Död och förgänglighet

De flesta djur är funtade så att dom inte visar när dom har ont, eftersom de då riskerar att utfrysas från flocken eller bli ett byte och så. Därför är det t.ex. svårt att veta när en hund är sjuk, den försöker in i det sista att låtsas som ingenting.
Vi mänskor däremot klagar och ojar och vojar oss, tycker kanske att vi mår lite bättre om nån tycker synd om oss. Har det här måntro att göra med vår medvetenhet om att vi är förgängliga och att vi en dag ska dö? Vad är självbevarelsedrift egentligen och hur skiljer den sig mellan mänskor och djur? Finns det självmordsbenägna djur, djur som t.ex. slänger sig ned för ett berg när de har blivit tillräckligt sjuka?
Att sånt häran idag.

Mitt nya liv

Idag har jag mycket på hjärnan. Bland annat ska jag börja med ett helt nytt liv. Ny livsstil, nya vanor, ny matlagning, nytt sätt att tänka. Jag ska försöka börja resonera på ett sätt som man blir lite gladare av, vill inte säga "tänka positivt" för det klarar jag fan inte av.
Eftersom det här kommer att bli så radikalt, så tänker jag för säkerthets skull spendera kvällen genom att göra vanliga, tråkiga saker som jag i längden blir sur och apatisk av; spela Lotro och äta påspasta.

Här kan man öva sig på att säga bra saker åt folk: 50 ways to say YOU'RE AWESOME. Till exempel: "Your genius would be alarming, if it wasn’t so damn consistent."

Åderbråck

Nu när vi är inne på det här med kroppar och sånt, så kan jag passa på och meddela att jag officiellt nu har åderbråck. Har blundat för den jäkla ådran i flera år, men idag började jag kolla in min bakdel lite närmare i den enorma museispegeln vid garderoben (why, oh why) and what I saw was not very beautiful.
Inte för att jag bryr mig. Man kan väl ha strumpbyxor, och än så länge är jag inte ens överviktig.

Här skulle egentligen en bild av mitt åderbråck komma, men den bilden blev så dålig att det istället fick bli en bild på lite fetton i Nagu.

Beteende och ideal

Idag: En mullig flicka sätter ut en bild på sig själv i bikini, med orden: "Jaja, kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!"
Kommentarerna: "Heja dig!!! Vi ska vara stolta över den kropp vi har. Alla är vi olika och det är bra! Du är vacker!" och i den stilen.

Flickan konstaterar på sin blogg: "Nu: 46 000 likes. Över 1000 mail, 2000 kommentarer och nästan 400 delningar. Varför? Endast för att jag inte passar in i kropp-på-strand-idealet världen har så inbankat i huvudet. För att jag är annorlunda."

Annorlunda på vilket sätt? Hennes önskan var ju ändå från första början, att "precis som alla andra", sätta upp bilder av sig själv halvnaken på stranden. Bloggrubriken: Min kropp är vacker. Ja, det är den. Men what's the point?

Fet eller smal - alla dessa "heja, du är vacker"-kommentarer ser jag endast som ett symtom på nånting ÄNNU sjukare än det faktum att kroppsidealet är en smal fotomodell, nämligen hur stor uppmärksamhet EN KVINNOKROPP kan få. Jag trodde fan vi hade kommit längre än såhär. Den här Linda-Marie har nu fått bli nån slags förebild för de som inte har vågat sätta upp bilder på sig själva halvnakna, eftersom deras kroppar är så långt ifrån idealet. Det är klart att det är synd att idealet är så vrickat att det är bara smala typer som vill visa upp sig på bikinibilder, och det är väl bra att nån då bryter mönstret och visar upp sig själv som hon är. Men hallå, varifrån kommer detta beteende, denna voyeristiska önskan att få visa upp sin kropp och få fina kommentarer för den? Varför ska kvinnans kropp ALLTID objektifieras och godkännas ur olika synvinklar, överösas med över 60 000 likes på FB som ett tecken på att "hurra, nu kan också mulliga flickor vara vackra", innan den är okej? För det är ju skönheten som räknas, eller hur? En kvinnokropp ska alltid främst vara vacker, framför allt. Så att man kan posta de obligatoriska utvikningsbilderna av sig själv på stranden, cause that's a woman's duty. Om en fet karl skulle posta en bild av sig själv naken på stranden, skulle folk då komma med 60 000 likes och utbrista: "Ja! En vacker karlakropp! Du duger som du är!"
Svar: Nä.

