Ibland vill man bara vara normal: ha ett normalt jobb, ha en normal hund.

Mitt i allt slås min ljumna tillvaro i spillror av ett samtal jag väntat på men samtidigt glömt eller förträngt. Jag får jobb, det handlar om i morgon, ska vara vikarie i en liten skolklass för specialbarn. Gav bort min telefonnummer i somras, och så klart är det genom kontakter som jobben förmedlas, inte genom ansökningar.
När förfrågningen kom ville hela min kropp och uppenbarelse prompt ropa NEJ, ABSOLUT INTE, men jag vet att jag inte har råd att säga nej till ett sånt jobb nu, varken på ett moraliskt (?) eller förtjänstmässigt vis. Dessutom; ibland vill man bara vara normal: gå på normalt jobb, ha en normal hund. Så jag svarade "javisst, det går bra" med överglättig stämma samtidigt som jag kände jorden rämna och väggarna falla. Nu fullkomligt SKÄLVER mitt innanmäte av jag-vet-inte-vad. Nej, jag är inte van vid nånting nåt mer. Och det vete fan hur separationsangstiga Mili ska överleva sju timmar imorgon, men tänker att nånstans måste man bara börja (eller sluta). Nån gång måste man bara vara mänska och göra vad mänskor gör, trots psykhund.

Borgå och sånt, mera bilder

Är tillbaka i Åbo efter Borgå-utflykten och känner mig sådär uttömd och sliten som man alltid känner sig efter ett besök där. Det handlar om ett djupt rotat illamående som sitter i väggarna, som har grott in sig genom åratal av olust och negativitet. Det kränger sig alltid kring halsen på en när man hälsar på där och så tar det ett par dagar att skaka sig loss det.

Nå väl, jag är gammal nog för att inte längre hänga upp mig på det där.

Helsingfors och Riksdagshuset. Eller en bild av det. Renovering bakom. Mystisk vy från bussfönster.

Trevligt i Helsingfors

Metron körde på. Den här mot Mellungsbacka (eller MellUGNsbacka?!).

Myspysig stadsvy vid fiskehamnen

Åhå, abrupt byte av tema. Hittade en död trast som flugit mot rutan på Vessö.

och en lustig svamp.

Manda är inte speciellt glad i att bli fotograferad.

Ej heller passar dess långt inavlade rashundshuvudform till det.

Det här är inget mer än en liten blomma i solstolen på altanen

Vi for på utflukt till mammas kolonilott. Ivrig Manda gillar att åka bil.

Linnankoskigatan

Lite konstigt med snö men inte så konstigt när det faktiskt var utanför ishallen.

Mamma påtar

Det blir morötter och rosamundapotäter

Ärtbild

Ärtbild och mamma som konverserar med konstant ringande invandrare i bakgrunden;

"Minä en tiedä milloin sinulla on hammaslääkäri"

Det blir lite extra många bilder av Manda nu för det här var kanske sista gången jag såg den.

Cancer i lymfkörtlarna sees no cure. Men den är elva år och har haft ett fint liv.

Det fastnade lite frön

Här testar jag faktiskt lite kamerainställningar (annat än automat då). Det blev rätt bra.

Dom har målat fint på konstfabrikens väggar

Det här är vid Nordenskiöldsgatan där brorsan bor

Det här var en eländig buss med en ännu eländigare busschaufför som körde som en vettvilling
och förbjöd folk att gå i mittgången medan han körde (av givna orsaker, men ändå).
Fick en konstig känsla av att åka buss i Östeuropa på 90-talet med dåliga vägar och skramlande bussar. Sen slog det mig att den här "rämä-standarden" mer och mer har blivit vardag också i Finland.
Utan att man kanske ens har tänkt desto mer på det. Samtidigt, utanför bussfönstret, susar glansiga stadsjeepar förbi. Är det nån form av växande klasskillnader som spökar här?
Dom som åker bil och dom som åker kollektivt, menar jag?

Men USCH, nu kom jag ihåg att jag ska spela dragspel idag igen på restaurang. Usch för att det känns som att jag aldrig blir riktigt bekväm med det där! Men det är bra. Brabrabrabrabra övning. Alltid övning. Vad övar jag för?

