Post-premiärmeininki:

Fyra friend requests av finlandssvenska gobbar. Ett other-meddelande som innehåller propaganda om läsnäolo och global wellbeing. "Titta på det här. Och det här." Www.jag säljer new-age-strunt.com.
Så det är såhär det funkar.

Stunden då man mitt i allt förstår sig på sin hund

Hon är en sån där som vill ha "10 i allt". Söker efter ständig utveckling, letar efter råd för hur man som hund som bäst ska göra för att leva i denna människornas värld, typen som läser alla självhjälpsböcker. Gråter ut i avsky över att ha misslyckats, över att aldrig tycka sig kunna begripa hur man svarar på de stora hundfrågorna; "vad gör vi här?", "var kommer maten ifrån?" och "hur hänger det här ihop egentligen?" Ömkar sig under grym prestationsångest. Vilken hund! Tänk på vilket allvar hon tar sin hunduppgift!

Angående det här med Aldén...

...och hans olyckliga uttalande om den ytliga kvinnodominerande bloggosfären: Varifrån får han idén att det är kvinnorna som ska "locka" männen till en värld som de gjort till sin? Bloggvärlden har väl alltid varit lika öppen för män så som kvinnor. Det har alltid varit fritt fram för männen att skapa sina traktorbloggar vid sidan av mejkbloggarna om dom hade velat det. Men dom har inte gjort det. Latmasks.
#omdetärsåhärviresonerar

Dokumentärn, nu ärt den härn

Nå det där behövde man ju inte skämmas över! Väl? Jag var så nervös så hjärtat slog tredubbla slag när jag just äntligen skulle få se dokumentärn i sin helhet, och det samtidigt som den går online för alla andra. Jag höll på att kacka ner mig, men sen lugnades jag ner av... min egen stämma? Ursäkta hickupsen här. Det är bara så ovanligt för mig, att verka vettig. Redaktörn hade ju min själ nästan fått mig att verka sympatisk! Man får lyfta på hatten.

[Femton minuter senare sen jag övergått till att vara ett självgott moln av Lotta-mos som tumpar omkring som ett fyllo från vägg till vägg] Sen betydde det ännu mer att [nu hulkar jag här att] PAPPA, av alla skrev ett sms och skrev att han är en stolt farsgobbe [föreställ er hur jag står på huk-knän och snorar av lyckogråt]!! Herregud vad glad man kan bli i gamla dar över att föräldrar uttrycker stolthet över en. Rikit hullut! Okej, nu ska jag lugna ner mig. Det går över, det går över.

Nutidsångest: musiken

Gjorde en sista-minuten-ansträngning och laddade upp alla låtarna så som dom låter i min sängkammare (dvs VÄLDIGT roughly mixed) i en playlist på Soundcloud. I kväll i dokumentären låter det lite annorlunda, det är inte så spretigt och varje låt har en tydlig "ledarstämma" som går i bräschen för varje låt. Det blir så när man överlämnar sina spretiga och abstrakta vedhögar till professionella – dom kommer tillbaka som symmetriska färdiga-att-bo-i-fågelholkar. (Symboliken?).
Nå väl. En dag ska jag ännu själv bemästra tekniken att få skit att låta som grejer här hemifrån. I väntan på den dagen.

Något annat än vinterjackor

Blev vänligt uppmuntrad till att skriva om något annat än fula vinterjackor eftersom det kommer att länkas till den här bloggen från andra ställen i morgon. Det rör sig naturligtvis om dokumentären Nutidsångest som jag gått och haft klåfingrarna med i, musik kommer det bli och min nuna så till den grad att ni alla snart kommer att vända huvudena bort i fall ni ser mina sneda framtänder ännu en gång. Skämt å sido, det är väl högst antagligen mest jag som känner såhär inför att se mig själv liksom överallt varje dag. Vet inte hur ni andra känner inför att se er själva på foto/film? Jag får i varje fall ett grymt behov av att gå nånstans och dra ett skynke över mig, göra om allt, byta identitet och börja arbeta som grävande journalist.
Nej, det är väl inte riktigt plats för självkritiska funderingar såhär kvällen innan premiär. I morgon fredag ska ni bänka er inför kanal 5 klockan 20.00 för då kommer jag att sjunga så hjärtanen brister i hela 28 minuter! Och talar gör jag också, allting in på huden otvättat och purt! Är jag intressant nog att uppehålla en hel publik i så många minuter? NATURLIGTVIS.