Att först inte våga posta bilder av sig själv i bikini för att man anser sig vara för fet, och ändå sen göra det, är som att stå bredvid en skittunna som de illaluktande leker i, säga att "jag får inte vara med o leka i skittunnan, för jag är alldeles för ren och fin." Sen hoppar man trots allt ner i skittunnan och alla klappar och säger, "hurra, du vågade - fast du är ren och fin av naturen så vågade du hoppa ner i skittunnan!"


Och så, bara för det absurdas skull. Alla kommentarer tagna från bilden ovan som postades på FB, ändrade till maskulinum:

Onsdagsmos

Jag får någo seriöst fel i huvu med dagens ungdom. Haha, så kan man också börja ett blogginlägg. Fenomenalt! Men jag får någo seriöst skrapande innanför huvudsvålen när jag ser 20-nåntingåringar spexa till gamla farkkurockar och måla på kläderna inför nån rock-keikka, som om de vore rockare. I min värld är riktiga rockare såna som på riktigt lever ett rockenroll-liv. De har skitiga och rivna kläder inte för att de omsorgsfullt har rivit sina kläder på de rätta ställena själva, utan för att deras livsstil gör att de få kläder de har blir slitna och håliga.
Nå jå, men "min värld" är nu sen å andra sidan ett 80-talsbegrepp som jag varje dag kommer allt längre bort ifrån.

Har jag varit inne på det här "som om"-fenomenet förut? Svar: ja. Hela tiden stöter jag på "som om"-fenomen, till exempel:

1. Västvärldens livsstil; att konsumera över alla bristningsgränser som om det inte vore nån fara på färden
2. Att sola: hur fan kan mänskor i dagens cancerfixerade värld fortfarande komma på den totalt vrickade och bisarra idén att lägga sig halvnaken i solen? Där ligger dom och solar som om det var det naturligaste i världen. Inga risker, bara nöje och D-vitamin. Och ful, läderartad hy. Absolutely lovely.
3. Att fota sig själv i pappas båt som om man ägde den själv.
4. Och ja, att beskriva sitt superkreativa jobb med orden "A day at work" som om det vore det vanligaste jobbet i världen.


Attvasskajagsäga? Nu har man kommit till än sisådär halva sommaren. Var inne på banken idag och hade en semilång konversation med en banktant som var så missnöjd med den finska sommaren, så besviken att "vaikka mä oon täällä pankissa sisällä niin harmittaa" sa hon, hehee. Jag höll snällt med, för så gör man på banken, men helt ärligt så tycker jag att den här sommaren har varit den bästa på länge, vad gäller vädret då. Inga överdrivna värmeböljor, det passar mig utmärkt.
För övrigt ska jag snart till Sverige på bröllop, alltid en omtumlande upplevelse. Sverige är så jävla svenskt, man blir helt paralyserad där, helt tafatt. Man känner sig som en A4:a medan alla andra är krumbuktiga och färgglada origamikopior (med betoning på kopior). När jag kommer till Sverige går jag alltid omkring och läser all text jag får ögonen på för att JAG SATAN FÖRSTÅR PRECIS ALLT, det är helt sjukt. Det måste vara så det känns för en hund att komma till en korvfabrik. Jag blir alltid så kokko av att det faktiskt finns ett helt land där allt går på mitt språk, där varje en enkel instruktion man får i handen går att läsa, där varje telefonsamtal man gör och varje biljett man beställer i princip sker problemfritt. En annan sak dom förstår sig på i Sverige är MOS. Potatismos i många olika former och med många olika bihang. Jag hör till dom som gillar all slags mos, både heimlaga och påsamos. Man får också gärna göra mos av andra saker, som morötter, batat, blomkål, ja egentligen precis vad som helst. Just give me the mooshe. Däremot har man sen helt andra problem i Sverige, som att hitta en mänska som det går att hålla en naturlig konversation med.

