I cant liiiiiiive... with or without you

Åh! Jag vet att jag inte kommer att kunna somna. Jag har identitetskris! Kan inte se mig själv utan mina papegojor, kan inte föreställa mig ett fortsatt lyckligt liv med dom. Elände!

Gojorna

Plötsligt blev det allvar. Jag kanske ska ge bort mina gojor, bara sådär. Hittade en annons av en tant som redan har nymfkakaduor och som sade sig villa ha flera. Det slog mig bara mitt i allt att varför skulle man inte ge dom nånstans där dom kunde ha det lika bra om inte bättre än hos mig? Som det är nu är jag ju mera irriterad på dom än nöjd över att dom finns till. Fast jag har ju nog så många emotionella band med dom. Som jag släpade med dom till Finland med mig, på Viking Line. Som jag har inrett i deras utebur med glädje. För två somrar sen lyckades dom smita, men räddades i skogen efter två veckor, i prima skick! Det var helt otroligt.
Men ack, sommarn är bara tre månader, sen är de inne och skräpar och skitar ner igen. Och vintern & innetiden är så jäkla besvärlig. Är väldigt kluven.

Julkalender på kommande

Även i år har jag lyckats knåpa ihop en icke-julkalender. Om det är nån som skulle villa ha ett pappersexemplar som man till exempel kan hänga på väggen eller ha kring å skräpa, så går det att ordna, bara skriv till mej på lottagreen@hotmail.com så skickar jag iväg en knep-å-ihopknåpad heimlaga grej på posten. Kalendern kostar 4 euro med posten, annars 3 om ni kan plocka upp den i Åbo. Men bäst är det förstås bara att följa med den här på bloggen.

Sånhäna tider

Det är för jävligt

Det är sånhäna tider som man skulle villa rulta omkring på tyska eller österrikiska torg och smutta på Glühwein, hela tiden. Från en bod till en annan. Emellanåt skulle man smaka på nån eländig, mjuk pepparkaka. Och man skulle vara omgiven av höga stenbyggnader och medeltidsljud.

Jag vill också.

S ep ara T i Ons An Gstig H u NDD.

Alla som inte orkar läsa om hundar kan sluta läsa nu.
Sådär, till nån som fortsatt läsa, så låt mig säga det här:
VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL.
BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL. SKRIIIIIIIK.
[ƒRUSTRATION]
MÖRDARINSTINKT. IRRITATION. MUSKELSPÄNNINGAR.
Känslan av att "I'm losing it. I'm really fucking losing it".
Och så vidare.

Jag har varit hemma nu så länge att det har formats ett prupphål i min soffa, ett hål som aldrig nånsin kommer att bli vad det ursprungligen var (soffa). Ett hål bortom tid och rum. Ett gråthål, ett sitthål. Ett förlorarhål. Ett jag har ätit 800 gram choko den här veckan-hål. Ett såhär gör man effektivt slut på ett fint förhållande-hål. Jag känner mig som en plastpåse som det först har regnat på, och som bilar och cyklar sen kört över, som det har gåtts och åkts sparkstötting på, som det sen har varit vinter, sommar och höst på och som sen bara har slitits sönder så till den grad att jag numera bara är fransar som prasslar i vinden. Jag lyckas inte träna bort Milis separationsångest. Det känns helt fucking för jävligt att bara aldrig komma någon vart, fast jag har haft den här hunden i nie månader snart. Knappt någon framgång alls har det varit. I något skede tänkte jag att det blev lite bättre, men så idag (och igår) så var det bara som att vara tillbaka på ruta ett. Skrik och yl när jag var ute på gården, borta ur åsyn i två minuter bara. Den här hunden har ett allvarligt trauma som jag möjligtvis inte klarar av. Och vad gör man nu då? Fortsätter träna, fortsätter driva sig själv till vansinne, sakta men säkert?

Det är så frustrerande att alltid vara tvungen att blanda in andra i ens liv så fort man ska nånstans. Jag har alltid ogillat att på något sätt vara tvungen att be om hjälp. Jag vill inte vara en belastning! Jag vill vara en obemärkt vessla som snabbt och ljudlöst sköter sitt här i världen. Som det är nu känner jag mig som en stor, bullrig grävmaskin som droppar olja överallt och som andra får torka upp efter. Jag hatar den här känslan! Jag vill vara fri och oberoende! Minns inte ens när senast jag har varit ute och festat, men det är i alla fall så länge sen att tanken på att gå nånstans och dricka öl eller så börjar bli riktigt nervkittlande, sådär att jag börjar tro att jag skulle flippa ut på nåt sätt om jag skulle göra det. Antingen skulle jag storböla, bli hyperaktiv eller så helt apatisk då (det alternativet finns alltid).

