Nick Drake

Den här. Idag. Som att. Nyheterna. Den nya regeringen. Orkar inte ta tag i det. Varför känns det som att allt blir bara allvarligare och allvarligare? Större och mer ödesdigra misstag verkar göras hela tiden. Är det en själv som blir trött och uppgiven, eller omvärlden? Just nu kan jag bara lyssna på Nick Drake och försöka trycka undan känslan av rädsla, avsky, hat och viljan att emigrera. Samtidigt spirar nåt slags barnsligt och pillemariskt hopp i mig. Vi är så många som vill annat. Tänkte på det här en ofokuserad natt, att trevliga och välvilliga människor ofta inte har nån längtan efter ära, beröm och makt, vilket ju naturligtvis resulterar i att det sitter mest vinstlystna, giriga och själviska människor utan en tanke på att stöda t.ex. fattiga och barnfamiljer vid landets ledande poster. Vi måste fatta nu att inte överlämna politiken till Hankenstuderanden, fyllon och bankdirektörer. Bara för att vi tycker att vårt trädgårdsland är mer intressant än politik, för att vi hellre dansar än läser igenom lagböcker kan vi inte låta dom bara utan motstånd ta de där posterna, pengarna, maktelitens utvalda stolar och sen undra varför det sen görs bara hemska och tokiga beslut. (Li & gänget kan inte bära upp en halv nations åsikter helt själv.) Och så vidare och så vidare.