Gjorde en sista-minuten-ansträngning och laddade upp alla låtarna så som dom låter i min sängkammare (dvs VÄLDIGT roughly mixed) i en playlist på Soundcloud. I kväll i dokumentären låter det lite annorlunda, det är inte så spretigt och varje låt har en tydlig "ledarstämma" som går i bräschen för varje låt. Det blir så när man överlämnar sina spretiga och abstrakta vedhögar till professionella – dom kommer tillbaka som symmetriska färdiga-att-bo-i-fågelholkar. (Symboliken?).
Nå väl. En dag ska jag ännu själv bemästra tekniken att få skit att låta som grejer här hemifrån. I väntan på den dagen.
4 comments:
Fast jag tyckte mer om din spretmix hann jag märka, för sent.
I dokumentären gjorde sig nog hans mixningar ändå bättre, misstänker jag.
Hmm? Men stämmorna gick lite förlorade? Har funderat på inatt om man kunde mixa om programmet efyetsom detta givetvis blir en klassiker som kommer att repriseras ;)
jo, stämmorna gick lite förlorade, speciellt semesterlåten blev lite tunn men annars tyckte jag det nog var bra. tror det är ett lite ovanligt koncept, att stämmorna har en lika framträdande roll som "solisten".
Post a Comment