Galenskaper, galenskaper. Jag tror att jag sällan har varit med om en helg som har känts så lång; säkert för att det har varit fullt ös sedan fredag, typ. Helgen har faktiskt nästan varit så spännande att jag vill berätta om den i detalj. Den började med att jag gick hem till en nyfunnen vän, H - satt på balkong med utsikt över andra delar av Åbo och snarvlade om folk, liv och hur man har det i allmänhet. Lätt att prata, lätt att vara - man känner sig trevlig och intressant i sällskap som tar fram ens goda sidor. Var nästan på väg hem, men så blev det ändå så att vi hamnade på danskrog eller vad man nu ska kalla det - Monk och så blev man full och lullig, karlar pokade på H med jämna mellanrum och jag kom att tänka på att det är så jäkla längesen jag ens har varit ute med nån tjej på tumanhand sådär och upplevt hur det är - att det verkligen är uppmärksamhet konstant - och så är ju H en sån tjej som har ett sånt där skimmer över sig som drar till sig karlar verkligen. Jag tycker nästan det har blivit ännu värre det där med åren - karlar är fan med hela kroppshållningen så jävla burdusa och fullständigt ignoranta inför ett "nej". I slutet av kvällen var det fan en som inte ville ge sig av alls fast H tydligt visade sitt ointresse och till och med flera gånger sa att gå bort. Hon berättade att det typ brukar funka om man tydligt visar med handen att "försvinn". Jag var full och burdus och spelade "den fula kaverin" som svär och försvarar sin vän från sätet bredvid (och som egentligen i hemlighet är kär i henne). Sen var det jatkot hos äldre man med vägg full av LP-skivor, exklusiv smak för mat och goda ölsorter. Känslomässigt förträngd, men trevlig och mån om att folk skulle bli bemötta på bästa sätt. Spelade en gammal Monica Zetterlund-skiva där hon sjöng "Herregud, ja" istället för "halleluja". Gjorde intryck på mig. H och jag sjöng första versen av modersmålets sång. Sen sjöng vi Kalliolle kukkulalle. Jag var i farten. Mitt i allt dansade vi.
Vinglade hem med fullcykeln åtta på morgonen. Ropade att herrigud vad jag är full när jag ramlade in i sovrummet. Sov hela lördagen. Sen var det mitt i allt vår skivrelease. Glada vänner överallt, svag men levande känsla, krapula som aldrig kom, oroväckande mage minuten innan spelningen. Sen en keikka som började lite sökande, men som växte. Aldrig förut har det känts sådär att spela. Aldrig förr har jag improviserat så mycket vid ett framträdande, spontant sjungit oktaver, pumpat dragspel så svetten runnit samtidigt som emellanåt gåshuden reste sig för att jag uppriktigt tyckte att det lät bra. Helt nytt för mig, det där. Till sist dansade folk och det kändes som att orkestern hade blivit till en självgående motor; vi kunde spela i princip vad som helst, ingen brydde sig längre, vi hade liksom vunnit folks förtroende. Verkligen en ny och spännande känsla.
Allmän yra på stan sen, vingliga studenter överallt, en karl som cyklade mot ett betongblock och flög i asfalten, odödlighet, os, värme och halvbekanta överallt. Spontana diskussioner med vem som helst i nattens vimmel. Allting bara funkade. Det är otroligt vad lite temperaturombyte gör med folk. Kändes verkligen inte som Finland det där som hände igår. Eller precis som Finland, det är ju sådär som det är här. Fullständigt manodepressivt.
