Friday, October 31, 2014

Råcktåber och musikanalys

Nu kommer ett fylleinlägg, så beware (of stavfels, femtontusen bilder och andra konstigheter).
Har varit på Råcktåberfesten, en event på Klubi där öööh, en massa rockbänd spelade.
Känns som att jag typ borde ha lite mer sinnesnärvaro för att skriva det jag vill skriva nu men mmmh, det här är min blogg, så nu kör vi.
Herregud så många likadana band! Hoho.
Nåja, ok.
Men sen, var är tjejerna? Var är flickorna som spelar?!

Ok, känns som att jag borde ha kört med nån form av inledning för det här nu, men att.

Ja. Jag blev ombedd att vara fotograf på tillfället, i egenskap av fd fotografstuderande som nu är musikvetenskapsstuderande. For omkring och fotograferade, ja. Som man gör. Lade märke till att:
det som spelades var rock och alternativ rock, eller vad. man nu ska kalla det.
Det var olika former av bands som var likadana.
Alltså jag ser en form av stor förvirring ta form bland de unga. Syns på så många sätt, bland annat genom att de inte har nån vidare samvaro i backstage-rummet och att det tydligen anses helt normalt.
Mycket mysko grejer bara. Nån Vikingline-host som satt och var kung i soffan, småpojkarna försvunna. Högst antagligen bara jag som är gammal.
Men att...

Det fanns en tydlig skillnad mellan rockarna och "muka-rockarna" som vi nu såhär snällt kan kalla dom. Rockarna spelade en form av tillbakasträvande äkta rock, sån där riktig in-your-face "nu fucking visar vi dom jävlarna"-rock som kändes äkta, faktiskt. På nåt plan, även om det är förlegat men vafan, det är jag som är gammal. Om 20-nånting-åringarna vill spela rock, så får dom väl attan göra det.
Men sen fanns där två bands som i princip var exakt likadana, och som spelade sån där trevlig rock som – äh, jag vet inte hur jag ska beskriva det, men som i mina öron låter så som jag tror att Muse låter. Stort och intetsägande. Som lämnar mig otroligt oberörd. Som innehåller marsch-trummor, klichéer och tonaliteter som bara ekar av vår tid på nåt sätt, men det låter så otroligt bekant och tråkigt. Pentatonik som upprepas. Det rockar som fan emellanåt, men det är liksom inte rock på riktigt, det är något som jag inte kan sätta fingret på, men jag ser publiken gå amok. En mängd typer hötter med nävarna och är i extas. Rockarna säger att de här banden kommer med en hord fans som sen försvinner lika snabbt som dom kommer. Som nån slags hype. Det är nån slags hype.

Alltså jag tycker bara det här är så sjukt spännade. Alla som lite bryr sig om musik är överens om att det inte handlar om musiken utan mer om nåt slags fenomen. Och det ser man ju också, att det mer handlar om nåt kollektivt, att dom är överens om att samlas och digga just det bandet, just den musiken.

Jag förstår det ändå inte. Och jag undrar om man inte har fingret på nåt avgörande just här, att det är här man aldrig kommer att förstå vad största delen av människorna i ens närhet egentligen går efter, att man aldrig kommer att förstå varför folk röstar på Kokoomus eller Stubb. Ok, det är far fetch, musik och politik och sambandet där, men det kan eventuellt nånstans ha liknande mekanismer – att det är enbart nån slags image och en känsla av samhörighet som mänskor går efter. Att eftersom det där leder, så är det säkert bra, då röstar vi på det. Alltså mänskor!

Nåja, men allstå. Nånting.
Härefter följer 37 bilder. Jag kunde ha en kommentar för var och en av dom, men jag orkar inte. Klockan är 3.57.







































Thursday, October 30, 2014

Före och efter

Jag är medlem i en superirriterande Facebook-grupp som heter Återbruka mera. Trodde att man kunde få fiffiga idéer därifrån, men som jag borde ha anat så har inredningsfixerade prinsessmammor och "livsstilsexperter" gjort sidan till sin och spammar den med superba "idéer" som att återanvända barnmatsburkar till förvaringsburkar (wow!) och sånt.

Dessutom tycks folk inte ha nån smak heller nåt mer – kolla denna soffa till exempel. Här har någon förstört en fin soffa, om man frågar mig.

Ok, orka va såhär negativ, kom igen.

