Ö-magiken

Alltså Nötö! Idag drog den igen iväg med en, sa "hördu flicka, tro inte att du vet vart du är på väg" (jepp, Nötö tytöttär en) och så hamnade jag VILSE åter, på nån strand mot nåt håll med en utsikt jag aldrig förut har sett! Tycker det är så fascinerande, och jag säger det säkert varje år, men nog är det fascinerande hur en så pass liten ö fortfarande kan överraska en med stigar och utsikter som man aldrig förut har stött på.

Det började med att jag stötte på E och H, och så följde jag H nästan hem för att nyfiken på var hon bor, varefter hon lite förstrött visade åt vilket håll jag skulle - typ "dit över bergen, sen kommer två stugor, kommer du till E har du gått för långt." Men jag kom varken till stugorna eller till E, jag kom till nåt helt nytt attans ställe i nån helt ny avkrok av ön som jag fortfarande inte vet var det är. Liksom, väderstrecken försvann och sen hamnade jag då dra över stock, sten och berg för att förhoppningsvis i något skede stöta på vägen.
Det är det som är så roligt med att gå vilse på Nötö, för man går ju verkligen aldrig vilse - man är på en ö som är 5 x 2 km, så är man lite vilse emellanåt, har man typ vunnit på lotto och så får man ströva omkring i ett ingenmansland och bara njuta av existensen, typ. Mili blir alltid också så entusiastisk av nya stigar. Och medan jag gick där i extistensen och svettades i min regnrock och fullkomligt pös av livsglädje, så slog den där Ö-MAGIKEN ner i mig igen och all nervositet inför morgondagens pensinärsgrupp på 22 personer som jag ska guida till kyrkan och klockarsten, var som bortblåst. För det som händer med en när ö-magiken slår ner i en, är att man blir så uppfylld av bara existensens glädje och de stigar och spår och tanken på vilka som har gått i dom innan, tanken på allt levande omkring en: Alla mossor, alla blåbärskart, alla krökta tallstammar och renlavar - de uppfyller en med känslan av att man ju förstår Nötö. Och förstår man Nötö, så har man ju massor att berätta. Och hela hemvägen gick jag och filade på mitt inledningstal, dvs hur vi kom till ön och att jag fortfarande går vilse, varför vi trivs här och i fortsättningen sen - att här har funnits befolkning sen början av 1000-talet, att här i tiderna har funnits ett levande bysamhälle och att framtiden är "intressant" vad gäller ut- och inflyttning och allmänna skeenden. Det finns ju hur mycket som helst att berätta! Och vem bryr sig fast jag snubblar på finskan emellanåt - jag är vem jag är och jag berättar så gott jag kan. Huvudsaken är att jag håller mig något så när seriös och inte fnissar till det, som jag brukar.

Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp

Nu är det igen sådana här tider, då bilen är fullproppad med ALLT (mest växter) och man halvsitter i en stol som är fullproppad med andra saker, alla bollar är uppe i luften och när de ramlar studsar de bara omkring mot golv och väggar och i vattenskålar, strittar mot väggarna och gör en vansinnig av oreda. Nu inkommande vecka ska vi få den första turistgruppen till Nötö, det är ett 20-tal pensionärer som jag ska guida omkring både i kyrkan och till klockarsten. Jag har inte hunnit bygga upp nån konkret nervositet att tala om, men jag vet att den kommer, jag vet att jag på onsdag kväll kommer att vara i nåt slags katastroftillstånd uppburet av känslan av att jag int kan någo, allra minst finska, som guidningen antagligen måste hållas på. Jag känner alltid en sån motstridighet gentemot hela det här med att packa ihop sitt liv och åka ut till ön, samtidigt som ön sen alltid tar en till det tillstånd som man har längtat efter. Det är bara så mycket ovisshet i år, så mycket kring coronan och så mycket kring vem som nu sen kommer och med vilket arbetsavtal och vilka artister och så vidare. Och så är det alltid några saker som liksom är så självklara att man helt enkelt glömmer dem, som gummistövlar eller långbyxor eller nåt sånt där. Eller nåt så enkelt som tejp. Och så står man sen där i yttre skärgården utan tejp. Int najs.

Det jobbiga med att ha kafé är att man inte KAN säcka ihop, det finns ingen möjlighet för att bara braka ihop och inte orka, för då brakar allt, i den situationen vill man inte vara. Så det är så mycket som helt enkelt hänger ihop med ens egen funktionsförmåga, som jag mer och mer börjar tvivla på att överhuvudtaget är något att lita på.