Nästa helg ska jag faktiskt på fest. Jag bryr mig inte om omständigheterna, jag ska bort. Jag ska träffa mänskor. Det kommer att bli stort.

Torsdagskaffedimma

Nu ska jag skriva ett inlägg som jag hoppas att inga universitetslektorer läser (man kan ju alltid hoppas). Jag kan för mitt liv inte förstå att jag studerar, och hur lätt jag kommer undan med att göra i princip ingenting. Nån gång i veckan sätter jag mig ner och knåpar motvilligt ihop lite inlärningsdagböcker och små arbeten om kvinnliga kompositörer i norden. Kopierar lite texter härifrån och därifrån, varvar med egna synpunkter, det tar cirka en timme. In ramlar femmorna och studiepoängen. Ok, nu kan det här låta jävligt skrytsamt och arrogant, men attan, jag trodde nog att det på universitetsnivå krävdes mer av en än såhär. Var är kampandan? Var är de hetlevrade diskussionerna, gästföreläsarna och de banbrytande artiklarna? När föreläsarn ställer en fråga, händer det ofta att frågan ekar i väggarna och de dåsande studerandena ser upp från borden med ögon tomma som svarta hål. Föreläsarn får själv föreslå svar på frågan. Om man nån gång kommer med ett motargument till föreläsarns förslag känns det som att hen får rännskitun av exaltering över att någon bryr sig om vad hen säger.
Deadlines har jag alltid sett som deadlines, dvs lines som man ska hålla, för om man inte gör det, så dör man. Bryr sig dagens studerande om deadlines? Nå tydligen inte. För där sitter föreläsarn och är bekymrad över hur få som har skickat in sina uppgifter, säger att "tills nästa måndag så vore det bra om jag hade fått alla texter." Inga krav, ingen ilska. Studerandena svarar med likgiltig tystnad.
Detta är liksom energinivån i universitetet, så som jag ser det. Om jag har vant mig vid den här takten? JA.

Idag ska jag till biblioteket och låna böcker till en kurs jag ska tenta, skriva två inlärningsdagböcker och möjligtvis skriva ett arbete om hur en bok är strukturerad. Det här är med andra ord en JÄVLIGT FULLSPÄCKAD DAG för mig. Därför har jag tagit det lugnt och för säkerhets skull sovit till klockan elva, så att jag ska orka. Min stresstålighet är likt en pensionärs. Ska jag till posten en dag, har jag ångest inför att måsta gå ner till stan. Ska jag till två ställen en dag, drömmer jag mardrömmar natten innan om hur jag fastnar i enorma rulltrappor och springer genom lagerlokaler där ingen vet var dörrarna finns.

"Nån dag ska jag pröva på det där"

Ibland när jag verkligen inte har några idéer så brukar jag planlöst surfa runt och låta mig inspireras. Tror jag i alla fall. För det som ser ut som nån slags "inspirationssurfning" börjar jag nu tro att är ren och skär lättja och undanflykt från vardagen, ett knarkande av feelgood-grejer. Jag brukar gå in på tips-sidor och läsa om hur man gör olika sorters kex, idésidor om hur man lätt gör en väska eller klänning, eller sidor med fantastiska teckningar som jag inbillar mig att jag nån gång ska försöka kopiera. Mitt i allt uppenbarar det sig en helt fantastisk blompelare, gjord av tidningspapper! Åhå, man kan vika T-skjortor sådär, på japanskt vis! De värsta är självhjälpssidorna eller guiderna till ett bättre liv. Jag läser att man ska ta en tyst stund för sig själv varje dag, minst 10 minuter då man bara sitter och slappnar av. Jag tänker att oj så fiffigt. Tänk vad fint det ska bli när jag börjar med det!

Nu har jag hittat bokmärken lika gamla som den här datorn och varit tvungen att erkänna för mig själv att hela det här beteendet är ännu bara en muka-produktiv aktivitet bland alla andra muka-produktiva aktiviteter jag håller på med. Det är ett slags låtsasplanerande och -organiserande inför framtiden. Det erbjuder en vision om hur man kunde göra, om man vore ens det minsta handlingskraftig och initiativrik. Inspirationssurfandet är en undanflykt från att göra verkliga grejer, liksom alla andra undanflykter. Jag kan titta på hemlagade smycken så mycket jag vill men mina händer kommer knappast att göra några egna.

