot världen nåt mer, det är nog underligt det där. Går alla sådär in i sina känslor? Kan man fråga så? För mig är det alltid totalt allvar, det här hur jag känner mig för tillfället. Jag kan aldrig se helheter eller avfärda ett dåligt humör som nånting som går över. Det finns bara nuet, och nuet är oftast antingen fantastiskt eller åt helvete.

Idag bjuder jag på en liten diskussion från dagens utestund på eftis. Som vanligt är det inte killen i diskussionen som har skrivit brevet, osv, namnen är fingerade).

Emma: Det kanske finns andra som heter Johan i andra världar.
Johan: Hur kom du på det där?
Emma: Nå, det kanske finns.
Johan: Jo, det finns det.
Emma: Hur vet du det?

Ta hand om sig

Löftet efter den här helgen har kort och gott blivit att jag måste ta bättre hand om mig under veckan som ska komma. Jag måste

1. sova ordentligt
2. sluta spela dumma spel till långt in på natten
3. äta mina järntabletter
och
4. hitta på nåt sätt att varva ner efter jobbet så att jag har ork att göra mera sen efter sju.

Det är som vanligt inga komplicerade frågor vi har att göras med. Bara det gamla vanliga; ta hand om sig, äta annat än pasta och ketchup, försöka vara en bättre människa, det ständiga projektet.

Where does it hurt? Everywhere.

Helgen har förlöpt utan smärre konstigheter. Jag har ätit mina järntabletter och varit en nöjaktig medborgare. Och så var det några jävlar som sköt folk i Paris i fredags. Det var en jädrans massa blod, rubriker och elände.
Snackisen på våra sociala medier har handlat om om huruvida det är rätt att sympatisera med Frankrike genom att ha franska flaggan som profilbild eller inte. Ja, ni läste rätt: diskussionen handlar om oss och hur vi framställer oss. Som om det spelade nån roll. Okej, nån roll spelar det så klart, för oss, för de som kan välja att sympatisera. Klart att Beirut och resten av världen förtjänar lika mycket sympatier som Frankrike. (Men så lätt är det ju liksom inte, att vi här i våra soffor ska förvänta oss tycka synd om människor som ter sig så långt borta från oss, både kulturellt och geografiskt. Nån hejd på sympatiseringen får det väl vara, annars hamnar vi ju sitta inne och gråta nästan jämt.)

Som en väns vän skrev, så är det lätt att sitta och teoretisera över andra människors lidande och olycka enligt nåt slags relativa variabler och världsfrånvänd internetlogik. Ibland verkar det som att journalister och artikelförfattare sitter och pysslar med verkligheten som om den vore ett sudoku eller något. Slutsatsen är hur som helst, att när man frågar moder jord var det gör ont, så svarar hon: överallt. Överallt, överallt.

Jag trodde undrens tid var förbi, men så fick jag en spagettipumpa.

Den här pumpan är helt otrolig! Helt otrolig! Den serverar sig själv som strimlad sallad när den gratineras i ugn! Nejdå, jag skojar inte. Pumpjäveln förvandlar sig till en skuren sallad då man sätter den i ugnen.
Man halverar den, gröper ur den och ställer den med skärsidan neråt i ugnen (200 grader) i en halvtimma, sen tar man ut halvorna, slår i lite lök, ost och vad-man-nu-har-hemma att gratinera med pumpan tills allting ser bra ut. Och sen, sen händer det otroliga:

Det som till synes ser ut som en alldeles vanlig,

gratinerad storgrönsak...

..uppenbarar sig...

...som den finaste pumpsalladen, som dessutom

gifter sig med det gratinerade innehållet liksom i en

underbar dröm.

Jag. Är. Helt. Ordlös.

Och så slår det en...

...man hade järnbrist redan i somras, då man förra gången var vid röda korsets central och försökte erbjuda sitt odugliga blod. Har man ätit järntabletter sedan dess? Nå nej.