Här får ni ett till smakprov med video från skog och mark, med en melodi och harmonier som jag verkligen uppriktigt gillar. Låten kom till en morgonnatt, början-orden bara fanns där och bakgrundsknäppet, den skrev sig själv denna kan man tycka. När det blev besvärligt med texten gick jag ut med hunden och sen skrev sig resten. Minns till och med var jag gick när orden "ingen ser mig, ingen vet var jag går, här har jag traskat runt i fyra år, jag såg en stjärna falla ner igår" kom till mig – jag brakade genom snåren bakom Koroinen mellan ån och promenadvägen (där finns en hemlig, nästan igenvuxen stig, så vet ni det) och hamnade plita ned orden på baksidan av ett skrynkligt kvitto. Man går aldrig pappers- och pennlös när man har låtskriveri på gång. I det här sammanhanget är det lite olyckligt att själva början-strofen till sången faktiskt blev aningen falsk, antar att jag inte hade tålamod att ändra på det när jag väl märkte det, det är fruktansvärt med mig när jag inte ens har tålamod att slipa på sånt som skulle placera mig själv i ett bättre ljus. Det här med sång är heller inte min starka sida (ingen ironi) men jag har typ gjort vad jag kan. NÅMEN VETTNI DET BLEV HELT OKEJ detta, nu ska vi inte vara kritiska.

Fy fan för dessa vinterjackor

I ärende av stoppabyx-inhandling besökte jag en av våra vanligaste klädbutiker igår. Min första tanke: tänk att sånt här ännu finns! Min andra tanke: VAFAN GÖR DOM HÄR FULA JACKORNA I VÅRA BUTIKER? Får närmast sammanbrott av tanken på att sånt här är accepterat, utbrett och gängse, att man sätter hårt intjänade pengar på rockar som ser ut som uppstoppade soppåsar att gå omkring med. Det övergår min förståelsehorisont hur nån helt sonika kan gå omkring och känna sig naturlig, okej och till råga på det, MODERN i dessa avträdeshögar till kläder. FYFAN vad fula dom är!

Urk

Det blir höstlov nu. Jag är så trött att det rinner dregel nedför mungiporna och skum ut ur näsborrarna på mig. Jag kan enbart ligga under filt och utstöta enstaviga läten. I morgon ska jag ut på möten och prata i radion och fan vet jag vem jag är.

Idag

1. sov till klockan fyra (16.00!) och glömde dricka kaffe. Undrade vad spränghuvudvärken berodde på vid sjutiden och fick bälga i mig en kopp sådär på raken.
2. Det var roligt igår. Hamnade på crazy enhörningsfest med regnbågs- och ponnytema hos fyrtiåringar och sen vuxenfest hos tjugoåringar. Vafan har ungdomar för fel nuförtiden? Kan inte festa, bara lurva sig i soffmöblemang och lyssna på bakgrundsmusik.
3. Har ätit en massa syndig pizza. Flera bitar. Alldeles för många bitar.
4. Såg en dokumentär om en elak miljardär. Dör? Miljardör? Miljardär.
5. Somnade i soffan.
6. Hunden var nöjd och doftade annans parfym, eftersom den spenderade natten hos A & N.
7. J har börjat spela LOTRO igen. Häftigt.
8. Det blir jobb i morgon igen.
9. Den där dokumentären.
10. Äppelcidervinäger is the shiz.
11. Tänk om det hade blivit sommar nu istället för vinter.
12. Man borde gräva jordärtskockor innan dom plogar opp hela åkern.
13. Gonatt.

Iiris Viljanen - Årstavikens Strand

Ville bara påpeka innan jag glömmer det – det här är next level shittii. Sånt här görs, just nu, av mänskor ur vår generation. Det är så jävla fint och berörande så jag blir helt försyrad i skallen. LYSSNA!