En hyllning till mina nya behån

Idag tänkte jag berätta om mina fantastiska nya behån. Det är inget speciellt med dom, annat än att dom är otroligt bra. Dom är så bra att man inte tänker på att man har på dom - ingenting skaver, och det blir inte enorma luckor mellan brösten och behå när man böjer sig neråt. Det klämmer ingenstans, det kliar ingenstans och det är bara så RÄTT när man äntligen hittar något som man har behövt i hela sitt vuxna liv, men aldrig riktigt bemödat sig om att skaffa.
För det är ju sådär med underkläder, att antingen är man den typen som behöver snygga underkläder för att känna sig snygg, sexig och vad det nu är man vill känna sig, eller så är man det inte. Jag hör till typ två, dvs jag känner mig precis lika fantastisk i en hålig ylleunderbyxa som i Dolce Gabbanas senaste kreation. Det är ju inte som att man går omkring i bara underkläderna på stan heller.

Juli

Idag: molnen hänger ner ända på gårdsplan, det regnar från alla håll, datorn ger ifrån sig ett surrealistiskt ljus där den står i mörkret, vi har svåra diskussioner som antagligen inte har nån lösning, chokladkakan har möglat, fetaosten har antagligen också möglat bara jag lyfter på locket, den estniska osten smakar medwurst, nätet funkar bara delvis (fuck you 4G), favoritdeltagaren blir utröstad från Masterchef Australia, hunden har löptid, skorna är söndriga och våta, jag hällde ruttet bönvatten i blomkrukorna och nu vet jag inte vad som händer. Och: ibland känns det precis lika vettigt att bara skita i allt som att flytta ihop. Det gör en ju än mer konfunderad.

Summa sumárum för sommaren hittills

... så vet man aldrig vad det ska bli för väder, åskradarn är helt sekaisin.
... så är det ankinvasion i Auraån
... så växer gräs, nässlor, gråbo och sånt med våldsam fart. Det inte bara växer, det växer så det BRAKAR och allt är ett enda trassel, grässtråna blir så långa så dom ramlar som fyllon ner över stigen där det är meningen att man ska gå
... så finns det inte några myggor att tala om, och när dom bits, så blir det inga myggbett
... så finns det fästingar att tala om
...så har jag inte sett speciellt många flugor ännu men dom lär ju komma
...liksom svamparna. Det lär bli svampINVASION i år, hoppas jag. Jag har nästan hela augusti och hela september inbokad för CRAZY-svampfrenzy i Vessöskogarna.

Idag fick jag höra att mitt prat är osammanhängande och pointless, och att jag aldrig vet vad jag ska komma fram till, vilket är helt sant. När jag hör mig själv prata är det som att lyssna på ett program utan regissör, en hjälplös radiopratare första gången framför mikrofon.
Mitt skrivande, däremot, lär vara klart och redigt. Så det är bara att fortsätta då.

Mänskor i diktaturer och sånt

Under de senaste dagarna har jag fått upp intresset för Nordkorea och vad som döljer sig under den där bländvita fläcken på Google Maps. Jag har tittat på lite spännande och faktiskt också underhållande dokumentärer, känt mig konstig och undrat vad som är fatt med folk.
I Nordkorea ska man som utlänning lägga en bukett med blomster framför Kim Jong Sungs (eller var det Kim Jong Ils) gigantiska staty, så betraktas man med större respekt av vakterna. För jo, om man är en av de otroligt få som har turen att få ett visum till Nordkorea, så kan man endast resa omkring med personliga vakter som bestämmer vart de för en. Man är i princip strandsatt i ett hotell på en ö mitt i staden Pyongyang och reser endast därifrån tillsammans med vakterna, som tar en till olika museer, monument och utställningar som endast har två uppgifter: 1. att berätta hur illa omvärlden och speciellt Amerika och Japan har behandlat Nordkorea, och 2. att förklara vilket fantastiskt land Nordkorea är och vilken otroligt begåvad, givmild och storsint ledare landet har. Så här var det i alla fall för ett par år sedan, och knappast har nu nån större förändring skett.
Vill nån se en riktigt underhållande dokumentär om ett litet filmteam som tar sig till Nordkorea, så rekommenderar jag varmt den här: Vice guide to North Korea. (Varning! Varning! Ni som är belästa och kan saker på riktigt, och hellre tar reda på saker själva än kollar in ett amatörteams upplevelser, bemöda er inte om att se på den här dokumentären. Hälsar pretto-J som "vet allt det där redan".)