Fina tider och världskriser

Tillbakakommen från Nötö efter ett par dagar och åter uppfylld av naturens, umgängets och det enkla varandets helande kraft. Inte var det mycket vi åstadkom den här gången, men istället har vi hängt omkring på olika hemman och pratat om Nötö, Nötö och Nötö, sommaren som kommer, gamla tider, önskningar och båtar. Och så har vi druckit starkt svenskt kaffe, blaskigt finskt kaffe och semiokej eget kaffe från förra året. Och plogat upp trädgårdslandet och fått en gammal båt som ska bli örtträdgård och ja och ja och ja. Jag tänker nog ibland vad det skulle ha blivit av livet ifall inte Nötö kom och drog en iväg på det här evinnerliga äventyret.
Och så har jag kommit i farten med Kihlmans "Se upp salige!" och är alldeles bortkollrad av stämningar och beskrivningar av gamla gubbgillen och lokaler där gammal cigarrök, stekos och nyrökt cigarett hänger i luften och tänkt att just den där doften är av utrotningshotad art. Att läsa en bok från sextiotalet får mig att reflektera så mycket över mitt eget liv och hur lite dötid man har nuförtiden, hur telefonen och de sociala medierna har raderat all den tid som hjärnan förut hade till att processera saker och hur stressade vi därför känner oss just nu, när huvudet egentligen arbetar hela tiden (processerar information).

Och mitt i allt detta är det palestinakrisen och min vän i Kamerun som håller sig inomhus eftersom separatister skjuter folk och bränner hus i hans stad. Det här är en kris som vi inte ens känner till eftersom den är så förhållandevis liten och eftersom vi är så hopplöst oinformerade om Afrika. Hur som helst, i tiderna ockuperade Tyskland Kamerun och efter andra världskriget då Tyskland kapitulerade och andra stora gubbar fick dela på Tysklands koloniala arv, så delades Kamerun upp av England och Frankrike, som om det var ett territorium som vi här i Europa bara härskade över, sådär bara. Alltså inget gör mig så rabiat som det koloniala arvet och den attans skam som man får gå omkring och bära på för att folk, tydligen, aldrig har haft nåt hum om hur man bör behandla andra människor här i världen.

Här, en bild som min kamerunska vän skickade, av hus som brinner i hans stad, Kumbo. Insert festive emoji, liksom.

Ponks Kihlman-blogg

Nu skulle man väl nästan kunna säga att den här bloggen, åtminstone för en tid framåt, kunde omdöpas till Ponks Kihlmanblogg. Jag har nämligen äntligen fått hem Christer Kihlmans böcker (trenne stycken, till att börjas med) och man kan väl lugnt säga, att det på många plan är som att hitta en mer välformulerad version av sig själv, hehe.

Började i fel ordning, dvs med att läsa ett av hans nyaste (kanske sista?) verk, en pjäs med namnet "Svaret är nej!" och där fanns ju bara idel igenkänning att hämta. Måste citera lite.

Varför i all världen borde man älska människorna? Människan är inte bara en allmänt motbjudande djurart. Hon är ful också. I varje fall så snart hon uppnått en viss, inte nödvändigtvis särskilt framskjuten, maktposition. Dessutom luktar hon illa.

Det här var nu bara en formulering som jag fastnade för, hahaha. MEN, låt mig också presentera en lite mer faktabaserad harang, nåt som har skrämmande genklang just i dagens samhälle:

I september 1995 hölls ett möte i San Francisco för 500 representanter för de ledande internationella storföretagen i dagens värld. Ted Turner från CNN var naturligtvis med. Och David Packard från Hewlett-Packard. Och Siemenschefen Heinrich von Pierer från Tyskland. Jämte många andra, som du aldrig ens hört namnet på. Mötet var icke offentligt, men det finns dokumenterat svart på vitt i tidningsuppgifter, som sipprat ut genom någon humanistisk förrädare. Enligt dessa nya samhällsbyggare och ekonomiska experter kommer det inom en överskådlig tid att finnas arbete för ungefär 20 procent av den totala populationen i världen. Det betyder ju samtidigt att man beräknar att ungefär 1,5 miljard köpstarka människor är tillräckligt för att hålla produktionen i gång. De övriga miljarderna skall hållas lugna med billig mat och ett mördande utbud av TV-underhållning och alkohol. "Tittitainment" kallas denna kombination med en term som lanserades av den förre försvarsministern och presidentrådgivaren Zbiginiev Breszinski.

Det är ett skräckscenario, som det heter i den nya kulturjargongen. Det är en komplott, en konspiration, ett machtübernahme. Det är slutet på historien. Nej, inte slutet på historien, men på demokratins historia. Det är inte bara slutet på socialismens och välfärdsstaternas historia, det är slutet på hela det så patetiskt idealiserade folkväldets historia. Nu tar de stora anonyma pojkarna över. Nationella riksdagar och regeringar har springpojkens och gummistämpelns roll i en skön, ny värld, där den verkliga makten utövas av tystlåtna herrar på otillgängliga kontor - någonstans långt borta.

Denna pjäs, "Svaret är nej!", började egentligen som ett brev till teaterchefen Asko Sarkola som svar på varför han inte längre ville skriva för teatern. Men jestas vad där finns tavara att tänka på. Kunde citera hela boken, men tror jag slutar här, för idag.