Dagens lärdom

Idag har jag lärt mig att det finns mänskor som klarar av en vinprovning till lunch, dvs klarar av att smutta, äta lite, bete sig i allmänhet och sådär. Jag är helt ordlös.

Förändring

Bild som jag hittade och som jag tyckte om

Cyklade till museet i ösregn, såg nerpissad ut när jag kom fram, men det gjorde ingenting, för här har heller inte varit några besökare sen vi öppnade, och ute vill det heller inte alls bli ljust. Jag kunde ha kommit hit till tolv. Jag kunde ha kommit hit till halvett. Antagligen kunde jag ha kommit till ett. Det roar mig.

Såhär är det nu. Jag känner mig som en 35-årig, gravid kvinna. Vet inte varför just 35 men jag känner mig just sådär lite äldre än jag är, och så känner jag mig gravid, eftersom jag aldrig mer går ut och knappt dricker alkohol. Istället stiger jag upp löjligt tidigt och promenerar, talar strunt med andra friluftsklädda hundägare, kommenderar och hojtar, avlämnar hund till en som festat hela natten. Jag inser hur enkelt människan anpassar sig till förändringar, hur lätt olika livsstil skiljer människor åt. Det är som att världen lever sitt eget liv utanför mina ouppvärmda och fuktiga väggar, och mer och mer blir det som att jag inte bryr mig om världen och vad som försiggår utomhus exempelvis en lördag mellan tolv och tre på natten. Det enda jag bryr mig om är burkarna som folk lämnar efter sig på gatorna när dom är ute och festar, dom plockar jag upp på min morgonpromenad. Om två veckor får jag cirka sju euro.

Årsfestens meny och etikettregler

Idag var det flåsfest, eiku årsfest i Åbo Akademi. Sånt där med långklänning och ordnar, bankett och "solenn akt". Så att dom små liven ska få leka vuxna för det har dom ju inte nog med tid reserverat för att få vara. Men till saken; jag läste fånfestens meny:

Förrätt: Kallrökt lax tar-tar på skärgårdsbröd 

Varmrätt: Rostbiff av lamm, mörk rosmarinsås, potatiskaka och säsongens grönsaker 

Efterrätt: Tiramisu à la Kåren + Kaffe

Vegetarisk: 

Förrätt: Zuccini-Mozzarellatorn med örtolja 

Varmrätt: Rödbetsbiffar med kantarellstuvning och spelt 

Efterrätt: Tiramisu à la Kåren + Kaffe

Kan inte låta bli att kommentera menyn lite.

1. tar-tar, DET HETER TARTAR. Laxtartar skrivs dessutom ihop, inte Lax. Tartar. (Särskrivningsallergi)

2. De serverar lamm. Vad jag vet så får man inte finskt lamm sådär bara, så antagligen äter dom utländskt lamm. Men "säsongens grönsaker" har dom ändå sett till att duka fram. Dubbelmoralister.

3. Det vegetariska alternativet erbjuder (som vanligt) ingen form av vettigt protein. Helt tydligt är det folk som absolut inte har som vana att äta vegetariskt, och som heller inte bryr sig om ekologisk hållbarhet, som har skrivit den här menyn.

DET ÄR TVÅTUSENTOLV NU. VI VILL INT HA RÖDBETSBIFFAR ELLER MOZZARELLATORN NÅT MER.

Ej heller vill vi läsa töntiga etikettsförordningar som denna. Är detta en skrift från 1795 eller vad? Dom var mer vågade i slutet av 1800-talet, innan gubbarna kom och skrev om hela historien. Kan nån förklara för mig varför färgad fluga, färgad gördel och färgad väst eller SKJORTA MED VECK ELLER KRÅS (KRÅS - när hörde du det ordet senast?) inte lämpar sig ihop med frack? Va? För att fracken sakta går upp i sömmarna vid åsynen av en färgad väst? För att en skjorta med veck löper stor risk att attackera eller bete sig aggressivt mot en frack? I think not.
Och hör på det här:

Svart väst används främst på högtidligheter under dagtid, t.ex. promotioner, eller mycket sällsynt på kvällstid i herrsällskap.

