Christmas Calender 2011

The Christmas Calender 2011 is ready! I will post each day's picture here and also translate it into English when needed.

Galenskap

Åh jag försöker att inte låtsas om att brorsan är galen. Inuti mig bor en liten bybo som skäms så satan. Brorsan läcker dumheter. Han spyr ur sig fån och kräk och nuförtiden när det finns FB så blir sånt här så överdrivet. Som J sa, Facebook funkar bara för mänskor som varken är tråkiga eller galna. Tråkiga människor blir så uppenbart skittråkiga på FB och galna mänskor blir super-über-kanon-galna.
Bror min är galen och jag måste skriva om det, kanske till en viss del för att bekräfta att jag inte är (helt) galen. Ibland får han svar på tal, det artar sig i öppna diskussioner på FB - folk som säger att hey what you just said was fucking racist. Fiffiga flickor som inser att de har haft att göras med en jubeldorka. Brorsan får tre slags flickor; de unga som inte vet vad de har att göras med, de total-iq-befriade och de som pratar dålig engelska/svenska. De med språksvårigheter kan inbilla sig att den sörjan han stjälper ur sig är djupa filosofiska utläggningar. Man vet ju aldrig, när man inte förstår.
Ja, jag önskar ju så klart att han snart kunde bli frisk. Hittills har han gett goda exempel på många personlighetsstörningar, men samtidigt ingen som kan skona honom från den totala spåndumhet han var visat sig besitta den här hösten. Galenskap kan man botas från, men hur är det med dumhet? Kan man så klart botas från, men det kan va svårt. Att hur tänker jag nu?
Och så kommer pappa; "ja så var det med min morbror Gustaf också, standardbesökare på dårhuset i slutet av sitt liv och min mofa som hacka gumman sin och såg spöken mitt på ljusa dan. Och Popas bror som gick och hängde sig. Så nu finns det påbrå alltid."
Precis som brorsan har förnekat mig då jag har försökt "tala honom till sans" förnekar han alla som på FB ifrågasätter honom och har negativa kommentarer åt honom. Det är som om en del i hans huvud saknas - den som gör att man kan se sig själv i förhållande till alla andra, inte OVANPÅ eller UTANFÖR eller PÅ SIDAN AV alla andra. Det är när man kan se sig själv i förhållande till andra som man i sin tur kanske kan förstå att andra-kanske-nån-gång-kommer-med-goda-råd-till-en också och inte bara är ute efter att antingen berömma eller kasta skit över en. Ja, det är så märkvärdigt.

Och så tänker jag då i cirkelresonemang att om jag någon gång blir galen, kommer dom 1) att säga det åt mig då, och kommer jag 2) att förstå det? Dvs kan jag nu i denna stund försäkra mig om att jag inte är galen? Svar: NEJ. Iiik!

"Malin ska studera teater från maj 2012 till december 2012 och letar efter ett kollektiv eller en billig lägenhet"

Klagobloggen fortsätter. Ännu en notering: Varför ska alla engageras i en enskild människas lägenhetssökande? Jag tänker på den typens evenemang som heter ungefär "Hitta ett hem till Malin i Stockholm med omnejd" och sen i beskrivningen "Malin ska studera teater från maj 2012 till december 2012 och letar efter ett kollektiv eller en billig lägenhet".
Man kan se det som ett smart sätt att använda FB. Har man tur så surfar där in nån typ som faktiskt har rummet ledigt just den tiden och letar efter underhyresgäst. Och så kan man se det som pur lättja. Malin orkar inte leta. Malin vill att de stekta sparvarna ska flyga in i munnen på henne. Malin är en typisk medelklassbrutta. Jag har då aldrig sett ett evenemang i stil med "Hitta ett hem till Monika" och "Monika har varit hemlös sedan 1995 och lever på matrester från restauranger".
Igår kom HBL-nyheten om att de finlandssvenska skoleleverna är latare än alla andra man jämförde med. Finlandssvenskarna klarar sig ändå, var mentaliteten. Jag känner igen attityden från min egen skoltid och inte minst mig själv. Inte behövde man anstränga sig. Vi har det alldeles för bra. Jag tycker att ett sånt här lägenhetsletar-evenemang på FB är ett ganska bra exempel på hur man chansar på att det kanske ordnar sig utan att man behöver dra tummen ur röven alls.
Men nåja. Det finns viktigare saker. Jag vill bara skriva om något, nu ska jag gå. Blä.

