Nyheter från borgåhållet

Såhär fånig ser gråhägern ut.

En gråhäger har försökt ta sig in i papegojornas utebur. Gråhägern är en grå, långbent fågel som inte kan gå normalt, utan bara smyga. Det är både skrämmande och lustigt att tänka på att av alla fåglar som har försökt sig på att anfalla mina papegojor, så är det nu en gråhäger som har hittat dit! Det hade jag velat se.

Tre djur i en mening

Jaahas. Idag ringde dom från mitt gamla lärarjobb och erbjöd i princip hur mycket jobb som jag bara skulle villa ha. En har sagt opp sig och det var nu det ena och det andra. Nu skulle det vara att bo i Helsingfors då. Vilket jag ju inte gör.
Så att... är i valet och kvalet. Jag hade redan svurit åt mig själv att tacka nej i fall de skulle ringa därifrån igen, eftersom jag dillat nåt sånt här om att jag behöver "tid för mig själv och min omgivning" eller hur det nu var. Men så kommer ett sånt där samtal och ställer allt på tvären igen. Å ena sidan är det ju alltid välkommet med ett oväntat jobb, och det är sånt som jag i princip aldrig har tackat nej till, vilket i sin tur har inneburit att jag aldrig har haft några större ekonomiska problem heller. Men sen Å ANDRA SIDAN så har jag fan inte åstadkommit något själv heller på flera herrans år, eftersom jag alltid bara har sagt ja åt andra och skuffat mina egna behov åt sidan. Och så frågar man sig: är det såhär man ska leva sitt liv? Haka sig fram med små vikariat, tacka ja och sen istället inte göra sina små projekt, alltid bara ha musikinspelningar på hälft, hafsa ihop sina illustrationer och blahaj i sista minuten, göra universitetskurser halvhjärtat och med större irritation än entusiasm?
Det skulle kanske aldrig bli nånting bra, det där man gjorde själv om man verkligen satsade på det, men hur ska man ens nånsin få veta det, om man aldrig ens testar på att göra det?

Jaa. Det här blir nu ett utvältningsinlägg (ut-vältning :: in-lägg) men jag måste få ventilera.
Samtidigt har jag så dåligt samvete över att överhuvudtaget klaga på mina små dilemman, som verkligen ju inte är särdeles stora ens - ja, överlag känner jag en sån fruktansvärd skam över att vara den jag är och över att ha fått det så jävla bra, samtidigt som jag inte tycker mig vara tacksam nog. Hela tiden är det som att jag själv knackar mig på axeln och säger: var tacksam nu. Var dittan och dattan, VAR NÖJD. Titta var du har fått, nej men se, nu ringer dom därifrån. Jag går omkring med ett sånt konstigt självförakt, suckar och flämtar samtidigt som jag påminner mig själv om att jag fantamej inget har att sucka eller flämta över, bortskämd som jag är; född i västvärlden och född som finlandssvensk med kontakter och möjligheter, stipendier och studiemöjligheter och tjafs som bara haglar över en. Och så kan man fortsätta: min rygg vore dessutom i bättre skick om jag tog det minsta hand om mig själv och min åldrande kropp, liksom mina styva ben, liksom hårbollen jag sätter opp i en knut mitt på huvudet, utan att ens orka borsta igenom det. Om jag dessutom gav mig tid till att meditera eller nåt sånt, så kanske jag till och med vore lite stabilare rent psykiskt, och kanske i sin tur hade varit lite mer behaglig mot mina nära och kära. Och om jag istället för att spela Bejeweled hade tränat med hunden, så hade den kanske varit stabil nog att lämnas ensam mer än i 10 minuter utan att skälla och yla - så hade jag kanske min själ kunnat lämna lägenheten utan hund och därigenom fått några trevliga upplevelser som hade gjort en rikare som mänska och vad vet man.
Men istället är jag fångad i ett tokfånigt ekorrhjul i vilket hunden och jag är två oskiljaktiga parhästar (tre djur i en mening): och vill jag göra något så måste jag alltid antingen ta hunden med, vilket får en att bete sig som en fånmorsa vartän man går, eller blanda in andra mänskor - hundvakter - i mitt liv och leverne, vilket ständigt får en att känna sig som en som vill ha saker av andra - bara ha och ha utan att riktigt ha nånting att ge tillbaka.