Det som slog mig medan jag såg bland annat den här dokumentären ovan, är vad just såna här ledare som Kim Jong Sung & Jong Il samt Mao åstadkom(mer) med sina folk: hur ett folk kan bli så hjälplöst hjärntvättat men samtidigt så rörande överens, så unisont i samklang, liksom förenade i en tro på nånting helt galet, en tro som är så starkt sammanförande att jag misstänker att vi i väst aldrig kommer att förstå vad det egentligen handlar om.
När jag var i Beijing nån gång 2008 (ja, jag är så sjukt berest) och hälsade på i Maos mausoleum, var jag konfunderad över massan av kineser som fortfarande vallfärdade till mausoleet och köpte blommor som de lade vid ingången (blommor som sen plockades bort och såldes om och om igen). Mänskorna var var uppriktigt berörda, grät och var fortfarande känslomässigt involverade i Mao, trots tiden som gått, trots att de vid det här laget torde veta att Mao var ett arshål. Man undrar om inte själva effekten av att många miljoner mänskor tror på en enda ideologi, är större än själva ideologin? Vad jag försöker säga är kanske att en kollektiv kraft och ett kollektivt medvetande, det är jävligt starka grejer det. Fruktansvärda diktatorer som Kim Jongarna eller Mao sätter såna griller i huvudet på folk, att det tar flera herrans generationer för dem att bli bortglömda.


"En bukett med blomster." Varför skrev jag så tokigt där i början? Blomster. Vilket knasigt ord, hur ska man ens använda det?

Könsbyten vs könskorrigeringar

Fick just lära mig att det politiskt korrekta sättet att tala om könsoperationer är att "korrigera kön" - inte att "byta kön" och tycker att det låter märkligt med ett sånt antingen eller-perspektiv på kön. Jojo, jag begriper att det är lättare att tala om "korrigering" eftersom massan då förstår att "aha, it was wrong, but now it's right". Just one of nature's errors, haha. Men jag kan fortfarande inte förstå vad det är som är så skandalöst med en kvinna som känner sig som en karl men ändå biologiskt ser ut som en kvinna och tvärtom? Handlar inte det här mer om omvärlden och hur man identifierar sig med den?


Nå, men jag bara avskyr det där begreppet: könskorrigering. Så typiskt läkemedelsindustrin att också villa gå in och korrigera saker. Här ser man också hur läkemedelsindustrin riktigt bågnar under sina egna heteronormativa ideologier; det här förbannade antingen eller-tänkandet, tanken på att det finns ett "rätt" kön för alla, att man kan födas i "fel kropp". Vad är då rätt kropp? Hur känner man sig när man känner sig som en karl eller som en kvinna? You tell me, för jag vet fan inte.

HÄR, ett mycket bättre inlägg om de här sakerna än det här. Med ord som cissexualism och sånt där som jag just lärde mig vad det betyder.

"A Day At Work"

Vet ni vad som nu också får komma på listan över vad Lotta avskyr? Jo, folk som postar bilder på sig själva där dom typ skriver manus tillsammans med en babian, eller hänger ner från ett rep och fotograferar bergsklättrande brudpar, eller kör racerbil tillsammans med Schumacher, och där bildtexten är "A day at work". DET ÄR INTE NÅN FUCKING "DAY AT WORK" DET ÄR EN DAY AT A FUCKING AMAZING WORK som de försöker säga, eller har jag missat något? Eller varför verkar de här "A day at work"-bilderna uteslutande handla om mänskor som har kreativa, utmanande, sinnesretande, uppiggande, spännande, avundsvärda jobb?
Jag kan tåla såna här bilder om bildtexten är typ "jag älskar mitt jobb". Men det är den sällan. Istället drar man till med det där slentrianmässiga "A day at work", som om det där skitspännande, kreativa och utmanande arbetet hade varit vilket arbete som helst. Så att "alla vi andra" med de VANLIGA SKITJOBBEN ska titta ner i kaffekoppen och känna oss skit.
Varför ser man inte fler bilder på folk som städar allmänna vessor, eller som sitter i bensinmackar, eller radar travar efter travar med böcker in i hyllor eller kör truckar? That's a fucking day at work.