Jfr: "Morkullan är en nattaktiv, revirhävdande fågel, som under dagen ligger gömd i buskar och snår. Den lever i skogs- och buskmark, både i löv- och barrskog."
Vi talar om en SVART VÄST. Herregud, chill out liksom. Bär din väst när du känner för det. Det börjar växa svarta hår i armhålorna på mig när jag läser såna här texter. Fingrarna kröker sig och vill spela hasardspel, munnen kippar efter hamburgare, vips så har man på sig lököbyxorna för att aldrig nånsin mer klä sig i något annat.
Tack och lov har jag aldrig varit på nån sån här liknande tillställning. Jag har en gång lyssnat på en filmregissör som höll ett tal och jag kunde inte sluta skratta. Det var helt hemskt, jag försökte med våld trycka undan ett hejdlöst gapflabb så att tårarna bara rann, precis som när den där flickan en gång presenterade sig som von Bonsdorff.

Och nu kommer det värsta:

Bordsdamen: 

Du är kvällens blomma för din bordskavaljer (som är herren till vänster om dig). Du ler vackert, skrattar åt hans skämt och konverserar vänligt med honom. Man skall förstås också tala med andra kring bordet, men bordskavaljeren är just din bordskavaljer och därmed ditt huvudsakliga sällskap. Du är absolut inte tvungen att acceptera om han vill bjuda dig på en snaps till. Däremot kan du om du vill göra honom glad och överraskad genom att bjuda honom på en extra dricka.

Det här stycket innehåller så många alarmerande uttalanden, att jag inte ens vet i vilken svans jag ska börja dra. Jag fattade först alldeles just att den här texten tydligen är skriven "med glimten i ögat", att den lite humoristiskt vill beskriva de överdrivet konservativa könsrollerna som förekommer på sådana här fester och så, men när jag inte tycker att det här är något att skämta om. Tvärtom ska man sätta sig emot såna här föråldrade regler, precis som man ska sätta sig emot allt som förespråkar en konservativ inställning till könsroller.

Med tanke på världens oro

Angstig fredag ledde till regnig lördag med havregrynsgrötsfyllda kongar (hundägare vet vad jag talar om) och nedstänkta strumpbyxor. Jag var hela natten besatt av tanken på att hunden min skulle ha varit ensam i 4 timmar idag; något som verkar helt oöverkomligt för länge för en hund som börjar yla och ängsla sig efter två minuter i ensamhet. Sen insåg jag att jag MÅSTE sluta oroa mig, lägga energi ner på saker som jag inte kan göra något åt. Är så jävla bra på att älta grejer som jag överhuvudtaget inte kan påverka, att upp och ner gå igenom scenariot: ensam hund som skäller och ylar, grannar som muttrar bakom väggen, jag som samtidigt biter på naglarna i museet. Som om det skulle vara så jävla farligt ens, att hunden ylar och skäller lite! Take a chill pill alltså.
Sen gav jag ett chill-pill åt hunden innan jag gick fastän jag själv kanske närmast hade behövt det istället för hunden. (Mina föräldrars hunds gamla nyårsrakets-chillpills som jag har beslagtagit med tanke på världens oro.) Och sen behövde den inte ens vara ensam så länge, eftersom J ändå kunde ta hand om den (tack Leif Salmén som var insjuknad.) Och nu verkar det som att den här dagen till och med kan bli nästan bra.

Min sympati för defekta grejer

Idag i butiken när jag skulle köpa såna där långa ljus, så fällde jag ljuspaketet i golvet så ljusen brast. Skulle föra dom tillbaka till hyllan, men då slog det mig, att inte attan kan man ju föra brustna ljus tillbaka till hyllan, för då är det nån annan som kommer hem med brustna ljus utan att ens veta om det, och då är det jag som löper risk att drabbas av elände och olycka för att jag är en sån spridare av dålig karma. Och något butiksbiträde ville jag ju herrejestanemej inte tala med, så det var bara att gå till kassan och köpa hem ljusen i alla fall.
Sen här hemma så slog det mig hur mycket jag tycker om att försöka få defekta saker att funka, att vinkla och rinna med ljusen och smälta dem ihop så att de kan brinna trots att de är brustna. Man får en sån jäkla triumferande känsla av att använda saker som annars skulle ha blivit bortslängda.