Sent i oktober

Gomorrn. Jag kan inte påstå att jag just nu skulle se speciellt mycket fram emot att hoppa omkring med kamera bland stonerbands och tjugo-nånting-åringar ikväll, men i alla fall får man foton ut av det (och lovar att spämma lite här också – det är ju roligt med foton). Annars så är det bara mystiskt lugnt en sån här morgon. Ljuset utomhus var mysko, nästan som överblekt och det rykte från de frostbelupna tuvorna i Koroinen, natten var visst kall och så kommer solen och överraskar sådär. Och småfåglarna knaprar i sig de sista av rönnbären som tynger ner de bladlösa grenarna utanför fönstret... värst vad det blev poetiskt här nu då. Men det är sista oktober idag, i morgon borde man kanske börja läsa Sent i november. Har alltid tänkt att man borde läsa den just i november för att få helt rätt fiilis, men sen så har det nu aldrig blivit av, för att. Ja, ni vet. Undanflykter, livet, såna saker.

Nu kom jag ihåg att det är sista oktober först i morgon. Jag hinner bra gå och låna boken.

Wednesday, October 29, 2014

Inskickat

Skickade just in gradumanuset (som det så pompöst heter) för opposition nästa onsdag. Det betyder att jag nu (igen) har en vecka för löst löhöilände. Sen efter oppositionen blir det nån dag för ytterligare rättelser och omarbetning och så kallar tryckeriet. Så idag ska jag dricka vin. I morgon ska jag vara fotograf på Råcktåberfest, snubbla omkring och balansera ölstop på huvudet. På lördan har vi keikka (nån frivillig som vill hänga med Mili?). Man kunde nästan tro att jag är en sån där med många järn i elden. Känns hur tufft som helst. Ännu idag morse satt jag och petade bland sånt som kunde ha fått katastrofala följder för gradun. Abstraktshelvetet, till exempel. Och vissa hänvisningar. Internetlänkarna vet jag att är åt helvete men jag förväntar mig att få höra om det. Men annars får det gå som det går, jag lär vara godkänd i varje fall. Min rygg o mina axlar har aldrig varit såhär fucked up. Kändes konstigt att sen spela Words of Wonder utan dåligt samvete.

Tuesday, October 28, 2014

"Shia LaBeouf" Live - Rob Cantor


Ahh. Den här dagen har jag väntat på. Idag ska jag bara lyssna på musik och göra litteraturlista – tänk, ett arbete som bara kräver systematik och inte det minsta tänk! Hur befriande en sån sak kan kännas just nu, ja – har inte ord på det.

Monday, October 27, 2014

Idag ba



GENOMGÅNG, RÄTTELSER, OMSTRUKTURERING, OMMÖBLERING I TEXT, [AAAAAAARGH], FRUSTRATION, ILSKA, NIKOTINÖVERDOSER, KRAMPAKTIGA FÖRSÖK ATT LÅTA SOM ATT MAN VET SAKER samtidigt som man inte får låta FÖR självsäker, sånt. Denna låt säger allt.

Sunday, October 26, 2014

Tips för avhandlingsskrivande 2

Har tänkt på det här en tid – att jag borde skriva en riktig lista med tips för avhandlingsskrivande, eftersom jag verkligen sitter och ruvar på några sådana nu och inte bara kommer med tokiga undanflykter och kallar dom tips, hehe.

Så här kommer några tips som funkar för mig (och alltså kan modifieras efter personlighetstyp, om det känns så).

1. Variera plats för skrivandet. Sitt nån gång vid köksbordet, nån gång i soffan, ta pick och pack och gå till nån skrivsal, till nån datasal, gör en myshörna och släng dig ner där med laptopen. Också bra för ergonomin, för få saker är väl värre än att ryggen och axlarna håller på att ge upp för att man sitter ihopkurad i samma ställning dag efter dag. Det där med att ha EN PLATS där man gör jobb och en annan plats som är till för skojigheter funkar inte för mig. Jag jobbar bra i sängen, bra i soffan, i princip bra (eller illa – det beror på sammanhanget) överallt om det är läge för det – variationen är det viktiga.

2. När du har skrivit några kapitel som du tycker att funkar, printa ut skiten och sätt dig nånstans bekvämt och läs igenom det ur en utomståendes perspektiv, gör anteckningar i kanten som om DU vore handledaren, rätta i efterhand i dokumentet. Underverk sker när man slipper datorgloendet.