Till och med kommunister duger när dom är på teven

Veckan har krupit fram mot sitt oifrånkomliga mål: fredagen. Och den här fredagen kommer även jag att kunna utropa TGIF!! Hur dumt känns inte det?! URDUMT. Men fantastiskt. Inkluderande. Så värt det och allt det där.
Det störde mig här om dagen att jag inte längre är sådär jätte-anonym i den här bloggen och att jag nu väldigt gärna hade haft lust att stjälpa ut alla de iakttagelser och analyser jag skulle ha att komma med när det gäller att jobba i dagismiljö, men jag vågar ju inte! Eller, tanken på att mina arbetskamrater skulle läsa vad jag skrev om jobbet här känns helt enkelt inte bekvämt överhuvudtaget. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den saken. Kanske skriver jag ner grejer nån annanstans och ger sen ut dem i en BRAKAROMAN så det sjunger om det. Hah! Knappast. Eller så hittar jag på en anonym blogg som bara mina närmaste vänner får läsa. Det känns heller inte särskilt lockande, för jag vill ju fortfarande att det här ska förbli en någorlunda aktiv blogg på vilken jag ska kunna känna frihet att skriva vafan jag vill.

Så att, tills dess att jag vet hur jag ska fortsätta med det här tänker jag orda litet om mitt andra jag som har medverkat i en musikaldokumentär som kommer att gå på Yle 5 nästa fredag. Det här är väldigt omvälvande för mig; jag är utlämnande (kan jag vara annat?) och jag sjunger och åbäkar mig något alldeles förfärligt. Dessutom är jag så samhälls- och konsumtionskritisk att mina kapitalistsläktingar kommer att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när dom inser vad den här greenen har på hjärtat. Nå, men vet ni det SKITER jag i, egentligen. Teven har fortfarande en ovedersäglig makt i det här samhället, och till och med kommunister duger, när dom är på teven (nästan). HÄR hittas en låt som jag kan leva med.

Ingenting är sig likt

Urk. Jag skulle villa skriva så mycket men jag är så himla, jävla in i själen obotligt trött. Mitt i allt har min tillvaro förändrats så att jag går på jobb, varje dag, jobb-hem, jobb-hem, och sådär går en dag sen. Jag är alldeles perplex inför det hela. Det känns som att jag har förflyttat mig tillbaka sju år i tiden då jag var skolgångsbiträde i Helsingfors, spenderade tid med lustiga små barn och kämpade för att verka vara sådär vuxen, balanserad, lugn och vanlig. Nu är jag likadan, på mitt nya jobb som eftisledare. Det är barn överallt, hela tiden, barn som frågar, barn som bråkar, barn som är söta, barn som är irriterande, barn som sitter i famnen, barn barn barn. Försöker säga saker som jag tror att man ska säga, försöker vara vettig men ändå mig, ändå normal, ändå sån där som jag tror att jag förväntas vara. Fast jag ju inte är det, inte på någon som helst nivå. Den där uppfostrande skolomgivningen försöker med våld göra alla likriktade och uppfostrade. Jag tänker ibland att världen hade kunnat se så annorlunda ut om bara jag och mina gelikar hade fått bestämma. Allt hade varit mer tokigt, mer spännande. Men nåja. Inte ska jag komma och säga något om vad jag tror att är bäst här i världen. Det vet jag ju inte.

Tänk att jag jobbar 4–5 timmar per dag, inte mycket alltså, ändå är jag helt urbota utslagen och trött när jag kommer hem. Inte av själva jobbet precis, men av den där psykiska påfrestningen av att vara nånstans som inte är hemma. Jag kan inte slappna av när det finns andra vuxna i närheten. Undrar ibland om jag överhuvudtaget orkar med sånt där. Eller jag orkar ju, men jag blir mer genomskinlig, mer stirrig. Samtidigt lycklig över att igen ha nån form av rutin. Det är många saker på en gång.
Jaha, det känns som att jag inte kommer nån vart med det här inlägget. I varje fall: det blir nog bra det här. Jag ska samla mina erfarenheter och försöka sammanställa dom till något vettigt. Åtta månader till bara, hehe. HAHAHAHA.

