1. Att man låter plantorna dö
Man kan nog sköta om alla världens pappersuppgifter, pointless analyser, grafer o mänskligt tjafs, men inte se till att växterna i kafferummet hålls vid liv.
2. Att man kokar överdrivet mycket kaffe som sen blir å stå
Koka kaffe efter förbrukning för bövelen. Fair Trade-kaffe finns aldrig på arbetsplatser.
Sunday, March 31, 2013
Påskjäveln
Nä, jag är int glad. Övervägde att delta i ett kliniskt experiment, man skulle ha fått gratis depressionsmedel, men sen insåg jag hur vrickad man kan bli av sådana där medel, så jag är hellre faktiskt sånhän. Vad det nu sen är jag har blivit. En leggingstyp i slattrig långtröja, en som konstant gäspar och knappt har ögonen öppna.
Jag träffade en gammal kamrat igår. Hon fullkomligt strålade. Det unnar jag henne. Jag riktigt kände hur ett sånt där friskt välmående vällde ut ur hennes kropp. Jag hoppades att jag såg ens lite skaplig ut, att inte benen hade blivit defekta utan att jag märkt det, att jag har blivit en smal, svag typ med putmage, påsar under ögonen, förstorade porer och sånt. Jag såg en karl som låg i snödrivan här för nån vecka sen, frågade att hur är det fatt, onks kaikki hyvin? "Joo, kaikki hyvin" sa han, uppenbart i fyllan eller nerknarkad eller något. Då tänkte jag, att tänk om man blir en sån där som ligger i en snödriva och säger att kaikki hyvin.
Jag orkar inte sminka mig. Har aldrig orkat det. Nån gång i tiden handlade det om att man faktiskt såg bättre och naturligare ut utan smink. Idag handlar det enbart om lättja och uppgivelse. Det händer att jag köper en burk av nåt slags försköningsmedel, som till exempel deodorantpulver eller nån form av hårinpackning, men de där burkarna blir alltid stående i hyllan. Mitt i allt har deras utgångsdatum passerat. Borsten samlar också damm. Det händer att jag borstar igenom mitt hår ibland, det är en upplevelse. Det är som att hårtovorna har bildat egna nätverk, grundat små caféer i ändorna där de hänger och smider historier om hur allt var bättre förr.
Jag vet inte vad det är jag försöker berätta. Att jag har blivit bitter, kanske? Att jag inte orkar med något? Att jag egentligen bara skulle villa spela onlinespel hela tiden men att jag inte säger det åt någon? Att jag är deprimerad? Att jag föraktar mig själv när J dansar omkring med dammvippan och säger att han dammsugar, men Lotta diskar ju, han tvättar vessan, men Lotta diskar ju. Han torkar damm, men Lotta diskar. Han plockar upp kläder efter mig, han lagar mat åt oss, han lagar paj ibland men kan inte klaga på mig och vill det inte heller, för jag diskar ju. Det är det enda jag gör där hemma.
Men det är okej. Jag har gjort en sovjetisk ettårsplan. Om ingenting har förändrats till det bättre, så att det märks, känns och hörs om ungefär ett år, så måste jag göra något radikalt.
Högtiderna är svårast, så har det alltid varit. Under högtider känns det alltid som att nån med våld försöker trycka in fyrkantiga mej in i ett runt hål. Normen riktigt fettar till sig under högtiderna; allt det där självklara ska ut i dagsljuset; de små påskhäxorna, riset, kaninerna, äggen. Allt skriker att "Såhär ska det vara! Var är dina påskägg, va? Var är dina små påskhäxor?! Hem och steka lamm med dig". Tack och lov finns det sådana vuxna som själv klär ut sig, annars hade jag som sagt säkert inte skrattat alls den här påsken.
Jag träffade en gammal kamrat igår. Hon fullkomligt strålade. Det unnar jag henne. Jag riktigt kände hur ett sånt där friskt välmående vällde ut ur hennes kropp. Jag hoppades att jag såg ens lite skaplig ut, att inte benen hade blivit defekta utan att jag märkt det, att jag har blivit en smal, svag typ med putmage, påsar under ögonen, förstorade porer och sånt. Jag såg en karl som låg i snödrivan här för nån vecka sen, frågade att hur är det fatt, onks kaikki hyvin? "Joo, kaikki hyvin" sa han, uppenbart i fyllan eller nerknarkad eller något. Då tänkte jag, att tänk om man blir en sån där som ligger i en snödriva och säger att kaikki hyvin.
Jag orkar inte sminka mig. Har aldrig orkat det. Nån gång i tiden handlade det om att man faktiskt såg bättre och naturligare ut utan smink. Idag handlar det enbart om lättja och uppgivelse. Det händer att jag köper en burk av nåt slags försköningsmedel, som till exempel deodorantpulver eller nån form av hårinpackning, men de där burkarna blir alltid stående i hyllan. Mitt i allt har deras utgångsdatum passerat. Borsten samlar också damm. Det händer att jag borstar igenom mitt hår ibland, det är en upplevelse. Det är som att hårtovorna har bildat egna nätverk, grundat små caféer i ändorna där de hänger och smider historier om hur allt var bättre förr.
Jag vet inte vad det är jag försöker berätta. Att jag har blivit bitter, kanske? Att jag inte orkar med något? Att jag egentligen bara skulle villa spela onlinespel hela tiden men att jag inte säger det åt någon? Att jag är deprimerad? Att jag föraktar mig själv när J dansar omkring med dammvippan och säger att han dammsugar, men Lotta diskar ju, han tvättar vessan, men Lotta diskar ju. Han torkar damm, men Lotta diskar. Han plockar upp kläder efter mig, han lagar mat åt oss, han lagar paj ibland men kan inte klaga på mig och vill det inte heller, för jag diskar ju. Det är det enda jag gör där hemma.
Men det är okej. Jag har gjort en sovjetisk ettårsplan. Om ingenting har förändrats till det bättre, så att det märks, känns och hörs om ungefär ett år, så måste jag göra något radikalt.
Högtiderna är svårast, så har det alltid varit. Under högtider känns det alltid som att nån med våld försöker trycka in fyrkantiga mej in i ett runt hål. Normen riktigt fettar till sig under högtiderna; allt det där självklara ska ut i dagsljuset; de små påskhäxorna, riset, kaninerna, äggen. Allt skriker att "Såhär ska det vara! Var är dina påskägg, va? Var är dina små påskhäxor?! Hem och steka lamm med dig". Tack och lov finns det sådana vuxna som själv klär ut sig, annars hade jag som sagt säkert inte skrattat alls den här påsken.
Äntligen blev jag glad i påsk..
...när jag fick syn på ett foto av min gamla barndomsvän som hade klätt ut sig till påskhäxa. Bland alla påskris, bakelser, pynt, djur för att inte tala om alla "jätttesöta" små utklädda barn, så värmde det ett gammalt hjärta att se en vuxen som LEKER LITE :).
