Nu är jag så ledsen SÅ LEESEN så LEDSEN, så ledsen, för hörde just att mina föräldrars hund Manda som jag postade bilder på här om dagen ska föras på sin sista resa på måndagen. Den har alltså cancer i lymfkörtlarna, hade blivit dåligare under helgen, äter fortfarande men vill bara gå riktigt korta sträckor och det är nu bara onödigt att dra ut på en hunds lidande. Det är så ledsamt! Så ofrånkomligt och naturligt men samtidigt ledsamt, tänker speciellt på hur goda vänner Manda och Mili har blivit och hur Mili kommer att leta efter Manda nästa gång vi åker dit. Och så kan man bli ledsen över att dessa hundar förstår så lite och att deras värld måste vara som en korg med lottobollar som dras upp i slumpmässig ordning, utan mening eller logik. Jag är så glad att jag fick se den ännu en gång, men ändå. Må den komma till kotthimlen i vilken det rinner korvar i vattenfallen och där bollar, käppar och trasor ständigt bepryder dess stig.
6 comments:
Nej så sorgligt. Det är tungt och tufft sånt där. Sen katten Caspian gick bort har jag tänkt mycket på hur det måste kännas för andra katten Esmeralda, som levt hela sitt liv i samma familj som honom. Det blir liksom extra ledsamt då, att fundera hur mycket hon förstår et.c., just på det där sättet du säger. Hon ser fin ut Manda, gillar den där bilden. Finns en frihet i den och glättiga steg, så ska det va. Att trippa lättsamt över en gräsmatta och en grusväg med svansen i vädret. Kram!
Å, tack för de orden. Tänkte på ditt inlägg om Caspian medan jag skrev detta, hur det liksom var inläggenas inlägg i och med att djur går bort och försvinner. Katter har ju sen också såna imponerande och färgstarka historier för att katter nu bara oftast är mer mysteriösa än hundar. Du skrev om sorgen så brutalt och fint så tårarna rann.
Ärligt sagt så framkallar Mandas stundande bortgång mest oro och frågor just som hur andra ska ta detta, t.ex. pappa, nu när han snart inte längre har nån kompis att gå ut med och snacka skit med. VAD ska han nu bygga sin totalt icke-innehållsmässiga vardag kring? Nå väl.
Bilden togs - otroligt nog - i början av den här veckan! Det går snabbt när det går snabbt o sånt där..
Men hjälp, tack Lotta. <3
Ja usch ynk, kan förstå de funderingarna också, om din pappa. Skulle oroa mig över sådant jag med. Det måste kännas hemskt tomt, till först i alla fall.
Så himla sorligt! Hur klara Mili förrästen ditt nya jobb? alltså inte jobbet i sig men det att du är borta.
Hittills har Jocke haft ledigt så det har inte varit några problem. Men vi har Digital dogsitter o har tränat med det programmet (det spelar alltså upp ett röstmeddelande från Jocke när Mili ylar, typ "gå och sova, duktig vovve") och det FUNKAR! Otroligt. Så hon måste bara börja vänja sig vid att vara ensam ett par timmar per dag. Tänker att om det blir rutin så är det också enklare.
Post a Comment