Mandas sista resa

Nu är jag så ledsen SÅ LEESEN så LEDSEN, så ledsen, för hörde just att mina föräldrars hund Manda som jag postade bilder på här om dagen ska föras på sin sista resa på måndagen. Den har alltså cancer i lymfkörtlarna, hade blivit dåligare under helgen, äter fortfarande men vill bara gå riktigt korta sträckor och det är nu bara onödigt att dra ut på en hunds lidande. Det är så ledsamt! Så ofrånkomligt och naturligt men samtidigt ledsamt, tänker speciellt på hur goda vänner Manda och Mili har blivit och hur Mili kommer att leta efter Manda nästa gång vi åker dit. Och så kan man bli ledsen över att dessa hundar förstår så lite och att deras värld måste vara som en korg med lottobollar som dras upp i slumpmässig ordning, utan mening eller logik. Jag är så glad att jag fick se den ännu en gång, men ändå. Må den komma till kotthimlen i vilken det rinner korvar i vattenfallen och där bollar, käppar och trasor ständigt bepryder dess stig.

Tillfälligheter

Hela dagen lorvade på som i ett parallelt universum. Klockan ÅTTA TJUGO (JAA!) befann jag mig i ett pyttelitet lärarrum bortom Nylands- och Tavastgatan för att snart ha förflyttat mig till en liten klass med nyfikna små ögonpar som subtraherade körsbär och satte ihop bokstäver till ord. Jag hann knappt ens se på klockan förrän den var tio och sen tolv och snart ett varpå jag fortsatte till elevernas eftisverksamhet ett kvarter därifrån. Hade väl hunnit vara där någon timme då nån form av förman ryckte mig i armen och undrade om jag var intresserad av mera jobb, närmare bestämt av ett vikariat som skulle hålla på till slutet av maj. Jag blev alldeles paff, men samtidigt upprymd av tanken. Det kändes bara så konstigt att befinna sig på ett ställe som var alldeles nytt men som samtidigt tedde sig så självklart och på något sätt bekant. Jag insåg att dessa evinnerliga sommarläger med "specialbarn" har gett mig en hel del dold kunskap som jag inte ens har reflekterat över innan; att man till exempel inte finner det konstigt att åla sig in under ett bord för att försöka övertala pöjk att komma och äta mellanmål, eller att lugna ner annan pojke som är upprörd över bara tanken på att slå sin kompis. Eller att man ser det som den mest naturliga sak i världen att trösta en flicka som är oförklarligt rädd för tuppar. Jag har ännu inte tackat ja till jobbet, men gör det antagligen i morgon då jag ska dit igen.
Konstigheter, konstigheter.

Ibland vill man bara vara normal: ha ett normalt jobb, ha en normal hund.

Mitt i allt slås min ljumna tillvaro i spillror av ett samtal jag väntat på men samtidigt glömt eller förträngt. Jag får jobb, det handlar om i morgon, ska vara vikarie i en liten skolklass för specialbarn. Gav bort min telefonnummer i somras, och så klart är det genom kontakter som jobben förmedlas, inte genom ansökningar.
När förfrågningen kom ville hela min kropp och uppenbarelse prompt ropa NEJ, ABSOLUT INTE, men jag vet att jag inte har råd att säga nej till ett sånt jobb nu, varken på ett moraliskt (?) eller förtjänstmässigt vis. Dessutom; ibland vill man bara vara normal: gå på normalt jobb, ha en normal hund. Så jag svarade "javisst, det går bra" med överglättig stämma samtidigt som jag kände jorden rämna och väggarna falla. Nu fullkomligt SKÄLVER mitt innanmäte av jag-vet-inte-vad. Nej, jag är inte van vid nånting nåt mer. Och det vete fan hur separationsangstiga Mili ska överleva sju timmar imorgon, men tänker att nånstans måste man bara börja (eller sluta). Nån gång måste man bara vara mänska och göra vad mänskor gör, trots psykhund.

Borgå och sånt, mera bilder

Är tillbaka i Åbo efter Borgå-utflykten och känner mig sådär uttömd och sliten som man alltid känner sig efter ett besök där. Det handlar om ett djupt rotat illamående som sitter i väggarna, som har grott in sig genom åratal av olust och negativitet. Det kränger sig alltid kring halsen på en när man hälsar på där och så tar det ett par dagar att skaka sig loss det.