Thursday, March 28, 2013
Jo, det finns något som jag ångrar
När jag var liten samlade jag på godispapper. Hade en stor plastkass full med alla sorters omslag av påsar och chokladstänger som jag gillade att fingra på ibland. Jag samlade så pass länge att jag till och med hade ett par olika Pihlaja-påsar, så man såg hur designen förändrades allt medan 90-talet framskred. Så en dag när jag var några år äldre, så städade jag och fick för mig att slänga den där kassen. Sådär bara. Barndomens trams, tänkte jag. Minns ännu hur jag bar den runt hörnet till soptunnan och samtidigt hade ett uns av tvekan i mig, en sån där tvekan som man bestämt skyfflar undan för att man tror att det bara är sån där allmän livstvekan.
Men idag. Och förra månaden. Och månaden före det. Och året före det. Jag ångrar mig. Jag hoppas att jag bara minns fel. VARFÖR SATAN SLÄNGDE JAG DEN DÄR KASSEN?!
Men idag. Och förra månaden. Och månaden före det. Och året före det. Jag ångrar mig. Jag hoppas att jag bara minns fel. VARFÖR SATAN SLÄNGDE JAG DEN DÄR KASSEN?!
Monday, March 25, 2013
Rasism och snapsvisor
Alltså idag har det känts som att jag har haft hela världen emot mig. Äntligen börjar jag trivas! Varför i hela fridens namn skulle allt behöva gå ut på att alla ska tycka precis likadant om allt hela tiden? Även om killarna i Bob Malmström säkert är hur trevliga och fiffiga som helst, så tycker jag att deras image-idé är ogenomtänkt, så var det sagt.
Men att mina luggslitna akademikärslynglar till studerande-kollegor skulle få sjunga sina uppenbart rasistiska snapsvisor utan att jag alls skulle reagera, sånt existerar inte längre i min tillvaro. Idag fick jag veta att det inom nån ämnesförening finns ett sånghäfte som har försetts med texten "Jag understöder inte rasistiska snapsvisor" eller nåt liknande, för att snapsvisehäftet typ är fullsmockat med texter som går ut på att alla ryssar ska dra åt helvete och liknande. Till råga på det har nån annan mupp gått och tryckt ett VITT KLISTERMÄRKE som man kan LIMMA ÖVER texten med, dvs underförstått, att man UNDERSTÖDER det rasistiska i sångtexterna, eller att man bokstavligen skiter i att det finns uttalad rasism i våra finlandssvenska snapsvisor som sjungs på akademin. Detta i Finland 2013, och studerandena bá, "ja men blahi och blaha, inte tycker vi ju sådär egentligen, och det är många som skulle bli upprörda om man skulle förbjuda dessa sånger" och så vidare.
Enligt den här artikeln är rasism som studentunderhållning vida känt och jag känner tyvärr inte till studentkulturen vid ÅA nåt desto bättre eftersom jag är en gammal tant som håller mig utanför. Hur som helst så vill jag säga det samma åt mina medstuderanden som åt sannfinländarna, sverigedemokraterna, vem som helst som tycker att dom håller på med nån "harmlös" aktivitet som är skyddad bara för att den betraktas som nån retarded tradition; all jävla tradition behöver inte bevaras bara för att Europa är i kris, till exempel inte sånger som uttryckligen talar skit om ett specifikt folkslag. Oder? Att man ens ska behöva skriva sånt här.
Men att mina luggslitna akademikärslynglar till studerande-kollegor skulle få sjunga sina uppenbart rasistiska snapsvisor utan att jag alls skulle reagera, sånt existerar inte längre i min tillvaro. Idag fick jag veta att det inom nån ämnesförening finns ett sånghäfte som har försetts med texten "Jag understöder inte rasistiska snapsvisor" eller nåt liknande, för att snapsvisehäftet typ är fullsmockat med texter som går ut på att alla ryssar ska dra åt helvete och liknande. Till råga på det har nån annan mupp gått och tryckt ett VITT KLISTERMÄRKE som man kan LIMMA ÖVER texten med, dvs underförstått, att man UNDERSTÖDER det rasistiska i sångtexterna, eller att man bokstavligen skiter i att det finns uttalad rasism i våra finlandssvenska snapsvisor som sjungs på akademin. Detta i Finland 2013, och studerandena bá, "ja men blahi och blaha, inte tycker vi ju sådär egentligen, och det är många som skulle bli upprörda om man skulle förbjuda dessa sånger" och så vidare.
Enligt den här artikeln är rasism som studentunderhållning vida känt och jag känner tyvärr inte till studentkulturen vid ÅA nåt desto bättre eftersom jag är en gammal tant som håller mig utanför. Hur som helst så vill jag säga det samma åt mina medstuderanden som åt sannfinländarna, sverigedemokraterna, vem som helst som tycker att dom håller på med nån "harmlös" aktivitet som är skyddad bara för att den betraktas som nån retarded tradition; all jävla tradition behöver inte bevaras bara för att Europa är i kris, till exempel inte sånger som uttryckligen talar skit om ett specifikt folkslag. Oder? Att man ens ska behöva skriva sånt här.
Saturday, March 23, 2013
Att äta groddar
Kom att tänka på nåt ganska konstigt eller riktigt självklart just, medan jag tråttande munnen full med groddar. Tänkte på hur det känns i munnen när man äter groddar, som att man äter nånting levande, nånting som ger en slags livskraft åt en på ett mycket konkret sätt, det kan vara bara inbillning, men i alla fall. Jämförde sen med att äta t.ex. fryspizza, hur det känns som att man äter en smaksatt, uppblött, infettad och hårt kryddad pappskiva egentligen, att man nog blir mätt men att det inte känns som att man får något ut av den där mättnadskänslan, på nåt sätt.
Kanske det där med raw food inte är helt bara bullshit ändå? Kanske man borde tråtta munnen full med levande saker lite oftare.
Sen är det ju också lite roligt, att vegetarianer och veganer egentligen är dom som på riktigt äter levande organismer, medan köttätare äter sånt som redan har dött. Fast köttätare äter ju sånt som har dött i onödan, medan veganer och vegetarianer äter sånt som är förnybart, sånt som inte tar skada av att man river bort en bit av dom (hehe) och äter upp dom. Nu kom jag att tänka på det där folket som tappar blod av t.ex. hjortar och dricker blodet för att få styrka. Det är ju lite elakt mot hjorten, men egentligen inte så illa kanske? Att bli av med lite blod lär ju vara rent hälsosamt och om nån dricker upp det, är det ju ändå bara hemåt.
Sen tycker jag heller inte att det alls är illa att till exempel äta småkräk från skogen, i fall småkräken inte är utrotningshotade. Vi borde satsa mer på att äta gräshoppor och sånt, antagligen.
Eller nåt. Nu ska jag gå hem.
Kanske det där med raw food inte är helt bara bullshit ändå? Kanske man borde tråtta munnen full med levande saker lite oftare.
Sen är det ju också lite roligt, att vegetarianer och veganer egentligen är dom som på riktigt äter levande organismer, medan köttätare äter sånt som redan har dött. Fast köttätare äter ju sånt som har dött i onödan, medan veganer och vegetarianer äter sånt som är förnybart, sånt som inte tar skada av att man river bort en bit av dom (hehe) och äter upp dom. Nu kom jag att tänka på det där folket som tappar blod av t.ex. hjortar och dricker blodet för att få styrka. Det är ju lite elakt mot hjorten, men egentligen inte så illa kanske? Att bli av med lite blod lär ju vara rent hälsosamt och om nån dricker upp det, är det ju ändå bara hemåt.