Nu ska det bli intressant att se vilka som vill engagera sig lite för andra..

Att hjälpa är en sak och det kan väl inte vara fel. Här, ett initiativ till att ge bort sina gamla saker till hemlösa. Det är klart att det är en bra sak att dela med sig av sitt överflöd, och det är många som gör det i jultider också - utan att göra något jävla väsen av det. Det som stör mig är tonen som många av upphovsmakaren till sådana här initiativ har, den där "jag-är-lite-bättre"-tonen. Det är som om de inte tänker igenom de arbets- och hemlösas situation överhuvudtaget, utan enbart är upptagna med att framhäva sig själva som den nya Jesus eller Moder Theresa. I slutet av evenemangsbeskrivningen till "Generösa Julklappen" på FB, skriver arrangören: "Nu ska det bli intressant att se vilka som vill engagera sig lite för andra.. " Varför ska det bli intressant? Så att man sen kan prata skit om alla som inte hörde av sig? Är hon ute för att hjälpa, eller för att svartmåla alla som av någon anledning inte deltar i hennes arrangemang?

Hjälp för Guds skull (eller nåns) men försök sluta vara så jävla måna om att upplyfta er själva som världsförbättrare! Jag har en känsla av att de som gör mest nytta är dom som inte hinner tuta ut hur jävla duktiga dom är till höger och vänster. Dagens hurra går till alla vårdare - hjältarna som varken får tillräckligt med lön eller uppskattning.

Sanningen är att jag hade tyckt bättre om vissa poeter om dom inte hade varit så jäkla sura.

Very intelligent Thursday discussion

Med risk för att bli betraktad som en riktig spämmare presenterar jag nu den här fånsamlingen omgjorda inspirationsbilder:

Revolutionsbarn

Föreläsning. Vi talar om sägner och alla olika kategorier. Känner nån till ett exempel på trosutsagor? Nä. Ingen vet. Trötta folkloristikstuderande tittar ner i bordet. Ingen diskussion idag. Ingen har några exempel. Föreläsaren fortsätter. På bordet, symboliskt; en penal med texten Children of the Revolution. Jag vill fnissa. Är Children of the Revolution en drink? Vi är folkloristikstuderande. Det är vi som studerar allt det här om vad texter säger om människor, budskap på T-shirts, vessadörrar, penaler. Bla bla. Och så är vi bara Children of Apathy med helt fel penal.

Pyat you!

Som ännu ett tecken på mina tendenser till att sträva efter absolut förpuppning, har jag börjat spela Scrabble på nätet. Scrabble är ett otroligt långsamt spel, som enbart bygger på att man effektivare än sin motståndare ska fundera på bokstavskombinationer så att de bildar ord. Till slut tar bokstäverna slut och så ser man vem som har vunnit.
Min specialitet är (naturligtvis, vad annars) att prova så knasiga kombinationer som möjligt, tills maskinen inte orkar längre utan godkänner ens långsökta ordkombon.

Här har jag just briljerat med ett "PYAT"

Duktighetsbehovet

Nu är det grått och stuprännorna är stockade av fallna löv. En bra sak med Alfågelgatan är att det inte städas opp här. Löven får ligga. Det är nåt i det som passar så bra ihop med mina tankar om alltings förgänglighet. Saker ska få ligga där dom är, bli äldre, så småningom ruttna bort. Det ska inte komma nån och försöka dölja vad som egentligen händer med saker, föra bort löven att ruttna nånstans där man inte ser dom.

Jag har universitetsstillestånd i huvu och har kokat en extra kopp kaffe. Har inrättat en hörna i köket i vilken jag kan sitta oppe om nätterna och smida fånigheter. Hörnan består av en knarrig stol som härstammar från mors studietid, samt ett litet bord i samma höjd som stolsitsen = ryggont. Nuförtiden får man ont av allt. Lite fel ställning i soffan så är man alldeles stel och ond överallt. Jag försökte mig på en motionsrunda men stannade på hälften av att ryggen kollapsade totalt så jag bara måste väsa och vika mig dubbel. Jag fick halta hem med händerna i kors mot hjärtat. Man borde börja varje morgon med en redig stretch, jag vet nog. Nån dag ska jag ännu börja.