Nå väl, jag är gammal nog för att inte längre hänga upp mig på det där.

Helsingfors och Riksdagshuset. Eller en bild av det. Renovering bakom. Mystisk vy från bussfönster.

Trevligt i Helsingfors

Metron körde på. Den här mot Mellungsbacka (eller MellUGNsbacka?!).

Myspysig stadsvy vid fiskehamnen

Åhå, abrupt byte av tema. Hittade en död trast som flugit mot rutan på Vessö.

och en lustig svamp.

Manda är inte speciellt glad i att bli fotograferad.

Ej heller passar dess långt inavlade rashundshuvudform till det.

Det här är inget mer än en liten blomma i solstolen på altanen

Vi for på utflukt till mammas kolonilott. Ivrig Manda gillar att åka bil.

Linnankoskigatan

Lite konstigt med snö men inte så konstigt när det faktiskt var utanför ishallen.

Mamma påtar

Det blir morötter och rosamundapotäter

Ärtbild

Ärtbild och mamma som konverserar med konstant ringande invandrare i bakgrunden;

"Minä en tiedä milloin sinulla on hammaslääkäri"

Det blir lite extra många bilder av Manda nu för det här var kanske sista gången jag såg den.

Cancer i lymfkörtlarna sees no cure. Men den är elva år och har haft ett fint liv.

Det fastnade lite frön

Här testar jag faktiskt lite kamerainställningar (annat än automat då). Det blev rätt bra.

Dom har målat fint på konstfabrikens väggar

Det här är vid Nordenskiöldsgatan där brorsan bor

Det här var en eländig buss med en ännu eländigare busschaufför som körde som en vettvilling
och förbjöd folk att gå i mittgången medan han körde (av givna orsaker, men ändå).
Fick en konstig känsla av att åka buss i Östeuropa på 90-talet med dåliga vägar och skramlande bussar. Sen slog det mig att den här "rämä-standarden" mer och mer har blivit vardag också i Finland.
Utan att man kanske ens har tänkt desto mer på det. Samtidigt, utanför bussfönstret, susar glansiga stadsjeepar förbi. Är det nån form av växande klasskillnader som spökar här?
Dom som åker bil och dom som åker kollektivt, menar jag?

Men USCH, nu kom jag ihåg att jag ska spela dragspel idag igen på restaurang. Usch för att det känns som att jag aldrig blir riktigt bekväm med det där! Men det är bra. Brabrabrabrabra övning. Alltid övning. Vad övar jag för?

Vår icke-magiska månresa del 2

Månen ja. Igår var det blodmåne. Eller vänta nu, det var ju faktiskt idag. Total månförmörkelse och supermåne på samma gång. Hände senast år 1982 och nästa gång om 33 år. Jag var ju fast besluten om att se spektaklet – moln eller inte – med väckarklocka inställd på 4.40. Och ja, jag hade ju dessutom hypat upp alla jag känner om det här ända sedan förra veckan, så till den grad att till och med brorsan var involverad. Så det var överhuvudtaget inte konstigt att hela huset var fullständigt vaket kl. 4.43. Bara mor, alltid lika vettig och balanserad, drog ett extra varv täcke runt kroppen och önskade lycka till medan jag och farsan sådär yrvaket gick omkring och ramlade över spinnrockar och sågbockar medan vi försökte tala normalt och låtsas att allt var helt som vanligt, det var bara en måne som fångat vår uppmärksamhet den här morgonen. Jag anade dock en tillstymmelse av trött uppgivenhet i farsans snack om molnighet så jag visste att det gällde att vara extra konkret med det där att VI SKA åka nånstans och se på månfan. För att jag var hos mina föräldrar, för att dom har bil, så annat kom inte på fråga.