Sen tycker jag heller inte att det alls är illa att till exempel äta småkräk från skogen, i fall småkräken inte är utrotningshotade. Vi borde satsa mer på att äta gräshoppor och sånt, antagligen.
Eller nåt. Nu ska jag gå hem.
Friday, March 22, 2013
Halåpoddens första avsnitt
http://haloopod.bandcamp.com/track/hal-pilotavsnitt
Nu är det då på det viset att det första avsnittet är ute i etern, hehe. Det får vara vad det är, helt enkelt.
Om man gillar oss, kan man lika oss på Facebook.
Nu är det redan 23.3, men jag tänker helt kallt bara fortsätta skriva på det här inlägget, eftersom det blev så kort igår när jag var såååå tröööötttt. Jag tänkte på det här, hur personligt och nära in på det känns att prata för folk, att låta sin röst bli hörd, samt hur SVÅRT det är, hur mycket enklare och anonymare skrivandet känns. Jag har ju skrivit här länge, men aldrig att jag skulle ha känt att "nu blir det nog fånigt" eller "nu blir det nog för mycket" på samma sätt som jag hela tiden tänkte när jag plötsligt skulle prata för en potentiell lyssnarskara.
Många saker slog mig; bland annat att vägen från tanke till ord är så mycket kortare och mer akut när man pratar, medan man kan sitta och fila på och ändra på en mening i skrift hur länge som helst.
Sen gjorde jag som jag brukar och frågade Joakim varför det är på detta viset, och så klart hade han en precis och utförlig redogörelse färdigt formulerad i sin tänkarhjärna. Han menade att "det officiella pratandet" är svårare, eftersom pratandet är det första vi lär oss och eftersom det är något vi förknippar med diskussion, meningsutbyte och allmänt babbel bara. Så att så fort man sätts i en situation då man ska använda detta bekanta prat till att på något sätt prata för, inte med nån annan, så känns det konstlat. Det måste ju vara exakt på samma sätt som det känns för en poet eller författare att mitt i allt måsta läsa upp nåt man skrivit, attan vilken konstig situation!
Skrivandet, å andra sidan, är något man alltid gör för sig själv. Även om skrivandet kan vara en kommunikation med andra, så sitter man alltså i nåt slags enrum med sig själv, pennan eller tangentbordet när man skriver och det är en helt naturlig situation.
Sen slog det mig också, att folk ofta är så jäkla olika i text vs i tal. Jonas Gardell till exempel, en väldigt skojfrisk och komisk, klarsynt typ i offentligheten, men en misantrop och melankol i sina texter. Jag känner också lite på mig, att jag ofta ter mig som en riktigt flamsig fjant ute i det öppna, eftersom det ofta är ganska ansträngande för mig att vara med folk, och det här gör nu sen inget gott åt pratet. Jag känner mig faktiskt 1000 gånger mer som den jag är när jag skriver.
Och ja, det sista som slog mig, var att jag nu förstår den där transformationen som jag ser att sker med många som jobbar på radio; de blir med tiden som en slags muppet-version av sig själva. De har nån slags låtsaspersonlighet som de tar fram i radion, kanske för att orka med sitt jobb och för att kunna prata fritt och ledigt utan att behöva ta upp personliga saker, och sen är det lätt hänt att de börjar identifiera sig med den här låtsaspersonligheten för att så småningom bli till en slags radiomuppet; en som inte kan hantera tystnad, som känner att de måste underhålla folk hela tiden, som tappar förmågan att lyssna och tappar en del av sig själv, helt enkelt.
Det har ibland hänt då jag har varit på nån slags radiointervju, att journalisten har ställt en fråga, men sen nickar så frenetiskt medan man svarar, att man direkt får lust att tysta ner sig själv. Och man har absolut ingen känsla av att det man säger verkligen har nån betydelse, eller allra minst att journalisten lyssnar på vad man säger. Hen har naturligtvis ögonen på nästa fråga i protokollet. Fuck journalism.
Jah, blahblah.
Nå men, jag ska ändå försöka använda denna kunskap, pratet, till att på nåt sätt i alla fall försöka förmedla nåt av värde i de framtida podcastsen, lite i samma stil som jag vill förmedla nåt jag tror att har lite värde genom skrivandet, genom den här bloggen
Nu är det då på det viset att det första avsnittet är ute i etern, hehe. Det får vara vad det är, helt enkelt.
Om man gillar oss, kan man lika oss på Facebook.
Nu är det redan 23.3, men jag tänker helt kallt bara fortsätta skriva på det här inlägget, eftersom det blev så kort igår när jag var såååå tröööötttt. Jag tänkte på det här, hur personligt och nära in på det känns att prata för folk, att låta sin röst bli hörd, samt hur SVÅRT det är, hur mycket enklare och anonymare skrivandet känns. Jag har ju skrivit här länge, men aldrig att jag skulle ha känt att "nu blir det nog fånigt" eller "nu blir det nog för mycket" på samma sätt som jag hela tiden tänkte när jag plötsligt skulle prata för en potentiell lyssnarskara.
Många saker slog mig; bland annat att vägen från tanke till ord är så mycket kortare och mer akut när man pratar, medan man kan sitta och fila på och ändra på en mening i skrift hur länge som helst.
Sen gjorde jag som jag brukar och frågade Joakim varför det är på detta viset, och så klart hade han en precis och utförlig redogörelse färdigt formulerad i sin tänkarhjärna. Han menade att "det officiella pratandet" är svårare, eftersom pratandet är det första vi lär oss och eftersom det är något vi förknippar med diskussion, meningsutbyte och allmänt babbel bara. Så att så fort man sätts i en situation då man ska använda detta bekanta prat till att på något sätt prata för, inte med nån annan, så känns det konstlat. Det måste ju vara exakt på samma sätt som det känns för en poet eller författare att mitt i allt måsta läsa upp nåt man skrivit, attan vilken konstig situation!
Skrivandet, å andra sidan, är något man alltid gör för sig själv. Även om skrivandet kan vara en kommunikation med andra, så sitter man alltså i nåt slags enrum med sig själv, pennan eller tangentbordet när man skriver och det är en helt naturlig situation.
Sen slog det mig också, att folk ofta är så jäkla olika i text vs i tal. Jonas Gardell till exempel, en väldigt skojfrisk och komisk, klarsynt typ i offentligheten, men en misantrop och melankol i sina texter. Jag känner också lite på mig, att jag ofta ter mig som en riktigt flamsig fjant ute i det öppna, eftersom det ofta är ganska ansträngande för mig att vara med folk, och det här gör nu sen inget gott åt pratet. Jag känner mig faktiskt 1000 gånger mer som den jag är när jag skriver.