Måste bara påminna mig..

...att stressen över att inte ha nåt jobb. Den är över nu. Jag har ett jobb att gå till, varje dag. Pinan över att inte veta vafan man ska göra är inte aktuell, inte just nu. Det är bra att påminna sig om det, tror jag. Annars är det lätt att man bara går över till nästa grej att klaga på (som novembermörket) och undgår att notera att en väsentlig grej faktiskt har ordnat sig här under höstens lopp!

Om ni underar varför jag skriver blogginlägg stup i kvarten så är det för att jag Facebook-strejkar och försöker göra det till månadens slut. Jag loggar fortfarande in där om det kommer nån notifikation eller liknande, men jag försöker undvika att scrolla, läsa och kommentera, eftersom jag tycker att det tar så mycket onödig tid och energi av en, det där ständiga flödet av i princip inte så mycket.

Goddag det här är banken, vi har inte hört från dig på länge *smilie, smilie*

Idag i hundparken ringde banken och sa att dom inte har språkat med mig på länge. Jag ville ropa att jag inte har något med banken att tala om och lät dem höra att jag sällan-sällan besöker Borgå i hopp om att de skulle lämna mig i fred. Samtidigt var damen i andra ändan så trevlig och östnyländsk så det inte fanns många imaginära draperier att gömma sig bakom. Allt medan hundarna sprang mellan benena på mig och valpar gjorde hopprekord mot mina knän snackade damen i andra ändan om försäkringar och ägarkundsförmåner, någo arma olycksfallsförsäkringar och BONUSPOÄNG som man kan tjäna in om man äger minst tre försäkringar, bilförsäkringar talade hon om och jag ville vråla att vafan tror hon att hon håller på med; jag har inte nån jävla bil att försäkra och jag har inte råkat ut för nån olycka någonsin. Ej heller tänker jag samla några attans poäng, eftersom denna imbecilla poängsamling så gott som alltid betyder att man ska spendera en massa pengar, som jag heller aldrig har att spendera. Detta evinnerliga bonus- och poängsamlande är inte på något sätt annorlunda än barndomens Turtlestarrasamlingar eller fotbollskort, alla bygger dom på att man ska köpa en massa överflödigt så att man ska få en hel samling eller förtjäna in mindre förmåner vid sidan av. Redan som barn genomskådade jag detta simpla trick.
Frågan är vad attan man ska ropa åt såna där tanter i luren? 1. "Jag köpte inga Turtlestuggummin som barn heller, lämna mig i fred!" 2. "Var glad att jag är er kund, lämnar ni mig inte i fred så är jag det snart inte längre". Eller, en lite artigare variant: "Jag är verkligen inte intresserad av något som ni erbjuder, så kunde ni vänligen lämna mig i fred".
Att de inte bara kan hålla mina pengar, fördubbla dom och handla vapen och göra skumma affärer med dom i allsköns ro, utan att de ska behöva kontakta mig om oväsentligheter med jämna mellanrum. Slutsatsen blev hur som helst att eftersom jag så sällan besöker Borgå, så fick jag TELEFONTID med nån attans typ som ringer till mig nästa tisdag. Så nu ska jag sitta där som ett fån och diskutera mina bankärenden en tisdagsmorgon, skjut mig i huvudet nån. Eller ge mig lite råd, tar faktiskt tacksamt emot.

Äh, vi tar en lista till

Är det nån som faktiskt orkar läsa folks svar i såna här listor, eller kopierar ni bara rått av dom? Hehehehe. Jag orkar ofta men inte alltid. Man märker genast på första och andra frågan om man orkar läsa. Jaja. Den här listan var i alla fall riktigt underhållande, ska jag säga – jag fyllde ju i den, heehehe. Ibland förstår jag mig inte på bloggar överhuvudtaget, vem orkar läsa dom? Jag skriver nu bara här för att det typ är det aktivaste jag kan göra medan jag ligger på alla fyra. Och naturligtvis skriver jag för er, kära läsare, jag skoja bara, jag skriver för M och J så att vi inte ska behöva träffas så mycket och så vi inte behöver prata så förbannat när vi träffas.