Nästa projekt:

1. Bara fortsätta med allt bra som är påbörjat (bl.a. hundens ensamträning)
2. ta EN VECKA jobb i Helsingfors. EN.
3. Ta det lugnt, sluta stressa, låter fånigt men godkänna sig själv som man är så man kan sluta tänka på det. Perkele, nån gång.

Augusti

Jaha. Såhär går dom här månaderna bara, liksom tågen far av o an på rälsen här utanför. Min extremt slappa sommarjobbsperiod är över och jag har riggat upp mikrofonen och inspelningsgrejorna för att förhoppningsvis spela in nånting här, innan papejogorna kommer hem från sitt sommarlov och förstör alla musikinspelningar man kan tänka sig. Har fått en släng av orolig mage, och det är roligt att leka att man är nervös fast man inte alls är det, typ "oj nej nu ska jag just hålla tal" och så rusar man på vessan och släpper en rännskit och skämtar sen på byttan med sig själv att "nää, jag skoja bara, du ska bara bli här hemma och slappa".

Karma och indiskt kaffe

Med risk för att nu komma med ett riktigt mumbojumbo-inlägg ska jag idag skriva något om karma. Jo, karma! Hahaha. Jag märker nämligen med jämna mellanrum hur faktiskt karma rent konkret fungerar och kommer tillbaka till en, då man avstår från saker man vill ha eller ger nånting bort till nån annan. De här grejerna kommer sen tillbaka till en på de mest märkvärdiga sätt. Det kan ju vara slumpen, men jag försöker nu ändå att vara tacksam när det händer och det får mig alltid att le.

För några veckor sen var det en vän som lånade min lägenhet i ett par dagar, och han lämnade efter sig en påse indiskt bröllopskaffe som tack. Jag är nu väldigt förtjust i olika slags kaffesorter och kastade mig naturligtvis över den här spännande kaffepåsen - utan att öppna den dock. Nån vecka senare var det dags för oss att åka på bröllop till Sverige, och eftersom vi inte hade nån bra bröllopsgåva, for så klart blickarna mot den exotiska kaffepåsen, att där står ju fantamej en utsökt bröllopsgåva rätt upp och ner. Trots att jag snålade över bröllopskaffet, bestämde jag mig alltså ändå för att ge bort det i gåva, tänkte att jag nog i nåt annat skede säkert kommer över en sån påse åt mig själv.
Bröllopet blev överstökat och kaffet bortskänkt till brudens föräldrar. Jag kom hem och hade redan glömt bort hela kaffehistorien, då jag öppnade mina skåp och upptäckte att vännen som bodde här hade lämnat ytterligare en påse bröllopskaffe där inne. Och det är DÅ som såndäna vågor far igenom en och säger: karma, it's always coming back to you, typ, och så står man där och småler dumt åt sig själv.
Tänk om jag inte hade gett bort den där indiska kaffepåsen, då hade jag i min fånighet nu suttit här hemma med TVÅ indiska kaffepåsar (som ju sen inte ens smakade särdeles exotiskt).

"Jag har minsann aldrig haft några problem med karlar"

Nå voi öu mai gaad. Tää seksualismi menee vaihteeks överix. Ibland vet jag inte vad jag ska säga. En vän till mig fotograferar sig själv, halvnaken, sittandest på säng i läderbyxor, i BH:n, med ena handen sexigt halvvägs ner i byxorna. I förgrunden en tom flaska. Ansiktet överexponerat, inte viktigt. Och hon säger att hon inte förstår allt det här tjafset kring feminism och den muka-medvetenhet man bör ha om vilka signaler man sänder med sina foton - "att hon minsann aldrig har haft några problem med karlar". Och nä, det har hon inte. Hon umgås mest med karlar, hon är "en i grabbgänget", hon är fantamej en helt supercharmig och trevlig tjej som inte är det minsta undertryckt eller osäker, eller känner sig på nåt sätt fel behandlad för att hon är kvinna. Och det är väl hennes poäng: hon tänker att om alla kvinnor hade varit lika starka och sexiga som hon, ja då hade vi aldrig haft nåt problem med kvinnor som är och känner sig undertryckta.
Det är något ryskt över den där tankegången; att man som kvinna ska visa sig så stark, snygg och handlingskraftig, att männen automatiskt bara står och dreglar och är maktlösa. Alternativt kan man tolka såna här slags foton som ett slags vrickat jämlikhetssökande; en stark sexsymbol är lika fucking powerful som en macho-karl. Det extrema mot det extrema tar ut varandra.
Intressant är också, att det inte är enbart karlar som kommenterar och gillar hennes bilder. Det finns en hel drös av kvinnor som också gillar och uppskattar den här estetiken, en slags hypersexighet gömd under en artsy-fartsy heavy metal-estetik.

