Urk. Jag skulle villa skriva så mycket men jag är så himla, jävla in i själen obotligt trött. Mitt i allt har min tillvaro förändrats så att jag går på jobb, varje dag, jobb-hem, jobb-hem, och sådär går en dag sen. Jag är alldeles perplex inför det hela. Det känns som att jag har förflyttat mig tillbaka sju år i tiden då jag var skolgångsbiträde i Helsingfors, spenderade tid med lustiga små barn och kämpade för att verka vara sådär vuxen, balanserad, lugn och vanlig. Nu är jag likadan, på mitt nya jobb som eftisledare. Det är barn överallt, hela tiden, barn som frågar, barn som bråkar, barn som är söta, barn som är irriterande, barn som sitter i famnen, barn barn barn. Försöker säga saker som jag tror att man ska säga, försöker vara vettig men ändå mig, ändå normal, ändå sån där som jag tror att jag förväntas vara. Fast jag ju inte är det, inte på någon som helst nivå. Den där uppfostrande skolomgivningen försöker med våld göra alla likriktade och uppfostrade. Jag tänker ibland att världen hade kunnat se så annorlunda ut om bara jag och mina gelikar hade fått bestämma. Allt hade varit mer tokigt, mer spännande. Men nåja. Inte ska jag komma och säga något om vad jag tror att är bäst här i världen. Det vet jag ju inte.
Tänk att jag jobbar 4–5 timmar per dag, inte mycket alltså, ändå är jag helt urbota utslagen och trött när jag kommer hem. Inte av själva jobbet precis, men av den där psykiska påfrestningen av att vara nånstans som inte är hemma. Jag kan inte slappna av när det finns andra vuxna i närheten. Undrar ibland om jag överhuvudtaget orkar med sånt där. Eller jag orkar ju, men jag blir mer genomskinlig, mer stirrig. Samtidigt lycklig över att igen ha nån form av rutin. Det är många saker på en gång.
Jaha, det känns som att jag inte kommer nån vart med det här inlägget. I varje fall: det blir nog bra det här. Jag ska samla mina erfarenheter och försöka sammanställa dom till något vettigt. Åtta månader till bara, hehe. HAHAHAHA.
3 comments:
Lite kan du säkert ändå hjälpa barnen att förbli sig själva, med din närvaro där? Jag är nyfiken på vilka situationer du bevittnat som får dig att tänka att man försöker pressa in alla i samma form. Nyfiken för att jag genast börjar fundera på om man kan hacka dessa situationer, till allas fördel...
Nå till exempel det här med att tystnad alltid betraktas som nånting eftersträvansvärt och liksom andäktigt fint. Tystnad när man äter, till exempel. Tycker det är ganska absurt att barn uppmuntras att äta utan att snacka med varandra. Ok, barn är ju högljudda men ska dom inte få vara det då?
Och sen när det är bråk så ska bråken redas ut sådär pedagogiskt - att vem sa vad och hur ska man säga och var uppstod tvisten. Tänker ibland att det hade varit mer konstruktivt att inte gå in på bråket så bokstavligt, utan mer liksom antyda att bråk uppstår och är ganska naturliga och de går över och de är inte så märkvärdiga.
Samtidigt så ska jag inte komma och ha några åsikter såhär bara efter en vecka, jag är INGEN EXPERT :). Hoppas jag är bättre på det här med barn sen till våren.
Post a Comment