Lell of the Leh kom igår kväll, hade med sig alldeles för mycket sprit och ALLT spårade ut och jag föll av yogarutinen (igen) och sömnrutinerna och alltihop, och det var typ inte ens roligt. Den där människan håller på att falla ihop, börjar mer och mer påminna om en karusell som snurrar så fort att den håller på att snurra ur gängorna. Jag smuttade lite på alkoholen, mest av artighet, men måste nog hålla fast vid att det fortfarande inte smakar, näpp, det gör det inte. Trots det drack jag sen sist och slutligen alldeles för mycket, av ren uttråkan kanske. Tömde vinboxen i köket och sen traskade vi till M:s studio/ateljé där Lel gjorde ett riktigt fiasko av sig själv. En riktig jädrans katastrof! Spelade oförsiktigt på ny gitarr, slog alldeles för hårt på trummorna, skrålade, var ett jäkla arshål, man fick skämmas och ryta till och så fort man gjorde det, så tog han typ illa upp av helt fel orsaker - nej det var bara sorgligt. Det mest roande var att han håller på och skriva en bok och har fastnat nånstans vid sida 100. Och som jag kände mig som en gammal veteran när jag började föreslå sätt att komma i gång med skrivandet igen. "Har du krånglat till det för mycket? Låt det ligga en stund! Redigera inte medan du skriver, gå inte tillbaka och ändra - låt det fara bara." Jag satt och fnissade för mig själv sedan när jag märkte hur jag själv 1. vaknade till för första gången på hela kvällen och 2. hur allting jag sa bara for in genom ena och ut genom andra örat på honom. Jag föreställer mig hans text som helt intressant, men alldeles för over the top, för mycket på en gång. Han kunde överhuvudtaget inte förklara vad han ens skriver om, men måste säga att jag nog är lite intresserad. Lel har levt ett mysko liv bland amfetaminkungar och småbarnsmorsor på landsbygden i Sverige. Man vet ingenting om vad han har hållit på med under de senaste tio åren och man vet heller inte om hela karln rentav är en psykotisk mytoman. Men ett vet man: karln har så sjukt mycket kvar att deala med i sitt liv. Hela ungdomen håller fortfarande på och blöder ur alla hans osynliga, öppna sår och varje liten diskussionsöppning tycks alltid vilja handla om hans förhållande till finlandssvenskheten, livsstil eller ålder.
Det är sällan jag har kunnat konstatera följande, men igår när han för sjuttioelfte gången började snacka om det här med hurdana förväntningarna på en är vs vem man är, så kunde jag sitta och vifta med min imaginära solfjäder och säga: "Vet du, I've dealt with that shit already".
Friday, January 26, 2018
Wednesday, January 24, 2018
Att rycka upp sig eller att rulla sig i självömkan
På sistone är det mycket som inte är som det brukar vara.
1. Jag mår till exempel bra (jepp!) och
2. jag har börjat gå i säng före midnatt (jepp!)
Jag kan inte understryka vikten av att inneha rutiner, ja - det är väl nånting sånt här som har kommit med åldern. Förut tyckte man att äh rutiner, det är för såna där okreativa tråkmånsar som inte har huvud nog att tänka själva utan lätt faller in i samhällets förutspådda mönster. Men det handlar inte om nån annan, det handlar om en själv och hur man vill må. Mår man bra, så är man dessutom till mer glädje för andra så det är inte nog att säga att det bara handlar om en själv.
Vi är bara djur, trots allt och djur fungerar så mycket bättre om de har ens lite rutiner. Jag sover SÅ mycket bättre. Dagarna far inte iväg som i en dimma. Jag har överlag mer kontroll över mitt liv tycker jag, även om det ju nog är lite speciellt - jag jobbar till exempel minimalt lite och konsumerar så lite att det är helt löjligt. (Vår ekonomi just nu: en liter apelsinsaft är lyx. LYX! Det är helggrejer och sånt där som vi sen kristligt delar upp i glas varefter vi NOGA håller reda på att inte nån annan får nån centimeter mer i sitt glas.)
Jag är rätt så ointresserad av alkohol. Det känns verkligen som att jag har uppnått nåt slags gräns eller vägskäl, eller vad det nu kan handla om. Vill göra helt andra saker, det är väl det där bandet som har förstört det för mig. Jag tål inte se på nån som slentriansuper nåt mer, det är så fruktansvärt poänglöst att jag blir helt svettig bara av att tänka på det. Överlag märker jag att jag vill omge mig med människor som har passion för saker. Jag har liksom inget tålamod med att se på folk som super sig redlösa utan att ifrågasätta beteendet, sånt där slentrianmässigt illamående. Jag har själv varit där i så många år, i min självömkan och med en barnslig och envis vilja att inte rycka upp mig. Jag har nog av det nu för jag vet att det bara krävs lite fananamma för att verkligen rycka upp sig och som bonus, bli en så fruktansvärt mycket bättre mänska, för sig själv och för världen.
Samtidigt vill jag inte bagatellisera t.ex. depression, komma och säga typ att "det bara är att rycka upp sig" för det är det inte. Säger bara, att det finns många som inte ens försöker, och det stör jag mig på. Det är en så enkel väg att ta, att inte försöka. När nån säger att man är från röven så kan man alltid tänka att ja, men jag skulle vara en superbra mänska om jag hade försökt. Men poängen är att du inte har försökt, så du vet inte! Hittills är du bara en fucking loser som ligger och vältrar dig i dina egna våndor. Oftast.
Jag har insett att jag har blivit äldre, det var visst något som hände där vid 35, inte bara i huvudet men också i kroppen.
Huvudet: reagerar starkt på sådant man inte längre vill göra. Det har oftast just med bekanta situationer att göra, till exempel jobbsituationer. Förut kunde man bita ihop och göra pointless things for money, nu känns varje beslut man tar som LIV OCH DÖD och att man inte tänker spendera EN MINUT PÅ ETT STÄLLE som inte leder en framåt i nån riktning.
Kroppen: säckar ihop om man inte aktivt gör nånting åt det. Det är bara att inse kalla fakta: vill man inte att man ska se ut som sin morsa inom loppet av något år, så är det bara att börja stretcha och röra på sig och se lite efter vad man äter, speciellt på kvällen. Förut kunde jag sitta och proppa i mig what ever och sen springa två gånger och bokstavligen känna hur kroppen svarade genom att bli mer stark och spänstig. Överloppsfettet bara flög iväg över ängarna, hade inget mer hos mig, löparen, att göra.
Om jag nu sitter hemma och äter hejdlöst som jag brukar göra, SÅ MÄRKS DET, hör och häpna, på min kropp inom bara några dagar! Och som det inte ger med sig sedan. Som den där magabullan som bara hänger med, för att inte tala om röven som inte verkar villa komma över sin expansions-iver. Jag får bara på mig ett par av mina gamla jeans längre och när jag sätter mig är jag tvungen att knäppa upp en knapp.
Det slog mig nu att det är så här det måste vara att ha en normalt låg ämnesomsättning, att allt man äter överlopps lämnar spår, liksom. Jag tror att jag har varit välsignad (eller vafan, välsignad o välsignad?) med en hög ämnesomsättning i mina unga år, men nu måste man liksom TÄNKA OM för jag tycker inte om att inte få på mig byxorna nåt mer. Eller jag tycker inte om att jag inte har kontroll över min kropp, att jag inte har någon uppfattning om hur jag ser ut. För visst finns det utseendefixering där bakom också, det ska jag inte förneka. Jag är inte något undantag när det kommer till att ha fallit offer för de kvinnliga skönhetsnormerna.
SÅ ATTEEH, jag gör yoga. Jag är en slav under Adrienes yogavideor men värre sak kunde man vara slav under. Det är fortfarande ganska svårt att förklara hur gott yoga gör, tar hand om huvud och kropp på ett sätt som jag inte har upplevt förr. Tänker att det var synd att ingen introducerade en till yoga när man var tonåring. Skulle ha älskat det där lågmälda, inåtvända i samband med det där stärkande, tillförlitligheten och kärleken till kroppen. Blir nästan lite gråtfärdig när jag tänker på hur mycket jag skulle ha behövt det där just som olycklig tonåring.
1. Jag mår till exempel bra (jepp!) och
2. jag har börjat gå i säng före midnatt (jepp!)
Jag kan inte understryka vikten av att inneha rutiner, ja - det är väl nånting sånt här som har kommit med åldern. Förut tyckte man att äh rutiner, det är för såna där okreativa tråkmånsar som inte har huvud nog att tänka själva utan lätt faller in i samhällets förutspådda mönster. Men det handlar inte om nån annan, det handlar om en själv och hur man vill må. Mår man bra, så är man dessutom till mer glädje för andra så det är inte nog att säga att det bara handlar om en själv.