 "A day at work" fuck yeah, a fucking AWESOME DAY at work I'd say - you're painting aeroplanes!

 "A day at work" yeah like what ever? You taking silly pictures of your own pictures? So fucking what?

 "A day at work" being a private island guard or what ever. Good luck with the skin neoplasms.

"A day at work" paparazzi fuckers, I wouldn't want your job anyway.

En inte helt vanlig lördag

Jaha, att så har en sån här lördag gått till historien: Vi stod i Sointu med J och kollade turvis på varandra och turvis på klockan, turvis på ett jävligt intetsägande bänd, konstaterade att det nog knappast händer nåt mycket mer och förberedde oss på att gå hem. Men då, ur ingenstans, vänder sig en liten, kompakt gubbe om och börjar diskutera om LIVET och ALLTIHOPA och tar mig på bar gärning när jag säger att "ja, jag studerar ännu" och ser MISERABEL UT, tydligen, eftersom han direkt påpekar det. Och så visar sig gubben vara Bloc Party's trumtekniker och han är skotsk och lite svårförstådd, pratar om stackars aboriginer, gestikulerar vilt och är mänsklig på ett jävligt bra sätt, tycker att jag har fina tänder, att det är mina sneda tänder som gör mig personlig och ja, det där har jag hört förut: mina fucked up tänder gör mig personlig, javisst. Och rätt som det är så har J berättat hela sin livshistoria på några minuter och ölen handlas in, och allt blir mer suddigt och jag bryr mig inte längre om några konsekvenser för morgondagen, överhuvudtaget.
Och senare är halva x3m:s redaktion tydligen i Åbo och en har knullat en gift man i teven, det är skandalöst och hemskt skoj och jag vet inte vad, x3m:s redaktion är som ett gäng pastellfärgade playmobilfigurer som alla har nån form av lindrig personlighetsstörning. Och vi går hem till mig och jag leker värdinna, allt går bra och romflaskan hittas i garderoben, jag ger bort en klänning, en kebab blir aldrig uppäten, vegetarianen jag plockar skinkbitar från en sunkig paffskiva, vi spelar musik alldeles för hårt och nån rullar ut ett liggunderlag på en matta i köket.
Och klockan elva idag gick jag på jobb. Det gick bra.

Marknadsundersökningar: tro aldrig på dem.

Här frågas det hur starka känslorna "ei mitään" var efter att jag såg en reklam.

Sommartakt?

Jag ska bara säga en sak. Jag blir lite trött på det här tjatet om "sommartakt" och sånt där. Att man nu ska njuta av sommaren, skita i att blogga och att arbeta och sånt.
Jajaja, jag är en trött medelålders subba som ska förstöra det för alla unga. Men enligt mig ska man ta det lugnt hela fucking tiden. Att blogga är också att ta det lugnt. Det ska inte vara nån betydande skillnad på ens levnadssätt beroende på om det är sommar eller vinter - annat än att man ska klä sig lite annorlunda om vintern. Den som påstår att man ska ta det extra lugnt på sommaren skriver under ett kapitalistiskt tankesätt som säger att mänskans främsta uppgift är att vara effektiv och att producera, så att man sen "förtjänar" en paus och en "riktig semester" på sommaren.
Jaja, nu överanalyserar jag säkert. Ta det lugnt då bara, om ni tycker att det behöver understrykas. Gå ut och njut av alghelvetet och blomfanskapen. Hahahaha. Jag kan inte vänta på att få bli 60, då kommer jag att vara så bitter att jag kan förstöra folks semestrar med bara en blick. Jag kommer att bära omkring på en sliten träpall som jag sen kan sätta mig på vid uteserveringar, och sen kommer jag bara att blänga på folk tills dom blir obekväma och går hem. Sommartakt, sommartakt. Jag tar sen vintertakt.