3. Om du har kört fast i något kapitel som varken har huvud eller fötter, fundera på huvudfrågorna eller vad du vill ha sagt i kapitlet, skriv ner frågorna och svaren i något enskilt dokument eller på ett papper så har du plötsligt en slags manual för vad du vill ha sagt. Skriv nytt kapitel utgående från det. (Det går förvånansvärt snabbt, och det lönar sig alltid att skriva nytt om man har suttit och värpt på och flyttat om i en skittext i flera veckor och dagar utan att bli nöjd.)

4. Läs andras avhandlingar och kopiera hejvilt därifrån. Inte ord för ord så klart, då blir du fast, men stjäl sånt som struktur, om den verkar bra.

5. Om du skriver på svenska; ha hela tiden sidan synonymer.se uppslagen på nätet och använd den konstant.

6. Listor, listor, listor. Man ska aldrig underskatta listor. När du är i slutskedet, läs igenom och skriv en lista på vad som ännu behöver skrivas om/rättas/tilläggas. Gör 1-2 punkter per dag, beroende på hur tight tidsschema du har så klart.

7. Var snäll mot dig själv. Nu är inte tiden då du ska hålla strikta regler åt dig själv som att inte röka eller äta fem muffins per dag. Ät muffins, rök tobak, drick whisky, snusa om du känner för det. Det kommer tider då du kan hålla mer koll på dig själv.

8. Om du vaknar upp om natten av att du håller på att formulera nya forskningsfrågor, stig upp och skriv ner dom. Det kommer aldrig klarare stunder.

9. Promenera, promenera, eller spring emellanåt om du är så funtad. Frisk luft möblerar om i det dammiga huvudet. I alla fall jag tänker alltid bättre efter eller under en promenad. Det har hänt att jag har läst in en inledningsbörjan på min telefons röstinspelare.

10. Klaga högljutt när det känns som det, skryt när det finns anledning till det. Ingen och alla vet vad du går igenom – och du får älta det hur mycket som helst.

11. Okej, det här är min egen grej och är kanske inte nödvändig, men varje dag som du gör framsteg i skrivandet, spara om dokumentet efter dagens datum. På det sättet har man snart ett tiotal olika dokument som symboliserar tiden som går framåt i samband med ens eget framåtskridande, och framåtskridandet blir på något sätt mer konkret.

12. Det här är nu också bara en säkerhetsåtgärd, men maila dokumentet åt dig själv eller spara det på nån virtuell hårdskiva VARJE ATTANS DAG när du är klar. Du kommer att älska dig själv i fall datorn pajar för att du har haft på den i 57 timmar utan uppehåll.

Saturday, October 25, 2014

Tecken på att depressionen är över (jee!)

Jag var rädd för att jag skulle reagera på det här med att bli klar med gradun på samma sätt som jag har reagerat på alla andra framgångar och positiviteter under de senaste sju–åtta åren; med apati. Men hör och häpna – jag tror att det blir helt och hållet annorlunda den här gången. Det känns som att jag börjar kunna det där med att glädjas åt saker igen, vilket bara måste betyda att den evinnerhetslånga depressionen kanske har släppt taget om mig? Om det nu ens nån gång var nån depression... Hur som helst. Återgången till livet märks bland annat på följande sätt:

1. Jag har börjat lyssna på musik igen. Hur länge som helst har jag inte kunnat ta åt mig musik överhuvudtaget. Jag har upplevt ljudet som nån slags attack, som att andras framgång och lycka har skyfflats över mig på nåt sätt, huj vad egoistiskt egentligen att man inte ens har kunnat lyssna på andras musik utan att tänka på att "där är deras musik och den är så satans fantastisk, nämen hejsan så roligt för dom, jag tror jag spyr, stäng av". Men mest har det bara handlat om att jag har föredragit tystnad, tror jag.

2. Jag har börjat laga mat igen. Precis som med musiklyssnandet har jag inte kunnat laga mat på flera år. Okej, ibland har jag så klart fått nåt infall och slängt ihop nåt som kräver mer förberedelser än att sätta en kastrull på en platta, men annars har min matlagning typ gått ut på att jag just har satt en kastrull med nånting på en platta efter tesen "den mat som inte går att kokas i en kastrull är inte värd att lagas". Och vad är det för skillnad vad man äter för mat egentligen, när man är deprimerad – allt smakar likadant ändå: och man öser ketchup, sriracha eller nåt annat starkt tillsammans med nån kontrasterande smak på så hela maten smakar starkt av nån grej (för starkt och kontrastrikt är i varje fall vad jag tycks villa ha, när jag är nere).

3. Jag har börjat rita igen, av fri vilja. Ritandet känns dessutom frigörande och fantastiskt, inte som att någon har beställt nåt av en som man sen hafsar ihop på några timmar medan man hatar, hatar, hatar.