När jag prövar tänka ur den här vännens synvinkel, ter sig stereotypa feminister så fruktansvärt fåniga och banala och som om dom håller på och rotar i helt fel lådor. Varför klä sig i granna tröjor och vifta med banderoller och ropa slagord när man bara med en enkel handrörelse och läderkorsett kan få alla att göra vad man vill? Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den här saken. Jag tycker naturligtvis att det är hur pinsamt som helst att klä av sig så mycket man täcks och fotografera sig i de mest klichémässiga sexiga vinklar, ställningar och miljöer man kan tänka sig. Har man inte lärt sig nånting av historien? Har man inga egna idéer, eller ingen som helst kritik boende inom sig? Jag undrar också hur det hade gått för den här kaverin om hon hade blivit född ful och fet.
Men jag tycker samtidigt att hon har en poäng i att kvinnor inte nödvändigtvis alltid behöver se sig själva som offer, istället kan man bara ta för sig. Man behöver bara inte fan klä av sig för att göra det, eller vara fruktansvärt söt eller sexig, ta den vägen liksom.
Tröttast blir jag på feminister som ska poängtera det här med att man är undertryckt som kvinna, de som nästan verkar gilla läget för att de då har befogenhet att klaga, de som verkar njuta av att vara offer.

Tinnitus

Kommer ni på nåt sånt där tillfälle då tystnaden är total, då man inte hör ett enda ljud? Det är ju nästan alltid något ljud man hör, även om det så att säga är tyst. Jag satt igår natt en stund i total tystnad, och märkte att jag har en form av tinnitus som låter som om en ilsken, elektronisk väckarklocka skulle pipa i en avlägsen grannlägenhet. När jag vände huvudet till vänster lät det ännu mer, så till den grad att jag var tvungen att öppna dörren och kolla att det faktiskt inte var en väckarklocka som pep i grannhuset. Nä, total tystnad. Då kände jag mig nog lite galen och kanske lite sjuk. Man får ju hoppas att det ljudet håller sig på avstånd.

Mina favoritnationalsånger 3: Marocko

Instrumentalversion med ständigt bultande rytm. Som om nån slumpmässigt hade kastat in ackordbyten på den och lite det samma med melodin.

Mina favoritnationalsånger 2: Algeriet

M

Ojojoj, så mycket kraft. (Och vilka lyrics!) Passligt monoton med festlig, överraskande crash-cymbal emellanåt.

Mina favoritnationalsånger 1: Libyen

Den här e nu bara för festlig! Med sitt filmiska tädädädäää-inslag mittiallt, trumpeter, dova trummor och överraskande melodiväxlingar.

Grön bärfis, slemsvamp och stress

Sitter och lyssnar på Perus nationalsång och garvar åt tuban med brorsan. Det är roligt med syskon sådär ibland, för att ens humor ibland faller samman på vissa punkter. I det här fallet så delar vi då intresset för små, obskyra melodislingor i nationalsånger.
Ja, och ovanför ser vi en grön bärfis. Jag blev så glad när jag såg den, för den var så stilig, jag kom att tänka på progg och ylletröjor.

Nu lyssnar bror min på Perus nationalsång i repris, eftersom den tydligen tilltalade honom. Fotot ovanför föreställer slemsvamp, som faktiskt är en slags frilevande encellig gamet (?) som tycks gilla att välva sig kring blåbärsris. Jag har googlat slemsvamp så många gånger att ordet nu kommer automatiskt när jag skriver in "sle" i sökfältet.

Jaa. Jag varvar alltid ner här på landet, och tystnaden gör mig lugn i sinnet, vilket ju inte alls är konstigt egentligen. För mig är det den mest naturliga sak i världen att tystnaden gör en lugn medan ljud, aktiviteter och planer gör en stressad. Men hör och häpna, så är det inte för alla. Talade just med J, som sade att han efter en tid av ledighet blir prillig av allt som börjar gå runt i hans huvud. Medan jag lätt kan stänga av stadsstressen och bara vara, så börjar hans huvud tydligen att spinna, runt runt. J är alltså en mänska som sätter på ljudböcker när han ska sova, så att han inte ska vara ensam med sina tankar, som tydligen då går helt amok så han knappt alls kan somna. För mig låter det där enbart som en svårighet att koppla av, som ständigt malande stress som har varit där så länge att man har lärt sig att leva med den som med en gammal vän ungefär. Men vad vet jag. Jag har nu aldrig haft problem med tystnad, på något som helst sätt.