(alltså nu pratar jag B a r a goja. Men att. Listan är från Linnea. Maggie fyllde i samma sak. De har båda bra bloggar. Läs dem.)

1. Sammanfatta din dag och ditt humör i en mening.

Bättre än igår men fortfarande nog lite out-of-body-experience-betonat alltihopa – kommer ofta på mig själv genom att sitta och stirra och önska mig nån annanstans, tänker på magi och hur satans omagiskt allting alltid är.

2. Tipsa om två kulturgrejer (litteratur/film/musik/konst et.c.) som du nyligen uppskattat.

Musik: Sleaford Mods. En superbra duo som J följt på Youtube på sistone. Gillar råheten och deras totala enkelhet. Lyrics som daskar en i ansiktet. De satsar typ bara på att vara vad de är och skiter i imagen, litar på att det duger bara. Och att det duger. Just sån skulle jag villa vara.
Och såg den där Amy-dokumentären igår, om Amy Winehouse. Det är nog otroligt hur kvinnliga artister ska få höra och lida för att de lever ett rock n roll-liv medan deras manliga gelikar närmast förväntas leva så och uppmuntras och uppfattas som coola pga det.

3. Ge varsitt exempel på nånting du är rädd för, retar dig på och ser fram emot.

Jag är rädd för att köra bil och att åka bil, och rädslan bara eskalerar år efter år. Att man åker hundratals kilometer i timmen i en plåtlåda, det är ju fan inte klokt på något som helst sätt.

Jag retar mig på så mycket att det är svårt att ens veta var man ska börja. Just nu retar jag mig oerhört på julpyssel. Satans jävla julpysselskit! Skräp! Måste bara få ut frustrationen.

Jag ser fram emot våren och när växtligheten får fart igen samt att nästa gång vara i fyllan/äta knark/tro sig vara lustig/imponerande, tro sig få bra idéer som sen visar sig vara bara skit.

4. Berätta om fyra av dina intressen, hobbyer eller ämnen du gillar.

1. Jag gillar att gå promenader i spännande terräng och mark med hundar, för det är så roligt att följa med vad hundarna gör och vilka hålor som är spännande, om de stöter på nåt annat djur och så vidare, eller om man hittar nån spännande skogsglänta eller nån fin mossa eller nåt sånt.

2. Jag älskar att vara utomlands och traska med kamera i främmande kvarter, gärna köpa spännande grejer man inte vet vad det är från okända supermarkets. Och att smaka på street food med risk för diarré-attack, det är livet det.
3. Jag gillar att festa, gärna med en drös okända men ändå intressanta människor. Gillar att imponera på folk eller chocka dem aningen, hahaaa nåndera, vet nu inte om det lyckas alltid men gillar tanken (usch).

4. Hästar. Jag har en jäkla svag punkt för hästar och blir alldeles annorlunda om jag får vara nära och röra vid en häst. Det är något alldeles speciellt, kan inte förklara. Jag skulle villa stå ensam i en hage med en massa hästar och se vad som händer.

5. Beskriv dig själv med fem ord.
Manodepressiv, djurvänlig, vanlig, impulsiv, musikalisk.

Kronar detta inlägg med en bild av en av mina favoritserietecknare bara för att den råkade stämma så bra in på vad jag tänkt på under de här senaste dagarna.