Vi är bara djur, trots allt och djur fungerar så mycket bättre om de har ens lite rutiner. Jag sover SÅ mycket bättre. Dagarna far inte iväg som i en dimma. Jag har överlag mer kontroll över mitt liv tycker jag, även om det ju nog är lite speciellt - jag jobbar till exempel minimalt lite och konsumerar så lite att det är helt löjligt. (Vår ekonomi just nu: en liter apelsinsaft är lyx. LYX! Det är helggrejer och sånt där som vi sen kristligt delar upp i glas varefter vi NOGA håller reda på att inte nån annan får nån centimeter mer i sitt glas.)
Jag är rätt så ointresserad av alkohol. Det känns verkligen som att jag har uppnått nåt slags gräns eller vägskäl, eller vad det nu kan handla om. Vill göra helt andra saker, det är väl det där bandet som har förstört det för mig. Jag tål inte se på nån som slentriansuper nåt mer, det är så fruktansvärt poänglöst att jag blir helt svettig bara av att tänka på det. Överlag märker jag att jag vill omge mig med människor som har passion för saker. Jag har liksom inget tålamod med att se på folk som super sig redlösa utan att ifrågasätta beteendet, sånt där slentrianmässigt illamående. Jag har själv varit där i så många år, i min självömkan och med en barnslig och envis vilja att inte rycka upp mig. Jag har nog av det nu för jag vet att det bara krävs lite fananamma för att verkligen rycka upp sig och som bonus, bli en så fruktansvärt mycket bättre mänska, för sig själv och för världen.
Samtidigt vill jag inte bagatellisera t.ex. depression, komma och säga typ att "det bara är att rycka upp sig" för det är det inte. Säger bara, att det finns många som inte ens försöker, och det stör jag mig på. Det är en så enkel väg att ta, att inte försöka. När nån säger att man är från röven så kan man alltid tänka att ja, men jag skulle vara en superbra mänska om jag hade försökt. Men poängen är att du inte har försökt, så du vet inte! Hittills är du bara en fucking loser som ligger och vältrar dig i dina egna våndor. Oftast.
Jag har insett att jag har blivit äldre, det var visst något som hände där vid 35, inte bara i huvudet men också i kroppen.
Huvudet: reagerar starkt på sådant man inte längre vill göra. Det har oftast just med bekanta situationer att göra, till exempel jobbsituationer. Förut kunde man bita ihop och göra pointless things for money, nu känns varje beslut man tar som LIV OCH DÖD och att man inte tänker spendera EN MINUT PÅ ETT STÄLLE som inte leder en framåt i nån riktning.
Kroppen: säckar ihop om man inte aktivt gör nånting åt det. Det är bara att inse kalla fakta: vill man inte att man ska se ut som sin morsa inom loppet av något år, så är det bara att börja stretcha och röra på sig och se lite efter vad man äter, speciellt på kvällen. Förut kunde jag sitta och proppa i mig what ever och sen springa två gånger och bokstavligen känna hur kroppen svarade genom att bli mer stark och spänstig. Överloppsfettet bara flög iväg över ängarna, hade inget mer hos mig, löparen, att göra.
Om jag nu sitter hemma och äter hejdlöst som jag brukar göra, SÅ MÄRKS DET, hör och häpna, på min kropp inom bara några dagar! Och som det inte ger med sig sedan. Som den där magabullan som bara hänger med, för att inte tala om röven som inte verkar villa komma över sin expansions-iver. Jag får bara på mig ett par av mina gamla jeans längre och när jag sätter mig är jag tvungen att knäppa upp en knapp.
Det slog mig nu att det är så här det måste vara att ha en normalt låg ämnesomsättning, att allt man äter överlopps lämnar spår, liksom. Jag tror att jag har varit välsignad (eller vafan, välsignad o välsignad?) med en hög ämnesomsättning i mina unga år, men nu måste man liksom TÄNKA OM för jag tycker inte om att inte få på mig byxorna nåt mer. Eller jag tycker inte om att jag inte har kontroll över min kropp, att jag inte har någon uppfattning om hur jag ser ut. För visst finns det utseendefixering där bakom också, det ska jag inte förneka. Jag är inte något undantag när det kommer till att ha fallit offer för de kvinnliga skönhetsnormerna.
SÅ ATTEEH, jag gör yoga. Jag är en slav under Adrienes yogavideor men värre sak kunde man vara slav under. Det är fortfarande ganska svårt att förklara hur gott yoga gör, tar hand om huvud och kropp på ett sätt som jag inte har upplevt förr. Tänker att det var synd att ingen introducerade en till yoga när man var tonåring. Skulle ha älskat det där lågmälda, inåtvända i samband med det där stärkande, tillförlitligheten och kärleken till kroppen. Blir nästan lite gråtfärdig när jag tänker på hur mycket jag skulle ha behövt det där just som olycklig tonåring.
Sunday, January 21, 2018
Det där inlägget om Istanbul
Jepp, det här hushållet har varit ute och vidgat vyerna. Eller hur man nu säger det. Jag tänkte att jag måste skriva om Istanbul nu, för annars blir det helt enkelt inte gjort.
Vi flög dit. Har en inombords strid som går ut på att jag verkligen gärna flyger och tycker att det är så otroligt häftigt att förflytta sig en megalång sträcka på planeten inom en kort tid, samtidigt som det är så totalt oetiskt. Det är så rent ut sagt förklastligt att flyga i denna värld, men har åtminstone hittat en sida där man kan betala för de utsläpp man har varit med om att orsaka, känns mest som att man betalar för att fylla på med lite good karma i sin pott, snarare än man betalar för att nånting faktiskt görs. Men kanske.
Jag älskade Istanbul. Jag älskade Istanbul redan då det i planet gick upp för mig att Turkish airlines är någonting utöver de numera ofta moderna och nedtonade europeiska flygbolag som har betalmat och mera känns som bussar än som flygplan. Turkish airlines kändes som att det ville hålla upp nåt slags gammalmodig anda om att flygande är en lyx, vilket det är. Vi fick mat serverade från porslinstallrikar, åt med metallbestick! Otroligt. Och maten var GOD. Det var vällagad pasta med sallad och salladssås. Det fanns teve med olika program, jag såg på Istanbul från luften, det var typ sevärdhet efter sevärdhet ackompanjerat av enformig, österländsk maskinmusik. Det var liksom helt fel-rätt, ibland blir det så rätt-fel och en riktigt usel reklamfilm gör en än mer exalterad.
En insikt som jag fick i Istanbul var hur duktiga turkar är på att sprida sin egen estetik i världen - kanske - att göra sig hemmastadda. Jag kände igen just "det turkiska" som jag ju har sett på många andra håll i Europa men som jag inte har kunnat sätta fingret på, bland annat i Tyskland, i Amsterdam har jag ibland stött på det. Man har kommit till nåt kvarter som känts annorlunda, som doftat annorlunda (okej, kebab) och som ofta har många blinkande neonskyltar: det är här turkarna håller hus. För Istanbul är liksom en smältdegel med otroligt anrik historia, berättad genom neonskyltar. Lägg in en massa husbyggen i flertal olika stilar, fallfärdiga kvarter, livliga kvarter och en - massa - katter. Jag upprepar: en - massa - katter. Istanbul är känt för sitt stora antal katter och till min stora glädje kan jag berätta att de är välmående också, de tas väl hand om oberoende om de har något hem eller inte. Folk sätter ut kattmat på trapporna. Det var bara när det regnade som jag såg nån katt som verkade lite missnöjd.
Jag tänkte en hel del på det, att hur är det ens möjligt att underhålla en stad som är så gigantisk, det bor 14 miljoner människor i hela stadsområdet? Fjorton miljoner! Staden kändes mer som nåt slags levande organism än som nåt överblickligt. Vartåt man än såg så fortsatte staden, det fanns inget slut på det. Man såg provisoriska lösningar som blivit beständiga överallt, nåt plastskynke som har dragits över här, nåt rör som slingrar sig in under nån takbjälke där. Den där känslan man får när man är nånstans där det bor riktigt mycket människor, att staden och människorna växer samman på ett intressant sätt, staden blir nästan natur. Man kan inte värna sig mot vad som sker i den. Kafén ploppar upp var de vill, nån ställer sig med sin fiskgrill här, ett annat centrum dör medan ett tredje blomstrar upp.