Och ja, det sista som slog mig, var att jag nu förstår den där transformationen som jag ser att sker med många som jobbar på radio; de blir med tiden som en slags muppet-version av sig själva. De har nån slags låtsaspersonlighet som de tar fram i radion, kanske för att orka med sitt jobb och för att kunna prata fritt och ledigt utan att behöva ta upp personliga saker, och sen är det lätt hänt att de börjar identifiera sig med den här låtsaspersonligheten för att så småningom bli till en slags radiomuppet; en som inte kan hantera tystnad, som känner att de måste underhålla folk hela tiden, som tappar förmågan att lyssna och tappar en del av sig själv, helt enkelt.
Det har ibland hänt då jag har varit på nån slags radiointervju, att journalisten har ställt en fråga, men sen nickar så frenetiskt medan man svarar, att man direkt får lust att tysta ner sig själv. Och man har absolut ingen känsla av att det man säger verkligen har nån betydelse, eller allra minst att journalisten lyssnar på vad man säger. Hen har naturligtvis ögonen på nästa fråga i protokollet. Fuck journalism.
Jah, blahblah.
Nå men, jag ska ändå försöka använda denna kunskap, pratet, till att på nåt sätt i alla fall försöka förmedla nåt av värde i de framtida podcastsen, lite i samma stil som jag vill förmedla nåt jag tror att har lite värde genom skrivandet, genom den här bloggen
Möjligheter
Mitt liv kännetecknas nog på nåt sätt av att det stundom händer flippade saker. Till exempel att nån tysk på ett tåg räcker över en handskriven lapp åt en, på vilken det står "I can see that your being is very old" eller att en guatemalansk busschaufför plockar upp en från en korsning och låter en sova hos sin mamma & syster. Eller att man inte har nånstans och sova, hittar en cirkus, knackar på en vagn och frågar om man får sova under deras vagn och de bara stirrar helt oförstående på en och tror att man typ är från polisen eller nåt. Eller att man hittar en flyer i Helsingfors, och två månader senare befinner sig mitt i Amsterdam, snickrandest labyrint, ihopbyggandest konstutställning. Och att man senare flyger till Finland med hela utställningen i väskan (bland annat stulna blodprover från random sjukhus).
Men det är lättare att tro att man är mer benägen att råka ut för märkvärdigheter utomlands, medan man egentligen har helt samma möjligheter att uppleva saker här i hemtrakterna - man bara tenderar att vara mer bekväm här hemma, går hem istället för att bli på en bänk och sitta, tittar på teve istället för att gå ut i parken och rita.
Nu har det igen hänt nåt riktigt roligt och flippat i mitt liv, och det är den här podcasten vars första avsnitt kommer att lanseras senare idag eller i morgon, eller under helgens lopp, eller allra senast på måndag. Den har blivit till just på ett sånt här spontant sätt som jag förknippar med ungdomen; man möter nån man inte känner och så gör man bara och ser vad det blir. Den här podcasten innehåller bland annat min sång och mina fåniga jingles, så det är lite sig själv på ett silverfat över hela det här, super-scary och samtidigt just det jag vill. Många blandade känslor Mao tse tung.
Men det är lättare att tro att man är mer benägen att råka ut för märkvärdigheter utomlands, medan man egentligen har helt samma möjligheter att uppleva saker här i hemtrakterna - man bara tenderar att vara mer bekväm här hemma, går hem istället för att bli på en bänk och sitta, tittar på teve istället för att gå ut i parken och rita.
Nu har det igen hänt nåt riktigt roligt och flippat i mitt liv, och det är den här podcasten vars första avsnitt kommer att lanseras senare idag eller i morgon, eller under helgens lopp, eller allra senast på måndag. Den har blivit till just på ett sånt här spontant sätt som jag förknippar med ungdomen; man möter nån man inte känner och så gör man bara och ser vad det blir. Den här podcasten innehåller bland annat min sång och mina fåniga jingles, så det är lite sig själv på ett silverfat över hela det här, super-scary och samtidigt just det jag vill. Många blandade känslor Mao tse tung.
Wednesday, March 13, 2013
En korg frukt hem till mig, tack
Rostar brödkanter innan jag ska ta itu med skoluppgifter. En halv brödkant. Sedan rostar jag bitar av rågbröd som ramlat längst ner i påsen. Äter dom med ost. Kokar kaffe. Rostar lite till. Gör den vanliga bloggrundan. Vad skriver folk om? Njuter av tystnaden. Undrar hur allt ska bli. Tänker att idag om ett år, den 13.3, vad månne jag gör då? Månne saker och ting har ordnat upp sig, rett ut sig? Det känns lite som att jag är på toppen av nån slags kurva som sen kommer att gå neråt, stabilisera sig, samtidigt som en annan linje som hållit sig jävligt lågt kommer att söka sig uppåt. Det känns som att jag har blandat in mig i så många saker nu på sistone, så nån av dom bara måste bära med sig en korg frukt hem till mig. Så är det bara, så funkar det bara. Det kan omöjligtvis vara så att ALLT det här icke-vinstbringande som jag har satt näsan i blöt i, skulle vara bara skit. Eller? I don't know. Medborgarlön, ja tack.
b u r n o u t
Att det ska vara så svårt att planera sin vardag. Det har gått veckor utan att jag har haft något alls att göra, och mitt i allt befinner jag mig i en situation då jag borde
1. göra ett arbete om vokal musik fram till barocken
2. skriva en utförlig auditiv musikanalys med ackordanvisningar till Stereolabs The Free Design
3. klippa ihop vår podcast så den löper smidigt
4. göra en jingle till podcasten
5. spela in nån slags mellanmusik till podcasten
6. rita nån slags logo för vår podcast
7. göra ett cd-omslag till en jeppisorkester
8. öva in ett tiotal finska poplåtar och arrangera dom på dragspel
9. rita ett seriealbum
Mindre viktigt men ändå relevant:
10. öva mer dragspel med väinö grön (jag hinner typ aldrig komma fram till VAD jag egentligen ska spela och HUR, det är bara att sen SPELA och så ser man hur det låter)
11. öva xaphoon med joona & valaat
12. ringa till Teosto och höra hur man gör när man ska fungera som arrangör och blah blah blah
SAMT gå ut med hunden, äta, diska, sova och allt det där normala. OCH i kväll har vi keikka på Kuka. Och på helgen ska vi spela in en skiva. Och i morgon ska jag sitta i receptionen för nåt symposium i Arken.
Är det underligt att jag känner mig helt svag i hela kroppen redan då jag ska stiga upp?
Nåja, allt det här (nästan) är roligt. Så jag borde inte klaga, bara göra. Men igår kväll kände jag igen det där stinget av vinäger i huvudet, den där sura tyngden av att nu är det fan för mycket bara, och så startade jag i gång Lotro igen och lät mig försvinna in i hästarnas, orcsens, goblinsens och de lärda trollkarlarnas värld. Det är skönt så länge det varar, men sen när man stänger av och tittar upp så sjunger det bara en ton mellan öronen på en (ett B oftast), det är alldeles mörkt och huvudet går på högvarv samtidigt som inget processeras. Och det går inte att somna. Och man får släpa gästmadrassen över golvet, kasta en fleecepläd på den och sen ligga där och olma sig under påslakanslöst täcke, kvida sig igenom nattens timmar (ok, överdrift), ligga och svettas tillsammans med hund som ständigt envisas med att lägga sig tvärs över madrassen, och detta eftersom man ju inte vill störa sin partner som måste upp och göra arbete som på riktigt är viktigt klockan sex.