4. Och ja, jag har börjat sjunga. Jag ska göra klart det där fyrstämmiga projektet här under vintern-vårens lopp. Plus andra musikgrejer.

5. Jag kan visa kärlek utan att det känns som en plikt. Jee!

6. Jag vill ut och träffa folk och göra saker & att göra saker och träffa folk känns upplyftande och kiva, inte som att jag måste bli i fyllan snabbt för att överhuvudtaget kestä.


Det finns många andra saker också, som att jag har börjat läsa böcker, inte uppgår sådär totalt i något dataspel eller har en sån där sugande längtan efter att spela, att jag är mer avslappnad också helt enkelt, och egentligen vet jag inte om allt det här beror på att slumpmässiga företeelser har lett till att jag har lyckats rycka upp mig eller om det är något rent fysiskt som har hänt (nån B12-vitaminhalt som plötsligt har stabiliserat sig , typ). Svårt att säga. Men herregud, att livet kan vara såhär spännande!!? (Hoppas jag inte är manisk nu? Det ligger ju liksom... örhm... i familjen.) Nu vet jag inte om den där punkten hör hemma där (inom parentesen) eller utanför? Sablar. Gonatt.

Bara fånigheter en sån här fredag

Håller på med en så rolig grej så jag inte kan sluta fnissa åt mig själv. Hihihihihi. (Snart får ni sii.) Och dessutom var jag på en kova keikka idag. Första keikkan med Lievä Kipu. Jag är så glad för att jag får möta så många mänskor som håller på med så mycket intressant och tokigt som bara stjälps ut över folket. När jag kom hem höll Mili på att studsa sig ur pälsen, så i panik var hon efter att ha varit ensam hemma i kanske en timme. Back to square one. Hoppas hon inte har irriterat väggrannarna till vansinne.


För övrigt, så har jag idag lite fått styr på var punkten ska komma i och med parentesen (.) . (...). Den ska komma (nånstans här). Och sen där (.). (Parentes). Punkt.

Wednesday, October 22, 2014

Grymheten, djuren, grymheten

Jag blir ibland så tagen av människans grymhet att jag nästan helt slutar fungera för några minuter. Det är klart att man sen börjar fungera igen, för man har ju grejer att göra och så vidare, men en stund stannar blodet i ådrorna upp, man blir stum och iskall. Man bara begriper inte. Jag har tänkt på detta, att det oftast är djurplågeri som berör mig mest. Det är naturligtvis också hemskt när människor sitter fängslade för ingen orsak, jobbar som slavar eller är prostituerade eller vad som helst, men det är något med detta djurens totala oskyldighet som spelar roll, kanske. Att det är mänskan som borde se till att de har de bra, eftersom det är vi som ofta har domesticerat dom så till den grad att dom inte längre klarar sig utan oss. Och så slog det mig: djuren lever i nuet. Det finns väl inte mycket forskning kring hur mycket djur kan föreställa sig saker, tänka och drömma, men jag har en känsla av att det kan vara ganska begränsat. Därför är det nästan ännu hemskare när man t.ex. gör vetenskapliga experiment på djur eller upprätthåller denna fruktansvärda köttindustri som jag inte hittar ord för att beskriva. Hur i hela fridens namn har man hjärta och mage att hålla skapelser som LEVER I NUET fängslade, fastbundna och tvingade att existera under grymma omständigheter? Hur i helvete resonerar man där? Om en människa hade tvingats sitta som en slaktgris på 1 x 1 meter, hade hen i varje fall kunnat tänka, drömma och – om den är riktigt skicklig – till och med kunnat försätta sig i nåt slags meditationstillstånd så att pinan inte är så outhärdlig. Men grisen. Va fan kan den annat än att sitta där? Eller hundarna som sitter fastspända med masker som tvingar dem att andas in nikotin, för nikotin behöver vi ju testa eller hur? Hur det funkar. Ett GIFT för MÄNNISKAN. Det är ju fucking logiskt att testa sånt på oskyldiga hundar. Eller kosmetika på kaniner. Jag hittar som sagt inte ord för denna bisarra grymhet. Vem fan behöver skräckfilmer i den här världen? Skräcken finns fan två klick härifrån, på Care2 till exempel. På vilken petitionssida som helst. Jag drunknar snart i den här hopplösa sorgen över vart världen är på väg och hur lite man tycks kunna göra åt det. Ibland har jag bara lust att springa ut på Helsingforsgatan, stoppa trafiken och hojta att vafan GÖR ni, kör omkring här bara fast DET FINNS DJUR SOM LIDER! Jag hoppas ibland innerligt att det kommer nån enorm komet eller nån överdimensionerad solstorm snart och gör slut på den här skiten. Eller att folk ska komma till sans, lite som när folk mittiallt hoka att det inte var så coolt att vara nazi. Eller att syssla med slavhandel, att folk ska märka att åhå, djurindustrin och djurförsöksindustrin som de ser ut nu är varken speciellt hälsosamma ELLER etiskt motiverade. "Ja men vi måste testa på djur för att kunna utveckla livsviktiga mediciner för människan." FÖR MÄNNISKAN. Och sen när blev människan så jävla viktig att vi har rätt att använda andra oskyldiga raser för att försäkra vårt fortsatta välbefinnande?
Innan nånting händer, skriv under till exempel här eller bekanta dig med det här. Och som plåster på eventuella sår som jag har skrapat upp eller åstadkommit här nu kan ni kolla på den här ljuvliga videon när försökshundar släpps fria för första gången.