November

Kunde man tänka sig att skriva om något mer klichémässigt än mörkrets inverkan på en den här tiden? Knappast. Men ändå vill jag skriva om det. Jag har liksom inte så mycket annat på hjärtat. Jag är så infernaliskt trött på allt, så det är svårt att ens tala om det. Jag känner mig som en kopia av mig själv, som en grådaskig, slashasig, sunkig kopia av mig själv som cyklar samma rutt, samma tid varje morgon, ser samma tanter vänta på samma buss vid samma hållplatser och samma bussar svänga till höger vid samma hörn på samma tidpunkt, om jag inte råkar vara lite sen som jag allt oftare tycks bli och cyklar förbi domkyrkan precis vid tolvslaget, som idag. Jag har liksom inte något mer att tillägga. Ändå vill allt bara gå vidare som om ingenting skulle ha hänt – nya events uppenbarar sig på Facebook varje dag och jag vill bara slå in käppar i hjulen och ropa "hej vänta! Sluta, är ni snälla! Jag orkar liksom inte". Jag orkar inte ta ställning, orkar inte ta mig nånstans, orkar bara precis med det nödvändigaste och skulle helst bara existera i nåt slags tomgångstillstånd med musik i öronen och ljusterapi i ögonen. För det är inte heller som att jag skulle villa gå och sova. Det skulle kännas för mycket som att ge upp, kanske. Jag har ingen aning om det är så att jag skriver det här varje år, men det är nåt med hösten som tröttnar på sig själv, kanske. Jag älskar hösten, gillar hur sommaren långsamt ruttnar och blir ful, ruggig och geggig, hur vindar drar fram och molnbyar, plaskbyar, sånt där luggslitet tar över och gör allting lite mer fult och på riktigt än det var innan. Som att en redig, vårtig kärring tar över där älvorna har dansat och sen vågar inga älvor fram mera. Det är som att Halloween knyter ett festligt dödskalleband kring höstens sista varande och sen barkar det bara käpprätt åt fanders, mot julgirlander och enformiga tanter som har julpysselidéer och jag vet inte vad. Så himla långt till glöggvädret också. Inte är jag ju nån vidare julvän heller. Alla dessa namnlösa månader som ska bana väg för nästa sommar liksom, vad ska man med dem egentligen? Annat än skydda sig från dem, klä in sig i obekväma kläder, skydda halsen mot kylan, torka konstant immiga glasögon.

Tidig tisdags måndagslista

1. Vad ser du fram emot den här veckan?
Gudars, den här veckan är så himla maxad.

Haha, skoja baa. Uttrycket var roligt.

2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?
Jag läser alltid bara samma bloggar upp och ner för att jag är enformig och har obsessiv personlighet. Ibland läser jag sporadiskt andra bloggar och blir så upprörd så jag måste gå i köket och hyperventilera en stund.

3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?
Nej, det tror jag inte. Jag såg igår en tjej i en teveserie som jag kom på att jag avskydde för att hon betedde sig lite liknande som jag. Hon var bortskämd, överkänslig och väntade på att andra skulle göra saker åt henne.

4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!
Ligga i soffan.

5. Innan vi gör måndag på riktigt, vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?
Nej. Jag menar ja. Nej, ja!

6. Vad gjorde du igår kväll?
Jag kom hem från Borgå, det var omtumlande. Somnade framför en teveserie. Åt dåligt bröd med gurka.

7. En bild som symboliserar denna dag:
Det skulle vara en bild av en räv, faktiskt. Jag ritade en ful räv idag på jobbet. Den blev så ful, så ful. "Så fin" sa min arbetskamrat.

8. Vad åt du till frukost idag?
Hafsade i mig tjock havremjölk och müsli. Allt var slut. Hetsåt cornflakes på jobbet.

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?
Kring tio.

10. Hur ser du oftast ut till vardags?
Som ett skämt.

Lista från en sån här.

Jag hade kunnat skriva nånting om...

...jag inte hade haft känslan av att jag är på väg rätt in i ett grådaskigt, blött hål i vilket det droppar iskallt vatten överallt och luktar vått ylle. Inser att jag ibland är upptagen med att hata de flesta så djupt och innerligt, att det slutar med att jag är en boll av djup avsky och äcklan. Och ensam är jag ju oftast i mitt soffhörn, så det tjänar ju ingenting till att sitta där och vara arg och ensam. Borde säkert börja på sånt där som att tänka positivt men det är ju så enfaldigt.