Känslan då? Nå, mest hela tiden tänkte jag stereotypa österländska tankar som på Aladdin och flygande mattor. Det är magiskt. Det är lite hemligt och lite farligt. Det är det där kaffet som smakar jord och som att det rymmer ett helt eget universum. Man kan spå i det där kaffet. Just saying. Det är "the evil eye", den där lilla symbolen som dyker upp överallt, det är mosaik-kakel och den där obegripliga, arabiska, sirliga texten som är så vacker och otillgänglig just för att man inte kan läsa den. Plus böneropen från minareterna. Det var kanske det som hänförde mig mest. Innan soluppgång, efter soluppgång, tidig middag, sen middag, innan solnedgång och när mörkret har fallit: det sjungs från tornen. Underbar, helig sång som inte har någonting med vår västerländska tonala förståelse att göra. Alla sjunger på en gång och det blir ett sammelsurium som bara är fantastiskt. Minnen kom tillbaka, från tidigare resor till Chinguetti till exempel, den där lilla, heliga staden i Mauretanien, när man låg nedbäddad på någon hård säng i totalt mörker och någon sedan, mitt i natten kändes det som, harklade sig och tog ton, ropade Allahu Akhbar. Det var något som kändes så tryggt och självklart med det, det knöt en an till platsen på ett sätt som jag tror att få andra saker kan. Att tänka på gudomligheter får en att känna sig liten och det är väl just det som är sunt för människan, att påminnas om att man är en liten fjärt i universum. Säger inte att man måste ha en Gud för det. Men tamejtusan, litenheten i universum, den är en bra känsla att ta sig an då och då.
Jag är väl partisk för jag älskar icke-västlig musik. Men jag skulle tamejtusan gärna bo i ett samhälle där högljudd, underbar sång knöt en samman på ett sånt där konkret sätt, flera gånger per dag. Det är kanske en galen tanke - men tänk om alla hade sjunkit tillbaka i meditation alltid när ropen hörs från tornen? Jag tror Finland hade varit ett bättre land, ok nu ska jag hålla käft.
Maten då? God, så klart. Billig också. Otroligt billig. Fick en ny favorit: mercimek-soppa, en orange linssoppa, kostar bara nån euro och är en förrätt. Çiğ köfte var en annan lustig rulle - har framtill 2010 bestått av rått kött + sallad i kebabrulle men sedan myndigheterna förbjöd det pga hälsorisker har man gjort den vegansk! Vilken win. Väldigt gott om än lite klibbig konsistens, men det är typ en massa av bulgur, lök och tomatpuré.
Och ja, matmarknader, grönsaker, behöver jag gå in på det? Enorma blomkål, kryddor, flätade ostar, kostar ingenting för oss med den lönestandard som vi kommer ifrån. Man hade kunnat leva som en frekking kung i det där riket, gått på gatorna och casually sörplat lite Ayran (härlig, saltig yoghurtdricka) från ena handen, haft pressad granatäppeldrink i andra.
Måste erkänna att jag är otroligt dåligt bevandrad i själva Istanbuls historia, J vet ju mycket mer, och det jag vet har jag lyckats snappa upp av honom. Det började typ innan Kristus och det bysantiska riket. Efter Romarrikets fall (i Rom, surprise surprise) så flyttade man huvudstaden till Istanbul som då hette Konstantinopel. Konstantinopel var alltså, om jag har förstått allting rätt, Romarrikets sista utpost innan dess förfall då det togs över av det Osmanska riket på 1400-talet.
Det som är spännande här var alltså att Konstantinopel från början var världens kristna östra centrum. Idag är islam definitivt dominerande i Istanbul, men man ser små kyrkor bakom murar, om man vet vad man ska leta efter med ögonen så hittar man spår överallt, det finns en jäkla massa SPÅR av olika människor och tider i staden.
Det är ju turbulenta tider i Turkiet just nu, med superkonservativa Erdogan i ledningen. Journalister sitter fängslade, det fria ordet är hotat, många har flytt och allt fler minoriteter väljer att dölja sitt ursprung. Lägg till några terrordåd på det, 2016 small en bomb i Sultanahmet, turistkvarteren. I fjol på nyårsnatten sköt någon annan vilt omkring sig med kalasjnikov på en nattklubb. Något konkret som vi lade märke till i vårt hotellrum med wifi: Wikipedia var blockat! Den officiella orsaken: pga säkerhetsrisker. Det tycker jag var ytterst förkastligt. Jag menar Wikipedia. Jag använder Wikipedia hela tiden, vad tusan gjorde man utan Wikipedia. Det handlar ju helt klart om åsiktsförtryck och på ganska allvarlig nivå, tänk om man hade gjort liknande i Finland? Hade aldrig funkat.
Nåja, det här hade ju kunnat bli hur långt som helst, tror vi tar bilderna nu.
(Bilderna är den här gången OREDIGERADE för, ja, lång historia, bildredigering är så yesterday, muahhahha.)
Hotellrummet. Fancy va? Det var en lägenhet, lågsäsong så ja, superförmånligt. Oskäligt förmånligt faktiskt och sådär passligt sjabbigt.
Första dagen, att möta havet (Marmara-havet). Alltid lika stort för havsfolk som vi.
Älskar sådana här små luggslitna, turkosa hus.
Gravhusen utanför den fabulösa Hagyasofia-moskén som i tiderna också har varit kyrka.
Inne i Hagyasofia. Breathtaking. Kan inte beskrivas, måste upplevas.
Första koppen tuskisk perfektion i form av kaffe (eller kahvesi, som jag envisades med att säga, det är väl turkiska).
Hund.
Ett övergivet hus i backen.
Moskén som låg närmast oss.
Nöjd J på Bosporenfärd.
Okej, vi åkte bara över till den asiatiska sidan, det tog femton minuter men det var veckans finaste dag: solsken och 13 grader och var alldeles, alldeles fantastiskt.
J på däcket.
Vy från båten.
Över på den asiatsika sidan. Gillade den stadsdelen starkt (eller de gator vi råkade stöta på, det var liksom omöjligt att säga att "nu går vi just dit" för man bara går och går och fattar aldrig egentligen var man riktigt är.)
Annan sällskaplig katt.
Mer katter.
Ännu en katt, vi är alltså fortfarande på den asiatiska sidan.
Om ni vill minnas en bild från denna oändliga svada, minns den här! Det här är nämligen så typiskt, en alldeles förfallen del av något äldre, namnlöst sticker ut ut ett par betydligt nyare hus. Varför är det kvar? Vem har bott här? Dessa typer av förfallande gammal arkitektur var förhållandevis vanligt.
Mycket skrivande på murarna här på asiatiska sidan. Verkade finnas litet fler former av motstånd här, tycker jag. Lite mer nåt slags "här tänker vi själva".
Fantastiskt fina husmålningar här också.
Som denna.
Tillbakafärd. I bakgrunden den gamla tågstationen där tågen åkte ner mot Asien. Vi var också där inne och yrade i nåt bygge tills det kom ett par karlar och jagade bort oss. Där ska finnas ett museum men vi hittade det inte eller så var det vinterstängt.
Tog båten över till Galata, ännu en del av Istanbul. Här fiskades det.
En synagoga skymtar i röran.
Galatabron: Här fiskas det makrill (eller vad det nu var för fisk). Vi var lite överväldigade av mängden folk här.
Ljuvlig liten middag på lokal sylta på Sultanahmet. Jag åt vegetarisk kebab, bestod typ av grillad aubergin, ost och den typiska bulgurröran. Så gott!
Dagen innan vi åkte var kort sagt skit. Det blåste, regnade och var helt sjuhelvetes kallt. Vi besökte Topkapi som excuse me, var ganska skit., inte imponerad av sultanerna och deras samlingar (som bland annat innehöll Moses vandringsstav, SURE). Bysans gjorde mer intryck på mig än ottomanerna.
Mera hundar i Sultanahmet.
J beställer gatumat som senare lade in en beställning på ripuli och ändrade kvällsplaner.
Igen ett förfallet och igenbommat hus.
Lite gravgårdar, ploppade upp här och där. Säkert så gamla att ingen längre vet vem där ligga.
Vi flög dit. Har en inombords strid som går ut på att jag verkligen gärna flyger och tycker att det är så otroligt häftigt att förflytta sig en megalång sträcka på planeten inom en kort tid, samtidigt som det är så totalt oetiskt. Det är så rent ut sagt förklastligt att flyga i denna värld, men har åtminstone hittat en sida där man kan betala för de utsläpp man har varit med om att orsaka, känns mest som att man betalar för att fylla på med lite good karma i sin pott, snarare än man betalar för att nånting faktiskt görs. Men kanske.