Man är sitt eget helvetes smed.
1. göra ett arbete om vokal musik fram till barocken
2. skriva en utförlig auditiv musikanalys med ackordanvisningar till Stereolabs The Free Design
3. klippa ihop vår podcast så den löper smidigt
4. göra en jingle till podcasten
5. spela in nån slags mellanmusik till podcasten
6. rita nån slags logo för vår podcast
7. göra ett cd-omslag till en jeppisorkester
8. öva in ett tiotal finska poplåtar och arrangera dom på dragspel
9. rita ett seriealbum
Mindre viktigt men ändå relevant:
10. öva mer dragspel med väinö grön (jag hinner typ aldrig komma fram till VAD jag egentligen ska spela och HUR, det är bara att sen SPELA och så ser man hur det låter)
11. öva xaphoon med joona & valaat
12. ringa till Teosto och höra hur man gör när man ska fungera som arrangör och blah blah blah
SAMT gå ut med hunden, äta, diska, sova och allt det där normala. OCH i kväll har vi keikka på Kuka. Och på helgen ska vi spela in en skiva. Och i morgon ska jag sitta i receptionen för nåt symposium i Arken.
Är det underligt att jag känner mig helt svag i hela kroppen redan då jag ska stiga upp?
Nåja, allt det här (nästan) är roligt. Så jag borde inte klaga, bara göra. Men igår kväll kände jag igen det där stinget av vinäger i huvudet, den där sura tyngden av att nu är det fan för mycket bara, och så startade jag i gång Lotro igen och lät mig försvinna in i hästarnas, orcsens, goblinsens och de lärda trollkarlarnas värld. Det är skönt så länge det varar, men sen när man stänger av och tittar upp så sjunger det bara en ton mellan öronen på en (ett B oftast), det är alldeles mörkt och huvudet går på högvarv samtidigt som inget processeras. Och det går inte att somna. Och man får släpa gästmadrassen över golvet, kasta en fleecepläd på den och sen ligga där och olma sig under påslakanslöst täcke, kvida sig igenom nattens timmar (ok, överdrift), ligga och svettas tillsammans med hund som ständigt envisas med att lägga sig tvärs över madrassen, och detta eftersom man ju inte vill störa sin partner som måste upp och göra arbete som på riktigt är viktigt klockan sex.
Man är sitt eget helvetes smed.
Tuesday, March 12, 2013
Borgarcore
Det finns få band som är så skrattretande som det här "borgarcore"-bandet Bob Malmström. Egentligen tycker jag så illa om dom att jag på ett sätt inte vill unna dom nån form av publicitet, men jag vill ju ändå försöka komma till klarhet över varför dom gör mig upprörd. Kanske är det den här totala oförståelsen och arrogansen inför vad det är punkmentaliteten förmedlar. Och sen den här underliggande högertanken som säger att man med pengar kan köpa allt (dvs också punken).
På hemsidan skriver Bob Malmström: The band was founded in early 2010 as a reaction against the standard, worn out "against the system" leftist punk mentality. It doesn't have to be about how poor you are and how much you hate the system. It can be about how life is good if you think the RIGHT way.
Jo jag fattar, det är sån där högerhumor. Och så vill högerkidsen också va med och leka med de coola pojkarna, är trötta på att bli stämplade som tråkiga kostymnissar, är trötta på att punkbanden ska vara så negativa och alltid bara peka på saker som är fel - istället vill Bob fira det faktum att det har gått bra för dem och skita i alla andra. Vilken fantastisk marknadsidé! Det har typ ALDRIG gjorts förut. [Himmel med ögonen].
Enligt mig är Bob Malmström ett exempel på hur man enkelt och behändigt kan missa ALLT, hur man med lite arrogans lätt kan förbise alla problem som finns att se här i samhället; det är fan bara att blunda för dem; alla orättvisor, alla jämlikhetsfrågor. Höj glaset bara, pappa har en firma som jag kommer att få ärva. Man kommer med ett budskap som säger "vi har fått allt vi vill ha, fötts med guldsked i mun, fått bil till 18-årsdan och nu vill vi också ha punken". Man tror att man är häftig för att man är ärlig med dessa saker, men seriöst killar; ni är så jävla korkade. Och ni kommer aldrig att få punken.
Bob Malmström: Nuförtiden är klass-omedvetenhet int så jättesexigt nåt mer. You will die alone and miss everything cool.
På hemsidan skriver Bob Malmström: The band was founded in early 2010 as a reaction against the standard, worn out "against the system" leftist punk mentality. It doesn't have to be about how poor you are and how much you hate the system. It can be about how life is good if you think the RIGHT way.
Jo jag fattar, det är sån där högerhumor. Och så vill högerkidsen också va med och leka med de coola pojkarna, är trötta på att bli stämplade som tråkiga kostymnissar, är trötta på att punkbanden ska vara så negativa och alltid bara peka på saker som är fel - istället vill Bob fira det faktum att det har gått bra för dem och skita i alla andra. Vilken fantastisk marknadsidé! Det har typ ALDRIG gjorts förut. [Himmel med ögonen].
Enligt mig är Bob Malmström ett exempel på hur man enkelt och behändigt kan missa ALLT, hur man med lite arrogans lätt kan förbise alla problem som finns att se här i samhället; det är fan bara att blunda för dem; alla orättvisor, alla jämlikhetsfrågor. Höj glaset bara, pappa har en firma som jag kommer att få ärva. Man kommer med ett budskap som säger "vi har fått allt vi vill ha, fötts med guldsked i mun, fått bil till 18-årsdan och nu vill vi också ha punken". Man tror att man är häftig för att man är ärlig med dessa saker, men seriöst killar; ni är så jävla korkade. Och ni kommer aldrig att få punken.
Bob Malmström: Nuförtiden är klass-omedvetenhet int så jättesexigt nåt mer. You will die alone and miss everything cool.
Sunday, March 10, 2013
Visa mig din bulla och jag säger dig vem du är
Idag har det bakats bulla här i denna erbarmliga tvåsamhetshåla. Joakim ville ha choklad och jag kanel, så det blev helt enkelt så att vi gjorde var sin plåt. Jag var tvungen att skratta när jag såg resultatet, eftersom bullarna så tydligt pekade på två olika personlighetstyper.
Ni kan ju gissa vilken plåt jag stod för. (Bara ett litet bevis på att allt det här inte bara är i mitt huvud.)
 |
Friday, March 08, 2013
Saker som jag saknar från 80-talet
1. Jumprarna. Man använder inte ens det ordet mera. Men omg, det fanns jumprar. Alla var stora och bekväma.
2. Det blåa ljuset från teven och den där flimrande, runda skärmen som, om man såg riktigt nära ifrån, faktiskt bestod av färgerna röd, grön och blå. Helt otroligt att det där RGB faktiskt funkar.