Samhället och depressionen

Det slog mig just hur absurt det är att vi lever och jobbar för ett samhälle som inte gör oss speciellt glada, även om vi har alla medel att göra det till precis vad vi vill. Är det inte konstigt egentligen? Att vi spenderar så många timmar av dagens ljus till att jobba för något för oss totalt oväsentligt, för att sen återvända hem och dra ner persiennerna?

Jag förstår ibland helt enkelt inte varför upproret låter vänta på sig. Och sen förstår jag inte varför man inte tar till ett par enkla knep som skulle göra tillvaron lite trivsammare?

1. Varför övar inte körer och kvartetter nånstans där andra kunde få lyssna på dom, till exempel?
2. Varför spelas det inte spännande musik i högtalarna i mataffären?
3. Varför drar man inte fler stolar och soffmöblemang ut på trottoarerna när väderleken tillåter det?
4. Varför ordnas det inte fler spontana after work-fester eller vad som helst för samkväm? Hundar, barn och morföräldrar hade kunnat komma med.
(Svar: Det är för att vi är djupt deprimerade och har tappat bort meningen med livet, medan vi knappt ens förstår det. I detta tillstånd av isolation, stress och rädsla för att själva vara till besvär har vi dessutom utvecklat ett onormalt intresse för att vara ostörda och "ha det lugnt omkring oss". Sociala sammankomster betraktas ofta som tillfällen då man jämför status med andra människor, vilket gör oss trötta och desperata. Vi e fan sjuka i huvudena. Säger bara. Och kom inte med nåt "ja men jag är introvert". Det är sjukt att vara introvert! Sjukt. Människor är apor som är skapade för att skrapa varandras ryggar, samla ved och mat samt slå dank i grästuvor medan solen vandrar mellan trädtopparna. Säg den som utvecklar social fobi av det.)
5. Varför är inte barn, hundar eller ens föräldrar välkomna på arbetsplatserna?
6. Varför går inte arbete i en kommun ut på att se till att just den kommunen får det så bra som möjligt? Jag menar: varför går vi med på att arbeta för nånting vars slutprodukt aldrig på nåt sätt hämtar något tillbaka till oss (förutom pengar, som vi behöver för att överleva)?
7. Varför har inte husbolagen fler fester? (Se svar, fråga 4)
8. Varför har man inte en gång i månaden alla dörrar öppna i trapphuset och alla hade fått bjuda på en slags mat kl 18 och sen fick man gå runt och bekanta sig med andra och smaka på mat? (Se svar, fråga 4)
9. Varför ordnas det inte flera gatufester? (Se svar, fråga 4)
10. Varför leker inte vuxna? (Se svar, fråga 4)
11. Varför finns överhuvudtaget sånt som eftisar? Kunde inte barnen leka på någo bakgårdar där de vuxna håller på och smider redskap av järn och trä - nej, förstås, föräldrarna är ju borta och arbetar för att de ska få pengar till att leva och för att deras arbetsgivare ska gå på vinst. Redskapen görs av desperata asiatiska, hungrande barn och transporteras sedan hit - DET var logiskt!

Det är det här jag menar. Om samhället hade haft lite fler roligheter och logiska lösningar på sin agenda, så hade jag liksom förstått att man ville jobba för det, jobba för att få vara här, för att kunna bo här, existera här - eftersom det hade varit roligt att leva här. Men nej. Som det är nu så vete fan vem det är som tycker det egentligen är roligt att leva här. Om man tycker att livets huvuduppgift är att bilda familj och sen låsa dörrarna om den och arbeta röven av sig så att barnen kan klä sig i dyraste goretex, ja då har man väl kommit rätt om man har kommit hit.