Klockan 4.48 befann jag mig i korsningen av Brunnsgatan och Brinkgatan och konstaterade att fan, det lyser rött mot Näse, nu brinner blodmånen för fulla muggar men vi är alldeles för inklämda mellan för många hus, vi måste bort, vi måste ut. Jag sprang fort hem tillbaka och min entusiasm smittade av sig, på nolltid var brorsan inkopplad från Nordenskjöldsgatan och snart satt vi i farsans blåa bil med riktning mot skärgården. Det hela gick, som vanligt när det har med farsan att göra, mycket omärkvärdigt och icke-omständigt till. Ingen termos som bereds, inga initiativ till smörgåsar och bekvämligheter. När klockan var tio över fem åkte vi ner till Vessö för att se på en måne och det var inte något konstigare med det.

Vi konstaterade att en och annan annan människa också var vaken för att se på månfan: parkerade mörka bilar invid vägstumpar och busshållplatser. En trött buss ålmade sig ner för Alexandersgatan, upplyst som en offentlig toalett full med trötta grårockar och Nestearbetare. Där åkte dom som vilken måndag som helst. Folk som åker till jobbet. Inget konstigt med det. Ny asfalt ända fram till Ebbo-vägskälet. Sen bara mörker och plötsligt skränig gammal-asfalt. Slingrig väg som tedde sig än slingrigare och kusligare i morgonmörkret (det är ju alltid mörkast just innan soluppgången, som ni vet). Hela tiden det där ljusröda skimret mot sydväst. Månen som lurade nånstans där bakom. Tanken på att kanske, kanske den visar sig. Samtidigt en annan tanke på att vi högst antagligen gör den här utflykten totalt i onödan. Fick syn på en grävling som sprang över vägen alldeles vid Långholmsvägskälet. Mitt livs första syn på grävling, har jag för mig. "Nu åkte vi inte helt i onödan", konstaterade brorsan torrt från baksätet.

Kom fram till ett spöklikt Vessö med nattgungor och välta blomkrukor. Gungor ser alltid så himla skräckinjagande ut i mörker, jag vet inte. Hemska saker. Välbekanta sommarstugor i nattvila. Farsan fiskade fram ficklampor ur nåt skrymsel. Bror lyste vant med mobiltelefonen, den där nya generationen. Jag tillhör en mellangeneration som vet att det finns en ficklampsfunktion i min telefon, men som bara inte har hittat eller använt den. Lomade genom höstbitna blåbärsris, rönnkrakor och lurande svamphattar fram till grannens berg (som vätter mot väst). Neste, oljeraffinaderiet bredde ut sig som det brukar bakom Emsalös kustlinje, spred sitt röda fabriksljus ut över fjärden, varpå vi samtidigt insåg att det röda ljuset hela tiden hade varit just Nestes, eller heter det Fortums, nuförtiden. Nobody knows. Månen. Ingenstans. Jag placerade försynt min kamera på en av grannarnas sittstubbar och tog ett par olyckliga och överexponerade bilder av brinnande himmel och Neste. Vi spanade och konstaterade att månjäveln, den är ingenstans. Ingen vet var månjäveln lurar.

Vi stod välan där att en tio-tjugo minuter och talade om fan vet vad, himlar och rödljus och kamerainställningar. När brorsan och farsan redan hade vänt sig och börjat gå tillbaka mot vårt berg kastade jag ännu en sista förstulen blick mot himlen och satan i mig om jag inte fick syn på en rund månskiva som skymtade fram under molnen, mycket högre och helt på ett annat ställe än vi innan hade spanat efter den. Jag rentav skrek ut att där har vi den, månen, är inte det där månfan, sa jag? Och visst, plötsligt var den bara där. Röd och intetsägande, tyst och självklar, spred inget som helst månsken kring sig. Det är väl klart när man tänker på det nu, att en förmörkad måne inte skiner i rött, men alltså. Lite fantasi måste man väl få ha, när man gick och trodde att blodmånen skulle sprida ett rött ljus kring sig? Molnen fladdrade ständigt förbi och slukade tidvis månen totalt, varpå den igen visade sig, nästan skamligt skymtade den fram där, röd och bakfull som om den vore lite besvärad över att ha varit uppe sent och svirat och levt loppan och därför dök upp lite för sent i strumplästen och skitiga kalsånger en sån där morgon som denna. Jag tryckte på avslutarknappen som besatt, kameran sa tjirp och sen, efter flera sekunder, tjorp. Långlång slutartid. Vinglade till på sin motvilliga stubb-pedestal. Digitalskärmen lyste upp halva berget, taadaaa; en kaskad av orange, överexponerat ljus. Hej, fotografen. Att öhm, 800 ISO? Nobody knows. Efter ett par bilder insåg jag även att man måste ställa in fokus också på såna där kameror. De hittar ju inte sin automatiska fokus i sånt där mörker och bla bla.
Men månen!! Alltså. Vi var sådär inåtvänt överväldigade av stunden. Stod där ytterligare i ett tiotal minuter innan månen totalförsvann och jag genom kameralinsen konstaterade att nu var det fråga om ett moln större än fattigårets största moln och nu är månen för evigt stulen för den här gången.

