Hej, jag skriver. Det är såhär det kommer att gå till nuförtiden, att jag har femton minuter per dag som enbart är där för att skrivas på. Liksom jag hoppades, blir de där femton minutrarna ofta 20 eller 30. Rätt som det är har jag skrivit en jädrans massa rappakalja. För jo, det är rappakalja. Det ska se ut till nånting och bli till nånting, det ska läsas av andra ögon, det ska vara värt att läsas av andra ögon. Det är där jag faller av. Jag tycker inte att jag för tillfället kan skriva nånting som skulle vara till intresse för någon annan, förutom det här då.
Nu tänker jag på det här: hur kan det vara så lätt att skriva planlöst, såhär, och samtidigt så himla svårt att skriva något som inte är planlöst, utan planerat? Borde man sträva efter att istället skriva planlöst, eftersom det är lätt, dvs skriva om ingenting, skriva såhär?
Äh, det här blev ju heller inte till nånting.
2 comments:
Släpp självkritiken så märker jag inget :D
Men alltså jag gillar min självkritik!! Jag får nästan lite kicks av att ifrågasätta mig själv gång på gång. Men jå, ska definitivt pröva att lämna bort den så ser vi hur det ser ut.
Post a Comment