The rich and smaklös

Jag har nog aldrig känt mig så mycket som en jetsetter som nu, där jag sitter med min laptop, casually i skeppets största matsal, med vågorna till vänster och burgarna, donitsarna, salladsbowlsen och de släntrande mänskorna till höger. Det är vansinnigt vart livet kan föra en, om man bara i misstag öppnar munnen vid rätt tillfälle.
Jag är på Scarlet Lady, ett splitternytt kryssningsfartyg, just nu någonstans utanför Irlands kust mitt ute på Atlanten, tillsammans med cirka 1500 andra muppar som antingen arbetar eller smurfar omkring.

För ett par månader sedan, cirka, var vi ute med J och G, då vi av nån anledning kom att tala om lyxkryssningar och att G hade varit på en sådan. Jag blev entusiastisk över vad hon berättade, det lät så galet, så exklusivt. Att bara sitta på däck och bli servad, att göra något som i princip går helt emot allt jag är, men som ändå - kanske av just den anledningen - lät så himla lockande.

J å andra sidan, sa typ USCH. Eftersom J uttryckte sin avsky så starkt, berättade G igår att det här hade fastnat hos henne, hon blev så irriterad. Att nån kunde reagera på det där sättet. Att han inte ville “ta mig på kryssning”, sa hon. (Hahaha, som om jag på riktigt skulle villa det.)
Så när hennes vän, som jobbar som nåt slags talangrekryterare till det här fartyget, frågade henne om hon hade lust att komma som testcruisare på dess resa till det kommande hemlandet: Liverpool-New York, så frågade hon mig om jag ville komma med. MIG. Jag tvekade inte en sekund. JAA, skrev jag. Och nån dag senare var det konfirmerat. Biljetterna var bokade, och det kostade INGENTING. Okej, man hamnade ju ta sig till Liverpool också. Och hem från New York, förstås. Men ändå. Det var något som det inte gick att säga nej-hördu-jag-vet-inte till. Det var bara att fara.

Testcruisare, kanske ni frågar er?
Såhär är det. Scarlet Lady har en himla massa personal. De går omkring med likadana kläder och torkar och fixar och dukar av och på, konstant. De tycks vara tillsagda att le hela tiden, för de ler verkligen HELA TIDEN. Allt är muka jätteroligt. Jag snackade lite med vår hyttpojke, Ada. Han kom från Indonesien. Han kommer varje dag och ordnar i vår röra, viker sängkläder och byter handdukar. Han erbjöd sig till och med att komma och VIKA UPP påslakanet inför natten, helt som om man inte kunde bädda ner sig själv, men vi sa nej. G påstod att det här är en helt vanlig procedur bland the rich and famous. Nån som kommer och nattar en typ. Herregud, allt ska man höra.
Den här personalen är helt ny, vilket så klart märks. Folk yrar omkring, allt sker liksom första gången. Kockar, städare, artister, alla är här och behöver öva på det, så att det går smidigt sen när båten landar i Karibien, där den sen ska börja cruisa av och an. Och det är här som vi kommer in. En salig röra folk som på olika sätt verkar ha anknytning till besättningen. Vi går helt enkelt omkring här och TESTAR allt: äter och springer på rullband och har oss. Går på yogatimmar, tittar på uppvisningar, dricker drinks.

Mitt intryck av ett sådant här spektakel är mest äckel, om jag ska vara helt ärlig. Det är detta med att folk tycks anse att de har nån sabla rättighet till att roa sig, bara för att de har råd med det. Bisarrt är det, kan jag tycka, att man ska sätta tid ner på att glassa omkring på ett liknande fartyg, som inte är annat än ett gigantiskt nöjescentrum för vuxna. Här finns ett jättespa med ångbastu, vanlig bastu, frisör, botoxbehandlingar, massage och allt världens. G är into på det här, hon vill att vi ska gå dit nån dag, jag fasar inför det. Vi gick på en presentation och jag hade så himla svårt att se människan som gick runt med oss i ögonen. Hade lust med att säga att okej, kan vi inte bara först komma överens om att det här är bullshit, kan vi skratta åt det innan du fortsätter berätta? Jag kan liksom inte ta på allvar nån som seriöst berättar om marockansk lera som man ska trycka i fejset på sig. Men nåja, där gick jag och var obekväm. G var som fisken i vattnet.
Hon är så himla bekväm med att bli servad, ser inget galet i det. Hon berättade om det själv också, det är som en performance, sa hon. Alla vet sina roller. Jag finner det så arma svårt att ha nån som gör saker för mig, eftersom jag inte på något sätt tycker mig ha förtjänat sånt, eller för att jag inte ser skillnad mellan mänskor och mänskor. Man kan ju förklara det som att folk som behöver jobb får det, och de som har råd att betala för det, gör det. Jag tycker ändå inte att en sådan uppdelning överhuvudtaget bör finnas, men det här är nu bara sådana saker som man får leva med här. Jag är en skådespelare, jag är på besök, nu får vi spela våra roller bara. Nu har jag rollen som superrich och smaklös.