Sophögen & sovpeeling

Den svarta klumpen bredvid datorn är en perfekt Mili-boll
Sedan vi hade gäster i helgen har gästmadrassen blivit liggande i vardagsrummet, hundarna har gjort den till sin och jag har börjat kalla den för "sophögen". Jag har också stupat ner på sophögen emellanåt med dator och pappershögar, och till och med sovit där några nätter fast det drar lite från fönstren och det är lite sandigt just på grund av att hundarna hänger där jämt. Det är bara att låtsas att sanden är nån slags dyr sov-peeling, lol. Att sova och hänga lite kring på olika nya ställen i hemmet kan vara inspirerande, upplyftande och ja – framför allt omväxlande, så det rekommenderar jag. Ta en madrass bara, lite tecken och dynor och MYS--fucking--PYS.

Monday, October 20, 2014

-Men då får du inga jobb!

J funderar på en halstatuering och jag ba
–Men då får du inga jobb!
Han ba
–Men jag e ju KOCK ju
och jag ba
–AJJOO!

(Och då menar jag heller inte att jag på riktigt skulle tro att han inte skulle få jobb med en halstatuering. Jag bara har nån slags konstig roll som konservativt ifrågasättande i det här förhållandet ibland, och jag gillar det. Att ibland komma med hutlöst inkorrekta och gammalmodiga kommentarer. Lite som att farmor ännu fanns med bland oss.)

Grejer jag tänker på medan kaffet kokar och bröden rostas

Behöver dumma människor mer sömn än smarta? Hahaha. Kom att tänka på detta då jag såg på hundarna som gladeligen sover flera timmar direkt efter sin morgonpromenad. De har alltså först sovit en hel natt, sen gått ut ett varv och sen behöver de sova igen. (Fast iofs kanske de inte behöver sova, de har bara inte riktigt något annat val – hundar är ju välsignade med den förträffliga egenskapen att de kan anpassa sitt sovmönster efter när det händer grejer och när det inte händer grejer.) Katter sover ju också väldigt mycket. Funderar på om det här har att göra med att deras inte-så-välutvecklade hjärnor behöver mer återhämtning för att fungera väl och om den här teorin går att applicera även på mänskor? Vet med mig själv att jag under mina "dumma perioder" då jag är oproduktiv och eländig kan sova hela dagarna, medan jag om jag har nåt projekt på gång ibland knappt behöver sova alls. Det har nu säkert med någo "inspirationshormoner" att göra, men tänkte nu ändå ställa den här frågan rätt ut i luften.

Skrivkramp

Jag måste bara skriva av mig lite för det känns som att mitt huvud håller på att explodera (och röven också för den delen. Rev upp ett stort hål i mina leggings för att inte röven ryms i dem längre). Jag borde ABSOLUT inte öppna den här fliken och skriva nånting här, för det slog mig just hur jävla mycket jag faktiskt har kvar med den där inpiskade sjuhelvetes gradun. Textmängdsmässigt är det lugnt – men det är det som är desto jävligare. Jag har kvar sånt där som att fundera på hur man ska låta mer objektiv, hur man inte ska vara övertydlig och sånt där som kräver HJÄRNVERKSAMHET, vilket jag märker att jag inte längre har när det gäller den här gradun. Jag KAN INTE fundera på det här nåt mer. Det är något med det där formatet och det där styltiga sättet att vara intressant på. Man ska liksom vara intressant, men man får inte vara intressant på riktigt, med ordvändningar och retoriska frågor och spekulationer, utan man måste hålla sig inom de akademiska ramarna. Inget nytt för den som är van vid sånt här, naturligtvis, men ÄNDÅ. Jag är inte känd för att vara en mänska som har speciellt lätt för regler och restriktioner. Överlag brukar jag skita i att läsa bruksanvisningar och bara köra hårt, hoppas att det blir till något ändå. Det FUNKAR INTE i akademiska sammanhang. Allt man häver ur sig måste vara noga eftertänkt, noga vägt mot andra som har tänkt på liknande saker, rätt hänvisat till sådana, och så vidare, och så vidare. Fy fan, kan det inte bli fredag? Kan inte den där jäveln skriva sig själv nu? Snälla, SNÄLLA. Jag orkar inte mera.

