Nå det där behövde man ju inte skämmas över! Väl? Jag var så nervös så hjärtat slog tredubbla slag när jag just äntligen skulle få se dokumentärn i sin helhet, och det samtidigt som den går online för alla andra. Jag höll på att kacka ner mig, men sen lugnades jag ner av... min egen stämma? Ursäkta hickupsen här. Det är bara så ovanligt för mig, att verka vettig. Redaktörn hade ju min själ nästan fått mig att verka sympatisk! Man får lyfta på hatten.
[Femton minuter senare sen jag övergått till att vara ett självgott moln av Lotta-mos som tumpar omkring som ett fyllo från vägg till vägg] Sen betydde det ännu mer att [nu hulkar jag här att] PAPPA, av alla skrev ett sms och skrev att han är en stolt farsgobbe [föreställ er hur jag står på huk-knän och snorar av lyckogråt]!! Herregud vad glad man kan bli i gamla dar över att föräldrar uttrycker stolthet över en. Rikit hullut! Okej, nu ska jag lugna ner mig. Det går över, det går över.
3 comments:
Nej hördu skam finns inte ens på kartan. Det var superbra, DU var så jäkla BÄST. Och visst var klippningen bra men jag satt mest och tänkte på hur oerhört Lotta allt kändes -- du var så genuin och avslappnad och den där sympatin och vettigheten märker nog alla när de träffar dig, för sån är du bara. Förstår helt och hållet din far, jag satt också här hemma i soffan och kände mig mallig inför Alfred för att du är min kompis! Hihi. ^_^
Nämen åh, tack så fina ord Linnea.
Mmm, det är nog inte svårt att "få dig att verka" sympatisk. Tvärtom.
Post a Comment