Tid, hej vänta lite

Ja men hej slumrande blogg. Jag har väl inte skrivit här eftersom jag typ har levt eller nånting. Hela veckan har bara flugit förbi i och med nöjenas böljande vågor, eheh. Känns som att jag inte har åstadkommit ett jota och bara druckit mig full och släntrat längs med gräsbelupna slätter, lapat sol och ätit dyrt på uteterrass. Vad ska man säga om det, annat än att sommaren kom och man tog ett extra andetag och bara unnade sig goda saker. Nu kommer snart en ny vecka med nya måsten och angelägenheter som jag hittills har sopat undan. Det är inte mycket, men för mig känns det som mycket, just nu. Tiden är igen sånt som jag bara skulle villa bromsa och säga hej vänta lite, åt. Behöver inte stressa iväg på det där sättet, men det gör den ju. Känns i varje fall bra att läsa Kihlman och inse att jag tankemässigt har sjukligt mycket gemensamt med den karln. Han var en missbelåten och trumpen gubbe, åtminstone till sist. Och vad är jag annat än en missbelåten och trumpen gubbe, egentligen?

Hälsobloggen: Springhybris och sunda krav

Nå men god maj på er, gott folk. Jag sitter här med en kopp kaffe och en kopp te och har stigit upp en timme för tidigt! Jepp! Så fånig kan man vara, ska hjälpa till inför öppning idag på Sibbe, ska vara där halvnie och så går jag och stiger upp halvsju. Just snyggt. Men ganska bra, för nu har jag fått en del annat gjort istället.

Igår kväll gjorde jag en iakttagelse om mig själv och min vuxenhet. Den var att jag förut hade en massa hårda krav på mig själv som att jag till exempel måste prestera nånting innan jag belönade mig själv, medan jag nu bara direkt går till belöningen utan omvägar. Det kunde till exempel handla om att jag KRÄVDE av mig själv att jag skulle ut o springa tre gånger i veckan, annars var det typ bödeln. Jag sprang för tusan regelbundet under hela min ungdomstid. Och när jag hade sprungit, fick jag typ äta en chokostång (fast jag gjorde det oftast inte - sen när jag hade sprungit hade jag hybris och skulle vara ÄNNU bättre och åt typ bara gröt och bröd utan smör). Problemet med ett sånt här förhållningssätt är ju att det inte är speciellt hälsosamt: Det är inte klokt eller uppbyggande att vara så jäkla hård mot sig själv och ha prestation som högsta prioritet.

MEN, ett i mitt fall ännu större problem är hur jag har hanterat insikten i att jag har varit så jäkla hård mot mig själv. Jag har i princip helt gått förbi kraven på mig själv och istället gått direkt till belöningen, vilket istället har gjort mig sur och bitter, för ingen mänska mår bra av att ständigt mata sig full av dopamin i form av nöje och avslappning, trots att man inte har "förtjänat" det. Det finns alltså en balansgång här, som jag nu försöker ta itu med - sunda krav på sig själv och sunda belöningar. Det här är tydligen ett tema som jag ständigt nu vill återkomma till som hedonistisk 40-åring, hehehe. Insikt i var man gjort fel och sen förbättring.

Så att, igår tog jag mig i kragen och begav mig ut i springspåret. Det var ett år sen sist, för förra gången tog jag i för hårt och förstörde höften på mig och det eländet varade ända intill jul. Det här är ett ständigt dilemma när det gäller åldrandet, att allt bara går sönder trots att man nog skulle orka. Även igår hamnade jag stanna efter 20 minuter, för att vänsterknä och rygg började krångla. Men igår var jag alltså klok och painade inte på, utan stannade och gick. Och när jag kom hem mådde jag så URBOTA bra att det inte var nån hejd på det, och alla minnen kom tillbaka, att herregud det är ju SÅHÄR jag har lyckats hålla ihop mig själv under ungdomen - löpningen gör fan gott åt mig, den balanserar mina arma tankegångar och sätter allt i rörelse - jag mår helt enkelt BRA av det och det är inte enklare än att pressa sig lite och svettas ett par gånger i veckan.

SÅ- insikten igår var att jag ju verkligen mår så satans bra av att springa. Det är ju inget konstigt med det - att springa är kroppens egen antideppkur, det produceras endorfiner och blodomloppet kör i gång, och efter att jag har sprungit får jag min sedvanliga hybris o kör igång med stretchningsyoga och dricker vatten och tar, hör och häpna, itu med en massa annat lort som ligger och skräpar för att allt på nåt vis känns så LÄTT efter att man har sprungit.
Så att nu har jag försökt ställa lite sunda krav på mig själv och mitt fortsatta, förhoppningsvis mer positivt inriktade leverne, och det är att springa tre gånger i veckan under maj månad. Vi får se om några skador uppkommer den här gången, ska verkligen ta det lugnt nu till att börjas med.

Lärdomen för idag är alltså, att även om man har gjort fel som ung, så kan det ligga bra saker i det som var fel, och lösningen heter BALANS och SJÄLVINSIKT. Ja men hej på dig fiffiga självhjälpsmänniska, vem är du egentligen?