På tal om smaklös, så är denna båt också som en smaklöshetens fanbärare. Allt ser sådär ihophafsat ut: granna färger, tokiga designsoffor. Man ser att det ska vara för unga och hippa människor, fartyget ger sig ut för att villa locka coola unga vuxna som inte annars intresserar sig för kryssningar.
När jag första kvällen satt nere på däck sju där det finns nåt slags extravagant trappa, ett festligt glasstånd och en dragqueen som emellanåt rullar in och drar några trudelutter, så tänkte jag bara att det här är ett patetiskt försök av de rika att försöka ha det lika roligt som vi mindre välbärgade. Jag tänkte på de punkspelningar jag gått på, de sammanhang jag kommer ifrån. Jag mindes ansiktena, jag såg människorna och tänkte: DET är livet. DET är glädje. Att göra själv, att samla ihop människor som gör saker av glädje och vilja att påverka och förändra.
Här på båten har man använt sig av de attiraljer och detaljer som härstammar från liknande sammanhang, från coola street-sammanhang. Man har en vinylshop, en trött DJ med solglasögon står bakom ett bås och spelar sina slitna lounge-dängor. Men det är så innehållslöst, så påklistrat. Man KAN inte köpa glädje eller lycka för pengar. Man kan betala för sig och ordna det runt sig så att det muka ser ut som om man vore cool, men det är totalt påhittat. Blev väldigt glad när jag kom att tänka på det här.

Det är andra morgonen jag vaknar upp till nu, så man kan ju både säga att jag lite har vant mig vid att vara här, och att jag samtidigt bara är i början av resan. Först den 6.3 är det meningen att vi ska ta i land i New York, så det är ju ett par dagar ännu.
Idag morse skulle jag börja dagen genom att gå på en yogatimme, men hade missat att klockan under natten hade förflyttat sig en timme bakåt, så jag hamnade först på en meditation under vilken jag mest låg och försökte klämma ut ett par fjärtar som hade hamnat på tvären.
Min mage reagerade nämligen inte så himla bra på de bläckfiskar jag trottade i mig under första kvällen på den koreanska restaurangen. Bläckfiskarmar kom ut som de såg ut när jag åt dem, hela arma vessan luktade seafood på ett mycket mysko sätt, det här är väl ingenting att skriva om tänker ni, men jag späder nu på. Har inte riktigt återhämtat mig från den eskapaden ännu, men nu sitter jag och suger på kamomillte och tänker att det kanske ordnar sig.
Yogainstruktören var väl SÅDÄR, kan man säga. (Adriene har gett mig standards ;). Hade en bedårande gubbe bredvid mig, hela hans kropp var som en klump som inte kunde böja sig, inte kunde nånting alls. Han krälade omkring på golvet som en förgiftad igelkott, hans fötter var torra som flingor. Jag tänkte på åldrande när jag såg honom, på hur kroppen speglar vad man har gjort i livet. Och jag tänkte på hur modig han var som bara kom dit och stånkade och försökte sitt bästa. En tant framför mig hade en “Stay calm and cruise on”- T-paita. Jag diggade.

På dagarna går vi omkring och hittar på våra egna saker med G. Jag sover en hel massa, igår rullade jag ihop mig i sängöverkastet och låg i hängmattan på vår hyttbalkong en stund och bara lyssnade och såg på vågorna. Det var fantastiskt. De säger att man kan få syn på valar eller delfiner om man har tur, att de ibland kan komma och leka i kölvattnet. (Hehe, kölvattnet, heter det så när det handlar om ett sånt här schabrak?)
På kvällarna äter vi på de fina restaurangerna. Första kvällen åt vi som sagt på en koreansk grill, igår på ett steakhouse där jag åt dorada, eller GULDBRAXEN som det också lär heta på svenska. Hittills har maten faktiskt varit helt fantastisk, verkligen något utöver vad man skulle kunna tänka sig att det erbjuds på ett kryssningsfartyg. Det finns så himla mycket att välja mellan också. Man skulle riktigt kunna äta sig helt fördärvad, ifall man hade fallenhet för det.

En höjdpunkt var också när jag tog mina paltor och ställde mig på ett av de galna rullbanden där man springer bland en massa andra sportdårar. Det var en jäklade maskin, man kunde lyssna på Youtube samtidigt, så jag kopplade in Liturgys Aesthethica och sprang så satan. Fick kalla kårar när jag lyssnade och samtidigt såg ut på vågorna, det var något av en katharsisk upplevelse i all sin totala meningslöshet.

Så lite i den här stilen ska det väl fortsätta då i dagarna åtta. Nog får man väl lejdon i nåt skede, men jag tycker att det typ är lite förbjudet. Får man en sån här möjlighet, så TAR MAN DEN, som sagt. Och så är man tyst, äter och skriver på sitt manifest mot världen och överflödet.
Jag återkommer.