Jag älskade Istanbul. Jag älskade Istanbul redan då det i planet gick upp för mig att Turkish airlines är någonting utöver de numera ofta moderna och nedtonade europeiska flygbolag som har betalmat och mera känns som bussar än som flygplan. Turkish airlines kändes som att det ville hålla upp nåt slags gammalmodig anda om att flygande är en lyx, vilket det är. Vi fick mat serverade från porslinstallrikar, åt med metallbestick! Otroligt. Och maten var GOD. Det var vällagad pasta med sallad och salladssås. Det fanns teve med olika program, jag såg på Istanbul från luften, det var typ sevärdhet efter sevärdhet ackompanjerat av enformig, österländsk maskinmusik. Det var liksom helt fel-rätt, ibland blir det så rätt-fel och en riktigt usel reklamfilm gör en än mer exalterad.
En insikt som jag fick i Istanbul var hur duktiga turkar är på att sprida sin egen estetik i världen - kanske - att göra sig hemmastadda. Jag kände igen just "det turkiska" som jag ju har sett på många andra håll i Europa men som jag inte har kunnat sätta fingret på, bland annat i Tyskland, i Amsterdam har jag ibland stött på det. Man har kommit till nåt kvarter som känts annorlunda, som doftat annorlunda (okej, kebab) och som ofta har många blinkande neonskyltar: det är här turkarna håller hus. För Istanbul är liksom en smältdegel med otroligt anrik historia, berättad genom neonskyltar. Lägg in en massa husbyggen i flertal olika stilar, fallfärdiga kvarter, livliga kvarter och en - massa - katter. Jag upprepar: en - massa - katter. Istanbul är känt för sitt stora antal katter och till min stora glädje kan jag berätta att de är välmående också, de tas väl hand om oberoende om de har något hem eller inte. Folk sätter ut kattmat på trapporna. Det var bara när det regnade som jag såg nån katt som verkade lite missnöjd.
Jag tänkte en hel del på det, att hur är det ens möjligt att underhålla en stad som är så gigantisk, det bor 14 miljoner människor i hela stadsområdet? Fjorton miljoner! Staden kändes mer som nåt slags levande organism än som nåt överblickligt. Vartåt man än såg så fortsatte staden, det fanns inget slut på det. Man såg provisoriska lösningar som blivit beständiga överallt, nåt plastskynke som har dragits över här, nåt rör som slingrar sig in under nån takbjälke där. Den där känslan man får när man är nånstans där det bor riktigt mycket människor, att staden och människorna växer samman på ett intressant sätt, staden blir nästan natur. Man kan inte värna sig mot vad som sker i den. Kafén ploppar upp var de vill, nån ställer sig med sin fiskgrill här, ett annat centrum dör medan ett tredje blomstrar upp.
Känslan då? Nå, mest hela tiden tänkte jag stereotypa österländska tankar som på Aladdin och flygande mattor. Det är magiskt. Det är lite hemligt och lite farligt. Det är det där kaffet som smakar jord och som att det rymmer ett helt eget universum. Man kan spå i det där kaffet. Just saying. Det är "the evil eye", den där lilla symbolen som dyker upp överallt, det är mosaik-kakel och den där obegripliga, arabiska, sirliga texten som är så vacker och otillgänglig just för att man inte kan läsa den. Plus böneropen från minareterna. Det var kanske det som hänförde mig mest. Innan soluppgång, efter soluppgång, tidig middag, sen middag, innan solnedgång och när mörkret har fallit: det sjungs från tornen. Underbar, helig sång som inte har någonting med vår västerländska tonala förståelse att göra. Alla sjunger på en gång och det blir ett sammelsurium som bara är fantastiskt. Minnen kom tillbaka, från tidigare resor till Chinguetti till exempel, den där lilla, heliga staden i Mauretanien, när man låg nedbäddad på någon hård säng i totalt mörker och någon sedan, mitt i natten kändes det som, harklade sig och tog ton, ropade Allahu Akhbar. Det var något som kändes så tryggt och självklart med det, det knöt en an till platsen på ett sätt som jag tror att få andra saker kan. Att tänka på gudomligheter får en att känna sig liten och det är väl just det som är sunt för människan, att påminnas om att man är en liten fjärt i universum. Säger inte att man måste ha en Gud för det. Men tamejtusan, litenheten i universum, den är en bra känsla att ta sig an då och då.
Jag är väl partisk för jag älskar icke-västlig musik. Men jag skulle tamejtusan gärna bo i ett samhälle där högljudd, underbar sång knöt en samman på ett sånt där konkret sätt, flera gånger per dag. Det är kanske en galen tanke - men tänk om alla hade sjunkit tillbaka i meditation alltid när ropen hörs från tornen? Jag tror Finland hade varit ett bättre land, ok nu ska jag hålla käft.
Maten då? God, så klart. Billig också. Otroligt billig. Fick en ny favorit: mercimek-soppa, en orange linssoppa, kostar bara nån euro och är en förrätt. Çiğ köfte var en annan lustig rulle - har framtill 2010 bestått av rått kött + sallad i kebabrulle men sedan myndigheterna förbjöd det pga hälsorisker har man gjort den vegansk! Vilken win. Väldigt gott om än lite klibbig konsistens, men det är typ en massa av bulgur, lök och tomatpuré.
Och ja, matmarknader, grönsaker, behöver jag gå in på det? Enorma blomkål, kryddor, flätade ostar, kostar ingenting för oss med den lönestandard som vi kommer ifrån. Man hade kunnat leva som en frekking kung i det där riket, gått på gatorna och casually sörplat lite Ayran (härlig, saltig yoghurtdricka) från ena handen, haft pressad granatäppeldrink i andra.
Måste erkänna att jag är otroligt dåligt bevandrad i själva Istanbuls historia, J vet ju mycket mer, och det jag vet har jag lyckats snappa upp av honom. Det började typ innan Kristus och det bysantiska riket. Efter Romarrikets fall (i Rom, surprise surprise) så flyttade man huvudstaden till Istanbul som då hette Konstantinopel. Konstantinopel var alltså, om jag har förstått allting rätt, Romarrikets sista utpost innan dess förfall då det togs över av det Osmanska riket på 1400-talet.
Det som är spännande här var alltså att Konstantinopel från början var världens kristna östra centrum. Idag är islam definitivt dominerande i Istanbul, men man ser små kyrkor bakom murar, om man vet vad man ska leta efter med ögonen så hittar man spår överallt, det finns en jäkla massa SPÅR av olika människor och tider i staden.
Det är ju turbulenta tider i Turkiet just nu, med superkonservativa Erdogan i ledningen. Journalister sitter fängslade, det fria ordet är hotat, många har flytt och allt fler minoriteter väljer att dölja sitt ursprung. Lägg till några terrordåd på det, 2016 small en bomb i Sultanahmet, turistkvarteren. I fjol på nyårsnatten sköt någon annan vilt omkring sig med kalasjnikov på en nattklubb. Något konkret som vi lade märke till i vårt hotellrum med wifi: Wikipedia var blockat! Den officiella orsaken: pga säkerhetsrisker. Det tycker jag var ytterst förkastligt. Jag menar Wikipedia. Jag använder Wikipedia hela tiden, vad tusan gjorde man utan Wikipedia. Det handlar ju helt klart om åsiktsförtryck och på ganska allvarlig nivå, tänk om man hade gjort liknande i Finland? Hade aldrig funkat.
Nåja, det här hade ju kunnat bli hur långt som helst, tror vi tar bilderna nu.
(Bilderna är den här gången OREDIGERADE för, ja, lång historia, bildredigering är så yesterday, muahhahha.)
Det här såg man när man tittade ner på bakgården.
Det här såg man när man tittade ut på framsidan mot gatan. Här spelade jag också in otaliga videor med böneutrop.
"Vår" gata, i Sultanahmet-distriktet. Roligt hus där, jepp.
"Den gråtande pelaren" inne i det fantastiska Yerebatan Saray eller "Det sjunkna palatset". Det hör man ju redan på namnet att det var alldeles magiskt. Här har man förvarat vatten till dåvarande Konstantinopel, kring år 500. En underjordisk kammare som rymmer 100 000 l vatten. Frågor på det?
Nu ska jag vara lite icke-pk men alltså ser ni hatten? Det är en "hatten är din"-hatt. Jag har i tiderna baserat mitt slutarbete från Nykarleby på dessa hattar så ett möte med en av dessa hattbärare är alltid lika högidligt.
Den blå moskén. Sex minareter. Storslaget yes. Vi var inne där och fick en koran. Sori koranen men du var ganska enformig.
Blev så glad när vi åter stötte på denna grupp kirgiser som jag också blev helt betagen av på flygplatsen. De hade 1. lustiga hattar och 2. härligt väderbitna ansikten och 4. ljuvliga kläder och såg överlag sådär ut som att de ägde världen.