Vår icke-magiska månresa del 2

Månen ja. Igår var det blodmåne. Eller vänta nu, det var ju faktiskt idag. Total månförmörkelse och supermåne på samma gång. Hände senast år 1982 och nästa gång om 33 år. Jag var ju fast besluten om att se spektaklet – moln eller inte – med väckarklocka inställd på 4.40. Och ja, jag hade ju dessutom hypat upp alla jag känner om det här ända sedan förra veckan, så till den grad att till och med brorsan var involverad. Så det var överhuvudtaget inte konstigt att hela huset var fullständigt vaket kl. 4.43. Bara mor, alltid lika vettig och balanserad, drog ett extra varv täcke runt kroppen och önskade lycka till medan jag och farsan sådär yrvaket gick omkring och ramlade över spinnrockar och sågbockar medan vi försökte tala normalt och låtsas att allt var helt som vanligt, det var bara en måne som fångat vår uppmärksamhet den här morgonen. Jag anade dock en tillstymmelse av trött uppgivenhet i farsans snack om molnighet så jag visste att det gällde att vara extra konkret med det där att VI SKA åka nånstans och se på månfan. För att jag var hos mina föräldrar, för att dom har bil, så annat kom inte på fråga.

Klockan 4.48 befann jag mig i korsningen av Brunnsgatan och Brinkgatan och konstaterade att fan, det lyser rött mot Näse, nu brinner blodmånen för fulla muggar men vi är alldeles för inklämda mellan för många hus, vi måste bort, vi måste ut. Jag sprang fort hem tillbaka och min entusiasm smittade av sig, på nolltid var brorsan inkopplad från Nordenskjöldsgatan och snart satt vi i farsans blåa bil med riktning mot skärgården. Det hela gick, som vanligt när det har med farsan att göra, mycket omärkvärdigt och icke-omständigt till. Ingen termos som bereds, inga initiativ till smörgåsar och bekvämligheter. När klockan var tio över fem åkte vi ner till Vessö för att se på en måne och det var inte något konstigare med det.

Vi konstaterade att en och annan annan människa också var vaken för att se på månfan: parkerade mörka bilar invid vägstumpar och busshållplatser. En trött buss ålmade sig ner för Alexandersgatan, upplyst som en offentlig toalett full med trötta grårockar och Nestearbetare. Där åkte dom som vilken måndag som helst. Folk som åker till jobbet. Inget konstigt med det. Ny asfalt ända fram till Ebbo-vägskälet. Sen bara mörker och plötsligt skränig gammal-asfalt. Slingrig väg som tedde sig än slingrigare och kusligare i morgonmörkret (det är ju alltid mörkast just innan soluppgången, som ni vet). Hela tiden det där ljusröda skimret mot sydväst. Månen som lurade nånstans där bakom. Tanken på att kanske, kanske den visar sig. Samtidigt en annan tanke på att vi högst antagligen gör den här utflykten totalt i onödan. Fick syn på en grävling som sprang över vägen alldeles vid Långholmsvägskälet. Mitt livs första syn på grävling, har jag för mig. "Nu åkte vi inte helt i onödan", konstaterade brorsan torrt från baksätet.

Kom fram till ett spöklikt Vessö med nattgungor och välta blomkrukor. Gungor ser alltid så himla skräckinjagande ut i mörker, jag vet inte. Hemska saker. Välbekanta sommarstugor i nattvila. Farsan fiskade fram ficklampor ur nåt skrymsel. Bror lyste vant med mobiltelefonen, den där nya generationen. Jag tillhör en mellangeneration som vet att det finns en ficklampsfunktion i min telefon, men som bara inte har hittat eller använt den. Lomade genom höstbitna blåbärsris, rönnkrakor och lurande svamphattar fram till grannens berg (som vätter mot väst). Neste, oljeraffinaderiet bredde ut sig som det brukar bakom Emsalös kustlinje, spred sitt röda fabriksljus ut över fjärden, varpå vi samtidigt insåg att det röda ljuset hela tiden hade varit just Nestes, eller heter det Fortums, nuförtiden. Nobody knows. Månen. Ingenstans. Jag placerade försynt min kamera på en av grannarnas sittstubbar och tog ett par olyckliga och överexponerade bilder av brinnande himmel och Neste. Vi spanade och konstaterade att månjäveln, den är ingenstans. Ingen vet var månjäveln lurar.