Efter att ha läst Monica Ålgars kolumn om stress har jag nu bestämt mig för att skita i metodkursen, istället ska jag se på film. Det är det här duktighetsbehovet, speciellt bland finlandssvenska unga kvinnor, som jag inte förstår mig på. Alla har dom bra förutsättningar, alla siktar dom in sig på att utbilda sig mycket och att synas och höras på sätt eller annat. Varifrån får dom de här tankarna om att först måsta vara så sjukt duktiga och prestera en massa, för att sen i andra ändan ändå uppleva att dom inte orkar, att dom är nära ett sammanbrott? Ut kommer sen ändå en roman eller en doktorsavhandling, så vad är problemet?
Jag har aldrig haft något duktighetsproblem. För mig har det alltid funkat bra att bara skita i saker.

Flickvänner som tråkiga byrokrater

Jag har tänkt på det här, hur flickvänner ofta förvandlas till "tråkiga byrokrater", i motsats till deras "mer intressanta" pojkvänner. Nu känner jag mig inte själv träffad, men kom att tänka på det här som ett allmänt fenomen, när det gäller folk jag känner. Är det inte så, att det oftast är flickvännerna som kontaktas, när det gäller detaljer som var och när man ska träffas, vad man ska ta med om man ska ta med något, och sånt här? De som man egentligen hoppas att ska dyka upp är inte flickvännerna, utan de mer uppsluppna och lustiga pojkvännerna, som ser till att det händer något extra och spontant på festen. Ändå är det flickvännerna som måste ta hand om de tråkiga detaljerna. Om det är såhär, är det inte hemskt tråkigt?

Om att bli gammal och klok

När jag vrider huvudet åt höger hörs ett litet "knäpp" inne i huvudet, en sena i nacken som skramlar till. Sådär kan man sen sitta och vrida huvudet fram och tillbaka så det hörs knäpp-knäpp knäpp i huvudet.

Man vet att man har jobbat på kontor för länge om

-man börjar tycka att nykopierade papper doftar perverst gott
-man börjar fantisera om varma, nyutprintade papper.

Ja, det var det. Nu har jag ju inte jobbat på kontor för länge. Men jag har ändå utvecklat besvärliga symptom. Jag tänker aldrig jobba på kontor.

Jag har stumblat omkring ett par... hrmm... timmar och det var lika roligt och givande som alltid; jag vill inte sluta.

Lotta's New Age Bullshit

Det är inga bra dagar, nä. Jag får höra att hela rummet är tyngt av negativitet på grund av alla mina negativa tankar, sen att jag ser ut som en skalbagge där jag ligger begravd under en stor dyna. Det skrattar jag åt. Det spelar ingen roll. Jag måste lära mig att sluta ta åt mig av andras skit och istället bry mig om saker som har positiv innebörd, som att det inte är det minsta fel på mitt liv och hur jag har valt att leva det. Det är inte mitt fel att dom jag har vuxit upp med varken kan kommunicera med varandra eller vet sitt eget bästa.
I den andan ska jag nu skriva en lista, och den får bli på engelska.

Lotta's New Age Bullshit:
1. Think about the planet. Now, how important are YOUR fucking issues?
2. Forget about your issues.

