Polskt café

Jag får ursäkta mig om min blogg ter sig som nån form av avstjälpningshög här nu. Jag är lite ofokuserad av många, olika orsaker (är jag inte alltid det, förresten?). Bland annat ska jag guida två skolklasser i museet på torsdag. Jag skriver mest det där för att det ska bli så SATANS SKÖNT att läsa den där meningen sen när det där guidandet är överstökat. Det ska bli hemskt att guida, det blir nog aldrig bättre. Jag kollar emailen konstant, kanske är guidningarna inställda? Kanske skolan brinner upp, kanske museet får vattenskada, kanske det blir någon form av kris, kanske jag själv blir svårt sjuk? Men guidningen tycks bestå. Och överlag mår jag så himla bra. Ska läsa på den där arma guidningen idag så stressen kanske går ner lite, tänker att livet ju inte kan vara bara stohej och roliga saker som att gå ut med finhund och plocka maskrosor hela dagarna, slipa på sin egen fantastiska musik eller spela med Väinö på TVO eller rita omslag och bilder till T-skjortor. Livet måste vara lite skit emellanåt också, så känns det sen ännu bättre – därav guidningen.

Men nu, en bild från ett polskt café som jag också stötte på och förälskade mig i. Det är den där estetiken, det där nonchalant fula, att man inte försöker få det att se ut till nånting, att det är vad det är, det är sånt som tilltalar mig. En tomatsoppa på gul bakgrund. En bild av ett café från vilket man nästan kan höra ekandet av hur pinnstolarna skrapar mot stengolvet, en kutryggig karl i läderrock. Caféts hemsida är också bara en guldgruva. Tänker att man på något genialt sätt kunde inkorporera just den där stilen i sitt eget estetiska uttryck på nåt sätt, men det vete fan hur.