Vi stod välan där att en tio-tjugo minuter och talade om fan vet vad, himlar och rödljus och kamerainställningar. När brorsan och farsan redan hade vänt sig och börjat gå tillbaka mot vårt berg kastade jag ännu en sista förstulen blick mot himlen och satan i mig om jag inte fick syn på en rund månskiva som skymtade fram under molnen, mycket högre och helt på ett annat ställe än vi innan hade spanat efter den. Jag rentav skrek ut att där har vi den, månen, är inte det där månfan, sa jag? Och visst, plötsligt var den bara där. Röd och intetsägande, tyst och självklar, spred inget som helst månsken kring sig. Det är väl klart när man tänker på det nu, att en förmörkad måne inte skiner i rött, men alltså. Lite fantasi måste man väl få ha, när man gick och trodde att blodmånen skulle sprida ett rött ljus kring sig? Molnen fladdrade ständigt förbi och slukade tidvis månen totalt, varpå den igen visade sig, nästan skamligt skymtade den fram där, röd och bakfull som om den vore lite besvärad över att ha varit uppe sent och svirat och levt loppan och därför dök upp lite för sent i strumplästen och skitiga kalsånger en sån där morgon som denna. Jag tryckte på avslutarknappen som besatt, kameran sa tjirp och sen, efter flera sekunder, tjorp. Långlång slutartid. Vinglade till på sin motvilliga stubb-pedestal. Digitalskärmen lyste upp halva berget, taadaaa; en kaskad av orange, överexponerat ljus. Hej, fotografen. Att öhm, 800 ISO? Nobody knows. Efter ett par bilder insåg jag även att man måste ställa in fokus också på såna där kameror. De hittar ju inte sin automatiska fokus i sånt där mörker och bla bla.
Men månen!! Alltså. Vi var sådär inåtvänt överväldigade av stunden. Stod där ytterligare i ett tiotal minuter innan månen totalförsvann och jag genom kameralinsen konstaterade att nu var det fråga om ett moln större än fattigårets största moln och nu är månen för evigt stulen för den här gången.

Hemresan gick som i en dröm, jag minns inget av den. Vi kunde ha kört rätt in i en familj älg, jag hade knappast blinkat. Men vi kom hem. Och vi gick i säng. Nu har jag hela eftermiddagen kollat på andra månbilder och konstaterat att jag inte vet om någon annan i vare sig Nyland eller Åboland som ens skulle ha sett skymten av månen. Fina bilder har tagits från Björneborg och uppåt. Men att vi idag överhuvudtaget fick syn på månen, på Vessö, det var resultatet av pur envishet, tålamod och en jäkla massa tur, tror jag.

Och så, resten av bilderna.

Vår icke-magiska månresa del 1

I kväll ska jag skriva ett lite längre, utförligare och bildmässigt bättre inlägg om vår icke-magiska månresa. Allt blir icke-magiskt med farsan. Också det ska jag behandla mer sen, men nu är jag alldeles för uppe i affärerna. Ska till svampskogen, ska på bio, ska välta ut och in på Borgås lopptorg, ska allt sånt där som man gör när man är och hälsa på föräldraskapet.

Pomelon

Idag köpte jag en pomelon. Hamnade googla på hur man skulle börja ta den i sär, inget visste jag om den frukten. Under ett berg av vit fruktvägg dolde sig en gigantisk grapefrukt. Grapefrukt är gott, men eftersmaken gör en förvirrat illamående, med smak av känslan efter då man spytt nåt riktigt gallstarkt.