I backen ner mot "våra" kvarter.
Däcket.
Katt och kattmat.
Sunday, January 14, 2018
Ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande
Helgen kom och gick och jag känner mig ungefär hundra år äldre. Det är nog någon form av ålderskris som jag går igenom, och i samband med den också en insikt som handlar om att jag mestadels har en livsstil som egentligen inte riktigt passar mig längre. Låt mig försöka berätta.
Vi åkte till Tammerfors, punkbandet och jag. Tilläggas kan är att alla i bandet är betydligt yngre än mig, den yngsta 14 år yngre. Fatta det! Jag har en vän som är 14 år yngre än mig. Sjukt fint på ett sätt. Nåja, det började i bilen, jag tog upp spegeln och skulle lägga på lite ögonskugga. Lade märke till en massa små rynkor kring ögonen, de var vackra i och för sig men de var så många och så började jag bara glo på min spegelbild istället för att sminka mig, synade huden ingående, försökte avgöra hur gammal jag egentligen ser ut. För det är ju lätt att tycka att man ser ut som en 60+:are när man synar rynkorna ingående sådär. Lite som en anorektiker enbart ser fettet i spegeln, inte revbenen, så ser ålderskrisande bara rynkorna i spegeln, inte helheten. Tänker jag mig.
Nå väl. Vi spelade, det var en liten krog i centrum, Alanya. Hela kvällen med träning, spelning och det obligatoriska ölpimplandet kändes, hur ska jag säga, väldigt intetsägande bara. Lite som att man är med i en film som man inte har sådär jättestor roll i, man är mest statist och har kanske nån replik ibland. De som ordnade var killar i mitten av 20-årsåldern (kan lika gärna vara 19 eller 32, jag kan faktiskt inte avgöra). Där fanns en sån där som höll i trådarna, som liksom har tagit steget in i vuxenlivet och blivit en sån där självsäker ung man som gärna hör sin egen röst och som onekligen tycker att hans egna idéer är strålande. Naturligtvis hade han en obligatorisk, osäker och identitetskrisande flickvän som alltid stod en halvmeter bakom honom. Där fanns en fetlagd typ i pilootti och med getabocksskägg och där fanns en sån där amfetaminsmal trummis som såg ut som att han fortfarande har hela klädgarderoben hemma i sina föräldrars hus. Jag hade känslan av att det där bandlivet och allt som skedde var så sjukt mycket viktigare och mer betydelsefullt för precis alla, utom mig. Jag satt inne på vessan och himlade med ögonen när jag hörde hur någon snackade om musik utanför.
Vi sov hos en bandmedlem, det blev efterfest där också och ja, vad ska jag säga om det spektaklet? Lägenheten såg ut sådär som det ser ut när ett gäng pojkar flyttar hemifrån för första gången. Ett ostädat bord med tobaksspånor och oöppnade räkningar. En gigantisk bit edamerost i kylskåpet. Från början rätt så obehaglig stämning, dålig musik och bara supandet som den enda gemensamma faktorn. Jag tänkte att jag ju alltid får nånting ut av allt, eftersom jag är iakttagare, en hemlig uppskrivare av fenomen. Och jag iakttog, jag satt i köket och talade om scouterna, jag dansade till Prodigy, jag klappade om folk som hade slocknat, jag gick fram till en random tjej och konstaterade att vi har samma ansiktsform, jag satt inte på ett ställe utan jag fucking bjöd till och det av helt egoistiska skäl. Ändå hade jag mest känslan av att jag var obehövd. Vet ni hur det känns, att bara vara totalt obehövd? Helt meningslös? Och sen hände det där som fick mig att verkligen inse att jag betraktas som en sån där äldre typ. En av de där 20-nånting-åringarna kom vänligt och sa till mig att det finns madrasser i rummet intill, att det är där vi ska sova och att det bara är att gå dit och lägga sig om man vill. Jag bara nickade nonchalant, tänkte att det där behöver du nu verkligen inte upplysa mig om, hördu grabben, jag är en sån där som lägger mig i en handdukshög när jag blir trött, ser du väl? Men så fort jag hade tänkt den där tanken och viftat bort pojken, så slog det mig att milda tider, det där var ju en sån där artig sak som man säger till någon som är äldre. Alltså det var ju en helt normal sak att säga, men jag i min ålderskris tolkade det direkt som att han nämnde det extra till mig och inte till de andra. Det fanns också en underlig distans i den där pojkens (pojkens!) blick, något jag inte har upplevt förut. Jag tyckte mig ana att han talade till mig just sådär som man talar till äldre mänskor, och inte med den glimt i ögat som man har gentemot en jämnårig. Obs, jag kan ha hel fel här, men såhär kändes det. Kom inte riktigt över den där grejen sen och tyckte också att det var så sjukt poänglöst att dricka öl, alltså usch - jag är så trött på det. Supande bara för supandets skull, vafan ska det tjäna till? Det finns helt enkelt andra saker som roar mig nuförtiden, vandringar i vildmarken till exempel, båtfärder, bussfärder och grillning och nyktra diskussioner. Visst, en fylla då och då kan vara rolig men då ska den fan hämta med sig nåt nytt också, inte bara rulla sig i sina egna gamla filtar. När folk började dricka av våra öl och vissa i bandet klagade på det, så satt jag också där och tänkte att vafan spelar det för roll?! Drick, så länge det finns, liksom. Drick vad ni hittar. Också en sån där grej som ytterligare förstärker känslan av att jag nog faktiskt är rätt mycket äldre. Vem fan bryr sig om ölburkar och vems de är liksom? Jag skulle aldrig längre orka mana fram energi för att ondgöra mig över en sån sak.
Det sista jag fick med mig från Tammerfors var ett hederligt mansplain utanför ytterdörren. Jag sa att jag visste hur jag skulle gå och var busstationen låg, men ändå var det en rastakille som såg det som sin uppgift att artigt förklara exakt hur man ska gå, medan jag mest häpet stod och såg på honom. Alltså det finns inga gränser för hur douchebags kan fara fram. Även detta såg jag som ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande, som nu börjar bli en redig risukasa.
(Ja, jag talar om mig själv som "Ponks" i tredje person. Jag är en idiot.)
Kort sagt: det känns som att det är nåt slags övergångsperiod som jag helt enkelt har missat, nån sån där initieringsrit som jag inte har varit med om, och nu lever jag fortfarande i 25-åringarnas värld trots att jag är mer än 10 år äldre och kanske egentligen borde befinna mig i nåt helt annat livsskede. Det känns kluvet, för jag tycker sedan att jämnåriga för det mesta är helt attans lame, medan jag tycker att de yngre ännu har så mycket kvar att gå igenom, erfara och lära sig. Så var hittar man sig själv då, den ständiga frågan? Inser nu när jag ställde den att den minsann inte är på något sätt ny för mig heller. Jag har alltid letat efter mitt sammanhang och det är kanske just där, i letandet (oh, so deep). Eller i det faktum att jag faktiskt smälter in ganska bra överallt. Det är ju också en fördel, det finns fördelar med det mesta.
Vi åkte till Tammerfors, punkbandet och jag. Tilläggas kan är att alla i bandet är betydligt yngre än mig, den yngsta 14 år yngre. Fatta det! Jag har en vän som är 14 år yngre än mig. Sjukt fint på ett sätt. Nåja, det började i bilen, jag tog upp spegeln och skulle lägga på lite ögonskugga. Lade märke till en massa små rynkor kring ögonen, de var vackra i och för sig men de var så många och så började jag bara glo på min spegelbild istället för att sminka mig, synade huden ingående, försökte avgöra hur gammal jag egentligen ser ut. För det är ju lätt att tycka att man ser ut som en 60+:are när man synar rynkorna ingående sådär. Lite som en anorektiker enbart ser fettet i spegeln, inte revbenen, så ser ålderskrisande bara rynkorna i spegeln, inte helheten. Tänker jag mig.