Den här lilla episoden fick mig att tänka på min underliga sympati för defekta föremål, en grej som jag har haft hela livet, men som kanske litet har avtagit under de senaste åren. Det har inte handlat om mänskor, men föremål. I lekskolan gick jag om kvällarna och klappade och pratade med trähästen på lekisgården, förklarade att den inte hette "Pino" som de andra barnen helt felaktigt hade namngett den. Och så förklarade jag att de där barnen var helt idiotiska som lekte så våldsamt och hänsynslöst med den, att den inte behövde ta illa upp för att de andra barnen var idioter som inte förstod hur man beter sig med en trähäst. Det här beteendet utvecklade sig sen till att jag i butiken började välja konservburkarna med bucklor eller kläderna med en trasig söm eller fläck. Minns att jag en gång köpte jag en skrivbok som hade fått ett fult ärr på tygpärmen. Jag gör detta av nån konstig känsla av medlidande; ingen skulle ju annars nånsin köpa de här sakerna.

Betyder det här att jag är en sällsynt omhändertagande och sympatisk människa? Knappast; som sagt - det här handlar bara om föremål, saker som jag upplever att inte har kunnat rå för att de har fått sina defekter. Och sen, att sitta hemma och pynja under ett självgott flin, se till att grejerna sakta spinner fram en funktion trots sina brister.

A photo a day: Reflection... nej, vet ni vad.

Jag orkar inte hålla på med nån sån här töntig fotouppdatering varje dag, ursäkta Fat Mum Slim, men det här var inte heller någonting för mig. Jag är extremt bortskämd och kräver total frihet, också när det gäller mina bloggposter.

A photo a day: a favorite thing (with da American spelling)

Hej! Jag heter Lotta och jag är jätteglad för att jag har choklad som hör till mina favoritsaker. Jag tog säkert 10 bilder av mig själv innan jag fick till en sån här som jag var nöjd med. Klockan är 23:20 tisdag den 6 november. Bloggklockan är fel.

A photo a day: 5 o'clock

A photo a day: TV

(Jag köpte en gång en Mac för att jag hade konstnärliga ambitioner. Pinsamt. Både att jag köpte Mac, att jag hade konstnärliga ambitioner och att jag hade dom i kombination med Mac.)

A photo a day

Jag hittade en sån här, härifrån. Tänkte att ISTÄLLET för att skriva så mycket goja, försöka mig på att fota lite. Och vad är bättre än att ha ett schema (titta, jag kan stavningen: SCHEMA!). Det får bli som det blir, helt enkelt. I november ska det fotas! Nu har det redan gått tre dagar av november, så jag tar och börjar från och med i morgon. Ingen lär ta illa upp.

Lördag

Jag är hungrig

Nu har jag ätit och sett på Tomas Ledins Snart tystnar musiken-videon. Den var porrig.

Grismössa

På väg till uniwerschitetet såg jag en karl som hade grismössa på huvudet. Det var så jäkla festligt, för han var en helt normal jävla karl med portfölj och svarta kläder, förutom att han då hade en skitfin grismössa på huvudet. Nu har jag googlat lite och hittat den här bilden, som jag är nästan 100% säker på att är samma karl jag såg idag. Vem är han?

Bilden fanns i en bildkatalog full med flera av den här gåbbens idéer. Rekommenderas varmt för dom med lite obskyra intressen och värderingar. Till exempel har han också gjort ett chokladhus:

Bulla efter bulla

Hahahahahhaha. Jag skrattar så jag dör. Listan på dom som tjänar mest har igen publicerats i detta märkvärdiga gumistövelsland. Namn och siffror utgör en långrandig uppräkning i vilken födelseår står bredvid inkomster och gör ingen nytta alls. Finlandssvenska namn som Westergård, Langenskiöld, Furuhjelm, von Rettig och Ehrnrooth dyker upp och jag känner hur mitt inre vrids om som en flottig disktrasa. En som heter Hjort af Ornäs Monica Margareta från Nyland är född samma år som jag. Varför är jag inte Hjort af Ornäs Monica Margareta?

En gång för längesen när jag var kanske tolv år och var på min bästa väns sommarställe, så hände det sig att där fanns någon som hette von Bonsdorff. Jag minns att när den där flickan presenterade sig och av nån anledning nämnde det där efternamnet, så kunde jag inte hålla mig för skratt. Jag fnissade så jag inte kunde dölja det och minns sedan hur jag senare fullständigt proppade i mig bulla vid kaffebordet, bulla efter bulla, eftersom de råkade vara dom godaste bullorna jag nånsin hade smakat på. Minns att jag försökte förklara det för kompisens mamma, så att mitt intensiva bullätande skulle ha en förklaring, men mamman såg ändå konstant bister ut. Senare skämdes jag när jag tänkte på det där, mycket faktiskt, men tänk; idag skäms jag inte alls. Min sanna natur har också fått ha sina stunder i rampljuset.