3. Långsamheten i (DE INHEMSKA) teveprogrammen, de gigantiska glasögonen som nyhetsuppläsarna hade och de helt makalösa frisyrerna som hallåorna hade.
4. Ljudet från en RIKTIG ringtelefon, samt att ringa med en sån - speciellt ljudet av den där skivan som rullar tillbaka på plats efter att man slagit numret.
5. Felix runda ketchupburkar.
6. Bilarna, som var kantiga och av plåt. Inga runda, fåniga futuristiska former.
7. Ville säga nånting om musiken, men kom på att jag nog inte saknar så mycket annat från 80-talsmusiken än det där maffiga trumljudet. Och syntharna, förstås. Och hela sättet att producera musik på på 80-talet. Diversiteten i ljudbilden, ingen loudness-bullshit, ingen tjock radioljudbild som nästan spräcker trumhinnorna på en. The Police. Ok, jag hade visst en hel del att säga om 80-talsmusiken.
8. Valintatalos gamla färger (rosa och blå).
9. Posti-Posten (inte Itella).
10. Godishyllorna och hur alla godispåsar och karkkipapper hade olika kvalitet, prasslade annorlunda. Och såg mer olika ut. Och innanför chokladen hittade man ett speciellt, rutigt stanjolpapper. Varje Geisha kändes som om den var gjord med kärlek och omtanke, inpaketerad i silver, omslagen av papper. Speciellt Kismets omslagsdesign var fenomenal. Jag fattar inte hur man har sabbat bort så mycket fantastisk design under åren.
11. När Big Cat ännu fanns i butikerna.
12. När brevpapper ännu hade en funktion
13. När nån tant sa att om man förstör bara "en enda liten plupp av ett frimärkes sköra kant" så är hela frimärket värdelöst.
14. Att spela in på kassettbandspelare, känslan av att man måste använda lite kraft för att trycka in rec och play på en gång, och sen hur man såg att bandet rullade och den där fantastiska känslan av att det man säger (eller pruppar) kommer in på det där bandet. Jag spelade in ett tjugotal olika fjärtar på kassettband och minns att mina föräldrar nog var lite oroliga för mig där nåt tag.
15. När det inte fanns datorer eller mobiltelefoner nånstans!
2. Det blåa ljuset från teven och den där flimrande, runda skärmen som, om man såg riktigt nära ifrån, faktiskt bestod av färgerna röd, grön och blå. Helt otroligt att det där RGB faktiskt funkar.
3. Långsamheten i (DE INHEMSKA) teveprogrammen, de gigantiska glasögonen som nyhetsuppläsarna hade och de helt makalösa frisyrerna som hallåorna hade.
4. Ljudet från en RIKTIG ringtelefon, samt att ringa med en sån - speciellt ljudet av den där skivan som rullar tillbaka på plats efter att man slagit numret.
5. Felix runda ketchupburkar.
7. Ville säga nånting om musiken, men kom på att jag nog inte saknar så mycket annat från 80-talsmusiken än det där maffiga trumljudet. Och syntharna, förstås. Och hela sättet att producera musik på på 80-talet. Diversiteten i ljudbilden, ingen loudness-bullshit, ingen tjock radioljudbild som nästan spräcker trumhinnorna på en. The Police. Ok, jag hade visst en hel del att säga om 80-talsmusiken.
8. Valintatalos gamla färger (rosa och blå).
9. Posti-Posten (inte Itella).
10. Godishyllorna och hur alla godispåsar och karkkipapper hade olika kvalitet, prasslade annorlunda. Och såg mer olika ut. Och innanför chokladen hittade man ett speciellt, rutigt stanjolpapper. Varje Geisha kändes som om den var gjord med kärlek och omtanke, inpaketerad i silver, omslagen av papper. Speciellt Kismets omslagsdesign var fenomenal. Jag fattar inte hur man har sabbat bort så mycket fantastisk design under åren.
11. När Big Cat ännu fanns i butikerna.
12. När brevpapper ännu hade en funktion
13. När nån tant sa att om man förstör bara "en enda liten plupp av ett frimärkes sköra kant" så är hela frimärket värdelöst.
14. Att spela in på kassettbandspelare, känslan av att man måste använda lite kraft för att trycka in rec och play på en gång, och sen hur man såg att bandet rullade och den där fantastiska känslan av att det man säger (eller pruppar) kommer in på det där bandet. Jag spelade in ett tjugotal olika fjärtar på kassettband och minns att mina föräldrar nog var lite oroliga för mig där nåt tag.
15. När det inte fanns datorer eller mobiltelefoner nånstans!
Retard-o
Har suttit uppe och påtat på jingles, så jag är inte det minsta smartare idag än igår då jag satt upp en video på mej själv mimandest till telefonköns Hold the line. Alltså WTF? Jag gick nog länge sen efter det och funderade om det börjar slå slint nu, på allvar. Kan nån säga det sen åt mig ok? Börjar känna mig lite farligt mycket så som jag kan tänka mig att min bipolära bror kände sig då han blev manisk, tog gitarren och åkte iväg till Stockholm, blev rånad gång på gång och filmade sig själv halvnaken på tyska tågvessor. Jag undrar om jag inte också har en släng av hededäran bipoläriteten? Mycket möjligt, men i så fall tänker jag försöka hantera skiten och värpa ut massor med grejer medan jag är "på topp", liksom alla smarta, smått sinnessjuka mänskor gör.
Thursday, March 07, 2013
Sjuk fiilis i väntan på kundbetjäning till Saunalahti
Nu är det dags för att testa den här bloggens videofunktion. Ber om ursäkt för att jag blivit en sån jäkla blottare på sistone. Beror nog på hyperaktiviteten/egotrippen.
Wednesday, March 06, 2013
Hugo är död
Jag läser på Iltalehtis sidor att Hugo Chavez är död. Får syn på den här bilden och tror i ett ögonblick att det här är dödsbilden, att de två döttrarna lutar sig över sin döda far och ler, eftersom traditionen kanske är sådan där borta, att man ler alltid då det dyker upp en kamera. Oberoende om man står invid sin nyss bortgångne far som... har stelnat i ett flin.
Sen såg jag att bilden hade tagits tidigare och ja, får igen konstatera att det här med att dra snabba slutsatser utgående från bilder fortfarande inte är min starka sida.
Sen såg jag att bilden hade tagits tidigare och ja, får igen konstatera att det här med att dra snabba slutsatser utgående från bilder fortfarande inte är min starka sida.
Tuesday, March 05, 2013
Podcast på gång
Sunday, March 03, 2013
Kolossala 60-talsfönster med bara mörker utanför
Läste nyss Hannas inlägg (jo, hon som kommer imorrn, hon som jag ska spela in podd med:) om hur konstruerade våra liv är, Life as we know it och så hände det igen att jag började skriva en kommentar som blev bara längre, och längre, och längre. Tills jag tog det enväldiga beslutet att göra ett eget inlägg av den.