Sunday, October 19, 2014

Söndagslista

Hittade en gammal söndagslista från andra Lottan, och är så tom i bollen så listor just nu kan vara det enda som funkar.


Glädje: fredags. var härligt befriande att vara ute en sväng, träffa mänskor och vara lite mer än salongsberusad men ändå så man inte blev aggressiv och odräglig. (Faktiskt). Jag lämnade sen plånboken i Dynamo (that's a first!) men fick till all tur tillbaka den på lördan. Stunder då man är glad över att det här är Finland...

Förväntan: att skicka gradun åt dom andra för opposition den 28.10. Stort. Stort.

Outfit: Långkalsonger, shorts och svart skjorta.

Jobb: Har faktiskt gjort en ny och slutlig "att göra"-lista för det återstående med gradun. Känner mig finlandssvensk och ordentlig.

Hopp: Att vintern blir en lång och skön tid utan stress och press.

Träning: hundar, hundar, hundar, hundar

Humör: var bitsk och arg här för ett tag sen men sen fick jag majonäs och blev glad.

Borde: gå och sova tidigt idag, äta mindre choklad, äta lite mindre annars också – det nalkas ingen svält eller så, misstänker jag.

Dåliga samvete: konstant

Framsteg: den där "att göra"-listan. Är nog fan stolt.

Vilja: Är ett ord. Den här listan är tråkig och ospecifik.

Miss: Eritrea.

Ord: Miss

Låt: Kalle Teodor har snurrat runt i huvudet sen i fredags

Saknad: Virginija

Beslut: att jag fan ska vara effektiv från och med i morgon för det är min enda chans att bli klar till jul.

Wednesday, October 15, 2014

Städningsinställning

Kom över det här inlägget - om en som är trött på att mannen inte ser eller bryr sig om smutstvätten, diskbergen och stöket. Måste bara torrt konstatera att detta absolut inte har något med kön att göra; nån slags inbyggd kvinnlig biologisk faktor som säger till när boet bör städas. Alltid då det blir tal om hur rent ett hem ska vara brukar jag fiska fram exemplet att "det finns sådana som lever med jordgolv". Det säger ungefär allt som behövs sägas om mitt förhållande till renhetsnivå i ett hem. Jag ser inte skiten förrän nån bokstavligen har stjälpt in en last med mull och använda skithuspapper i köket. När min sambo däremot börjar visa tecken på att gå omkring och stirra stint framför sig/ uttala kortstaviga läten/ försöka ge sig själv på käften/ fara runt längs med väggarna och samla ihop hundhår i nävarna – då ska man börja visa initiativ till att villa städa lite.

Sunday, October 12, 2014

Silmämato

Hej! Vet inte varför det känns så trögt med det här bloggandet just nu. Det som tidigare har löpt sådär... effortless. Vad det ens heter på svenska. Kanske det är brist på svenska som gör det svårt att skriva. I alla fall; idag har jag badat bastu och ätit som en bottenlös. Var så trött efter bastun att jag somnade i en stol med magen utspänd som en luftballong. Förutom det har jag diskat ett lass och varit i hundparken med hundarna. Rensat lite bladselleri. Men alltså, ROSA och SVART, den grejen hänger ännu med. Sen jag skrev det där inlägget om svarta o rosa kläder har det närmast verkat som att en besvärjelse har trätt i kraft eller nåt, eller som att nån spelar ett spratt med en. Det är helt sjukt så många som går i rosa och svart! Bara kolla omkring er, på skoj, i stan en eftermiddag. Det är på riktigt som att få en korvamato fast i ögonen, alltså en silmämato. Idag började vi sjunga en sång till melodin av La Cucaracha varje gång nån klädd i rosa och svart kom emot. Det blev en hel massa sjunget.