Nå väl. Vi spelade, det var en liten krog i centrum, Alanya. Hela kvällen med träning, spelning och det obligatoriska ölpimplandet kändes, hur ska jag säga, väldigt intetsägande bara. Lite som att man är med i en film som man inte har sådär jättestor roll i, man är mest statist och har kanske nån replik ibland. De som ordnade var killar i mitten av 20-årsåldern (kan lika gärna vara 19 eller 32, jag kan faktiskt inte avgöra). Där fanns en sån där som höll i trådarna, som liksom har tagit steget in i vuxenlivet och blivit en sån där självsäker ung man som gärna hör sin egen röst och som onekligen tycker att hans egna idéer är strålande. Naturligtvis hade han en obligatorisk, osäker och identitetskrisande flickvän som alltid stod en halvmeter bakom honom. Där fanns en fetlagd typ i pilootti och med getabocksskägg och där fanns en sån där amfetaminsmal trummis som såg ut som att han fortfarande har hela klädgarderoben hemma i sina föräldrars hus. Jag hade känslan av att det där bandlivet och allt som skedde var så sjukt mycket viktigare och mer betydelsefullt för precis alla, utom mig. Jag satt inne på vessan och himlade med ögonen när jag hörde hur någon snackade om musik utanför.
Vi sov hos en bandmedlem, det blev efterfest där också och ja, vad ska jag säga om det spektaklet? Lägenheten såg ut sådär som det ser ut när ett gäng pojkar flyttar hemifrån för första gången. Ett ostädat bord med tobaksspånor och oöppnade räkningar. En gigantisk bit edamerost i kylskåpet. Från början rätt så obehaglig stämning, dålig musik och bara supandet som den enda gemensamma faktorn. Jag tänkte att jag ju alltid får nånting ut av allt, eftersom jag är iakttagare, en hemlig uppskrivare av fenomen. Och jag iakttog, jag satt i köket och talade om scouterna, jag dansade till Prodigy, jag klappade om folk som hade slocknat, jag gick fram till en random tjej och konstaterade att vi har samma ansiktsform, jag satt inte på ett ställe utan jag fucking bjöd till och det av helt egoistiska skäl. Ändå hade jag mest känslan av att jag var obehövd. Vet ni hur det känns, att bara vara totalt obehövd? Helt meningslös? Och sen hände det där som fick mig att verkligen inse att jag betraktas som en sån där äldre typ. En av de där 20-nånting-åringarna kom vänligt och sa till mig att det finns madrasser i rummet intill, att det är där vi ska sova och att det bara är att gå dit och lägga sig om man vill. Jag bara nickade nonchalant, tänkte att det där behöver du nu verkligen inte upplysa mig om, hördu grabben, jag är en sån där som lägger mig i en handdukshög när jag blir trött, ser du väl? Men så fort jag hade tänkt den där tanken och viftat bort pojken, så slog det mig att milda tider, det där var ju en sån där artig sak som man säger till någon som är äldre. Alltså det var ju en helt normal sak att säga, men jag i min ålderskris tolkade det direkt som att han nämnde det extra till mig och inte till de andra. Det fanns också en underlig distans i den där pojkens (pojkens!) blick, något jag inte har upplevt förut. Jag tyckte mig ana att han talade till mig just sådär som man talar till äldre mänskor, och inte med den glimt i ögat som man har gentemot en jämnårig. Obs, jag kan ha hel fel här, men såhär kändes det. Kom inte riktigt över den där grejen sen och tyckte också att det var så sjukt poänglöst att dricka öl, alltså usch - jag är så trött på det. Supande bara för supandets skull, vafan ska det tjäna till? Det finns helt enkelt andra saker som roar mig nuförtiden, vandringar i vildmarken till exempel, båtfärder, bussfärder och grillning och nyktra diskussioner. Visst, en fylla då och då kan vara rolig men då ska den fan hämta med sig nåt nytt också, inte bara rulla sig i sina egna gamla filtar. När folk började dricka av våra öl och vissa i bandet klagade på det, så satt jag också där och tänkte att vafan spelar det för roll?! Drick, så länge det finns, liksom. Drick vad ni hittar. Också en sån där grej som ytterligare förstärker känslan av att jag nog faktiskt är rätt mycket äldre. Vem fan bryr sig om ölburkar och vems de är liksom? Jag skulle aldrig längre orka mana fram energi för att ondgöra mig över en sån sak.
Det sista jag fick med mig från Tammerfors var ett hederligt mansplain utanför ytterdörren. Jag sa att jag visste hur jag skulle gå och var busstationen låg, men ändå var det en rastakille som såg det som sin uppgift att artigt förklara exakt hur man ska gå, medan jag mest häpet stod och såg på honom. Alltså det finns inga gränser för hur douchebags kan fara fram. Även detta såg jag som ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande, som nu börjar bli en redig risukasa.
(Ja, jag talar om mig själv som "Ponks" i tredje person. Jag är en idiot.)
Kort sagt: det känns som att det är nåt slags övergångsperiod som jag helt enkelt har missat, nån sån där initieringsrit som jag inte har varit med om, och nu lever jag fortfarande i 25-åringarnas värld trots att jag är mer än 10 år äldre och kanske egentligen borde befinna mig i nåt helt annat livsskede. Det känns kluvet, för jag tycker sedan att jämnåriga för det mesta är helt attans lame, medan jag tycker att de yngre ännu har så mycket kvar att gå igenom, erfara och lära sig. Så var hittar man sig själv då, den ständiga frågan? Inser nu när jag ställde den att den minsann inte är på något sätt ny för mig heller. Jag har alltid letat efter mitt sammanhang och det är kanske just där, i letandet (oh, so deep). Eller i det faktum att jag faktiskt smälter in ganska bra överallt. Det är ju också en fördel, det finns fördelar med det mesta.
Friday, January 12, 2018
Folk
En orsak till att jag skriver och skriver och skriver inlägg efter inlägg efter inlägg just nu är att vi ska få folk hit övernatten och det är ju alltid så otroooligt ansträngande. Okej, SÅ ansträngande är det ju faktiskt sen heller inte - det är mest tanken på det. Jag eggar upp mig nåt alldeles förfärligt. Nu till exempel vill jag (kan jag) inte vara här och ta emot så jag sätter nyckeln under dörrmattan och går ut med hunden. Inbillar mig att det är lättare för mig att sen komma utifrån in när någon redan är här.
Alltså lite konstig är jag väl? Det är inte bara inbillning?
Alltså lite konstig är jag väl? Det är inte bara inbillning?
Vuxenheten
Den här helgen ska vi igen till Tammerfors med Sputnik-punken. Det känns både roligt och riktigt jäkla tröttsamt. Jag känner mig både rolig och jäkla tröttsam. Som att man bara har den där crazyväxeln som är helt bananas eller så gråter man typ, över såpbubblor. Okej, nu kopierade jag Thomas Henrikssons dikt här nere, det där att gråta över såpbubblor. Men jag gråter över andra saker. Vi har börjat se serien Shrink (riktigt asbra) och jag vill gråta hela tiden, pga allt är så bekant.
Jag känner mig konstig: Både riktigt jäkla bra, pga yogan. Har lyckats hänga med i Adrienes Truth-serie och den gör underverk med hela mig. Jag kan märka på kvällen att kroppen vill saker, att den vill böja sig eller till och med dansa ibland. Låter nu hur hippit som helst, men den vill saker. Så har det aldrig förut varit. Det känns som att kroppen har vaknat till liv och vilket väsen den för sedan. Det pirrar på sina ställen, musklerna är lite ömma ibland, de sprätter hit och dit och ibland när man är ute vill man bara kuta rätt fullt ut in i ängen.
Och ja, så känner jag mig desperat efter nånting. J känner sig desperat efter nånting. Det är inte så jävla lyckat det här med att vi båda är 1)hemma och 2)desperata efter nånting. Oftast sitter vi tysta och sen när någon av oss öppnar munnen så luktar den så illa att man måste säga "usch" och gå bort. Vuxenheten.
Jag känner mig konstig: Både riktigt jäkla bra, pga yogan. Har lyckats hänga med i Adrienes Truth-serie och den gör underverk med hela mig. Jag kan märka på kvällen att kroppen vill saker, att den vill böja sig eller till och med dansa ibland. Låter nu hur hippit som helst, men den vill saker. Så har det aldrig förut varit. Det känns som att kroppen har vaknat till liv och vilket väsen den för sedan. Det pirrar på sina ställen, musklerna är lite ömma ibland, de sprätter hit och dit och ibland när man är ute vill man bara kuta rätt fullt ut in i ängen.
Och ja, så känner jag mig desperat efter nånting. J känner sig desperat efter nånting. Det är inte så jävla lyckat det här med att vi båda är 1)hemma och 2)desperata efter nånting. Oftast sitter vi tysta och sen när någon av oss öppnar munnen så luktar den så illa att man måste säga "usch" och gå bort. Vuxenheten.