Att se på

Maktlöshet är en fucking jävla skitkänsla. Det att man handfallen måste stå och se på när nån närastående fullständigt fuckar upp sitt liv för en lång tid framöver, och man vet att vad man än säger och gör så går det aldrig hem, så kommer det bara skit tillbaka, så blir man beskylld för att antingen vara avundsjuk, negativ, att man "int förstår", att man är elak, ja fan, att man är en bitter jävla hagga vars tid och möjligheter är förbi. Till maktlöshetskänslan hör känslan av att man helst borde hålla sig tyst och sluta oroa sig, istället lämna saker åt sitt öde, men samtidigt så är det så svårt att göra just det när det handlar om någon man (utan att man ens mer vill det) bryr sig om, någon i familjen. Det handlar igen om brorsan och hur han nu far fram med sin jävla gitarr i Europa, tror att hela världen plötsligt kretsar kring honom och hans kärleksliv, att han är ett missförstått geni som alla nu måste veta allt om - och allt detta medan kreditkortsskulderna växer tusenfalt och hyror och räkningar ligger obetalda hemma i en skitluktande lägenhet.
Det är här jag börjar tänka på vad mitt resonemang egentligen säger om mig själv. Jag är tvungen att ha en ekonomisk säkerhetsmur omkring mig för att kunna leva ett liv som jag trivs med, för att känna mig trygg. Jag lämnar inte räkningar eller hyror obetalda för att jag är skiträdd för vad som skulle hända om jag inte skulle betala dom. Men det finns väl egentligen inget "rätt sätt" att leva? När man börjar se på saker som de egentligen är, handlar allt väl ändå om ett ganska betydelselöst människoliv som man har fått och som man kan göra vad man vill med. Antingen dör man med lite pengar på banken, eller så dör man med ett skuldberg bakom sig. Huvudsaken är att man gör så lite skada som möjligt, samt kan man väl också försöka att undvika att framstå som ett jävla rövhål?
Det är hemskt att se på hur en personlighetsstörning fullständigt äter upp en människa och gör honom till ett monster och en idiot, som helt far fram utan att ta något som helst i betraktande; en familj som är i upplösningstillstånd av förtvivlan, goda råd från välmenande vänner, en lägenhet som förfaller, räkningar som ligger på hög. Det är orättvist för de inblandande, eftersom de för det första aldrig har gjort något illa åt personen i fråga och för det andra bara får skit i handen, när de försöker att tala personen till rätta, när de försöker hjälpa.
Nå, när det handlar om bipolär sjukdom, kan man i varje fall anta att det i något skede kommer ett brak rakt ner, och då passar det väl igen att ynka efter hjälp från de närmaste, att "betalar ni int hem mig så tar jag livet av mig". Så får man åter vara aktuell.

one couldn't be happier

Uppdatering

Jag insåg att allt i min blogg avspeglade en förgången tid, så jag lät det gå hädan och har uppdaterat, tadaa. Lite google-bildsökningar och sånt och så har man en helt ny image.
Jaha, här har det varit tyst. Det är broderskris igen, ett föräldrapar som försöker förstå, en narcissistiskt störd och manisk pojke som drar runt som ett jehu och bränner pengar, skaffar skulder och betalar inte hyror "för att en meteorit ändå är på väg mot jordklotet." Och jag som är medlaren. Jag orkar inte ens skriva om det, dessutom; varför skulle man? Jag försöker numera undvika personliga utvikelser och ödesberättelser på nätet, vad tjänar det till? Allt är roligt och ganska pointless. Jag spelar dragspel med Väinö och hatar alla nya sånger, sen när jag kan dom så tycker jag om dom. Imorgon ska jag spela dragspel på regnbågsmässan i Hesa. Är inte det minsta nervös, trots att det antagligen kommer att bli ett jädrans kaos, tritonusmisstag och totalsåsande från min sida, men vet du det tar sig. Det finns viktigare saker att tänka på, som vad jag ska äta till mat idag till exempel. Pasta och rödbetssallad. Med lite rödbetssallad är måltiden alltid cirka 100% bättre än den annars skulle ha varit.
Mina kläder hängde ute i regnet, tills jag tog in dom och satt dom ett varv att snurra i centrifugen. Nu lägger sig snart natten här. I trappan har det kommit in höstlöv som det inte är nån idé att sopa ut, eftersom det kommer nya. Sen kommer snön.

Gone

Idag har jag raderat mig från Facebook. Jag har gjort det tidigare, men kommit tillbaka för det är ju så fånigt med Facebook att man aldrig riktigt helt kan bli raderad. Det är just det som jag tycker att är lite skrämmande också, hela den här kontroll-rhumban på FB. Egentligen spelar det väl inte så stor roll om nån följer vad jag gör, och om någon utgående från mina internetvanor kommer fram till att jag skulle behöva en rakhyvel, så får dom väl gärna skicka reklam åt mig. Jag kommer ändå inte att köpa en.
Hur som helst, så idag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag ändrade mitt namn till Aquilina W Fodemust och började gradvis radera mina vänner. Det enda sättet att helt radera sig från FB är att skaffa sig en fake-identitet och falska vänner, har jag läst. Har haft ett sådant surr i huvudet som helt enkelt kulminerade i och med FB:s fula uppdatering, samt mitt fullkomligt vansinniga Cityville-beroende, så nu var det dags att sluta. Jag finns på Google+, ett jävligt lugnt ställe. Och så finns jag här. Ja och så finns jag i egenskap av papegoja på Facebook. Ifall nån skulle behöva ha tag på mig. Annars så är jag hemma.