Juli når sina trettionde

Här skriver jag igen från denna bildlösa blogg. Vi har haft en rätt så händelserik tid här. Mina axlar värker som stenar och min sociala kapacitet är på gränsen till att blomstra ut i full aggression. För det mesta känns gårdagen som en evighet sedan, för att det hänt så arma mycket sedan dess. Ibland är det som händer bara att man till kvälln ska gå till någons bastu, vilket innebär att man får en 20 minuters tupplur efter att vi diskat undan kaféstöket och sen ska man hafsa ihop rena kläder + nåt bullpaket åt den man ska till bastu till och sen ska man leverera bullpaketet med sin tacksamhet, och sen gå i bastu. Och sen hinner man just klä på sig och gå hem innan det kommer frakt med Baldur. Och när det kommer frakt med Baldur ska man meddetsamma meddela åt var och varannan vad vi har för jäkla meny imorgon samt skriva upp den på tavlan nere i hamnen. Och lasta in tavara från Baldur i bilen och sen från bilen till kafét, samt gå igenom alla beställningslistor så att man kan svära över allt som av nån anledning inte levererades, så att Joakim kan ringa runt och perkla sig över det nästa dag.

Och mitt i allt detta svansar det runt folk som bor hos en. Emellanåt har jag känt en sån samhörighet med typerna här, så det nästan värkt av kärlek. Liksom känt sådär att jag är stolt och glad över vilka mänskor vi har valt att komma och jobba med oss, och hur fint vi kompletterar och berikar varandras liv och så vidare. Men sen emellanåt, som idag, så får man ju en överdos av det här med att konstant ha folk i varje hörn. Då hjälper det inte att folk är ack så trevliga och intressanta - man har bara nog av allt som innebär andra mänskor och varje en intressant eller ointressant diskussion de vill ha, känns som helt oöverkomlig och hopplöst bastant att ta itu med, för man hade helst av allt bara legat raklång och ensam inne i ett tyst rum.

Nu är det ännu den här helgen och sen två helt makalöst långa veckor som vi på nåt sätt ska ta itu med. Jag har sagt det förut, men augusti känns som en till hel sommar - dessa två veckor är lugnare och trögare och bär hopp om slutet på denna evinnerliga jobbkavalkad, men det är så jävla segt när allt man hade velat är att ställa sig raklång på trappan och bara vråla att alla kan gå hem så man kan få lugn och ro nåt tag.

Nå, men summa summarum för i år, så måste jag upprepa att bekantskaperna jag har gjort med vår lilla crew här i år, på nåt sätt har nått ytterligare nya höjder och människorna ter sig närmast som mina syskon eller bästa vänner och sådana som man helt inte döljer nånting alls för. Det är nog nåt speciellt med en sån här tight samhörighet på en helt galet intensiv arbetsplats, det finns liksom inga rum för att dölja den man är eller sina dåliga sidor - allt man går igenom både fysiskt och psykiskt, blir nåt som alla på sätt eller vis får ta del av.

Syrsornas och vindarnas tid

Nå men alltså, nu börjar det kännas som att man fan har varit här ett tag. Slutet är synligt, den sista större beställningen på matvaror är inlämnad och snart har man bara syrsornas, vindarnas och de fallande björklövens augusti framför sig. Det är rätt tokigt så vild en sommar är, hur livskraftig men samtidigt hopplöst kort den är - lämnar en hungrig efter mera, stående med armarna ut i en omfamning som inte var lång nog.
Vi har nog fått nåt slags lunk här att fungera. Våra unga grannar från Åbo har flyttat in i tält på bakgården, ibland hjälper de till vid kafét och så, ibland sover de inne då det är för kallt. Överlag är de mänskor vi nu omger oss med så sabla älskvärda och fina. Man kommer så nära in på alla här på ön, lär känna deras innersta önskningar och deras större problem. Grannarna kramar de gamla ekarna utanför, jag tänker: Det här är mänskor jag förstår mig på. Det är på nåt sätt lättare att öppna sig för folk här ute bland vallmor och solnedgångar också. För ja, vallmorna slår ut nu, en efter en och varendaste en är lika förbluffande vacker med sina olika färgskiftningar.

Överlag har till och med kunderna på sistone också varit himla fina och uppskattande. Det är väl de rätt så hårda vindarna som hindrar de allra värsta att dra fram med sina vrålåk, då det var sådär förfärligt varmt var de här hela tiden, de där eländiga gaphalsarna med sina megabåtar. Jag hoppas att jag i augusti ska få tid över att låna hästen nån kväll och dra lite runt på stigarna här. Min dröm skulle vara att få göra det helt själv, gå som det går, jag kan betala för mig. Vi får se hur det går.

Och ja, så är här ju ett torp till salu. Det är förbannat dyrt och kanske inte helt vad vi nånsin tänkte att vi var ute efter, men nån jävel säger att vi borde bjuda på det för att flytta hit på heltid så nu har vi ansökt om ytterligare ett lån. Det är en sjuk tanke, knappast får vi det, men det är i varje fall gjort.