Jaha, nu ska vi ut och titta på perseiderna.

Prylar

Jag har varit på lopptorg i Borgå, inhandlat lite leksaker och blev på så gott humör av att rada fram dom på bordet. Lite prylfixering här idag alltså.

Måste ju ta en sån här hästgrejs-innehållande necessär också när den ju var gratis, hehe.

Sen blir det då mera hästar... lite enformigt det här.

Till råga på allt köpte jag en sån här häst T-shirt.

Sverigebilder

Här kommer då ett urval Sverigebilder i ett urtråkigt layoutskap, visserligen.

En sån där Vikingline-lampa. Det är något med den där estetiken som är både spyframkallande och tilltalande på samma gång. I en annan omgivning hade ju en sån där lampa till och med nästan varit snygg.

Nämen titta, här är jag i charmerande bredbent posé tillsammans med obligatorisk båtöl och svårhanterlig lakritsstång.

                         

Fantasifullt namn på kolgrill på vägen till Falun.

TENSTA! Bara namnet ger mig gåshud. Så mycket asiaa mellan de där betongväggarna.

Sofia och Tim hade flyttat till ett sånt här mysko hus utan katter och rök, men med talande hiss.

I Falun var det rätt sparsamt med graffiti, men när man hittade nån så var den minimalistisk och snygg.

På väg från Falun till Kättbo. Ahh, Dalarna så vackert. Också lite spyframkallande och estetiskt på samma gång. 

Vi körde genom Rättvik där det var nåt slags möte för sånhäna bilar.

...och sånhäna.

Väl framme i Kättbo hade grannarna en sån här lama som faktiskt fungerade som ledare och beskyddare för fårskocken. Praktiskt när det kommer vargar och rävar. Jag var imponerad.

I Kättbo hamnade vi genast i arbete - gjorde bland annat såna här muffins med smådjur på.

Ska man vara i Sverige så ska man vara i Sverige.

Och så vart det bröllop och J spred kring sina smyckeskreationer. Pinsen Ken fick ett nytt, bra hem hos en fin lookalike som hette Stina.

J:s pappa lånade en dinosaurie.

Snygga DJ:n jag-minns-inte-vad-han-hette och snygg-o-kivoga flickvännen Johanna poserar också med smycken.

Henne gjorde jag en kullerbytta tillsammans med - en av dom där stunderna då man känner sig både som en 5-åring och som en styv gammal mommo på en gång.

Titta va dom kan laga!

Osså var det Sofia och Petter (?) som dansar

Här vare crazydans

Min själ, det är crazydans

Nån dag senare tog jag timeout och gick upp hit...

...till kapellet. Som det minsann skyltades till.

Där på gården var det lite dagen efter-stämning

                                   



ENORMA GRÄSMATTOR I KÄTTBO

Nu kommer vi till mitt favoritavdelning i den här fotografisvadan, nämligen gräsmattorna. Kom fram till att gräsmattorna i Kättbo och kanske i Dalarna eller vem vet kanske i hela Sverige, ska vara oerhört STORA: enorma, närapå gigantiska.

... och så skulle dom klippas hela tiden. Man kunde tala om gräsklipparepidemi.

Enorm gräsmatta i Kättbo III

Enorm gräsmatta i Kättbo IV

Enorm gräsmatta i Kättbo V

HUSVAGNAR I KÄTTBO

Och så var det husvagnar. För mig också nånting väldigt svenskt.

Husvagn i Kättbo

Husvagn i Kättbo

Fin häst fick äppelskrotta

En ramp som man får tro att det är färdigåkt på.

En sånhän grunka finns det på tågstationens WC i Falun

Sen vart det adjötecken när vi åkte hem igen via Stockholm.

En gobbe går förbi...

Både hemskt och roligt att åka hem, tycker J.

                         

Och i Stockholm hittade vi min själ en Ardbeg-restaurang dit vi planerar att vallfärda, kanske med M?

Till sist en sån här manometerfabrik som finns vid Slussen. Spännande när man inte har någon aning om vad en manometer är, men jag gissar att det är nåt med sjöfart.