Everyone has a story to tell, but yours is really boring
Idag lyssnade jag på en podcast som var så fantastiskt tråkig att den i sin totala tråkighet faktiskt blev fascinerande. Det var en amerikansk fotograf som rätt och slätt berättade sin livshistoria och det som var så speciellt, var hur han lyckades klämma in precis ALLA klichéer man kan tänka sig när man lyssnar på en vit, amerikansk man som "reser och fotograferar". Podcasten var så underbart långrandig att jag blev helt inspirerad över hur nån kan vara så otroligt tråkig. I början fick han in såna där obligatoriska "join me on the ride"-slogans och sånt där tjafs som liksom sätter det hela i rätt sammanhang. Det blev alltså ett härligt marriage between rätt marknadsföringstänk och ingen kunskap över hur man verkligen fångar nåns uppmärksamhet.
Det är så spännande med folk som är uppvuxna i denna reklamtänkadets tid och som på ytan har allting perfekt arrangerat, men som bara missar allt på alla andra punkter. Och det här ligger ju i tiden, ta instagram stories till exempel. De flesta stories är så otroligt tråkiga, men vi lever i nåt slags värld i vilken alla historier är lika viktiga, "everyone has a story to tell". Och inte är det ens meningen att alla ska vara så himla duktiga regissörer heller. Det finns nånting charmigt i det där, att allting inte behöver vara så proffsigt, men samtidigt är det helt otroligt vilken MÄNGD människor det finns som JUST NU ska börja med just sin egen show, eller skriva sin bok, berätta sin story. När tar det slut, liksom?
Själva pratet handlade sen om allt från osäkerhet till föräldrars förväntningar och önskan om att förverkliga sig till första kärleken (komplicerad, suck) och sen den obligatoriska hopplösheten, sammanbrottet och "stunden då man börjar läsa filosofi och intressera sig för världen". Det var på något sätt så tryggt att lyssna på den här typen, då man kunde försäkra sig om att absolut ingenting märkvärdigt eller häpnadsväckande skulle komma på tal. Dessutom hade han satt in nåt slags bakgrundsmusik som hade helt fel stämning, lol. Och nu är han på väg till Finland, det är bara att följa hans instagramkonto, för lite spännande är det ju nog med sånt här. Jag är nog så intresserad av människor, måste jag säga, det är ingen skillnad om de är intressanta eller klassiskt förutsägbara. Kanske tycker jag att det är extra festligt med sådana här riktigt vanliga människor som hoppas på att de en dag, nån gång ska bli "upptäckta". Tänk så många sådana här det finns och hur lite rum det finns för någon att verkligen bli nånting, på riktigt. Tänk hur många semibra fotografer det finns, liksom. Och ALLA vill vara någon.
Det är så spännande med folk som är uppvuxna i denna reklamtänkadets tid och som på ytan har allting perfekt arrangerat, men som bara missar allt på alla andra punkter. Och det här ligger ju i tiden, ta instagram stories till exempel. De flesta stories är så otroligt tråkiga, men vi lever i nåt slags värld i vilken alla historier är lika viktiga, "everyone has a story to tell". Och inte är det ens meningen att alla ska vara så himla duktiga regissörer heller. Det finns nånting charmigt i det där, att allting inte behöver vara så proffsigt, men samtidigt är det helt otroligt vilken MÄNGD människor det finns som JUST NU ska börja med just sin egen show, eller skriva sin bok, berätta sin story. När tar det slut, liksom?
Själva pratet handlade sen om allt från osäkerhet till föräldrars förväntningar och önskan om att förverkliga sig till första kärleken (komplicerad, suck) och sen den obligatoriska hopplösheten, sammanbrottet och "stunden då man börjar läsa filosofi och intressera sig för världen". Det var på något sätt så tryggt att lyssna på den här typen, då man kunde försäkra sig om att absolut ingenting märkvärdigt eller häpnadsväckande skulle komma på tal. Dessutom hade han satt in nåt slags bakgrundsmusik som hade helt fel stämning, lol. Och nu är han på väg till Finland, det är bara att följa hans instagramkonto, för lite spännande är det ju nog med sånt här. Jag är nog så intresserad av människor, måste jag säga, det är ingen skillnad om de är intressanta eller klassiskt förutsägbara. Kanske tycker jag att det är extra festligt med sådana här riktigt vanliga människor som hoppas på att de en dag, nån gång ska bli "upptäckta". Tänk så många sådana här det finns och hur lite rum det finns för någon att verkligen bli nånting, på riktigt. Tänk hur många semibra fotografer det finns, liksom. Och ALLA vill vara någon.
Thursday, January 11, 2018
Thomas Henriksson
Vem har sagt att det inte skrivs bra poesi i Borgå? NÅ INGEN. Här är ett bevis av en poet som jag egentligen inte känner, men som jag vet att har varit hemma hos mina föräldrar och fyllespelat piano med pappa i tiderna. Återfann dikten i en av mina gamla böcker från 90-talet och inser att jag ju attan har påverkats av denna, speciellt den där raden om barnen i lekparkerna som har blivit vuxna, men inte jag! Härrigud, är det ett borgåfenomen?
I alla fall, idag: Thomas Henriksson. Varsågod.
I alla fall, idag: Thomas Henriksson. Varsågod.
Sunday, January 07, 2018
Förlåt
Jag har gått och gruvat mig sedan jag publicerade det här tidigare blogginlägget, faktiskt ångrat det lite - jag kunde ha skrivit om elitistiska musikgubbz utan att specificera att det handlade om brorsan. Började tänka på det, att vad tjänar det till att hänga ut sin bror på det där sättet, det är ju rent egoistiskt på nåt plan, att offentligt fråga sig att "vad ska man göra"? Kanske var det mest ett desperat försök att klargöra att jag på nåt sätt är bättre och klokare än honom, så att alla nu säkert ska veta det - men inte fan är jag det. Tvärtom är jag bara lika usel om jag känner behov att uttrycka offentlig ilska och avsky över något som man hellre bara borde ha låtit rinna av en som vatten från en ankas rygg. Nä, jag vill inte bli en bitter jävel, det är det sista jag tänker bli. Och det första steget mot att bli en bitter jävel är just att börja perkla sig över saker som man ändå inte själv gör nånting aktivt för att förbättra. Jag förlåter brorsan, älskar honom och låter honom vara i sin gubbighet. Han är fin, på sitt sätt, han har en underbar humor och han förtjänar allt gott som händer åt honom. På riktigt. Se kan det vara att han inte förhåller sig önskvärt till världen och att han inte vet bäst alltid fast han tycks tro det - so f'n what? Så många gör det. Inte skadar det nån.
Hej januari, titta, jag är redan bättre.
Hej januari, titta, jag är redan bättre.
När stroppen är ens bror
Hur har ni det med släkten? Jag vet inte, tycker å ena sidan att grejer blir lättare men å andra sidan att de blir bara sjukt mycket svårare för varje år som går. Finns det någon annan som typ har ett syskon som bara är helt bananas? Som liksom bara har totalt fel åsikter vad det än gäller, vars värderingar verkar vara längre ifrån en själv ju mer vatten som rinner under broarna, och som det inte tycks gå att göra något som helst åt?
Nuförtiden ter det sig mest bara som att vi kan ta vilket ämne som helst, vad som helst, och så kommer brorsan och jag att ha infallsvinklar som skiljer sig tio världar ifrån varandra. Jag tycker det här är skrämmande, inte minst för att det känns som att vi på något plan är väldigt lika varandra. Vi strävar liksom båda efter att på nåt sätt vara den bästa människa vi möjligtvis kan vara, men hans världsbild ter sig så inskränkt för mig - så svartvit och ja - det här kommer jag att återkomma till, men - elitistisk. Han har t.ex. aldrig förstått att han är en vit man och att man med detta privilegium bör akta sig för vissa åsikter för att inte utge sig som en överlägsen och ignorant stropp. Feminism begriper han heller inte ett dyft av. Ja, det finns ju (gäsp) flera sådana här och är inget nytt under solens ljus, men man vill ju gråta varje gång man ser honom välta ut sina okunskaper på social media. Det bara skriker inuti en för att man typ delar samma blod och bara önskar att han hade låsts in med historie- och genusvetenskapsböcker och -videor i flera månaders tid.
Igår råkade jag läsa ett par kommentarer som brorsan hade fällt om nutidsmusik i förhållande till hans egen uppväxt och musikaliska uppvaknande. Inlägget var skrivet av en dito musikgubbe som är förinställd på att bara vissa åsikter duger och att musik inte är musik om den inte till 90% är skriven av manliga genier med västerländsk totalförståelse för harmoni och uppbyggnad. Det gick i stil med att ungdomarna nuförtiden bara lyssnar på skräp och pling-plong skeidaa. I förbifarten passade de dessutom på att dissa rap, vilket vilken som helst progg-gubbe med självaktning alltid passar på att göra: det här med rap, det är för tondöva. Det är för sådana som inte förstår sig på riktig musik, dvs musik för vita gubbstruttar som står på toppen av fucking allt, som höjer ett pekfinger, säger "tritonus" och rynkar på näsan inför allt som inte kan definieras som jazz, progg, sofistikerad rock eller svår klassisk musik. De ser föraktfullt ner på alla som inte fattar vad nån musikalisk term betyder - men har, hör och häpna, till deras stora förtret inte själva lyckats skapa en endaste harmonilänga av acceptabel musik trots att de har vevat upp- o ner på sina gitarrer i tjugotals år.
