Skogen och jag

Just när jag satt här i min sedvanliga vakenkoma, så kom jag att tänka på den här bloggen nästan sådär som man kommer att tänka på en kär gammal vän - att herregud den finns ju! Jag kan skriva här!
Tänker ibland på det, att det verkar som att folk ofta har så mycket förväntningar på vad det är meningen att man ska göra på olika forum och sådär, till exempel på bloggar då. Ofta ser jag bloggar på vilka folk skriver sånt typ att de är "dåliga på att blogga" och då tänker jag alltid att HUR är man dålig på att blogga? Att vara dålig på att blogga måste vara ungefär som att vara dålig på att gå eller cykla. Eller ja, andas. Ni förstår vart jag är på väg. Folk tror alltid att man ska efterapa nåt slags förebild när det gäller det ena och det andra. Jag vill däremot uppmana alla att dra kalsongerna över huvudet och säga SCREW THAT! Den här bloggen kommer alltid att vara perfekt, sådeså.

Jag är i Borgå skärgård helt för mig själv, det är löjligt så bra jag har det. Ute strömmar havet förbi från norr, bakom mig finns en skog med jättelika skuggor, mossa som välver sig över stenar, gamla kvistar och svamp, svamp, svamp. Jag tror aldrig att jag har plockat så mycket svamp som i år. Det känns helt poänglöst att gå ut (för jag har också två hundar här) om man inte har korgen med sig och fyller den till bredden. Jag vet inte vad jag ska göra med all svamp, men jag torkar trattkantareller och stensopp så en stor papperspåse håller på att fyllas till bredden. Hundarna går godmodigt med, ibland får de upp ett spår, förvinner hetsigt in i skogen så det brakar i snåren, för att sedan, några minuter senare, dyka upp lyckliga och andfådda. (Lyckliga, tror jag.) Ibland lägger de sig i mossan ifall jag har hittat nåt ställe som bara översvämmar av trattisar och hamnar böka runt där en stund. När jag är inne och pysslar med mitt sover hundarna. De följer min rytm, äter när jag fyller skålarna, går och pissar om jag gör det - vi är en alldeles perfekt fungerande trio.
Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som skogen, hamnar emellanåt bara stanna, andas och ta in allt som det är, en vagga av fullständigt lugn samtidigt som livet sjuder, andas och bara är. Jag tänker att det måste vara meningen att leva såhär, i samråd med naturen, vänlig och mottaglig mot allt. När jag rensar svampen och hittar små spindlar, för jag dem ut så att de ska få fortsätta sina små liv. Det känns som att allt har betydelse, också spindlarna är viktiga och förtjänar att räddas.

Emellanåt drabbas jag av oro, det är tanken på livet som far förbi medan sekundvisaren tickar, det är jobb som borde göras, möten som borde bokas och sånt där - men jag tänker att nog har jag tid för det sen när jag kommer tillbaka till Åbo. Jag hinner nog med allt och jag gör så mycket jag orkar. Nu har jag gett tid åt mig till att vara här och fila på mitt alster, bokajäveln, som blir litet bättre för varje dag som går. Lite mer skriver jag hela tiden, några vändningar har jag fått till, några extra tillfällen och diskussioner som måste flikas in för att historien ska få mening och sammanhang. För vad kan jag annat än att tro att det här har nån betydelse, att det här som jag har skrivit på i flera år nu snart ska vara färdigt för utgivning, ja färdigt - det ska ges ut, jag vet det! Jag befinner mig i samma årstid som handlingen just nu - det är höst här och också i boken, det måste ju ha betydelse.

Hittade en karljohan som var helt PERFEKT, har aldrig sett en svamp i samma kaliber!

Lillan flugsvamp.