Friday, October 10, 2014

Ögonen djupa som Baikalsjön

Gradun är ivägskickad för kommentarer, vilket betyder att jag spenderar ett par dagar ensam hemma på eget bevåg, med alldeles för mycket tid. Idag har jag spelat Lotro och ridit omkring i Moria, blivit allierad med the miners och tagit en båt över till Mirkwood där jag slogs med lite goblins och satte eld på lite tavara. Spelade så länge och intensivt att rönnbären slutade vara rönnbär – såg upp från skärmen och ut mot trädet och där hängde de – klasarna med röda, små namnlösa bollar. Världen tedde sig plötsligt så konstgjord, så sval och poänglös. Funderade vad det är som gör att jag så gärna ger mitt allt till ingenting, medan mitt övriga liv och allt kring det får falla samman. Ibland tycker jag att det är så himla svårt att ta hand om sig själv, en 34-årig, bångstyrig hedonist som älskar choklad och inte tycker om att dricka vatten. Man vill ju mest vara snäll med sig själv för att man tycker lite synd om sig på ett sätt, såhär utlämnad och utan framtidsplaner. Så man låter sig sova, man låter sig lata sig. Medan det man egentligen skulle behöva antagligen är nån form av strikt läger med hård disciplin. Ibland tror jag att det skulle vara sunt för mig att få eller adoptera ett barn, eftersom man är tvungen att ta hand om sig själv för att kunna ta hand om nån annan. Eller så går det mer av bara farten när man tar hand om en annan – att man tar hand om sig själv också, menar jag. Man går i säng i tid och sånt där för att man överhuvudtaget ska orka vara morsa nästa dag. Jag undrar om inte om en stor del av livet för många egentligen går ut på att man tar hand om andra, och ofta då ens barn eftersom dom behöver ens hjälp så länge och eftersom dom naturligt är de som står en närmast? Dom som inte har barn hamnar där emellan livets små motorvägar och har ingenting att ha hand om, gapar slött mot badrumsspegeln och ser de oborstade tandraderna, ögonen djupa som Baikalsjön.

Wednesday, October 08, 2014

ROSA och SVART

Idag är den en sån där underbar gummistövelsdag då dagsljuset aldrig riktigt tycks hitta in, lönnlöv blir till plastig sörja i rännstenen, hundarna vantrivs och får fånig vattenkammad frisyr och jag vantrivs i min rosa-svarta hittejacka. Har tänkt på det på sista tiden: ROSA och SVART, allting som är designat åt tjejer, ungdomar och vuxna damer är rosa och svart nuförtiden. Det är som att man vill få in lite "bad girl" i allt det ljusröda, därav det svarta. Som att det är godkänt att vara en stereotyp genuskliché-upprepande fåntratt om man bara blandar in lite svart i det hela. Jag HATAR min jacka men det är den regntätaste jacka jag äger så den får duga.

Rosasvarta lenkkare? Visst är det underbart. Vilken fantasirikedom och frihetskänsla att vara likadan som alla andra, att dessutom klä sig i den absolut fulaste, billigaste och miljöförstörande rosa färg som existerar – det vill vi göra, det längtar vi efter.













Här har man riktigt specificerat vilka färger det är som gäller just nu om någon skulle ha missat det: ROSA och SVART DÅ, för det är det som gäller. Bäst att ha rosa solglasögon också så att nu ingen missar vilken färgskala det är man ska gå efter för att vara den tråkigaste och fulaste, ever, nånsin.


Här är det ÄNNU roligare, för här ska man riktigt kontrastera sig mot sin lika genushjärntvättade heteronormativa sambo, man eller vad det nu är – han bär BLÅTT och GRÅTT för att det är så man ska göra om man är karl just nu.

Monday, October 06, 2014

Vilket sammantaget ytterligare understryker grundantagandet

Det lönar sig att gå till Pizzaline ibland. De har flera alternativ på vegepizzor och om man inte slukar hela pizzan på en gång har man ofta kilometervis med pizza kvar att äta nästa dag. Så idag har jag ätit pizza igen. Skulle koka grönkål till för att vi har metervis med grönkål i kylskåpet, men äh, det blev nu inte av.

Idag sitter jag och skrattar lite åt hur dålig min gradu är. Det är en gradu, men den är fan så dålig, jag har kläckt ur mig såna klantigheter på så banal nivå att det blir riktigt roande, tidvis. Eller vad sägs om sådana här formuleringspärlor:

I ovanstående citat finns mycket att ta fasta på. För det första är tonen i beskrivningen av Rihanna nedvärderande, vilket beskrivningar som ”tunga ögonlock över de permanent simmiga ögonen” bidrar till: uttrycket kan tolkas som att Rihanna är drogpåverkad och därmed oseriös.