Hemresan gick som i en dröm, jag minns inget av den. Vi kunde ha kört rätt in i en familj älg, jag hade knappast blinkat. Men vi kom hem. Och vi gick i säng. Nu har jag hela eftermiddagen kollat på andra månbilder och konstaterat att jag inte vet om någon annan i vare sig Nyland eller Åboland som ens skulle ha sett skymten av månen. Fina bilder har tagits från Björneborg och uppåt. Men att vi idag överhuvudtaget fick syn på månen, på Vessö, det var resultatet av pur envishet, tålamod och en jäkla massa tur, tror jag.

Och så, resten av bilderna.

Vår icke-magiska månresa del 1

I kväll ska jag skriva ett lite längre, utförligare och bildmässigt bättre inlägg om vår icke-magiska månresa. Allt blir icke-magiskt med farsan. Också det ska jag behandla mer sen, men nu är jag alldeles för uppe i affärerna. Ska till svampskogen, ska på bio, ska välta ut och in på Borgås lopptorg, ska allt sånt där som man gör när man är och hälsa på föräldraskapet.

Pomelon

Idag köpte jag en pomelon. Hamnade googla på hur man skulle börja ta den i sär, inget visste jag om den frukten. Under ett berg av vit fruktvägg dolde sig en gigantisk grapefrukt. Grapefrukt är gott, men eftersmaken gör en förvirrat illamående, med smak av känslan efter då man spytt nåt riktigt gallstarkt.

"i am a barmhärtig samaritan, you a helpless refugee, let me share a little of mitt överflöd så känns min dag så mycket bättre"

En stilla tanke bara: varför är det som att världen hela tiden stoppar in faktorer som gör mig irriterad? I en helt perfekt situation är det nästan som att ödet ska vara där och påminna mej om att ajo, världen är ju en skitplats, låt oss flika in en störande, översittande, bättre-vetande finlandssvensk pensionär med "von"-efternamn så att du påminns om hur saker och ting egentligen står till. För jepp. Anmälde mig som frivillig utdelare av mat åt flyktingar som väntar vid Åbo polisstation. Fin upplevelse och viktigt jobb, överlag. Alla props åt DaisyLadies ry och Röda Korset som står bakom initiativet. Ska definitivt gå igen. Hoppas bara att jag inte nästa gång behöver dela skift med en stropp som ser det som oerhört viktigt att fota sig själv (jag fick trycka på knappen), som med jämna rum sarkastiskt ska påpeka att "tobak har dom nog visst råd med" och " de ser ju ut att vara välklädda de här i varje fall", bli upprörd av att nån tar för mycket sås och köra med en sån där "i am a barmhärtig samaritan, you a helpless refugee, let me share a little of mitt överflöd så känns min dag så mycket bättre"-attityd.

Ännu ett exempel: hen påpekade också lite försynt att "jaha, så hungriga är de inte" när en liten flicka matade bröd åt sparvarna. Varför kan man inte se det som att vilken befriande känsla det måste vara att äntligen vara så mätt i magen att man kan dela med sig av sin smörgås? Till exempel. Eller annars bara, låta en människa göra vafan den vill med sin smörgås. Jag undrar bara! Varifrån kommer den här imbecilla tanken på att flyktingar ska vara fattiga, utslagna och fruktansvärt tacksamma för att dom får äta ur nån soppskål som vi har dragit fram?
Okej, jag behöver väl heller inte bli upprörd över att nån pensionär vill ta sig an uppfostrarrollen i ett sammanhang, men ÄNDÅ. Some fucking style, please!