Förlåt mig, men hur attans obevandrad i musikhistoria får man vara om man inte begriper att rap-musiken mer handlar om uttryck, identitet och samhällsklass än om den tonala musiken i sig? Rap/hiphop har rötter i blues som i sin tur var en direkt uttrycksformför afrikanska slavar. Och det är mer än så, rap är ofta uttryck för den undertryckthet som den svarta befolkningen genom tiderna har fått leva med i USA. Det kan vara ordkonst på hög nivå, med helt egna skill levels - samma gäller de beats som ligger under det man rappar på. Klart att det finns rap som också är dålig, precis som det finns progg eller rock som är dålig. Dålig musik finns överallt, men det här med att påstå att rap genomgående skulle vara musik för folk som på nåt sätt är enkla, det är bara en så förlegad, elitistisk och rent ut sagt korkad rockgubbe-åsikt som härstammar från ett vitt, totalignorant privilegium i vilket man genom tiderna har varit oförmögen att förstå saker ur någon annans synvinkel. Jag har ingen som helst förståelse för sådana åsikter och för mig ter de sig inte ett dugg bättre än de fafor som i tiderna satt i tevesofforna och ropade att rockn roll är djävulens verk! Att man inte begriper det om sig själv, att man är en mossig snart 40-åring som har gröt i huvudet och som hellre bör vara tyst än komma med totalförlegade åsikter om att "ungdomen lyssnar på bara skit"?!
Ungdomen har alltid varit steget före alla nostalgiserande medelåldersmänniskor och den som inte fattar det är, excuse me, bara dum i huvudet och saknar självinsikt. Att det dessutom sker helt sjukt mycket intressant just bland unga i musikbranschen just nu, ja - det måste man tydligen vara en inskränkt gubbe för att totalt missa.
Tillbaka till brorsan. Förstår ni nu när jag säger hur jobbigt det är att ha nån som är så nära släkt med en och som begriper så lite? Alltså, oinsatta folk med förlegade åsikter finns överallt, men när det ska vara ens frekking bror?! Hur gör man då? Hur undviker man iskalla ögonkast och pissig stämning på alla familjetillställningar? You tell me.
Nuförtiden ter det sig mest bara som att vi kan ta vilket ämne som helst, vad som helst, och så kommer brorsan och jag att ha infallsvinklar som skiljer sig tio världar ifrån varandra. Jag tycker det här är skrämmande, inte minst för att det känns som att vi på något plan är väldigt lika varandra. Vi strävar liksom båda efter att på nåt sätt vara den bästa människa vi möjligtvis kan vara, men hans världsbild ter sig så inskränkt för mig - så svartvit och ja - det här kommer jag att återkomma till, men - elitistisk. Han har t.ex. aldrig förstått att han är en vit man och att man med detta privilegium bör akta sig för vissa åsikter för att inte utge sig som en överlägsen och ignorant stropp. Feminism begriper han heller inte ett dyft av. Ja, det finns ju (gäsp) flera sådana här och är inget nytt under solens ljus, men man vill ju gråta varje gång man ser honom välta ut sina okunskaper på social media. Det bara skriker inuti en för att man typ delar samma blod och bara önskar att han hade låsts in med historie- och genusvetenskapsböcker och -videor i flera månaders tid.
Igår råkade jag läsa ett par kommentarer som brorsan hade fällt om nutidsmusik i förhållande till hans egen uppväxt och musikaliska uppvaknande. Inlägget var skrivet av en dito musikgubbe som är förinställd på att bara vissa åsikter duger och att musik inte är musik om den inte till 90% är skriven av manliga genier med västerländsk totalförståelse för harmoni och uppbyggnad. Det gick i stil med att ungdomarna nuförtiden bara lyssnar på skräp och pling-plong skeidaa. I förbifarten passade de dessutom på att dissa rap, vilket vilken som helst progg-gubbe med självaktning alltid passar på att göra: det här med rap, det är för tondöva. Det är för sådana som inte förstår sig på riktig musik, dvs musik för vita gubbstruttar som står på toppen av fucking allt, som höjer ett pekfinger, säger "tritonus" och rynkar på näsan inför allt som inte kan definieras som jazz, progg, sofistikerad rock eller svår klassisk musik. De ser föraktfullt ner på alla som inte fattar vad nån musikalisk term betyder - men har, hör och häpna, till deras stora förtret inte själva lyckats skapa en endaste harmonilänga av acceptabel musik trots att de har vevat upp- o ner på sina gitarrer i tjugotals år.
Förlåt mig, men hur attans obevandrad i musikhistoria får man vara om man inte begriper att rap-musiken mer handlar om uttryck, identitet och samhällsklass än om den tonala musiken i sig? Rap/hiphop har rötter i blues som i sin tur var en direkt uttrycksformför afrikanska slavar. Och det är mer än så, rap är ofta uttryck för den undertryckthet som den svarta befolkningen genom tiderna har fått leva med i USA. Det kan vara ordkonst på hög nivå, med helt egna skill levels - samma gäller de beats som ligger under det man rappar på. Klart att det finns rap som också är dålig, precis som det finns progg eller rock som är dålig. Dålig musik finns överallt, men det här med att påstå att rap genomgående skulle vara musik för folk som på nåt sätt är enkla, det är bara en så förlegad, elitistisk och rent ut sagt korkad rockgubbe-åsikt som härstammar från ett vitt, totalignorant privilegium i vilket man genom tiderna har varit oförmögen att förstå saker ur någon annans synvinkel. Jag har ingen som helst förståelse för sådana åsikter och för mig ter de sig inte ett dugg bättre än de fafor som i tiderna satt i tevesofforna och ropade att rockn roll är djävulens verk! Att man inte begriper det om sig själv, att man är en mossig snart 40-åring som har gröt i huvudet och som hellre bör vara tyst än komma med totalförlegade åsikter om att "ungdomen lyssnar på bara skit"?!
Ungdomen har alltid varit steget före alla nostalgiserande medelåldersmänniskor och den som inte fattar det är, excuse me, bara dum i huvudet och saknar självinsikt. Att det dessutom sker helt sjukt mycket intressant just bland unga i musikbranschen just nu, ja - det måste man tydligen vara en inskränkt gubbe för att totalt missa.
Tillbaka till brorsan. Förstår ni nu när jag säger hur jobbigt det är att ha nån som är så nära släkt med en och som begriper så lite? Alltså, oinsatta folk med förlegade åsikter finns överallt, men när det ska vara ens frekking bror?! Hur gör man då? Hur undviker man iskalla ögonkast och pissig stämning på alla familjetillställningar? You tell me.
Monday, January 01, 2018
2018 here we go
Nyåret kom, vi hade hundfritt och fest - och faktiskt måste jag säga att det var riktigt lyckat, riktigt roligt. Lite fylleslag och sådär på riktigt liksom. Typ som slocknar i knaggorna och sen ligger i korridoren och snarkar högljutt, lite dans och lite sprakasticka och skrålande. Idag känner jag mig in- och-utåtvänd och sådär som att ett nytt år med nya möjligheter nog är helt välkommet. Ska gå in för det nya året med en tanke på att
1. försöka vara mer snäll mot de som jag bryr mig om
2. ta bättre hand om mig själv
3. försöka äta lite bättre och få i gång bra rutiner med hund och motion och sånt
4. gå in för en mer positiv livsinställning
Ja, det här skriver jag säkert varje år. Skulle egentligen gärna gå in för ett helnyktert 2018 också, men det är ju lätt att säga just idag och det är väl nog lite onödigt med sådana drastiska restriktioner.
1. försöka vara mer snäll mot de som jag bryr mig om
2. ta bättre hand om mig själv
3. försöka äta lite bättre och få i gång bra rutiner med hund och motion och sånt
4. gå in för en mer positiv livsinställning
Ja, det här skriver jag säkert varje år. Skulle egentligen gärna gå in för ett helnyktert 2018 också, men det är ju lätt att säga just idag och det är väl nog lite onödigt med sådana drastiska restriktioner.
Subscribe to:
Posts (Atom)