Det är alltså så att jag har ertappat mig själv med att vara en smitare från samhället. Jag kallar mig en undercover-studerande, dvs en som studerar för att till synes hålla på med nånting, men som egentligen bara har ögonen på nåt helt annat. Det är inte så att jag VILL vara på sidan om och vara arbetslös, lyfta andras skattepengar och vad allt man kan bli beskylld för, absolut inte - vill däremot jättegärna medverka på nåt sätt, men som samhället ser ut just nu så ser jag bara inte hur det skulle funka. Kanske är det så att jag har varit utanför så pass länge att bara tanken på att ha nåt jobb som jag skulle vara tvungen att gå till varje dag har börjat kännas så främmande att jag inte alls kan identifiera mig med den. Men det är klart att jag skulle stiga upp ur sängen som en jäkla kulspruta varje morgon om jag bara hade nåt jobb som jag verkligen skulle känna att skulle vara betydelsefullt på nåt sätt, som skulle utmana mig och få mig att skratta, tänka och eventuellt röra på mig. Och nånstans tror jag faktiskt ännu att det där är möjligt.
Det är heller inte så att jag ligger och slår dank dagarna i ända, tvärtom; jag har så mycket att göra att jag inte ens hinner med hälften av allt jag borde göra per dag. Räknar man sen ännu in att man borde ägna en viss tid per dag till att städa, diska och tvätta, så finns det ännu mer grejer som jag helt enkelt inte hinner med varje dag. Ok, så jag kunde diska nu istället för att skriva blogginlägg, kan man ju tycka. Javisst, det är ju sant. Men ska livet alltid handla om kompromisser, att lämna något man vill göra för något annat som på något sätt är viktigare? Nå excuse me, men då anser jag att mina blogginlägg så gott som alltid är viktigare än disken.
Grejen är också, att ungefär 95% av det jag gör överhuvudtaget inte drar in pengar. Och i vårt samhälle verkar det ju som att allt mäts efter de pengar man lyckas dra in.
En annan fråga: hur fixar sådana som har heltidsjobb att vid sidan av ha "ett eget liv"? Jag har ju mina aningar, förstås. Har sett en heltidsjobbande mor somna framför TV-nytt i hela mitt liv, utmattad efter att först ha stått som lärare framför än 4-5 högstadieklasser, sen handlat mat, sen lagat mat och sen förtärt maten tillsammans med en nästan lika uttröttad (och totalt otacksam) familj. Efter nyheterna somnade föräldraskapet i sin tur båda två, snarkande i sängkammarn ända tills det var dags för nästa nyhets- eller väderleksrapport. På något sätt förknippar jag min barndom med ett tyst, tickande hus med kolossala 60-talsfönster och bara mörker utanför. Man skulle alltid smyga omkring för det var ju så illa om man störde nån som behövde vila. Det värsta av allt var om man fick för sig att NYNNA. Fy fan, så farsgubben hatade nynnande, detta meningslösa gnolande, detta mänskliga, irriterande lilla skitljud.
Sen på kvällen gick ännu mamma på sånglektioner eller tog itu med en bunt uppsatser allt medan pappa gick hålögd omkring eller tvångsskrev recensioner om teatrar eller konstiga konserter.
Jag begriper egentligen inte hur allt det där har gått till. Åtminstone har mina föräldrar fungerat som fungerande varnande exempel, because I do NOT want to find myself in their place, like AT ALL at ANY point of my life. Samtidigt, så beundrar jag min mammas förmåga att hålla ihop, att aldrig klaga, att sådär moderligt bara ta sin lott i livet och dessutom kunna njuta och helt uppriktigt tycka att hennes liv är så jävla bra (herigyyyyd vad det här nu blir persooonligt). Men min mor är faktiskt en av de få mänskorna, som när man har frågat henne om hon är nöjd med sitt liv, helt övertygande och utan sarkasm har svarat att hon är så jäkla nöjd med hur allting har blivit. Ibland undrar jag om hon inte är lite enfaldig. (Jag har också läst hennes dagböcker. Dom handlar bara om de blommor hon har planterat, vem som har varit på besök och hur många grader det har varit i vattnet. Seriöst! Ibland nåt kvasipoetiskt dravel om hösten.) Men mest är jag faktiskt avundsjuk.
Sen undrar jag så klart om det är något med vår generation. Något med kriget och något att vi kanske aldrig har fått se riktig skit. Men sen så var det inget krig i Sverige och där ser man ju samma utveckling. En generellt nöjd 50-talsgeneration och en 80- och 90-talsgeneration som håller på att gå upp i limningarna, har psykiska problem, är egoistiska, autistiska, dampiga, deprimerade, har burnout och boreout, downshiftar och jobbar övertid och studerar buddhism, är ateister, tänder adventsljus och gråter till teven. Är det kanske datorernas fel? Har jag förvandlats till Eskil 60 år? Kanhända tänker jag helt fel nånstans.
Man kunde ju hävda, att poängen med att arbeta är att förtjäna sitt uppehälle. Joväl, men att arbeta största delen av dagens ljusa timmar? Då är det väl bara något som vi har missförstått, för så kan det väl bara inte vara meningen att det ska vara? Man ska arbeta, så att man ska ha råd till att bo i ett hus, och så att man kan fylla huset med prylar. Men samtidigt haltar logiken, för man hinner ju knappt ens vara i sitt hus eller njuta av alla sina prylar om man jobbar heltid.
Det är alltså så att jag har ertappat mig själv med att vara en smitare från samhället. Jag kallar mig en undercover-studerande, dvs en som studerar för att till synes hålla på med nånting, men som egentligen bara har ögonen på nåt helt annat. Det är inte så att jag VILL vara på sidan om och vara arbetslös, lyfta andras skattepengar och vad allt man kan bli beskylld för, absolut inte - vill däremot jättegärna medverka på nåt sätt, men som samhället ser ut just nu så ser jag bara inte hur det skulle funka. Kanske är det så att jag har varit utanför så pass länge att bara tanken på att ha nåt jobb som jag skulle vara tvungen att gå till varje dag har börjat kännas så främmande att jag inte alls kan identifiera mig med den. Men det är klart att jag skulle stiga upp ur sängen som en jäkla kulspruta varje morgon om jag bara hade nåt jobb som jag verkligen skulle känna att skulle vara betydelsefullt på nåt sätt, som skulle utmana mig och få mig att skratta, tänka och eventuellt röra på mig. Och nånstans tror jag faktiskt ännu att det där är möjligt.
Det är heller inte så att jag ligger och slår dank dagarna i ända, tvärtom; jag har så mycket att göra att jag inte ens hinner med hälften av allt jag borde göra per dag. Räknar man sen ännu in att man borde ägna en viss tid per dag till att städa, diska och tvätta, så finns det ännu mer grejer som jag helt enkelt inte hinner med varje dag. Ok, så jag kunde diska nu istället för att skriva blogginlägg, kan man ju tycka. Javisst, det är ju sant. Men ska livet alltid handla om kompromisser, att lämna något man vill göra för något annat som på något sätt är viktigare? Nå excuse me, men då anser jag att mina blogginlägg så gott som alltid är viktigare än disken.
