Som vanligt och inte vanligt

Ja här sitter man då och allt jag nånsin drömt om att skulle kunna hända har typ hänt. Jag har skrivit låtar, dom blev okej, dom var i teven, nu vet folk och jag själv att det bor musik i mig, punkt slut. Det är en konstig, imploderande känsla den här – att något som levt med och hos en i så många herrans år nu har materialiserats och finns inspelat. För allt är ju som vanligt, det enda som inte är vanligt är att jag nu är den där typen som gjorde dokumentärmusikal vilket har lett till att en del har tagit kontakt och telefonen plingar till med jämna mellanrum och ja, är inte van vid att hantera något som har gått bra och som jag själv också täcks stå bakom, helt enkelt. Jag svarar klyschigt: "det var roligt att höra". Sen häver jag i mig plättar och sylt. Misslyckanden eller tafatta halvhjärtansförsök, dom hanterar jag sen å andra sidan galant. Dom kan man älta och gräma sig över, oändligt. Ingen kontaktar en nånsin för att man misslyckats, säger "ledsen att det gick sådär". Eller dunkar till en och utbrister; "medioker text du skrev häromdan. Jaja, så är det ibland". Misslyckandena och de halvhjärtade försöken är man helt ensam om, så man får klappa sig själv och säga att jaja, jag kan bättre.
Nu är det i alla fall som att nån form av plattform har skapats, från den breder det ut sig rangliga hängbroar lite hit och dit – jag kan gå lite hitåt och jag kan gå lite ditåt, men det handlar högst antagligen om musik.