Väinö på Sointu imoron

Att dehärann... vi ska spela imorrn med Väinö, på Sointu klockan åtta. Tänkte nu nämna det, samt posta den här affischen som jag tycker är rätt fin.
Annars då? Jaa, trött är man, envisades igen med att stiga upp för tidigt och spela tokspel. Blev hemjagad, är således hemma. Mitt hem är som en förvaringsplats slash rehabiliteringshem för illfarna plantor. På gården strök igen en ny katt omkring. Lonttis är som ett slotspel med olika katter, pilen hamnar alltid på en ny katt. Ser ni min inre bild?
Om inte, så såhär:

 (Jo, naturligtvis fanns det ett slotspel med kattema. Deprimerande eller inte, u tell me.)

Istället för slang i magen: bulimi

Ett företag i Malmö har lanserat en bantningsidé: en slang i magen. "Maginnehållet töms efter måltid genom slangen ut i toaletten."
Jag vet en billigare och lika effektiv metod. Den kallas bulimi.

Framtids-o-planer

Jaa, att säga att här råder en viss sommarduvighet på den här bloggen vore att underdriva. Här råder sommarstillestånd, och jag älskar den här sommaren som den hittills varit med sitt svala väder, sina regnskurar och vindar. Min sommarlättja har gått så långt att jag börjat fundera på om jag borde sluta studera helt, med flaggan i topp med kandidatbetyget, liksom? Inte fejda ut, utan burn out, burn like a roman candle, som han sa den där Kerouac (och den där Youngens Neil var inne på det där spåret också visst, och därefter Cobains Kurt). Jag kunde satsa på så många andra saker än det där som dom håller på med i akademin. Till exempel dragspelet eller konst i nån form. Jag skulle ha skitmycket tid att utveckla mig på alla områden om jag inte lekte studerande största delen av året.
Å andra sidan lär man sig att tänka på humanisticum. Dom sätter böcker i händerna på en, man läser och får insikter, blir klokare, hela jävla tiden bara klokare. Jag har aldrig varit så klok som nu.
Voj helvete, när man ska ha det så bra att möjligheterna bokstavligen ramlar över en.

Ibland tänker jag på barnen jag fotade på rälsen i Ghana 2007. Dom log mot min klumpiga kamera som den fula, plumpa turistjävel jag var, vandrande på deras område. Jag tänker på deras möjligheter och mina, och ja. Sen får man bara ångest. Vill man späda på ångesten lite kan man tänka på klichén att de skrattar mycket mer än oss västerlänningar, där nere i Afrika, "de är så glada fast de har så lite". Vad förbannad jag blir alltid när jag hör det där påståendet, eftersom det försöker rättfärdiga och förklara u-ländernas fattigdom och vår rikedom som det naturliga och självklara tillståndet - "dom är fattiga och så ska det vara, titta nu dom e glada." Nå, det stämmer ju säkert att de skrattar mer, generellt skrattar man helt säkert mycket mera än jag på den afrikanska kontinenten. Men så går de inte heller omkring med the white guilt hela tiden, tänker på slaveriet nu och då, eller tänker på hur många timmar nån har suttit i en fabrik och gjort den ipod som jag sen sitter i en halvtom buss och lyssnar på medan jag äter Kismet med choklad som härstammar från Elfenbenskusten och säkert är utvunnen av folk som arbetat under ohyggliga förhållanden (medan jag är sur). Vill ju heller inte säga att "ja, det är synd om mig också eftersom jag tänker på de här sakerna!" Så hur man än ser på det blir det fel, men jag som är surare i andra ändan.
Jag skrattar sen å andra sidan åt Katainen, som i sin tur inte på nåt jävla sätt kan vara nån lycklig människa, eller åt dom som har köpt ett fucking fult lyxhus och sitter där inne och är tysta vid en gigantisk teveskärm. Vem som skrattar åt vad eller vem, det går väl i sina banor som jag inte nu ska tänka mera på.

Men det är så typiskt oss här att komma med det här att "de är så glada fast de är så fattiga" och blabla. Det stämmer, men inte på DET sättet som dom som säger det ofta menar. Tror jag.