Till och med kommunister duger när dom är på teven

Veckan har krupit fram mot sitt oifrånkomliga mål: fredagen. Och den här fredagen kommer även jag att kunna utropa TGIF!! Hur dumt känns inte det?! URDUMT. Men fantastiskt. Inkluderande. Så värt det och allt det där.
Det störde mig här om dagen att jag inte längre är sådär jätte-anonym i den här bloggen och att jag nu väldigt gärna hade haft lust att stjälpa ut alla de iakttagelser och analyser jag skulle ha att komma med när det gäller att jobba i dagismiljö, men jag vågar ju inte! Eller, tanken på att mina arbetskamrater skulle läsa vad jag skrev om jobbet här känns helt enkelt inte bekvämt överhuvudtaget. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den saken. Kanske skriver jag ner grejer nån annanstans och ger sen ut dem i en BRAKAROMAN så det sjunger om det. Hah! Knappast. Eller så hittar jag på en anonym blogg som bara mina närmaste vänner får läsa. Det känns heller inte särskilt lockande, för jag vill ju fortfarande att det här ska förbli en någorlunda aktiv blogg på vilken jag ska kunna känna frihet att skriva vafan jag vill.

Så att, tills dess att jag vet hur jag ska fortsätta med det här tänker jag orda litet om mitt andra jag som har medverkat i en musikaldokumentär som kommer att gå på Yle 5 nästa fredag. Det här är väldigt omvälvande för mig; jag är utlämnande (kan jag vara annat?) och jag sjunger och åbäkar mig något alldeles förfärligt. Dessutom är jag så samhälls- och konsumtionskritisk att mina kapitalistsläktingar kommer att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när dom inser vad den här greenen har på hjärtat. Nå, men vet ni det SKITER jag i, egentligen. Teven har fortfarande en ovedersäglig makt i det här samhället, och till och med kommunister duger, när dom är på teven (nästan). HÄR hittas en låt som jag kan leva med.