"i am a barmhärtig samaritan, you a helpless refugee, let me share a little of mitt överflöd så känns min dag så mycket bättre"

En stilla tanke bara: varför är det som att världen hela tiden stoppar in faktorer som gör mig irriterad? I en helt perfekt situation är det nästan som att ödet ska vara där och påminna mej om att ajo, världen är ju en skitplats, låt oss flika in en störande, översittande, bättre-vetande finlandssvensk pensionär med "von"-efternamn så att du påminns om hur saker och ting egentligen står till. För jepp. Anmälde mig som frivillig utdelare av mat åt flyktingar som väntar vid Åbo polisstation. Fin upplevelse och viktigt jobb, överlag. Alla props åt DaisyLadies ry och Röda Korset som står bakom initiativet. Ska definitivt gå igen. Hoppas bara att jag inte nästa gång behöver dela skift med en stropp som ser det som oerhört viktigt att fota sig själv (jag fick trycka på knappen), som med jämna rum sarkastiskt ska påpeka att "tobak har dom nog visst råd med" och " de ser ju ut att vara välklädda de här i varje fall", bli upprörd av att nån tar för mycket sås och köra med en sån där "i am a barmhärtig samaritan, you a helpless refugee, let me share a little of mitt överflöd så känns min dag så mycket bättre"-attityd.

Ännu ett exempel: hen påpekade också lite försynt att "jaha, så hungriga är de inte" när en liten flicka matade bröd åt sparvarna. Varför kan man inte se det som att vilken befriande känsla det måste vara att äntligen vara så mätt i magen att man kan dela med sig av sin smörgås? Till exempel. Eller annars bara, låta en människa göra vafan den vill med sin smörgås. Jag undrar bara! Varifrån kommer den här imbecilla tanken på att flyktingar ska vara fattiga, utslagna och fruktansvärt tacksamma för att dom får äta ur nån soppskål som vi har dragit fram?
Okej, jag behöver väl heller inte bli upprörd över att nån pensionär vill ta sig an uppfostrarrollen i ett sammanhang, men ÄNDÅ. Some fucking style, please!

Hipp hurra för Åbo idag

Idag är det Åbodagen och fyrverkerier sköts nonstop i flera minuter. Några timmar senare, närmare bestämt klockan 22.50 förväntas det komma ett tåg fullt med flyktingar som inte vet vart de ska ta vägen. Det finns ingen från Åbo stad som möter dem vid tågstationen. Det ska frivilliga göra – det ska du och jag göra.
Jag känner mig som värsta asshålet nånsin för jag tänker inte ta mig till stationen i kväll. Jag tycker det är HELT ABSURT, alltihopa. Att myndigheterna inte är där och tar emot dom. Att det samtidigt finns pengar till fyrverkerier.
Ja men se upp mot himlen och njut då!

Till oss som redan kan Buddha

del 882 ur ponks lustighörna.

Nytt från internätet

Människor och djur

Jag tror och misstänker att jag har skrivit samma sak tidigare, men bara för att det är så viktigt och inte får glömmas bort, måste jag skriva det igen. Hur tokigt är det inte att vi har zoon och håller djur i bur, när det egentligen borde vara VI som bor på zoo eller sitter i bur, medan djuren skulle få vara fria? Menar bara, att en människa som skulle få ett begränsat utrymme med tillgång till mat (och okej: internet) ofta skulle vara helt jädrans tillfreds. Ett djur behöver å andra sidan få röra på sig och uppleva för att vara nöjd. Exempel: en hund blir oftast glad när den märker att det blir dags för promenad, medan vi mänskor kanske hellre hade stannat hemma på soffan om vi hade fått välja. Vi kan ju uppleva vår frihet i våra huvuden. Så det är nog höjden av orättvisa när vi låser in djur bara för våra fritidsintressens skull. Hemska saker.

Frågor som återstår: har djur en inre tankeverksamhet, ett inre liv, dvs kan de kanske gestalta nån form av frihet i sina huvuden? I så fall är kanske inte zoo:n och burar fullt så obehagliga som man tänker sig (föreställ dig råttan som sitter i sitt 50 kvadratcentimeters hem och är zen).
Är det egentligen inte så att människor egentligen, ursprungligen tycker om att vara fria och utomhus, men vi har inavlats och förlorats så till den grad att vi hellre väljer soffan framom en friluftsdag?
De här sakerna tål att tänkas mera på.

Pastan [resultatet]

Tortellinifabriken 1

Tortellinifabriken 2

Lilla tortellinioptimisten

Resultatet. (JEPP: SJUKT. JÄVLA. GOTT.)

He blir liti pasta [oändlig bildserie]