Grejen är också, att ungefär 95% av det jag gör överhuvudtaget inte drar in pengar. Och i vårt samhälle verkar det ju som att allt mäts efter de pengar man lyckas dra in.
En annan fråga: hur fixar sådana som har heltidsjobb att vid sidan av ha "ett eget liv"? Jag har ju mina aningar, förstås. Har sett en heltidsjobbande mor somna framför TV-nytt i hela mitt liv, utmattad efter att först ha stått som lärare framför än 4-5 högstadieklasser, sen handlat mat, sen lagat mat och sen förtärt maten tillsammans med en nästan lika uttröttad (och totalt otacksam) familj. Efter nyheterna somnade föräldraskapet i sin tur båda två, snarkande i sängkammarn ända tills det var dags för nästa nyhets- eller väderleksrapport. På något sätt förknippar jag min barndom med ett tyst, tickande hus med kolossala 60-talsfönster och bara mörker utanför. Man skulle alltid smyga omkring för det var ju så illa om man störde nån som behövde vila. Det värsta av allt var om man fick för sig att NYNNA. Fy fan, så farsgubben hatade nynnande, detta meningslösa gnolande, detta mänskliga, irriterande lilla skitljud.
Sen på kvällen gick ännu mamma på sånglektioner eller tog itu med en bunt uppsatser allt medan pappa gick hålögd omkring eller tvångsskrev recensioner om teatrar eller konstiga konserter.
Jag begriper egentligen inte hur allt det där har gått till. Åtminstone har mina föräldrar fungerat som fungerande varnande exempel, because I do NOT want to find myself in their place, like AT ALL at ANY point of my life. Samtidigt, så beundrar jag min mammas förmåga att hålla ihop, att aldrig klaga, att sådär moderligt bara ta sin lott i livet och dessutom kunna njuta och helt uppriktigt tycka att hennes liv är så jävla bra (herigyyyyd vad det här nu blir persooonligt). Men min mor är faktiskt en av de få mänskorna, som när man har frågat henne om hon är nöjd med sitt liv, helt övertygande och utan sarkasm har svarat att hon är så jäkla nöjd med hur allting har blivit. Ibland undrar jag om hon inte är lite enfaldig. (Jag har också läst hennes dagböcker. Dom handlar bara om de blommor hon har planterat, vem som har varit på besök och hur många grader det har varit i vattnet. Seriöst! Ibland nåt kvasipoetiskt dravel om hösten.) Men mest är jag faktiskt avundsjuk.
Sen undrar jag så klart om det är något med vår generation. Något med kriget och något att vi kanske aldrig har fått se riktig skit. Men sen så var det inget krig i Sverige och där ser man ju samma utveckling. En generellt nöjd 50-talsgeneration och en 80- och 90-talsgeneration som håller på att gå upp i limningarna, har psykiska problem, är egoistiska, autistiska, dampiga, deprimerade, har burnout och boreout, downshiftar och jobbar övertid och studerar buddhism, är ateister, tänder adventsljus och gråter till teven. Är det kanske datorernas fel? Har jag förvandlats till Eskil 60 år? Kanhända tänker jag helt fel nånstans.
Man kunde ju hävda, att poängen med att arbeta är att förtjäna sitt uppehälle. Joväl, men att arbeta största delen av dagens ljusa timmar? Då är det väl bara något som vi har missförstått, för så kan det väl bara inte vara meningen att det ska vara? Man ska arbeta, så att man ska ha råd till att bo i ett hus, och så att man kan fylla huset med prylar. Men samtidigt haltar logiken, för man hinner ju knappt ens vara i sitt hus eller njuta av alla sina prylar om man jobbar heltid.
Friday, March 01, 2013
Reklamdjävulen
Idag fick jag ett mail med rubriken "Angående blogg http://ponks.blogspot.com" och hajade naturligtvis till. Mailet var från fuckyoubigtimemediagroup.com (namnet är fingerat) och undrade om jag ville skriva ett inlägg om att Facebook ska börja samarbeta med ett idiotiskt spelföretag. 400 kronor skulle jag få om jag skrev ett sånt inlägg. Mailet var sådär fint formulerat:
För mig är bloggar fria röster vid sidan av mainstreamnyheterna, en människas opåverkade åsikt, flyktiga tankar, nåt man vill skriva om för att man vill skriva om det, inte för att nån Krösus har stuckit ner 40 euro i fickan på dig för att du skulle skriva om just det. Och så är det ju så skönt med privata bloggar, just för att dom är fria från reklam. OCH DEN HÄR BLOGGEN KOMMER Å FÖRBLI REKLAMFRI, Å HÖR SEN.
Det här mailet fick mig att tänka på hur man vill att reklam omärkbart ska slinka in överallt, i folks till synes privata texter, hur elakt man försöker smyga in sin reklam och lockar med pengar. Det värsta är den där vänliga tonen där bakom, den där uppstyltade artiga tonen i såndäna mail: "du har fria händer att skriva på det sätt som du känner dig bekväm i". Jodå, fria händer, förutom att du samtidigt säljer dig själv till reklamdjävulen, glömde ni visst att tillägga. Tycker att sånt här är så jävla sneaky så jag blir alldeles matt när jag tänker på det. Har nån annan också fått nåt liknande mail?
tycker du har en intressant blogg och skulle villa inleda ett samarbete. Det hela går ut på att skriva ett inlägg om artikeln och referera till originalkällan. Du kan skriva fritt om artikeln och kan även skriva om vad du tycker och tänker kring ämnet, det är helt upp till dig hur du vill lägga upp det, du har fria händer att skriva på det sätt som du mest känner dig bekvämt i. Vi erbjuder 400kr för att skriva ett litet inlägg. Låter det intressant?Jag tycker sånt här är skrämmande på många olika sätt; hur man försöker engagera privata bloggare till att för lite kaffepengar göra reklam, rent ut sagt hora för nåt företag. Intressant blogg, my ass - de har väl hittat länkar hit på tillräckligt många sidor för att de har anledning att tro att här är nån slags trafik.
För mig är bloggar fria röster vid sidan av mainstreamnyheterna, en människas opåverkade åsikt, flyktiga tankar, nåt man vill skriva om för att man vill skriva om det, inte för att nån Krösus har stuckit ner 40 euro i fickan på dig för att du skulle skriva om just det. Och så är det ju så skönt med privata bloggar, just för att dom är fria från reklam. OCH DEN HÄR BLOGGEN KOMMER Å FÖRBLI REKLAMFRI, Å HÖR SEN.
Det här mailet fick mig att tänka på hur man vill att reklam omärkbart ska slinka in överallt, i folks till synes privata texter, hur elakt man försöker smyga in sin reklam och lockar med pengar. Det värsta är den där vänliga tonen där bakom, den där uppstyltade artiga tonen i såndäna mail: "du har fria händer att skriva på det sätt som du känner dig bekväm i". Jodå, fria händer, förutom att du samtidigt säljer dig själv till reklamdjävulen, glömde ni visst att tillägga. Tycker att sånt här är så jävla sneaky så jag blir alldeles matt när jag tänker på det. Har nån annan också fått nåt liknande mail?
Subscribe to:
Posts (Atom)