Ansvar man aldrig hade velat få

Känner mig helt gråtfärdig av stress. Det är inte det att det skulle vara så himla mycket att göra, det är bara det att jag plötsligt har fått så mycket ansvar över sånt som jag aldrig hade tänkt att jag skulle behöva ha. Imorgon ska vi åka till Nötö med SÅ SJUKT VÄRDEFULL konst i bakluckan. Alltså konst som tillhör en som har tavlor i finska nationalgalleriet. Det var liksom inte såhär det skulle gå till... men när ingen annan vittu satana perkele tar nåt ansvar över något.
Så ska vi också åka förbi Pargas och plocka upp ett par grejer som ska användas för utställningen för att ingen annan vittu satana perkele rent praktiskt har tänkt på att man behöver dem. Pengar har jag inga, hyran ligger obetald och ruvar för att kontot saknar täckning. Och en typ är passiv-aggressiv mot mig pga att jag kommer på viktiga saker i sista sekunden, men herregud, jag kan fan inte komma ihåg allting själv. När ingen vittu satana perkele hjälper mig. Alltså förlåt om jag är sån här nu men jag blir så konfunderad över och arg på att folk tydligen har ställt in sig på att en människa (dvs jag) ska göra hela skiten. Jag begriper inte.
Och samtidigt, medan allt detta händer, så håller mitt arma punkband på att fullständigt tappa konceptet och slås av storhetsvansinne och planerar Australien-tour sommaren 2018 med tillhörande, ständigt malande chattgrupp därtill. Ja, en australien-tour trots att vi inte skulle få några pengar, bara förlora, samt trots att vi inte i skrivande stund ens har en trummis. Nej, vi har ingen trummis (eftersom basisten blev sur på hen och kickade hen utan att tänka efter, bandets motor, den ENDA som var proffsig av oss). Nä, jag förstår mig inte på människor. Jag skulle villa slänga mitt skinn och lägga mig i blåbärsriset och uppgå i en enda, sista suck och vakna upp i september, vara tillbaka i min romankaraktärs årstid: hösten och skiva klart den där boksatan.