Men nu gonatt

Jag har varit så arma trött hela dan, gått och gäspat och med blicken bett om att bara få gå hem när vi fastnat på efter-bastunsnack vid Backas kök och vinkällare, och sen odlings- o restaurangsnack med Jimmy vid butiken, samt allt annat attans snack som man råkar på när man bara ska gå hem - och ändå är det jag som nu sitter här medan J snarkar i kammarn, och tycker mig plötsligt tänka ens lite klart. Kockan är inte ens 23, och då är det väl nästan osunt att gå och sova, hur trött man än är?

Nåväl, det var en så himla fin och händelserik helg. Jag var ju trött redan innan den kom och sen när folk och bekanta började droppa in på vår lördagkvällshappening, så blev jag rent ut sagt sur - jag visade det förstås inte, men inte en del av mig skulle ha orkat med nåt sånt här bekant eller halvbekant. Men sen så föll det sig bara så fint att alla hittade sig själva perfekt, två somnade på en filt på gårdsplan, två sov i mitt tält på campingområdet och båda spelningarna var bara superfina liksom nötöfolket som åter troget dök upp för att titta på. Till sist satt vi upp lite sådär för länge och jag drack lite sådär för många vodka spritz, men sen behandlade söndagen en med ullvantar och var varlig och blåsig och bjöd bara på ett fåtal lunchgäster som man bra klarade av. Men på söndag kväll då vi var bjudna till Kalviks, hade jag nog hellre sluppit ölen och drinkarna. Abborren var god och sällskapet likaså, som brukligt, men jag var nog då rent socialt utmattad, för att inte tala om idag då, när vi som vanligt satt på vårt sedvanliga efterbastunsnack. I alla fall lyckades jag artigt tacka nej till nån sprit och det var då för väl. Sprit är fan inte spännande om man ska dricka det konstant, men ibland manar läget bara till det, att snapsen måste fram och det ska skålas på Nötö.

Men ahh, idag kom underbara Sara och bitarna föll på plats och jag slapp den där arma kundservicen som jag försöker att inte klaga allt för öppet på. Alla som nånsin hållit på med den vet vad det handlar om. Det är vad det är, men nu när jag har ersättare varannan vecka i juli kan man inte klaga. Det är helt fantastiskt.
Plus att mina kvällar numera ofta går ut på gurkinspektion i grönsakslandet. Det är helt otroligt så det växer, både zucchinis och goda frilandsgurkor (inte freelance-gurkor som jag nån gång tänkte, ehhehhe, Vilken gurka skärs bort först? Ehhehehe. Mest flexibla gurkan? Muahhaha.) Att gå omkring och inspektera sitt grönsaksland är sånt jag helst hade (borde/kunde) göra konstant hela tiden.
Men nu gonatt.

Tröttdöden

Nu har vi kommit en bra bit in på säsongen och jag ska försöka att formulera mig lite. Det blir ALLTID sådär i nåt skede, att man inte fan orkar nånting alls, bara lägger sig raklång om kvällarna efter vattnandet av trädgårdslandet och skrivandet av menyn och bara ÄR, känner hur attans utmattad och i behov av en ledig dag man är. Men den kommer ju inte, den lediga dagen. Inte på länge.

Och så börjar man hafsa. När orken tar slut, blir det halvdant och allt blir sådär lite halvhjärtat eller i sista minunten och det stör jag mig på.

Men många saker är bra i år. Till exempel S. Vi har en kompis här, hon kommer varannan vecka i juli och ersätter mig i kassan och det här är ju bara GULD. Hon är dessutom så attans proffsig och självgående, problemlösande och full av organisation - allt bara löper och jag slipper befatta mig med dessa kunder som driver mig till vansinne emellanåt. Dessa arma kunder som kommer med våra inkomster och som man ju är tvungen att stå till tjänst för.

Trädgårdslandet är också bättre än på många år. Jag tror vi får zucchini.

Vädret är ju, ehm, BRA, även om jag är så infernaliskt trött på denna enformiga sol redan nu.

Hästarna är attans fina, även om den ena drabbades av fång (hovfeber) men verkar repa sig. Lite orolig är jag nog, men det är fantastiskt att ha en häst att få gå och klappa om kvällarna.

Och ja, utställningen, den är ju en succé. Har sålt nästan allt, bara några futtiga små tavlor kvar som jag fast kunde bli med, om inte annat. Får ta och sälja dem riktigt billigt ifall de blir över.

Sen är det sånt där mindre trevligt som jag fan kunde skippa. Bekanta, främst. Vänner är en sak men bekanta är annat. Jag orkar fan inte med nåt annat socialt utöver det som kundbetjäningen innebär. Och nötöborna då. Dem orkar jag alltid med. Jag blir mer och mer som vår gamla hund, det som är invant är okej, alla överraskningar och omställningar är av ondo. Vi får mer arbetskraft hit nästa vecka, det är ju bra men samtidigt - urk. Mera mänskor i faggorna.

Vad ska jag mer konstatera? Har kommit av mig med yogan, det är synd, jag skulle behöva ge mig tid till den. Men jag är så himla trött och slut och skulle villa se slutet på det här redan nu, men får bita ihop och bara orka - speciellt nästa vecka då, när det är jag som helt och hållet ska ha hand om kassan. Sen om två veckor när Nötödagen är undanstökad och två veckor av turistmayhem står för dörren, så rullar man vidare och klarar det, på nåt jävla sätt.