Heheheheheh.

Även scenrekvisitan omnämns och hela evenemanget beskrivs som ett ”sommarlovet är slut-party”, vilket sammantaget ytterligare understryker grundantagandet om att pop är en oseriös musikform.

"Vilket sammantaget ytterligare understryker grundantagandet"! Hohohohohohohoho. Jag dör lite. Har nog en hel del arbete att göra ännu, dvs att rensa ut såna här pärlor. Men ytligheten – den kan jag inte fejka, den kan jag inte frångå. Att det här är en skituppsats som inte ens tar sig själv på allvar.
Nå, men vi får se om dom går på det.

Härligheter

Idag kläcker jag ur mig sådana här härligheter:

"Jag frågar mig om det finns skillnader i framställningen av kvinnliga och manliga artister, om det finns grundläggande åsikter om vad pop och rock bör gå ut på samt om pop betraktas som en mer ytlig och mindre värd genre än rock samt om en sådan uppfattning i så fall går ut över kvinnliga artister."

Please help me cause I don't know wtf I'm saying.

Sunday, October 05, 2014

Hänga opponer på blogg

Ursäkta nu om det verkar som att jag har en massa (negativa) åsikter om saker hela tiden – känner mig precis som den medelålders hagga jag antagligen håller på att bli, men alltså detta: slösurfade in på en blogg på vilken ett sjukt barn hängde nästan opponer. Jag vet inte vart bloggvärlden är på väg, men jag skulle inte vara nöjd att som barn bokstavligen hängas ut för offentligheten hur som helst i vilka positioner som helst, även om det är mamma som gör det. Det här får mig att fundera på hur man relaterar till sina barn i egenskap av förälder. I många fall verkar det nästan som om barnen vore en del av föräldrarna, som om dom var utväxter av de själva; små miniatyrkopior, tillhörigheter som man får visa upp och göra vad som helst med. Har man glömt att ens barn också är egna, självständigt fungerande individer som har åsikter och som har rätt att ha egen vilja? Varifrån kommer den här tanken att man som förälder har rätt i att posta hurdana bilder som helst av sina barn? Frågar dom först eller? Hur funkar det där?

Saturday, October 04, 2014

Varken det ena eller det andra

Jag tänkte alldeles just skriva lite och drog datorn mot famnen så att sladdarna höll på att dra ner ner kaffe- och tekoppar, småkex, smörgåsar och ett tiotal prasslande påsar och nu sitter jag istället här i skitobekväm ställning med låsta axlar och datorn på helomöjlig skrivhöjd och... vinkar! Det går bra, vet ni. Satan vad jag är på gott humör. Jag gör ytterst litet per dag, men de många små bäckarna har blivit till en HEL Å, kan ni tänka er att ordspråket STÄMMER! Jag närmar mig nån slags deadline och allt ser ljust ut. Luften är lättare att andas, drömmarna har kommit tillbaka till nattsömnen, sådana saker. Jag tar lätt på livet [blinkar frenetiskt].

Idag såg jag på en dokumentär om en som måste vara en av vår tids mest inflytelserika konstnärer, Marina Abramovic. Det var en så sjukt bra dokumentär att jag inte ens orkar skriva nåt om den, ni bara måste helt enkelt se den! Fast sådär är det å andra sidan alltid: antingen ser jag på dokumentärer som är helt SJUKT BRA eller så ser jag inte alls.

Jo, förra veckan såg jag faktiskt på en dokumentär som varken var bra eller dålig, den var bara hemsk. Den handlade om hur man i Kina ville återinföra en vildhästsort som man hade lyckats utrota i vilt tillstånd. Allt gick mer eller mindre åt helvete. Plötsligt skulle hästarna klara sig själva, de som hade vuxit upp i stallets trygghet och värme. Det var som en dokumentär som handlade om en blandning mellan människans idioti och grymhet.

Lagen säger ju:
1. Det är tusen gånger enklare att misslyckas än att lyckas
2. Dåliga vanor och rutiner tar ett ögonblick att inrota, goda tar en evighet av övning
och
3. Perfection is lots of little things done well (Marco Pierre THE BEST White).

Det var en dokumentär som gjorde mig så deprimerad att jag inte har kunnat tala om det förrän nu.
Tur att jag efter det har sett på annat.